Ur ”Haiku – tradition och förnyelse” (2024)
Jag har ett antal outgivna romaner i min virtuella byrålåda. De ligger inte där för att de är missförstådda, att de skulle vara någon sorts hemliga storverk. De ligger där för att de saknar en grundläggande ingrediens som krävs för att skönlitteratur ska göra det extra språnget som får läsaren att beröras.
Mina romaner, de outgivna, har sällan brist på fantasi, de har en personlig stil, utvecklad genom år av dagboksskrivande, men de lämnar ändå läsaren kall. Det dröjde tills jag bekantade mig med haikun innan jag förstod vad de förläggare som refuserat mina manus hade efterlyst när de sa att mina texter saknade gestaltning.
Mitt problem var följande: jag visste vad mina romanfigurer kände och jag visste var de befann sig, men jag visste inte hur jag skulle visa det. Eller som det alltså kallas – gestalta det.
Och så hamnade jag i Storvik, utanför Gävle, på en kurs i kreativt skrivande på engelska, i samma klass som haikupoeten Helga Härle. Fast det har gått snart tjugo år minns jag vad som hände den helgen. Vi skulle bekanta oss med haiku, under Helgas ledning.
Vänligt och pedagogiskt förklarade hon de få, men fascinerande frivilliga begränsningar som haikun erbjuder: årstidsord, frånvaron av adjektiv och adverb, rytmen, de kolliderande bilderna och det förskräckande korta utrymmet på vilket detta ska åstadkommas.
För mig blev det en ögonblicklig förälskelse. Här fanns en utmaning till mig som människa: du ska fånga en skärva av existensen, och lyckas förmedla den till dina läsare.
Det kan vara ett ögonblick av glädje eller vemod, det kan vara den eviga inre stumheten efter en förlorad kärlek eller den isande insikten att döden är nära. Och allt detta måste förmedlas utan att du får tala om att det är vad du gör.
På ett sätt är det självklart: all konst är byggd på simpla delar. Mona Lisa är en mix av valnötsolja, färgpigment och harts som någon har smetat ut på en vävd duk. ”Pride and Prejudice” är mönster uppbyggda av 26 tecken, som är blandade och presenterade i korta och långa rader med uppehåll mellan.
All konst har byggstenar som ska monteras ihop och sedan, när vi skådar helheten, få oss att glömma konstruktionen.
Men till skillnad från de nära 125.000 orden i ”Pride and Prejudice” har man betydligt färre i haikun. Inte nog med att haikun pressar skribenten med sitt begränsade omfång, utmaningen är ständigt pågående. Jag blev uppmanad av dikten att gå genom livet med ögonen öppna, på ständig jakt efter de ögonblick som pockar på att förvandlas till en haiku.
För mig var det största att öva på att fånga en känsla utan att uttala den.
”Han var rasande”. ”Hon var ledsen”. Sådant hör sällan hemma i en haiku.
När jag var en ung och oerfaren skribent använde jag ofta meningar som talade om för läsaren vad den skulle tycka. Skriver jag ”Han var rasande” så tar läsaren till sig informationen. Det kräver inget arbete. Men information som förmedlas på detta sätt ger inga djupare känslor.
Jag uppfattar haiku som gestaltning i sin renaste form. För mig är en perfekt haiku något som utan att tala om för mig vad jag ska känna, ändå får mig att känna. Den förflyttar mig till ett ögonblick som skribenten upplevt och förmedlar samma upplevelse. Ger mig samma känsla som situationen gav skribenten.
I skönlitterär form förvandlas ”Han var rasande” kanske till ”Han blev högröd i ansiktet, reste sig så tvärt att stolen ramlade baklänges och drämde näven i bordet.”
”Hon var ledsen” kan bli ”Hon satt med sänkt huvud, gned sina nariga fingrar mot varandra och lyfte då och då handflatan mot ansiktet för att torka bort en tår.”
Det här återkommer i andra konstformer: vilka detaljer är det som krävs för att frammana en viss känsla? Hur många streck behövs för att du ska se vem teckningen föreställer? Vilka streck kan få dig att förstå hur personen känner sig?
Låt mig återvända till den där helgen i Storvik för många år sedan. Där satt vi, ett trettiotal studenter i kreativt skrivande, och försökte förstå haikuns inre väsen.
Jag lyckades inte, det kan jag erkänna utan omsvep. Jag förstod inte ens hur det skulle kunna gå till. Jag har för mig att jag presenterade mina första stapplande försök för Helga som vänligt, men bestämt, förklarade vilka otaliga fel jag hade begått. Och efter tillräckligt många misslyckande var det som om en ridå drogs isär och jag plötsligt kunde se världen som den verkligen är.
Och mitt romanskrivande har aldrig blivit sig likt efter det.
Skönlitteratur har ett oändligt utrymme och det är också dess största svaghet. Varför hålla sig till tvåhundra sidor när man lika gärna kan skriva trehundra? Eller åttahundra? Och en av de mer utrymmeskrävande delarna i en roman kan vara det som ska tala om för oss läsare hur platsen i berättelsen ser ut och hur de som befinner sig i berättelsen känner. Finns det något tröttsammare i romaner än långa miljöbeskrivningar? Men vet du vad som inte är en lång miljöbeskrivning, men som ändå fångar essensen av en plats med några få ord? En rad i en haiku. Finns det något tröttare i en roman än en författare som säger att en person är ledsen? Men vad kan fånga en sorg på några få rader? En haiku.
Jag hade redan börjat skriva på det som så småningom skulle bli ”Ensamhetens broar” när jag gick i skola hos Helga Härle. Men jag grep mig an den med förnyad kraft, denna gång med haikuns redskap.
Även om jag dittills hade saknat förmågan att gestalta hade jag en annan egenskap som jag tror tjänar den skönlitterära författaren väl: jag har ofta utsatt mig för plågsamma upplevelser, kanske är det min katolska uppväxt som får mig att söka lidandet, kanske är det ett evigt självhat, kanske är det bara otur. Men jag har råkat ut för våld, övergrepp och ond bråd död. Sådana minnen är ofta krispigare än andra, så när jag skulle berätta historien om de tre unga männen som gjorde militärtjänsten, lumpen, så mindes jag många detaljer om de situationer som jag själv varit med om när jag var i uniform, och som jag ville skildra.
Det låg alltså ögonblick i mitt minne som väntade på att förvandlas med hjälp av mina nya kunskaper.
Att skriva en roman om militärtjänst i början på 2000-talet var hopplöst omodernt, vi var inne i en tid då svenskarna trodde på den eviga freden. Värnplikten avskaffades samma år som ”Ensamhetens broar” kom ut.
Jag berättade historien om tre unga män som försökte förhålla sig till de krav som det militära systemet ställde på dem: en försökte göra sitt bästa, en försökte följa med strömmen genom att bjuda minsta möjliga motstånd och en tredje envisades med att följa sin moraliska kompass. Ett dödsfall, ett som verkligen hade inträffat på mitt regemente, var den händelse som de tre fiktiva unga männen på olika sätt blev inblandade i.
Många av de som läste romanen hörde av sig med vänliga ord, men det är särskilt en formulering jag minns.
Det var en kollega, ungefär jämnårig med mig, som också hade gjort militärtjänsten. Han tittade på mig och så slank det ur honom, som om han inte kunde hålla tillbaka det, som om han var fylld av något som behövde få komma ut. Han tittade på mig, nästan som om han inte kunde tro vad jag hade åstadkommit. Han sa:
”När jag läste om logementet så kände jag plötsligt hur det luktade. Jag mindes hur det luktade.”
Jag tackade honom och jag tänkte i mitt stilla sinne att detta mirakel var Helgas förtjänst.
Hon hade lärt mig hur man förflyttar någon till en annan plats, till en annan tid, hur man med ett fåtal, men med väl utvalda detaljer, kan reta sinnena. Och fast det enda som hade hänt var att min kollega hade suttit med ett vitt, bokstavstätt papper framför ansiktet, så hade han känt en lukt.
Jag fortsatte på den vägen med min andra och tredje roman: ”Blodsbunden” och ”Snöstorm”. Skildringar av situationer, många hämtade ur mitt eget liv, var hörnstenar i berättelser om människor som behöver fatta beslut om vägval i livet.
Jag hör till den skara lyckligt lottade författare som skriver skönlitteratur som får läsare. Men det finns en baksida med att skriva som jag gör, det kan vara exkluderande. Att tvinga läsaren att sammanställa detaljerna till bilder är ett arbete, ett läsarbete. Och det är verkligen ingen självklarhet att läsare vill utsättas för detta när de tar upp en bok.
När vi riktar oss till andra haikupoeter är läsarbetet underförstått. Den som är van haikuläsare vet att dikten inte kommer förklara sig. Men att den ger dig en eller flera bilder för ditt inre öga och låter dig uppfyllas av dem.
Alla läsare av skönlitteratur är inte beredda att lägga ner det arbete som behövs, och det är inte alltid nödvändigt för att förstå vad som sker i en berättelse.
Men när jag undrar varför jag inte blivit berörd av en bok på länge, så är svaret ofta att jag läst för många böcker som talar om för mig hur jag ska känna, istället för att ge mig ingredienserna till en känsla som jag sedan får ta mig fram till på egen hand.
Det finns en intressant rättvisa i detta: Med den sortens litteratur kan vi inte få ut mer av en bok än vad vi sätter in. Och för den som ger sig hän till den sortens verk, finns valv efter valv att besöka.
Samtidigt som det är en glädje att ha fått detta kraftfulla redskap att lägga i min skönlitterära verktygslåda, är det också en sorg. Jag har skrivit haiku i många år nu, men jag har aldrig skrivit någon tillräckligt bra.
De bästa dikterna ser så lätta ut, som om de hafsats ned i ett ögonblick av gudomlig inspiration, men vi som själva skriver förstår vilka år av hantverksövning som krävs för att få orden att kännas så otvungna och självklara.
Kanske är det mitt självhat som gör att jag, fast det är fåfängt, fortsätter att sträva efter att finna orden som ska föra en känsla in i evigheten. Kanske är det bara längtan efter att något i vår smutsiga värld ska kännas rent. Kanske är det hoppet om att någon gång få röra vid perfektion.
Men för mig finns alltid en tröst när jag kämpar med mina dikter: hur misslyckade de än blir, så utvecklar de ändå mitt skönlitterära hantverk.
Augustin Erba 241010
Augustin Erba 