Världshistorien: Wesley Autrey
En man ramlar ner på tunnelbanespåret. En annan hoppar efter. Den dagliga inspirationen till hjältedåd fortsätter.
Världshistorien: Wesley Autrey
En man ramlar ner på tunnelbanespåret. En annan hoppar efter. Den dagliga inspirationen till hjältedåd fortsätter.
Världshistorien: Sarah Wägnert
En pjäs på fem minuter. En kort inspiration till civilkurage. Lite teater på morgonkvisten. Den första av 365.

Augustin Erba producerar Världshistorien i P1.
Fem minuter pjäs varje vardag och söndag. Tio minuter på lördagar.
Följ Augustins arbete på Världshistoriens sida på Facebook: http://www.facebook.com/varldshistorien eller prenumerera på pjäserna via RSS-flöde http://api.sr.se/api/rss/group/18814 (Den länken klistrar du in i Flipboard eller någon annan läsare.)
Augustin bloggar regelbundet på Sveriges Radios webb, och blogginläggen läggs in på Världshistoriens sida på Facebook. Där kan du också lyssna på pjäserna varje dag.
Det skrivs om projektet:
Här en artikel i tidningen Barometern: http://www.barometern.se/noje_o_kultur/(3564070).gm
Här en artikel i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/1.1171691-radioteatern-skriver-ny-varldshistoria
Det här projektet är som Titanic. Enormt och med oerhört många människor inblandade. Ibland är jag rädd att det ska kapsejsa, men går vi på ett isberg, då ska vi inte smälla på det från sidan. Då kör vi rakt fram.

Augustin Erba producerar en kortpjäs varje dag under 2013. Programserien heter ”Världshistorien” och sänds i P1. ”Världshistorien” är berättelser inspirerade av 365 personer som satt sin tillvaro på spel för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Pjäserna är fem minuter på vardagar och söndagar och tio minuter på lördagar.
De 365 personerna finns i en kalender som tagits fram av Forum för levande historia, efter en ursprungsidé av antropologen Brian Palmer.
Pjäserna spelas in med skådespelare från alla länsteatrar i hela Sverige. Det är första gången som länsteatrarna arbetar tillsammans som en hel ensemble.
Idén till projektet kommer från Radioteaterns chef, Stina Oscarson. Augustin Erba och Stina Oscarson har ritat programformatet. De flesta pjäserna skrivs av de tre huvudförfattarna Augustin Erba, Stina Oscarson och Dmitri Plax. Regi: Augustin Erba. Ljud och mix: Jan Cruseman. Produktionsassistent Julia Kommel.
Världshistorien följs enklast på www.facebook.com/varldshistorien
Några länkar:
Världshistoriens sida på Sveriges Radio Den som vill prenumerera på RSS flödet kopierar detta klistrar in denna länk i Google Reader, Flipboard eller vilken RSS-läsare du vill – då får du en pjäs till din telefon varje dag: http://api.sr.se/api/rss/group/18814
Byteatern ska göra radio (Barometern)
När Världshistorien kom till Falun (Dalarnas Tidningar)
Varberg blev Groznyj i Radioteater (Hallands Nyheter)
Med inspiration från kritisk ras- och vithetsforskning skärskådar tolv forskare med varierande akademisk bakgrund dagens Sverige. Dessutom berättar medlemmar i Mellanförskapet, författare, journalister och andra om sina erfarenheter av att leva som icke-vita svenskar i dagens Sverige.
Boken riktar sig till studenter på högskolenivå, olika yrkesgrupper som berörs av frågor om ras och vithet i sin yrkesutövning och till alla som vill fördjupa sig i frågan om hur skillnad mellan människor skapas utifrån ras.
Mångkulturellt centrum är initiativtagare till antologin ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige”.
Samtidigt som antologin kommer ut, öppnar också utställningen ”Varning för ras”. Så här skriver Mångkulturellt centrum om utställningen:
Varning för ras
En utställning om den svenska vitheten och den framtida svenskheten.
1 november 2012–26 januari 2014
Vi vill prata med dig om att vi i Sverige idag gör skillnad på människor utifrån hur vi ser ut. Att vi gör ras.Vi vill prata med dig om det här med ras så att vi tillsammans kan se och ifrågasätta.Vad menar vi med att ras görs? Vad betyder ras och vithet för oss idag? Vilka ras-risker kan du se? Vilket samhälle vill du ha?Mångkulturellt centrum verkar för ett samhälle där mångfalden reflekteras i den nationella självbilden och där migrationsrelaterade fenomen ingår som en självklar del i det svenska kulturarvet. Vår forskningsprofil är mångvetenskaplig med tonvikt på ett etnografiskt arbetssätt.
Antologin kan köpas här eller på utställningen.
Jag heter Augustin och jag har olivfärgad hy. Jag säger det redan nu, så ni vet. Det är ju inte alla som tycker att färgen på huden är viktig, och att det säger något om en människa, men jag heter Augustin och jag har inte den blekt rosa nyans som de flesta har som bor här. Och just nu är det deppigt att inte höra till den rosa majoriteten.
Förra söndagen, på en fotbollsmatch, var det en pensionerad sportreporter som förväxlade en kommentarshytt med ett kommentarsfält. Han sa att det var för många Augustin på plan – i min radio.
En debatt nyligen har handlat om en barnfilm. Det fanns en elak bild av mig på film affischen. Det var tydligen ingen som menat något illa med att rita en Augustin-karikatyr. Sen var det bråk om det Tintin album som slutade säljas i Belgien för femtio år sen, för redan för femtio år sedan sa Belgarna att det är faktiskt inte särskilt trevligt att rita Augustin på det sättet.
Och så slog jag på partiledardebatten på Agenda på Sveriges Television, och det började med att programledaren frågade ”Hur många Augustin tål Sverige”.
Ett av Sveriges viktigaste program frågade hur många av mig som Sverige tål. Som gränsen snart är nådd, som om folk stått ut länge nog. Och framför allt, frågan förutsätter att jag är ett problem.
Sen klev Peter Englund ut och sa att Nobelpriset i litteratur hade gått till Augustin. Och genast började twitter fyllas av skämt om mitt konstiga namn. Guggu-stin. Ugh-Ugh, skämtade folk.
Det har inte känts så här illa på tjugo år.
Då hade Expressen löpsedeln ”Kör ut Augustin”.
Nä, de hade dom inte, och det vet ju ni som följt med. Expressen skrev ”Kör ut dom”. Agenda frågade hur många invandrare Sverige tål och det var ju inte mitt konstiga namn folk gjorde narr av, det var Mo Yan som folk fnissade åt, ja och så vidare.
Det var lågkonjunktur då, när Expressen gjorde, precis som Agenda gjort nu, en hård vinkling. Men jag älskar yttrandefrihet, så jag är beredd att kämpa för att Public Service-företaget i yttrandefrihetens namn ska få peka ut mig som ett problem.
För tjugo år sedan fick Expressens chefredaktör sparken och sen dog diskussionen ut. För de som inte var rosa kom inte till tals. Inte den här gången.
I vår digitaliserade värld går yttrandefriheten åt två håll. I sociala medier har diskussionen fortsatt. Det är lagligt att kalla folk för öknamn, men det är lika lagligt att säga ifrån. Och jag har hopp, att en dag kanske folk sluta kalla andra för saker som dom faktiskt inte vill bli kallade.
Jag var på sameteatern i veckan.
Där såg jag en pjäs om rasismen samerna varit utsatta för, hur de stöttes ut, hur deras språk togs ifrån dem. Och jag såg hur de mådde av öknamen. Efteråt var det en kvinna i publiken, hon var kanske sextio år, som stod med rödkantade ögon. Det syntes att hon hade varit med om det som skildrades i pjäsen. Och hon satte ord på det jag känt hela veckan. Hon la sin rynkiga, knutna hand på sin bröstkorg och så sa hon:
”Härinne har jag burit det, skammen över att vara annorlunda, skammen över varifrån jag kommer.
Jag hade inte behövt bära en skam, jag hade kunnat bära en skatt.”
Länk till ljudet: Krönika 121014 Godmorgon Världen, P1, Augustin Erba
Ur baksidestexten:
Tretton berättelser om kvinnorna som formade oss
Att skriva sin mammas historia innebär oundvikligen att man skriver sin egen. En utmaning som tretton framstående författare och kulturpersonligheter har antagit. Var och en skriver djupt personligt om sina mödrar – kvinnan i piratbyxor och midjekort jumper som kliver av tåget i bruksorten Sandviken, modern som med tre barn i släptåg tvingas lämna Libanon för Sverige utan en krona på fickan, mamman vars karriärdrömmar låg undanstoppade i det välpolerade vitrinskåpet och den nyfriserade morsan som simmar i Medelhavet med hakan högt. Boken är en hyllning och en kärleksförklaring. En brokig samling berättelser om såväl sorgen över en förlorad relation som den djupa tacksamhet man kan känna mot en mor som stannat kvar – trots allt.
Närhet, lojalitet och trygghet, men även ilska, olycka och svek ryms inom bokens pärmar. Det är tänkvärd läsning, inte enbart för alla mödrar där ute utan för var och en som någon gång berörts av relationen mellan mor och barn. Med andra ord: alla som blivit födda.
Medverkande författare: Fredrik Strage, Mari Jungstedt, Augustin Erba, Agneta Klingspor, Martina Montelius, Aase Berg, Nour El-Refai, Jonas Brun, Kristian Lundberg, Anna Jörgensdotter, Helena von Zweigbergk, jämte bokens redaktörer – Sonja Schwarzenberger och Roberth Ericsson.
”Journalisten och författaren Augustin Erba står för en [..] extraordinär text [..] Här lyckas han förmedla ett vuxet barns smärta [..] Det blir såväl brutalt som ömt, precis som relationen barn – förälder kan vara.” Karin Andersson, Unt 2012-05-27
”Augustin Erbas text är en av bokens starkaste […]” Lotta Hultén, GP 2012-05-27
”Augustin Erbas och Kristian Lundbergs texter […] har lagt hela smärtpaketet på köksbordet.” Nina Asarnoj, Sveriges Radio Kulturnytt, 2012-05-25
”[…] ovanligt bra, öppenhjärtiga och rörande texter [..] Fredrik Strages text är en av de bästa i antologin. Augustin Erba lyckas också verkligen få sin sjuka och otillräckliga mamma att kliva fram ur sidorna och stanna kvar.” Lena Kvist, Borås Tidning, 2012-05-27
”Det är nästan förvånande att det fungerar så väl att blanda en lyckligt ljus kärleksförklaring till mamma Ingrid (Fredrik Strage) med den stora smärtan i Augustin Erbas text om hans namnlösa mamma. […] jag kan bara höja handflatorna och kapitulera inför att så många lyckats skriva så väldigt bra […]” Malin Ullgren, DN Bok, 2012-05-26
Antologin finns på Adlibris, Bokus och Dito.
Intervjuer med redaktörerna Sonja Schwarzenberger och Roberth Ericsson hos Forum, Helena von Zweibergk och Maria Montelius pratade om boken i Nyhetsmorgon, TV4, Fredrik Strage och Maria Montelius medverkade i Babel, SVT, Sonja Schwarzenberger och Marie Jungstedt var med i Studio Ett, Sveriges Radio.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.