Augustin Erba

Författare: Augustin Erba

  • Kåseri: Någon pratar under filmen. Det är väl inte jag?

    Det finns två sorters människor här i världen. De som pratar under biofilmen och de som inte gör det.

    Jag har slutat gå på bio, jag vet inte riktigt varför. För jag har älskat att gå på bio. Jag har suttit på Göteborgs och Stockholms filmfestivaler timme ut och timme in. Men nu gör jag det inte längre. Kanske för att jag har en stor tv hemma, med riktigt bra ljud.

    Men kanske också för att jag är gift med en filmpratare.

    Om jag ser en film med min fru, eller en tv-serie, då frågar hon de här sakerna under filmen:

    ”Varför sa hon så?”

    ”Jag vet inte”, brukar jag säga. ”Det kanske kommer en förklaring.”

    ”Vad är det de letar efter?”

    ”Jag vet inte. Vi kanske får veta det under filmen?”

    Och så förstås den ständiga frågan: ”Var har vi sett den där skådespelaren förut? Vad har hon spelat i tidigare?”

    Eller.

    ”Är det där mördaren?”

    Jag har funderat på olika strategier för att hantera det. Kanske skulle det vara bättre om jag såg alla filmer och serier vi ser tillsammans i smyg, i förväg. Så när hon frågar: ”Tror du att det där är mördaren”.

    Så kan jag säga.
    ”Ja, det där är mördaren. Du kan vara lugn.”

    Men det känns inte bra för ett äktenskap att inte vara uppriktig.

    Jag har faktiskt gått på bio en gång i år och det var i somras. Då var hajpen kring Odyssén hur stor som helst och jag kände att det var kulturellt nödvändigt för mig att gå och se Odyssén på gigantisk duk. Jag har ändå läst Antikens kultur och samhällsliv på universitetet och den där fina översättningen som Emily Wilson gjort av Odyssén, den var jag nog först ut i Sverige att recensera.

    Det gjorde jag i DN redan i februari 2018, och det var på eget initiativ. Jag läste översättningen och blev så förtjust att jag gick över till Kulturen och sa att den här borde vi skriva om. Det är en grej. Så jag är ju extremt nöjd med mig själv över att jag fick rätt och att jag var tidig. Oj, nu råkade jag säga det även här, vilken otur.

    Ja, ni hör ju, jag är odräglig även när det gäller sådana saker. Och förstås att jag inte gillar när folk pratar under filmen.

    Man kan ju tycka att efter 25 års äktenskap att när min fru också visar sig väldigt intresserad av att se Odyssén så borde vi gå tillsammans.

    Men jag vill sitta under tystnad och insupa en stor kulturupplevelse, så jag går otrevligt nog själv.

    Jag tar mig till en av Sveriges största filmdukar, den på Rigoletto och har en plats i extra stora säten, mitt i salongen. Det har verkligen hänt saker med biografer, nu kan man beställa med QR-kod från stolen. Det är också mycket färre stolar, men större. Och man kan ställa in dem med en knapp.

    Jag minns inte när jag senast var på bio, men nu ska jag vara i en biosalong med riktiga, analoga projektorer och riktig film med filmrullar som ska bytas.

    Salongen fylls på och en kvinna kommer knatande med en stor väska. Det är hon som har platsen bredvid mig. Sen dyker en biografmaskinist upp och berättar om projektorerna. Och säger att det inte finns så många av dem, men att Nordkoreas diktator har en likadan.

    När mannen försvinner plockar kvinnan bredvid mig upp en förbjuden chipspåse och en läsk. Man får inte ha med sig eget snacks, och jag hoppas att hon inte ska prassla för mycket.

    Åh, nej, tänker jag. Det är ju precis därför jag inte går på bio. Jag orkar ju inte med andra människor.

    Och så börjar filmen och det börjar med att någon i personalen har glömt att stänga av en lampa i salongen, så den enorma duken belyses på ett konstigt sätt.

    ”Det ska inte vara så där”, säger jag till min granne och pekar på den upplysta delen av duken.

    Ja, så hon inte ska bli orolig. Sen upptäcker personalen den glömda lampan, släcker den och filmen fortsätter. Nu får vi se finskättlingen Matt Damon spela Odysseus. Och efter ett litet tag är det mycket, mycket nära att jag vänder mig till den främmande kvinnan bredvid och säger: ”Egentligen är Odysseus inte så här klok och eftertänksam, han är mer lurig och listig.”

    Det gör jag förstås inte.

    Men när Odysseus och hans mannar flyr från cyklopens grotta, då känner jag hur det nästan krampar i mig. Jag behöver säga ”Egentligen ska cyklopen ropa efter Ingen här, men det har Christopher Nolan tydligen valt bort. Det var ett oväntat val.”

    Det här var ju värdelöst. Här har jag alla dessa kunskaper om antiken, om Homeros och om Odysseus, men ingen att berätta dem för under filmen.

    Så jag måste se Odyssén en gång till. Men med min fru.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

  • Kåseri: Inbrottet får inte ta över mig

    Vi har haft inbrott. 

    När junioren kommer hem till vår lägenhet, jag är inte hemma, så upptäcker han att ytterdörren är olåst. 

    Han ringer direkt och säger, mycket förvånad. ”Har du glömt att låsa?” Han vet att det aldrig händer, så han är skrämd. 

    Ibland önskar jag att jag var en sådan avslappnad människa som glömmer låsa dörren ibland. Nej, jag är den sorten som efter två minuter tänker: låste jag dörren? Går tillbaka hela vägen hem, känner på dörren och jodå, den är låst. Under hela mitt liv, alla gånger som jag tänkt ”Glömde jag låsa” och sedan gått tillbaka, har det aldrig någonsin hänt att den varit olåst.

    Man kan ju tycka att jag borde sluta gå tillbaka och kolla. 

    I lägenheten ligger det en massa saker utspridda, på golvet och i våra sängar, askar, boxar, annat som inte borde finnas där. 

    Vi har haft inbrott.

    Jag är snart sextio år gammal och jag har råkat ut för några brott i vuxen ålder. Vår stackars gamla Volvo från 70-talet blev uppbruten hela tiden när den stod på gatan bredvid en massa moderna bilar. Juniorerna har blivit rånade, en gång på en mobil, en gång på ett halsband. 

    Jag har haft inbrott i källaren – i Göteborg och i Stockholm. Och jag har varit med om ett inbrott tidigare i den här lägenheten, för många år sedan.

    Den här gången har hustrun blivit av med några smycken hon ärvt, och några som hon fått av mig. Jag blev av med en sex år gammal dator som jag precis köpt ett nytt batteri till. Surt, men ingen katastrof. 

    Det är nästan så jag är kränkt över att tjuvarna ratat det mesta av vad vi har hemma. Vi har uppenbarligen bara fula och billiga grejer. 

    ”Min finkostym är borta”, utropar jag triumferande när jag kikar i garderoben, i alla fall något som anses värdefullt. Men nähä, upptäcker jag någon sekund senare, jag hade bara hängt den på en annan galge. 

    Och min nyutgivna bok för unga låg framme. Nähä, inte stulen den heller. 

    Jag hade ett utskrivet manus till en vuxenroman som jag håller på att skriva och som jag är missnöjd med. Det hade de gärna fått stjäla. Inte det heller. 

    Det stör mig också att jag inte fattar hur de tog sig in. Det är inte som på Louvren att det finns film på alltihop. Låset ser inte uppbrutet ut. 

    Jag frågar polisen som kommer och letar spår i lägenheten, jag frågar låssmeden som kommer för att byta lås och jag frågar den vänliga kvinnan från försäkringsbolaget. 

    Alla är rörande överens om att det är svårt att skydda sig mot inbrott.

    De har olika teorier. Polisen säger att tjuvarna dyrkat sig in genom underlåset, och använt en slunga genom brevlådan för att ta sig igenom överlåset, trots att vi har en sån där plåtkopp över. Låssmeden säger att tjuvarna gör kopior på nycklar när man renoverar i lägenheten, när folk t ex ska byta fönster på byggnaden. Men jag lånar inte ut våra nycklar hur som helst. Jag vill inte att folk ska vara i lägenheten när jag inte är där, ja, det var ju innan jag visste att ingen vill ha mina stackars ofärdiga romanmanus. 

    Försäkringskvinnan säger också att de dyrkar sig in. 

    Så då frågar jag hur man ska göra för att skydda sig. 

    Någon föreslår att man ska ha kamera som man monterar upp för att filma mot trapphuset. Och den som säger det uppmuntrar till brott, så jag säger inte vem det var, annat än att det var någon som verkligen borde veta bättre. Någon annan föreslår larm. Någon föreslår ett kassaskåp. Någon föreslår en gallergrind. 

    Men samtidigt: Jaså, gallergrind säger en annan av dem, nä, kan de dyrka upp ytterdörren, tar grinden en halv minut. Nä, kameraövervakning, säger någon av dem, det här är proffs, de är inne i lägenheten på någon minut, sen sveper de igenom den på fem minuter, det finns ju ingen chans att en kamera ska hjälpa. 

    Larm? Ja, säger någon av proffsen. Fast då har man signalerat att man har dyra saker hemma, så då kanske tjuvarna lägger extra mycket jobb på att ta sig in. 

    Men ett kassaskåp då? Ett sånt där man bultar fast i väggar och tak. Jag vet faktiskt inte vad vi har som vi skulle stoppa i ett kassaskåp, men det skulle väl hjälpa.

    Nähä, tydligen är kassaskåp väldigt populära hos tjuvarna. Då hämtar de skärare och borr och så släpar de med sig alltihop, även om det är bultat i golv och vägg. 

    ”Så därför”, säger jag till hustrun. ”Så borde vi ha ett kassaskåp.” 

    ”Men vi har inget att förvara i skåpet?” invänder hustrun. ”Särskilt inte nu när tjuvarna tagit farmors armband.”

    ”Exakt”, säger jag. ”Vi köper ett kassaskåp som får vara tomt. Då lägger de all tid på det och rotar inte runt i vårt sovrum.”

    Men kommer inte hjälpa mot den största stölden. Det som tjuvarna inte fick med sig, men som de ändå tog ifrån mig. 

    Jag har skämtat bort det, inser jag, när jag pratar med den vänliga kvinnan från försäkringsbolaget. 

    Hon säger att jag kan få prata med någon om jag behöver, och då känner jag hur det stockar sig i halsen och jag säger lite hest att jag är uppväxt i en förort där det jämt var inbrott i allas lägenheter och där fulla och höga människor bankade på ens ytterdörr och skrek genom ens brevinkast mitt i natten. 

    ”Jag har lite svårt med den där grundtryggheten”, får jag fram. 

    Och så börjar jag gråta. Skit också. 

    Det är lätt att bara vara arg på tjuvarna. Det är så lätt att tänka att de är onda människor, att de borde sitta inlåsta för alltid. Det är så lätt att hata. Ja, vi har blivit av med saker, ja, jag kollar ytterdörren med ångest ännu fler gånger än jag redan gjorde förr, ja, jag känner mig otrygg i mitt eget hem. 

    Men jag ska försöka göra två saker samtidigt: Jag ska tillåta mig själv att vara ledsen för vad som har hänt, men jag ska också fortsätta att tro att alla människor är lika mycket värda, även tjuvar. 

    Sändes 2 november 2025 i Godmorgon Världen

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

  • Kåseri: Augustin Erbas tio budord inför åldrandet

    Jag håller på att bli gammal. Jag kan inte längre kalla mig kille, eller ens medelålders, utan jag är på väg att bli gammal. Och vem jag vill vara då?

    När jag tonåring var jag ledsen nästan jämt, och det var inte så konstigt för min pappa var död, jag blev slagen i skolan och jag var ständigt olyckligt förälskad. Och framför allt så var jag tonåring och då är man ofta olycklig, för att världen är så obegriplig och för att ingen förstår en. Men en sak såg jag tydligt, och det är hur gamla människor beter sig.

    Redan då började jag göra en checklista på hur jag själv inte ville bli som gammal. Saker att undvika. Saker att tänka på.

    Jag tänkte bjuda på den där checklistan, den är lite privat, men kanske är det som när folk slutar röka och man berättar för alla, att det hjälper en att hålla fast.

    Så här kommer Augustin Erbas tio budord inför åldrandet.

    Nummer 1. Jag ska inte klaga på de unga. Jag minns hur de gamla på min tid var livrädda för att rockaren Ozzy Osbourne skulle bita av huvudet på levande fladdermöss när han kom till Sverige. Jag är gammal nog att minnas hur en amerikansk vicepresidentfru på fullt allvar menade att om man spelade viss ungdomsmusik baklänges så hörde man sataniska budskap. Så jag klagar till exempel inte på gangsterrap, utan jag tänker på att folk som håller på med musik faktiskt är poeter.

    Nummer 2. Jag ska inte ragga på 25-åringar. Jag minns rysningarna när det dök upp någon slirig gift mellanchef på personalfesten och la an på någon av mina jämnåriga. Jag tänker inte inbilla mig att jag skulle bli en roligare människa om jag dejtar någon som är trettio år yngre.

    Nummer 3. Jag ska inte ta upp allt syre i rummet. Jag är i riskgrupp, jag vet ju det, för jag har pluggat på KTH, jag är man och jag är över 40. Hur många gånger har jag inte varit med om att jag sitter på någon föreläsning och så är det någon gubbe som säger sig ha en fråga, men som håller ett föredrag. Så jag ska försöka lyssna istället för att gubbfråga. Om jag har en fråga så ska jag ställa den, men då ska den vara kort och faktiskt vara en fråga. Så nej tack till att gubbfråga.

    Nummer 4. Bli inte elak och bitter. Eller rasist. Ja, det kan ju låta självklart, men när jag var ung upplevde jag det var många gamla människor som var elaka och bittra, särskilt mot de unga. Mot kvinnor. Och om man hade bakgrund i ett annat land. Livet är redan otroligt jobbigt, det finns inget skäl till att vara elak. Är man olycklig som gammal blir det inte bättre av att skylla på någon annan.

    Nummer 5. Jag tänker inte inbilla mig att det var bättre förr. Ta 1994, VM-året till exempel. Folk i min ålder blir så himla nostalgiska. Men det var också året hundratusentals mördades i Rwanda. Då pågick kriget i före detta Jugoslavien, Sarajevo var belägrat och politiker i Sverige la ner ett jättejobb på att stoppa människor på flykt från de blodiga striderna.

    Nummer 6. Jag ska inte fega ur och återgå till det förflutna. Jag ser det i min åldrande omgivning. Sådana som en gång bröt sig loss från fördomar och förtryck från sina föräldrar, som drömde om förändring och rättvisa, men som sakta glider tillbaka till de värderingar som de en gång tog avstånd från.

    Nummer 7. Jag ska fortsätta att lära mig saker. Jag tänker inte bli en sån som skryter med att jag aldrig varit på Tiktok, jag tänker inte bli en sån som inte har lyssnat på ny musik, jag tänker inte bli en sån som inte vet hur man programmerar sin fjärrkontroll eller hur man använder sin telefon.

    Jag vill vara med i samtiden, inte ta avstånd från den. Jag minns när mikrovågsugnen kom och gamla människor trodde att den var farlig. För att de inte orkade ta reda på hur den fungerade. Eller de som trodde att miniräknare skulle förstöra folks förmåga att räkna.

    Nummer 8. När det kommer ett nytt medium, då ska jag inte tro att det är farligt. Jag är uppväxt med att serietidningar var dåligt, att video skapade våld, att tv-spel var farliga, att man blev döv av sin freestyle och just nu får jag höra att telefoner och skärmar är farliga. Jag tror att det är farligare med empatilösa människor än med skärmar.

    Nummer 9. Det gäller förstås att hänga med i språket. Oj, oj. Här är det svårt att bli gammal. Det är som om man glömmer bort att språket är vårt. Det är vi som bestämmer vad man kan säga. Språk utvecklas. Och har man pluggat språk, då vet man att otroligt många så kallat svenska ord har sitt ursprung från någon annan stans. Att klamra sig fast vid det språk och de språkregler jag fick lära mig som ung, det tänker jag inte göra. Jag ska inte bli språkpolis.

    Och sist: Nummer 10. Jag ska inte ge råd som folk inte har bett om. Det här kommer verkligen vara ett personligt helvete för mig att låta bli. Jag tycker att jag har lärt mig så mycket i livet som jag vill dela med mig för att hjälpa till. Men nej, Augustin. Tala inte om för folk hur de ska leva sina liv om de inte bett om det.

    Det var det hela.

    Nu läser jag punkt 10 igen och inser att det är exakt vad jag just gjort. Ge råd som ingen bett om.

    Jaja, ingen är perfekt.

    (Kåseri ur Godmorgon Världen i P1.)

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

  • Kåseri: När guiden är döv

    Jag tycker om att göra saker i min egen takt. 

    Det är väl inte så farligt, tänker du. Men det här är en ganska otrevlig egenskap.

    Det betyder att när jag lyssnar på en föreläsning eller presentation så blir jag direkt uttråkad om det går långsamt. Eller om personen berättar något jag redan vet. 

    Uttråkad är väl inget problem. Jo, för när jag blir uttråkad så somnar jag ofta. 

    När jag pluggade på KTH fanns det flera föreläsare som stod och räknade de tal som redan fanns i boken högt framför tavlan. Och efter att ha somnat på ett antal föreläsningar så tänkte jag att lösningen på allt detta var att sätta mig längst fram, för då skulle det bli för pinsamt att somna. Det gjorde bara att jag somnade – längst fram. 

    När jag gick på journalisthögskolan var min favoritplats i vår föreläsningssal intill en pelare. Då kunde jag, om föreläsningen skedde i fel takt, diskret luta mig mot pelaren och, hyfsat utom synhåll för den stackars föreläsaren, somna. 

    Om jag står upp, då är det svårare att somna, och då blir jag irriterad istället. Därför undviker jag ofta guidade turer när jag är ledig. Inte nog med att man är i händerna på guiden, man är dessutom utsatt för andra människors frågor och tempo. 

    Så det är med viss bävan jag går på en guidad visning av Shakespeares gamla teater, Globe Theatre i London.

    Guiden är en kvinna kring 30. Och jag blir direkt otålig över att alla ska väntas in. Och så säger hon något om sin hörsel och jag lyssnar knappt, jag är upptagen av att stålsätta mig för att anpassa mig till alla andra i en timme. 

    Det första guiden berättar är att teatern vi står i inte alls är Shakespeares gamla teater, utan att den är ett nybygge, som inte ens ligger på den plats där originalteatern låg. Och sen berättar hon om hur folk gick på teatern och det kan jag säga att det här som vi pysslar med, att det ska vara tyst på teatern, så var det inte på den tiden. Folk spelade kort, folk grälade, folk hånglade. Har ni undrat över varför det sägs typ hundra gånger när någon i en Shakespeare-pjäs dör, så är det för att folk är upptagna med annat,så man måste säga det flera gånger så folk inte missar det. Ja, ungefär som det är i många ljudböcker nuförtiden. Allt måste sägas flera gånger för att annars missar man det. 

    Minuterna flyger iväg. Jag har aldrig haft en roligare, eller skickligare guide än hon. Verkligen aldrig. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag börjar bli nyfiken, vad är det här för person? Och så upprepar hon det hon sa i början av guidningen, men nu lyssnar jag noggrannare. Hon är döv, säger hon. Så om vi vill ställa frågor ska vi göra det till en person som följt med och som kan teckna frågan på teckenspråk till henne. 

    En guide som är döv, tänker jag. Men som är den bästa guiden jag hört. 

    Och så tänker jag på hur det måste varit för henne att vilja jobba som guide. 

    Jag tänker på alla svårigheter, allt motstånd, alla fördomar som den här kvinnan måste övervinna för att få göra det som hon, verkligen, verkligen är bra på. Men som folk omkring henne kanske inte tror att hon är bra på. Så många nej-sägare som hon måste ha stött på under vägen, så många människor som tyckt att de varit hjälpsamma när de avrått henne. ”Kanske är det bättre om du jobbar i ett arkiv. Eller ett bibliotek för människor med hörselskador.” 

    Men så tänker jag på att samhället, alltså i det här fallet i Storbritannien, förhoppningsvis också har hjälpt henne. Hon eller teatern har kanske fått något stöd, kanske av skattepengar. 

    Och det gör att hon nu kan stå här på ett av Storbritanniensutflyktsmål och ge mig den bästa guidning jag någonsin fått i mitt snart 60-åriga liv. 

    Jag tänker på mina egna fördomar. Hade någon frågat mig före den här guidningen om jag tror att det är nödvändigt att höra för att vara en bra guide, hade jag antagligen fnyst och svarat: men det är väl självklart? 

    Men det kan jag säga att det är helt fel. Det behövs att man är påläst, att man är rolig och att man är närvarande i stunden. Höra, det räcker om någon annan som går med kan göra det. 

    Om vi bara hjälptes åt oftare, tänker jag. Om vi bara hjälptes åt.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

  • Kåseri: När man ska prata böcker inför barn

    Jag har fått en fråga från ett bibliotek: Kan jag komma och prata om min senaste bok för två skolklasser?

    Så där står jag på morgonen inför kanske sextio elever i tioårsåldern. Jag vet att man ska dela upp folk i generation X och millennials och allt möjligt, men de begreppen säger ju ingenting. Jag tycker själv att jag är datorgenerationen, datorer började finnas rejält när jag var ung, nu finns det en dator i min tandborste. Nästa generation var internetgenerationen, nu finns internet överallt. Och den här generationen, de här rara ungarna, de är tveklöst robotgenerationen. De har redan vant sig vid små robotar, robotgräsklippare i trädgården och i nyheterna kan de läsa om hur flygande robotar dödar folk i Ukraina.

    De här ungarna kommer ha robotar i hemmet, de kommer jobba jämsides med robotar. Nåja, jag släpper detta och börjar förklara hur det går till när man skriver böcker. För det kommer robotar aldrig kunna göra.

    Ungarna har förberett sig inför mitt besök, de har skrivit ner frågor. De frågar hur det gick för björnen i boken, de frågar varför boken heter som den heter och det är ständigt ivriga händer i luften, de frågar om jag föredrar Messi eller Ronaldo, hur lång jag är och vilken sorts telefon jag har.

    De frågar också hur gammal jag är. Jag tänker att barn får man svara på barns vis så jag säger att jag är så gammal att jag nästan är död. 58 år.
    Ja, det kan jag se att de tycker är ett helt rimligt svar.

    Jag berättar hur det går till att göra en bok. Jag borde kunna förklara det eftersom jag själv skriver böcker, men dessutom jobbar som förläggare och förlagschef åt andras böcker.
    ”Man har en förläggare”, säger jag. ”Det är ungefär som att ha en fröken eller en magister.”
    ”M-hm”, säger barnen.
    ”Och när man har skrivit en bok då är det som när man lämnar in sin uppgift till fröken. Tror ni man är klar då?”
    ”Näää”, det tror de inte.
    ”Så då får man veta allt man gjort fel, och så skriver man om. Tror ni förläggaren är nöjd då?”
    ”N-ä”, det tror de inte
    ”Men sen när man skrivit om igen. Och förläggaren är nöjd, tror ni man får ge ut boken då?”
    ”Näää”, det förstår de att man inte får.
    ”Nä, för då ska boken till nästa fröken eller magister. Som kallas redaktör och hon eller han går igenom boken och försöker hitta allt som är dåligt med den, och så får man skriva om. Igen.
    Tror ni man får ge ut boken då?”
    ”Nä”, säger barnen enhälligt.
    ”Nä, just det”, säger jag. ”För då får man skriva om en gång till.”
    Men efter det. Då måste man väl vara klar?
    Jo, det tror barnen.
    ”Nä, då ska man ha in ytterligare en fröken eller magister, som kallas korrekturläsare och ska gå igenom rad för rad av boken.”
    Och så tar jag upp en bok och håller upp en annan bok på tvärs och flyttar boken rad för rad.

    ”Så här gör de alltså”, säger jag. ”Rad för rad läser de i hela boken, med linjal, en rad i taget tittar de för att kolla om boken är rättstavad.”
    Och nu är det som om jag öppnat helvetets portar och visat på Dantes nio kretsar av mänskligt lidande, för det här kan ha varit det hemskaste och tråkigaste jobb någon av dem någonsin kunnat tänka sig. Så en elev räcker upp handen och frågar skräckslaget: ”Hur lång tid tar det här?”

    ”Det tar så lång tid att man kan få tiotusen kronor för att göra det”, säger jag och detta smälter eleverna under chockerad tystnad.
    Jag känner att jag tyvärr råkat avskräcka ungarna från författaryrket så jag försöker nu prata om det fina med att vara en skrivande människa, att man kan få hjälp att tänka. Att det inte är någon som bestämmer vad man ska skriva. Dagbok.
    ”Man kan fortsätta skriva hela livet. Tror ni Ronaldo kan spela i premier league när han är gammal?”
    Nä, men författare kan man bli ända tills, och så tar jag i för att barnen verkligen ska kunna relatera till den höga åldern, man kan till och med skriva tills man blivit sextiosju.


    Och då går det som en stöt genom hela salen, lärarna får något lite matt i blicken och 60 elever lyfter båda händerna och ropar SIX SÄÄÄÄVEN. Visst ja, det där hade jag glömt bort.
    Det sista jag gör är att fråga om det är någon som tror sig vilja bli författare någon gång?
    Det är det ingen som vill, absolut ingen. Men en unge, en liten blond kille säger att han vill bli motorcross-förare.
    ”Jaha”, säger jag entusiastiskt. ”Men då kan det ändå bli så att om du blir jättebra, så kommer kanske någon författare intervjua dig och skriva en bok om dig.”

    ”Om jag blir känd”, börjar tioåringen, ”och någon vill intervjua mig så har jag bara en sak att säga: Inga kommentarer.”
    Och då tänker jag robotar eller inte robotar. Det kommer nog ordna sig för den här generationen också.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

  • Augustin Erba på bokmässan söndag

  • Augustin Erba på Bokmässan lördag

  • Augustin Erba på Bokmässan fredag

    Schema över event och föreläsningar på en bokmässa med tider, datum och medverkande författare.
    Schema för ett evenemang med olika presentationer och medverkande, inklusive ämnen som 'Gräv där du står!' och 'Mord på topplistan'.

  • Augustin på Bokmässan torsdag

  • Sommarlovet är utom räckhåll – för alltid

    ”Jag ska ha sommarlov”, säger jag och blir rättad. 

    ”Du menar att du ska ha semester”, säger någon. 

    Först förstår jag inte, men sen inser jag att sommarlov, det är sådant som skolbarn har, medan semester är det vi vuxna ägnar oss åt.

    Mina första sommarlov började alltid på samma sätt. Mamma och jag gick direkt från skolavslutningen till Fritzes bokhandel och köpte en mattebok. Matteboken var för elever som gick några klasser över mig. Det var självklart för min egyptiska pappa och min ungerska mamma att man måste studera, för utbildning, det är det enda man alltid har med sig. Om kriget eller krisen kommer och man måste börja om i ett annat land. 

    När jag kom hem från bokhandeln, slog vi in boken i skyddspapper och jag räknade efter hur många mattetal som fanns i den, dividerade dem med antalet dagar på sommarlovet och då visste jag hur många tal jag måste räkna varje dag för att hinna igenom boken innan sommaren tog slut. Det brukade vara 10-12 tal per dag. 

    Ofta började matteböckerna med repetition. De första svala junidagarna seglade jag igenom mina tal. Jag kände mig duktig, mamma var nöjd, sa till pappa att det gick bra för mig och då slapp jag örfilar. Och när jag var klar fick jag gå ut eller läsa de böcker jag själv ville läsa. 

    Men i juli blev matten svårare, och där satt jag, utan lärare, utan någon att fråga utom min pappa som blev svart i blicken och tappade både tålamod och kontroll om jag inte fattade direkt. Så jag lärde mig hellre på egen hand. Talen tog längre och längre tid att räkna och ibland tog det till lunch innan jag blev fri. 

    En grå senvinterdag när jag gick i femte klass dog min pappa. Och då orkade inte mamma tvinga mig till någonting längre. Men jag visste att det skulle göra mamma mindre förtvivlad om jag fortsatte att räkna. 

    Vi hade inte längre råd att köpa nya böcker. Så jag gick till biblioteket och lånade en mattebok. Sommaren 1979 tog jag mig igenom den. Sen fick vi ordning på ekonomin och jag kunde köpa matteböcker varje sommar resten av min skoltid. 

    Jag var i militären några somrar, det var inte direkt sommarlov, och sedan sommarvikarierade jag. Inte sommarlov det heller. Och så lämnade jag matematiken, jag behövde skriva istället. 

    Så hur ska den här sommaren bli? Varje morgon kommer börja med att jag, innan någon annan har vaknat, sätter mig vid datorn och skriver på min nästa roman. Det kan vara något för barn i den åldern när jag själv var tvungen att sitta och räkna och det kan vara för vuxna som är lika gamla som jag är nu. 

    Det är inte bara under semestern som jag skriver på morgonen, den där vanan som mina föräldrar pryglade in i mig, den har spritt sig till hela året. Så varje morgon går jag upp och skriver. 

    Ibland när jag sitter vid min dator och skriver på de där meningarna som jag redan vet att jag kommer stryka nästa morgon, då tänker jag tillbaka på matematiken. Känslan av blyerts mot det hårda, sträva, vita rutiga pappret. Känslan av att dra ett streck längs en linjal eller en cirkel med en passare. 

    Om jag skrivit så kan vad som helst få hända under dagen, det känns ändå som om jag gjort det viktigaste. 

    Nu ska jag ha semester, men jag undrar varför jag fortfarande kallar det för sommarlov. Kanske är det för att jag aldrig fick vara sådär bekymmerslöst ledig som barn borde få vara. 

    Men jag vill inte använda den här sommaren till att längta efter något som jag aldrig kan få tillbaka, utan jag ska vara tacksam över att jag lyckades omvandla tvånget och örfilarna till en vana som gör mig till den jag är. 

    Och om är du nyfiken på annat som jag skrivit i den här stilen är det här kanske något för dig:
    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok.

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

  • Kåseri: Svenskare kan ingen vara än Jönssonligan, Jante och Brev från kolonin. Eller?

    Nu när vi närmar oss nationaldagen funderar jag extra mycket över vad svenskhet betyder. Och det har förstås flera skäl. Ett av skälen är att min mammas föräldrar flydde från rysk ockupation av Ungern och att min pappa flydde från diskriminering av kristna i Egypten. Ingen av dem hade svenska som modersmål. Så även om jag är född och uppväxt här i Sverige, så är svenskhet inte något som jag har fått från mina föräldrar.

    När jag växte upp då var det svenskt att vara alliansfri i fred och neutral i krig, det var svenskt att tro på folkhemmet och det var svenskt att bara ha två tv-kanaler – och vara hyfsat nöjd med det. Men det är ju inte svenskt längre. 

    Sen trodde jag det var svenskt att äta kräftor, men det var innan jag hade rest runt i världen och upptäckt att kräftor det äter man på många andra ställen också. Några av de godaste kräftor jag ätit är bakom en bensinmack, på en stekhet asfaltsgård i Texas. 

    Och så trodde jag förstås att det var svenskt att ha svenska som modersmål, men det var ju när jag var barn och obildad, innan jag förstod att det fanns andra språk i Sverige, som till exempel samiska och meänkieli. 

    Men det finns andra skäl till att svenskhet inte är så lätt att få fatt i. Och det är att mycket av det som jag växte upp med och trodde var svenskt, inte är det. 

    Jag trodde först att det var på grund av min utländska bakgrund som jag inte fattat, men ju äldre jag blir desto mer undrar jag om det faktiskt är fler än jag som inte känner till det. 

    Första gången var när jag insåg att min älskade svenska barndomsserie ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, var inspirerat av det amerikanska Sesame Street. Detta är inte en kopia, men det som jag ändå trodde var något unikt och svenskt, och fint – att lära barn läsa och räkna – hade ändå sitt ursprung utomlands. 

    Ett annat exempel är Jante-lagen. Den är inte svensk, utan skrevs av Aksel Sandemose, en norrman. Och vad värre är, den är nog inte norsk heller, utan beskrevs redan av den romerske historikern Titus Livius, för tvåtusen år sedan som talade om att de som sticker upp ska huggas ned. 

    Jaja, tänker ni, det är inte så farligt. Nej, kanske inte. Men i alla fall för mig så smärtade det att inse att ”Brev från kolonin”, ni vet, den där med Cornelis Wreeswijk som jag fnissade åt som barn, det är en cover. Ja, det är inte bara en cover, det är en dubbelcover. Melodin, ni vet nannan-ni-niinnnanana, är ur Amilcare Ponchiellis opera La Gioconda, Timmarnas dans.

    Men inte nog med det, själva textidén och att göra en modern låt av den, det kommer från en amerikansk skämtsång om ett brev från en unge från 1965 ”Hello Muddah, hello Faddah”, som sjöngs av Allan Sherman. Sen var ju Cornelis holländare från början förstås, men jag hamnade i alla fall i chock när jag förstod att brev från kolonin är byggd på en kombination av italiensk opera och amerikansk humor. 

    Sen om det är någon självgod liten italienare som lyssnar och fnissar åt att jag trodde detta var svenskt, så vill jag säga att denna så kallade italienska opera, är byggd på en historia som skrevs av Victor Hugo och han är ju, som bekant, fransman. 

    Listan är väldigt lång över saker som inte är svenska, men som jag trodde var svenska långt upp i vuxen ålder. 

    När jag flyttade till Göteborg tänkte jag att det skulle bli som när jag såg Albert och Herbert, på tv, ni vet det där två goa gubbarna som handlar med skrot? Men det är en svensk översättning av ”Steptoe and Son”, en brittisk långkörare från 60- och 70-talet. 

    Men Jönsson-ligan, då, finns det något svenskare än den? Jag är ledsen om ni sätter kaffet i halsen, men Jönsson-ligan är inte heller svensk. Det är en bearbetning av den danska, ja en dansk filmserie, Olsen-banden. Den första Olsen-banden filmen kom 1968. Men då tänker ni att nu får det faktiskt räcka och man kan faktiskt göra egna spin-offer som är originella. Titeln Dynamit-Harry, till exempel, det måste väl ändå vara en svensk uppfinning. Det kan väl ändå inte vara danskt? Harry, det är väl inte danskt. 

    Nä, Dynamit-Harry är faktiskt inte en dansk titel. Men… tyvärr. Den är norsk!

    ”Olsen-banden och Dynamit-Harry” är den norska filmen, ja som är byggd på den danska filmen ”Olsen-banden på spanden”. 

    Ber om ursäkt för uttalet, men jag är ju svensk, inte dansk.

    Så vad är då svenskhet?
    Ja så här långt tycker jag att det finns lika många varianter på svenskhet, som det finns svenskar. Men det är ju några dagar kvar till nationaldagen, så jag fortsätter att fundera ett tag till. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Rabies, denguefeber och andra saker man vill slippa

    Jag ska ut och resa och eftersom jag tycker om att vara förberedd så bokar jag tid för reserådgivning på ett vaccineringsställe.

    Jag förbereder alla i min omgivning på att jag ska dit, jag är, som alla i min omgivning vet, inte särskilt förtjust i sprutor. 

    Missförstå mig rätt, jag tycker att vaccin är en av de finaste saker som forskningen gett mänskligheten. Det är ett mirakel att så många fruktansvärda sjukdomar som tidigare orsakade lidande och död, numera knappt existerar i Sverige.

    Jag är vetenskapligt skolad så till skillnad från de stackars människorna som sitter vid youtube eller vid köksbordet och tror att vacciner är farligare än sjukdomen som den vaccinerar mot, så vet jag att det inte är så. 

    Det är enkel matematik. Man räknar på hur många som drabbas av allvarliga biverkningar av vaccin jämfört med hur många som blir allvarligt drabbade av sjukdomen. Då är det solklart. 

    Det är precis som med rasism och anti-rasism eller fascism och anti-fascism. Räkna hur många som dödats av rasism och jämför med hur många som dött av antirasism. 

    Sen vet man förstås aldrig vad framtiden bär med sig, men hittills lever man längre om man vaccinerar sig och träffar en antifascistiskt antirasist i en mörk gränd, jämfört med om man inte vaccinerar sig och träffar en fascistisk rasist i en mörk gränd.

    Så jag går till vaccineringsstället, men jag har glömt en viktig sak. Av någon anledning så går jag dit och tänker att eftersom det är någon som ska ge mig sprutor så är det ett slags sjukhus. Och när jag ser alla gamla människor därinne som väntar på att få sina influensa och covidvaccin, förstärks känslan av sjukhus. 

    Jag har helt glömt bort att människorna som arbetar här är försäljare. 

    Och jag kommer verkligen inte ihåg det när säljaren är en vänlig, ung kvinna med bruna ögon som tar in mig i ett litet rum med ett skrivbord, två stolar och en brits och frågar vart jag ska åka. 

    ”Jag ska till Södra Asien”, säger jag.

    Hon får genast ett bekymrat uttryck i de nyss så varma ögonen. Eller så inbillar jag mig det. Sa hon oj, då? Eller sa hon inte det?

    ”Hur länge ska du vara borta?” frågar hon. ”Ska du vara i djungeln?”

    ”Inte så länge”, säger jag. ”Och jag har verkligen inte tänkt att vara i djungeln.”

    Men vet jag det, egentligen? Plötsligt händer något, en buss stannar, en taxi åker fel och så – vips – är man i djungeln. 

    I södra asien finns många myggburna sjukdomar, säger hon.

    Åh, nej, tänker jag. Myggburna sjukdomar. 

    Ja, man kan få dengue-feber. 

    Åh nej, tänker jag. Dengue-feber?

    Och nästan alla blir ordentligt magsjuka. 

    Åh, nej, tänker jag. Magsjuka.

    Och så säger hon: Vet du, om du verkligen ska åka är det bra om du också fyller i Vita arkivet. Det är bra om de anhöriga vet vilken färg du vill ha på kistan. 

    Nej, så säger hon inte, men det känns så. Jag försöker påminna mig om att jag inte reser till dödsskuggans dal utan till något som allmänt kallas semester. 

    Jag plockar upp alla mina gamla vaccineringskort. Eftersom jag är lite orolig av mig så har jag kvar dem ända från när jag reste till sydostasien i början på 1990-talet.

    Jag häller ut dem på bordet mellan oss och hon börjar bläddra igenom dem. 

    ”Du har redan hepatit A”, säger hon och låter hon besviken? Nej, det är nog bara inbillning. 

    Och den där medicinen som ska skydda hyfsat mot kolera och magsjuka, den ska jag ta precis innan jag reser. Det är en dyr drink, men billig om man jämför med att man ska ligga sjuk en vecka under sin stackars semester. 

    ”Och du behöver fylla på stelkramp”, säger hon. 

    ”Och TBE”, säger hon. 

    Jag tittar förvånat på mina papper, jaha, ja, jag har tydligen varit orolig för TBE för länge sedan, det hade jag glömt bort. 

    Hon plockar fram sprutorna.

    ”Är det okej om jag lägger mig ner?” säger jag. 

    Jag intar viloläge på britsen.

    ”Ska du inte sprita innan du sticker”, säger jag oroat. 

    ”Nej, det behövs inte”, säger hon och verkar inte alls glad över att få hjälp att utföra sitt arbete. 

    Jag lämnar vaccinationsstället med ömmande axel. 

    Varför ska jag ens ut och resa. Varför kan jag inte bara semestra i Sverige, åka till ett regnigt Göteborg och bli överkörd av spårvagnen som en normal människa?

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Slänga sladdar? Över min döda kropp!

    Det har gått ett tag sedan nyårsafton, och jag ska nu ta itu med något som jag borde ha tagit itu med för länge sedan.

    Framför mig har jag en proppfull, tung svart låda med gammal elektronik. Det är sladdar, mikrofoner, adapters, laddare. Jag önskar att jag kunde säga att det är den enda lådan med död elektronik som jag har, men det är det inte. Jag har externa hårddiskar, jag har mina gamla datorer, jag har nästan alla mina gamla telefoner.

    Det finns tre skäl till att jag inte klarar av att slänga de här sakerna.

    Det ena är att de var så dyra när jag köpte dem, så det gör för ont att slänga dem. Min Ericsson-mobil till exempel, den som har kanske världens första bluetooth-handsfree. Hur skulle jag kunna slänga den? Och min bärbara mac från 1997? Den kostade typ en månadslön.

    Jag har väldigt sällan köpt dyra möbler, dyra kläder och jag har aldrig köpt en dyr bil, men jag har köpt bra datorer att skriva på eller bra telefoner att läsa nyheter i. Men all teknik blir värdelös. Så jag borde egentligen lämna dem till återvinningen.

    Det andra skälet till att jag inte slänger saker är att man aldrig vet när man kan behöva dem. Plötsligt behöver man ytterligare en HDMI-kabel eller – varför inte – en RS232:a?

    Och tänk om jag vill spela upp en minidisc från en intervju jag gjorde 2001? Och har slängt min spelare?

    Och det är faktiskt bara några år sedan det hände: stället jag jobbar på skulle ha en pop-up-butik inför julhandeln och plötsligt slutade kassaapparaten fungera. Jag lyckades identifiera problemet – den medföljande laddaren glappade så det gick inte att ladda maskinen. Men vi skulle öppna inom någon timme. Vad gjorde jag?

    Jag rusade hem, rotade igenom min sladdlåda och vad hittade jag? Tre möjliga laddare som kunde ladda kassan. Jag återvände och – ja, det är helt sant – en av laddarna passade och dagen var räddad.

    Men jag har också stått på loppisar från dödsbon som alla andra och sett högarna med oälskade stenkakor, lådorna med vinylskivor, staplarna med VHS-kassetter. Saker som folk har behållit, men som nu bara tar plats och samlar damm. Som ingen vill ha.

    Och när är man så gammal att man borde börja slänga allt? Det finns en del av mig som regelbundet vill slänga nästan allt jag har. Men det finns en annan del som vill spara allt.

    Det är som mat. Du vet hur det blir. Du lagar en fin middag och sen äts den upp på fem minuter. Men det blir någon halv skål av salladen eller riset över.

    Du vet redan att du inte kommer äta upp det.

    Men slänger man maten direkt? Nej, du mellanförvarar den i kylskåpet, och en vecka senare så slänger du det.

    Problemet med en USB-kabel är att den aldrig börjar mögla.

    Jag sparar också gamla kläder, för tänk om jag blir fattig eller om kriget kommer eller om något annat händer, då spelar det väl ingen roll om jeansen har ett hål i bakfickan eller om skjortan är omodern. Och framför allt, mina juniorer ärver gärna mina kläder. Jag är sällan så lycklig som när jag upptäcker att junioren stulit ett av mina gamla favoritplagg.

    Ha, din gamla farsa hade god smak när det begav sig!

    Och det finns en glädje i det. Jag är glad över återvinningen, att hushålla med resurserna, glad över att det var värt pengarna när jag köpte den, glad över att jag sparade den, för det var värt det. Och glad över att juniorerna tycker att de har en cool farsa. De stjäl mina kläder oftare än de stjäl min frus. (Ja, jag håller räkningen).

    Och sen är det förstås att jag har en fantasi om att elektroniken jag sparar kan bli värdefull en dag. Om kriget kommer kanske kopparen och metallerna kan bli användbara. Och Steve Jobs och Steve Wozniaks första appledator såldes för fyra miljoner kronor häromåret. Men tyvärr påminner det mig om min och min morfars frimärkssamling. Vi la så mycket tid på att spara frimärken i våra album. Sortera, titta igenom. Och nu – helt värdelösa. Men tror ni att jag har slängt albumen?

    På Tiktok har jag också sett att de gör content av gamla telefoner och datorer. Jag har själv suttit och tittat på klipp när någon startar upp en Commodore 64. Eller när någon spelar ett tv-spel från en urgammal spelkonsol. Det är en del av vår digitala historia.

    Men vänta nu. Vänta nu!

    Använde jag just sakerna i min sladdlåda till ett kåseri?

    Jag använde till och med RS232:an.

    Oj, vilken tur att jag sparade dem! 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Därför är det onödigt att vara rädd för främlingar

    Jag sitter på pendeltåget till Södertälje och jag är nyss fyllda arton år. Det har gått två dagar sedan jag och mina klasskamrater kastade våra studentmössor i luften och sa farväl. 

    Här på tåget till Södertälje sätter sig en pojke i min egen ålder mittemot mig. 

    Jag gör något som jag gjort i hela mitt vuxna liv, jag tilltalar en främling som om vi känner varandra. 

    ”Ska du också till Ing1”, säger jag.

    Han flyttar blicken från det grönskande junilandskapet.

    ”Ska du också dit”, säger han. 

    Året är 1986, det är fyrtio år sedan och jag och killen mitt emot mig ska göra lumpen. 

    Det här är på den tiden då nästan alla män (eller pojkar) måste göra militärtjänst och vi båda två har av olika skäl hamnat på Ing1, ingenjörstrupperna i Almnäs, strax utanför Södertälje. Vi rycker in i juni, för att vi ska utbildas till kompanibefäl, vi ska göra femton månaders tjänstgöring. 

    Vi pratar hela tågresan om saker som unga människor pratar om. Vi pratar om filmer vi sett, böcker och att vi båda gärna spelar tennis. Och vad vi ska göra efter lumpen. Vad vi inte pratar om är att vi haft uppväxter där vi behövt ta väldigt mycket ansvar, redan som barn och att det inte varit självklart att det funnits nog med pengar. 

    Vi kommer till Södertälje, sedan tar vi en buss och blir vi hämtade på busstationen i en folkabuss. Regementet Ing1 är relativt nybyggt på den tiden, det är många låga byggnader runt en kaserngård av asfalt och det ligger mitt i skogen. Praktiskt när det ska skjutas och tältas, men rätt krångligt att ta sig dit.

    Väl framme på regementet är det upprop och vi hamnar på olika plutoner. Han hamnar på en pluton som anses högteknologisk, den bygger bro av färdiga bitar som lastas av lastbilar och sedan monteras ihop. Själv hamnar jag på en pluton som bygger bro för hand, varje bro-element ska bäras och fästas, som ett gigantiskt lego där den tyngsta biten väger 267 kilo och bärs av sex soldater. 

    1986 pågår det kalla kriget för fullt: när som helst kan USA eller Sovjetunionen trycka på en knapp och jorden riskerar att begravas i radioaktiva moln. 1986 var halva Europa antingen sovjetiskt eller under sovjetisk diktatur. Bodde man i Baltikum så ingick man i Sovjetunionen, bodde man i Östtyskland, Ungern eller Polen och några av de länderna så visste man att om man försökte få demokrati så rullade sovjetiska stridsvagnar in på gatorna och dödade alla inom synhåll. 

     Försökte man fly från de kommunistiska diktaturerna blev man skjuten. Naturligtvis var det många som ville lämna förtrycket, så det byggdes en mur för att hindra folk från att fly till väst. Berlinmuren byggdes för att hålla folk instängda. 

    Jag var inte först i min släkt att göra militärtjänst, tvärtom. Min pappa gjorde lumpen i Egypten, hade min mamma berättat för mig, men det gick inte så bra. Han var för fet för att marschera i öknen med vapen, så han fick någon slags kontorstjänst istället. 

    Min morfar var löjtnant och ingick i det ungerska luftvärnet under andra världskriget, han berättade för mig att det var en meningslös sysselsättning eftersom det ungerska luftvärnets kanoner inte nådde tillräckligt högt upp för att kunna skjuta ner fiendeplan. Det viktigaste de skulle göra var att inte avslöja var de befann sig så de inte skulle bli bekämpade.

    Min morfars pappa var ungersk fältmarskalk, och det är som något slags mellanting mellan general och överbefälhavare, om jag har förstått det rätt.

    Listan på män i min släkt som varit militärer är ännu längre.

    Min pappa var gästforskare men stannade i Sverige för att han tillhörde en förföljd minoritet i Egypten. Min morfar och mormor flydde till Sverige för att deras släktingar mördades av kommunister. 

    Så även om jag avskyr våld, och inte tycker att det är särskilt roligt att skjuta, gjorde jag inte vapenfri tjänst. För jag vet hur livet ser ut när man inte lever i en demokrati. Och så tänkte jag att det är väl bra om det finns folk inom militären som är som jag, alla måste inte gilla att skjuta. 

    Och häromveckan så satt jag på en lunchrestaurang i Stockholm och mitt emot mig sitter samma pojke som jag en gång mötte på tåget till Södertälje. Det har gått fyrtio år, det har gått femton år sedan romanen jag skrev inspirerad av min tid i militären kom ut, och under alla dessa år har vi har setts regelbundet. Numera pratar vi om saker som gamla män talar om: om familjen, samhället och döden. Och vårt gemensamma förflutna. 

    Och jag har aldrig ångrat att jag tilltalade en främling som om han redan var min vän. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Augustin misstänker att han har nått en speciell tid i livet. Klimakteriet.

    Jag kan vara i klimakteriet

    Jag förstår att detta kan komma som en överraskning eftersom jag betraktar mig som man. Men jag är rädd att jag hamnat i klimakteriet. 

    Det började med att jag hela tiden kände mig trött. ”Varför är jag så trött hela tiden”, frågade jag mig själv. 

    Sedan kände jag att jag har blivit argare på – ja, just det – män. Tvärsäkra män (som har fel), rasistiska män (som inte ens skäms över sin rasism), tröttsamma män (som berättar långa och poänglösa historier). 

    Ja, ibland blev jag till och med arg på alla män. 

    Och sen nådde jag en punkt där det enda jag kunde tänka var: ”Nä, jag orkar inte ljuga längre.”

    Och sen kände jag ett behov av att lyssna på Alanis Morissette.

    Ja, ni hör ju.

    Klimakteriet. 

    Klimakteriet är väldigt trendigt för tillfället, antalet texter till exempel som säger att ingen pratar om klimakteriet är väldigt många. 

    Vi män stjäl ju rampljuset för kvinnor hela tiden, så det var väl bara en tidsfråga innan en man skulle claima klimakteriet. 

    Om något är trendigt eller välbetalt, då kan vi män inte låta kvinnorna få ha det ifred. 

    Så om nu någon man skulle kunna hamna i klimakteriet, så vore det inte konstigt om det skulle råka bli jag. Jag har alltid varit en early adopter.

    Allt fler män tar testosteron utan att de har testosteronbrist, och det finns somliga som pratar om andropausen, instället för menopausen, men såvitt jag har kunnat läsa mig till detta, går det absolut inte att jämföra. Att mäns hormonnivåer minskar sker på ett långsamt och stillsamt sätt. Inte alls som det hormonhaveri som drabbar många kvinnor. Och alltså kanske mig. 

    För tio år sedan hade det varit svårare att skriva den här texten, pga identitetspolitik. Men nu kan jag, utan att vara kvinna, göra det. 

    Jag har, som ni vet, hälsoångest, jag har trott att jag har cancer, stroke och rabies, så det är kanske ingen överraskning att jag just nu tror att jag har drabbats av klimakteriet.

    När jag informerade min fru om detta gav hon mig en mycket kall blick, vilket var otroligt, med tanke på att hon nyss varit så varm att hon behövde springa ut och svalka sig på balkongen i minusgrader. 

    Min fru sa ”Jag är ju gift med dig så jag måste stå ut med dina dumheter, men om du säger såna här dumheter i radio kan jag inte skydda dig.”

    Många av mina väninnor är fortfarande kvar i klimakteriet. 

    En av dem, en god vän i Australien rekommenderade en dokumentär. I den här dokumentären intervjuades inte bara kvinnor utan också deras män och en av männen beskrev perioden då hans fru genomgick detta som en ”rough ride”, sa min väninna. Jag såg för min inre syn en väderbiten man i cowboy-hatt som driver en skock boskap över en vidsträckt och vidbränd prärie i Australiens vildmark. Det är så det är med klimakteriet. 

    ”Ja”, säger han med bekymrad min och hes röst när han ska beskriva sitt liv under tiden då hans fru var i klimakteriet. 

    ”Det var ju hanterbart fram till åskvädret. Och att det sedan blev jordbävning gjorde ju inte direkt saken bättre. ”

    Det påminner lite grand om klimatet. Inte bara för att klimatet och klimakteriet låter likadant utan därför att det verkar vara med klimakteriet som med klimatet. 

    Ni vet – det är ju skillnad på klimat och väder. Klimat är den långsiktiga trenden, medan vädret är, tja, vädret till exempel idag. Bara för att det är kallt en vinterdag betyder det inte att klimatet inte blir varmare. 

    Bara för att en person befinner sig i klimakteriet, betyder det inte att dagens utskällning beror på klimakteriet. 

    Det kan ju också vara att jag sagt eller gjort något dumt. 

    Jag vill därför bestämt avråda alla – särskilt män – från att använda klimakteriet för bortförklara oväntad irritation eller vrede från sin partner. 

    Bli inte klimakterieförnekare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min roligaste bok kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Släpp fisen fri!

    Ni som följt mina kåserier vet att jag ofta växlar mellan brittisk och fransk humortradition. Jag älskar brittiska underdrifter och jag är väldigt förtjust i fransk absurdism.

    Så här kommer ett kåseri som hade glatt Francois Rabelais, så här nära femhundra år efter att han skrev om den store Gargantua:

    Jag försöker följa med i den senaste forskningen om kroppen. När jag växte upp var det inte så mycket prat om tarmarna, men numera har tarmrapporteringen blåsts upp till orimliga proportioner. 

    Nu pratas det om probiotika, det talas om att immunförsvaret bor i och kring tarmen och gut-brain-axis och så vidare. Jag bara väntar på att någon ska ge ut en bok som heter typ ”Tarmflora och tarmfauna”. För att det bor varelser i våra tarmar. En hel värld. Några arter är vanligare än andra, beroende på gener och vad vi äter. Det pågår någon slags konkurrens i tarmen, och om jag har förstått det rätt är olika bakteriearter bra på att bryta ner olika sorters mat. Och inte bara immunförsvaret styrs av tarmen, utan också humöret, visar det sig. 

    Så nu har jag bestämt mig för att ett nytt förhållningssätt till tarmen. 

    Du har bestämt dig för att prata om din tarm i radio, tänker du kanske. Jo, det förstås, men jag har tänkt att jag från och med nu ska behandla mina tarmbakterier som om det var ett husdjur. Som om det var en hund, typ. Och då vet ni vad det första man ska göra. Döpa husdjuret. 

     Det finns ett namn som ligger väldigt nära till hands. Eftersom man Trump-etar ur sina nedre regioner. 

    Men det här är ju public service så jag väljer något mer neutralt. Jag kallar mina tarmbakterier för Gösta. 

    Jag sitter på tåget och känner hur magen värker lite lätt. Jag vet precis vad som skulle göra situationen bättre. Gösta behöver vädra. 

    Hade det nu varit den gamla världen, då tarmen var onämnbar hade jag gjort en omvärldsanalys. Vilka andra människor sitter i vagnen, hur nära sitter de och framför allt – finns det något barn i närheten som man kan blänga förebrående på när det plötsligt börjar stinka. 

    En normal människa släpper ut luft kanske tjugo gånger per dygn. 

    Det finns undersökningar som visar att mer än hälften av oss som bor i Sverige besväras av uppblåst mage. Och jag vill nu föreslå en lösning. Men då måste alla vara med på det. Och kom nu ihåg att tänka på era tarmbakterier som en gullig hund som kanske heter Gösta. 

    Men för att detta ska bli begripligt behöver jag göra ännu en liten utvikning. Häng med:

    Kommer ni ihåg hur det var för trettio år sedan, när man fick röka överallt? Man fick röka på flygplan, man fick röka på restauranger, man fick röka på tåget. 

    Det spelade ingen roll var man var, men man hade alltid rätt att tända en cigg eller en pipa och det spelade ingen roll om man satt bredvid någon icke-rökare som just fått in förrätten, man kunde ändå tända sin cigg och blåsa stink över någons toast Skagen. 

    Och den stackars icke-rökaren kom hem med kläder som doftade surt av rök och behövde vädras. Men så var det. Alla accepterade det. Och det var omöjligt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. 

    Tänk om vi skulle återinföra rätten att stinka offentligt, men av hälsoskäl. Det är ju inte nyttigt för Gösta att inte få komma ut i friska luften. 

    Det är ju socialt accepterat att rapa, bara man inte gör det för högt, eller stinka ner hela morgonbussen med allergiframkallande hårspray. 

    Så jag vill starta en rörelse för att befria Gösta.

    Jag tror att det är viktigt att vi har ett bra namn inte bara på Gösta utan på hela den här rörelsen. Det var alldeles för få som slutade röka på grund av ”Non-smoking-generation”, som det hette på den tiden. Så ”Generation fjärt” eller ”Flatulens-generation” är uteslutet. 

    Man vill heller inte ha något alltför gulligt: Ingen vill säga att den är en fjärtis eller eller prutter. 

    Jag tror att man behöver något medicinskt klingande namn. Och något som visar på ett högre syfte. 

    Man kan sitta på en middag, släppa Gösta fri med ett brak och sedan se sig omkring med en oskyldig min och förklara sig: jaha, ni klagar inte på att Mahmoud är glutenintolerant eller att Anna inte äter kött, men jag kräver samma acceptans, för jag hör till Tarmräddarna. 

    Gör som Gösta och jag. Bli en Tarmräddare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så kokar du bäst din oxfilé

    Jag äter inte lika mycket kött som förut. Jag önskar att jag kunde säga att det är av ideologiska skäl, men det är det inte. 

    Det är av två andra, tråkigare anledningar. Det ena är att det är dyrt med kött nuförtiden. Och det andra är att jag har alldeles för höga kolesterolvärden. 

    Så höga värden kan du väl inte ha, brukar människor omkring mig säga. 

    Du som är så otroligt snygg och vältränad. 

    Nej, det där sista säger de tyvärr inte. 

    Men de blir förvånade över att höra att jag äter inte bara samma kolesterolsänkande medicin som Donald Trump, utan också i samma dos. Ja, ni hörde rätt. Er egen kåsör, kåsören i Godmorgon Världen. Er egen nätta halvegyptier som äter nötter och frön och havreflingor till frukost och sällan äter kött, han har samma kolesterolproblem som en 80-årig hamburgerslukande gubbe som väger nästan lika mycket som två Augustin. 

    Därför äter jag sällan kött numera. 

    Men när juniorerna ska på hembesök, särskilt när det är högtid, då slänger jag kostnader och kolesterol-tankar åt sidan och när det dessutom var extrapris på oxfilen i butiken, då unnar jag oss en riktigt stor bit.

    Åh, det ska bli roligt. 

    Jag är uppspelt över den fina köttbiten och bestämmer mig för något som jag mycket snart kommer att ångra. 

    Jag är ivrig att göra juniorerna glada, så jag bestämmer mig för att marinera köttet. Och jag har glömt en viktig sak. 

    Jag är inte längre van att tillaga kött. Jag gör det så sällan så jag har inte riktigt koll på hur man gör det längre. En gång i tiden kunde jag rycka vilken sorts del av djuret som helst och göra mat av det. 

    Jag minns en gång när en kvinna som jag var ihop med kom hem och häpnade över att det doftade starkt av urin i lägenheten. Det var för att jag hittat ett par grisnjurar med kort datum i butiken. Nu låg fyndet och fräste i stekpannan. 

    När jag ska göra oxfilén perfekt för barnen marinerar jag den. Egentligen brukar jag marinera kött i vin, men den här gången hade jag inte vin hemma. Men mellanöl hade vi, äsch det går väl lika bra? Så jag dränker köttbiten i en burk mellanöl, tillsätter vitlök och chili och så får det ligga.

    Det är dag två jag börjar bli orolig. Juniorerna kommer först imorgon. Var det rätt att stoppa köttet i öl? Kommer det bli gott? Blir det inte bara uppluckrat? Var det för mycket öl? Tänk om det ruttnar? Hur ska jag steka det?

    Och nu inträffar det som till exempel aldrig får hända på ett kärnkraftverk. Kaskadeffekter. Det är när en olycka orsakar en annan, inte av nödvändighet, men för att man blir stressad. Man har fattat ett dåligt beslut, sedan blir man stressad och fattar ytterligare ett dåligt beslut. Och plötsligt har situationen blivit markant sämre. 

    Så efter två dagar blir jag alltså stressad. Har jag förstört köttet? Har jag tänkt fel? Det ser inte så fräscht ut. Luktar det inte lite surt om alltihop?

    Och det är då jag fattar nästa dåliga beslut. 

    Jag tänker att det kanske är dumt att steka köttet, kanske ska jag tillaga det i ugn istället. Sådär pulled pork, som är modernt. Fast med nötkött. Jag har fortfarande inte insett att jag behöver acceptera att det var ett tag sedan jag lagade kött, och borde kolla i ett recept, eller be om råd, nej, här ska man vara en karlakarl och kunna sitt kött, så jag improviserar friskt och lägger in köttet i en hög glasform med lock och ställer in det i ugnen, nu kan det få ligga där hela dagen, på låg värme. 

    Jag noterar att köttbiten ser större ut än när jag köpte den. Men jag vet inte riktigt varför, och bestämmer mig för att blunda bort det.

    Min fru, som åsett allt detta på avstånd, undrar stillsamt vilken temperatur jag tänkt mig. Ena junioren säger 50 grader, hustrun googlar och säger 75 grader i fem timmar. 

    Och det kanske hade stämt om det nu inte varit så att köttbiten druckit upp en halv liter öl.

    Köttet värms upp och släpper sedan ifrån sig deciliter efter deciliter av vätska och när jag tittar in mot köttet i ugnen efter några timmar så står den sorgliga sanningen klar för mig. 

    Det är så mycket vatten i glasformen att jag har – ja, så är det – jag har kokat min oxfile. 

    ”Den kommer säkert smaka gott”, säger en av juniorerna tappert efter att genom ugnsglaset ha betraktat den numera grå köttbiten. 

    ”Vad får vi till köttet?” frågar någon. 

    Alla äter snällt sin middag, ingen klagar, men bearnaisesåsen, den tar slut halvvägs genom måltiden, trots att det var en ny burk. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Jag skaffar en hatt mot bättre vetande

    Hej, det här är Augustin från London. Och jag har just fattat ett av de bästa besluten i mitt liv. 

    Jag har köpt en hatt. Ja, jag har köpt hatt förut, som till exempel när jag var i Texas och den hatten går liksom inte att använda i Sverige, för man ser tyvärr konstig ut, men den här gången har jag köpt den perfekta hatten. Den är till exempel inte i svart läder som texas-hatten utan i brun vaxad bomull. 

    Den låg där i en butik som såg ut att vara till för män som är mycket utomhus: jag.

    Män som fiskar: jag, visserligen länge sedan sist, men ändå jag.

    Män som rider på stora mäktiga hästar. Jag. Well, jag har i alla fall ridit på en häst. En gång i alla fall. 

    Hatten flög upp från sin hylla och satte sig på mitt huvud. Ja, så var det. Som på Hogwarts.

    Jag frågar den skallige expediten om han tycker att den passar mig och han tittar på mig med ett bekymrat uttryck i ögonen eller är det medlidsamt, nej, bekymrat. Det måste ha varit för att han är lite äldre och tycker att det är tråkigt att stå i en butik. 

    ”Min fru som sitter därborta säger att den är rätt storlek”, säger jag för att hjälpa honom på traven. 

    ”Jamen då så”, säger han och undrar om jag vill ha en kasse för hattten. 

    Egentligen vill jag bara ta på mig hatten direkt, men jag låtsas inte om det och säger att jag absolut behöver en kasse.

    Utanför butiken tar jag genast på mig hatten och känner mig som en riktig Londonbo. Ingen annan Londonbo inom synhåll har visserligen på sig en hatt, men de har kepsar. Det är en form av hatt, vill jag påminna om. 

    Sen är det soligt ute och då behöver man en hatt. 

    Vi promenerar i Hyde Park och då går Anna Wintour förbi och säger ”I love your outfit.” Ja, om Anna Wintour hade varit en tjugo-någonting kille på en cykel i bar överkropp som ropar det när han cyklar förbi. 

    Vad betyder det när unga människor vrålar till sådana som mig att man har coola kläder?

    Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. 

    Och till skillnad från den där hatten som jag köpte i USA, så kommer den här hatten vara perfekt i Stockholm . Jag kommer ha den varje dag när jag går till jobbet, jag kommer ha den på alla fester som är utomhus och jag, som avskyr att vara på stranden, jag kan tänka mig att besöka stranden om jag får ha min hatt på mig. 

    Solen i London bränner, men inte mig för jag har hatt. Klart en författare får ha en hatt. Och vet ni vad som också är fantastiskt när man har hatt? Man får världens coolaste skugga. Hattskugga! 

    Varma hälsningar

    Augustin i London.

    Hej London-Augustin, det är Sverige-Augustin här.

    Vad i hela världen tänkte du? Vi behöver prata. 

    Imorse regnade det och då tänkte jag att, jaja, London-Augustin har ju faktiskt köpt en hatt, och när ska man ha en vädertålig hatt om inte just när det regnar. 

    Så vad gjorde jag. Jag tog på mig hatten som du köpt åt oss. 

    Jag promenerade till jobbet i regnet. Och när jag gick till jobbet så såg jag en massa människor som hade fula kapuschonger, konstiga paraplyer, skrynkliga regnrockar. Jag såg folk med cykelhjälmar i grälla färger och folk med kepsar och någon som till och med höll en plastpåse över huvudet. 

    Men ingen hade hatt. Och vet du vad som var ännu värre. Alla de här människorna med sina hemska saker på huvudet, de tittade på min hatt och sedan tittade de snabbt bort. 

    En sak hade de gemensamt. Alla dessa i fula huvudbonader.

    De dömde mig. 

    Och så kom jag till jobbet. Tror du någon sa något om hatten? Den har legat på hyllan intill mitt skrivbord i en vecka. Har någon sagt någonting?

    Så att nu, London-Augustin, så har jag en uppriktig fråga till dig. 

    Vad i helvete tänkte du på? Vad ska vi med det där åbäket till? Var ska vi ens förvara eländet?

    Det är ju en sak att folk tycker att du är en rolig knäppis i London, men här i Stockholm har du ju ett yrkesliv, ett professionellt rykte att tänka på. Hur vore det om du skrev intressanta romaner istället för att försöka skapa en personlighet med en hatt?

    Så nu blir det så här, du får inte köpa några fler hattar. Inte när du är i London, inte heller i Paris. Du kommer väl ihåg vad som hände med baskern du köpte i Montmatre? Du har nu hattförbud. 

    Nu har jag jag inte tid att prata med dig mer, för nu måste jag lista ut hur jag ska få hem hatten från jobbet utan att ha den på mig. 

    Hälsningar Augustin

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så lyckades jag sluta doomscrolla på telefonen

    För 25 år sedan så arbetade jag på P3, och då fanns det en väldigt hipp och modern sak man kunde pröva. 

    Det kallades för TV-turnoff week. 

    Ni lyssnare är kloka och moderna och har säkert bättre saker för er än att minnas 1900-talet, men låt mig påminna er om hur det var på den tiden. 

    Reklam-radion hade kommit. De hade fått betala jättemycket pengar för tillstånden att sända radio och även om några i början försökte göra reklamradio med annat än allmänt snack och hits, så försvann det ganska raskt. Så reklamradion i Sverige blev det vi har idag. Snack och hits. 

    TV hade genomgått en vassare utveckling. Här hade både TV3 och TV4 tillkommit som båda gjorde ambitiösa och dyra satsningar. Sen fanns det videobutiker överallt. Ja, för er som är under trettio låter det kanske helt otroligt, men det var som ett slags svindyrt bibliotek. 

    Man vankade av och an i butiken och tittade på hyllorna, grälade med sin partner om vilken film man trodde man ville se och så hyrde man en eller två filmer. 

    Sen köpte man plockgodis och gick hem med kassetterna och så stoppade man in dem i sin VHS-maskin som var kopplad till TV:n. 

    Ja, ni hör. Man bar alltså hem sina filmer. Och sen måste man komma ihåg att bära tillbaka dem. För även om det redan kändes som ett dyrt bibliotek så var det ännu dyrare att bli försenad bara en dag med filmerna. 

    Och på den här tiden var det alltså så att vi som tittade på TV inte kunde bestämma själva vad som skulle visas på TV:n. Om vi inte gick och hyrde en film förstås. 

    Och det här gjorde att somliga personer, till exempel jag tittade på saker jag inte själv ville, när jag kom hem. Det här var när jag var singel och inte hade några barn, ska jag tillägga. Jag kunde komma hem och slå på tv:n och utan problem kolla på Star Trek-avsnittet som gick i repris från igår kväll (och som jag redan såg igår kväll), se ett avsnitt av såpan ”Days of our lives”, fast jag egentligen ogillade den utom möjligtvis en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna, sedan se ett avsnitt av ”Vänner” som jag också visserligen sett förut, men som jag såg igen. Och så vidare . 

    Och till råga på allt blev jag då matad med urusel reklam. Minns ni TV-shop? Oj, vilka magrutor jag skulle få om jag köpte en abdominazer, eller vilka kraftfulla lårmuskler jag skulle få om jag köpte en Thigh-master. Vilka produktnamn de ändå hade på 80- och 90-talet.

    Nåväl, tillbaka till TV-turnoff week. Det var en protest mot hur stor plats TV tog i våra liv. Tanken var att man under en vecka skulle låta bli att se på TV och upptäcka hur mycket tid man slösade bort och hur annorlunda ens liv skulle bli om man inte såg på TV.

    Jag älskar den sortens experiment då man får syn på sin vardag genom ett annat perspektiv så jag erbjöd mig att göra ett reportage om detta och ägnade sedan en hel vecka åt att inte titta på TV. 

    Skärmfri tid som vi väl skulle kalla det idag. 

    Mitt senaste experiment är att jag har ställt in min telefon på svartvitt. 

    Vaddå svartvitt, vi betalar ju dyra pengar för en färgskärm. Ja, jag vet. Men ställ in den på svartvitt en vecka och se vad som händer. Jag gjorde det för två månader sedan och det är helt chockerande.

    Det är inte längre särskilt lockande att kolla på vare sig Tiktok, instagram reels eller andra videoklipp. Jag blir heller inte sugen på Facebook eller Bluesky. 

    Glädjen i telefonen är liksom borta. Löjligt, eller hur. 

    Ibland måste jag slå på färgen på grund av att jag måste se ett bokomslag eller så, men jag slår av den direkt. Och när jag slog på färgen första gången efter uppehållet då hände något otroligt. 

    Telefonens hemskärm såg ut som en skål med plockgodis. Oj, vad de lockar oss med läckra, starka färger. Det är som godis. Det är svårt att förklara hur mycket färg det är, men när man går från svartvit till en färgtelefon så är det en mycket större skillnad än jag kunde tro. 

    Här har några av världens smartaste människor lagt in färger som ska locka oss att spendera tid i deras appar och det märks.

    Jag skulle säga att det gjort att jag tillbringar en fjärdedel så mycket tid på min telefon som jag gjorde tidigare. Så tycker ni att ni är för mycket på er telefon, pröva att köra svartvitt. Har ni till exempel en iPhone är det lätt gjort, det är bara att söka på ordet ”färgfilter” och sedan slå på det, så ska skärmen bli svartvit.

    Jag är nyfiken på resultatet! Mejla mig och berätta vad som hände. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Samtal om Björnpojken

    Bibliotekspersonal från olika delar av Svenskfinland bokpratade live på Bibliotekskanalen om böcker som utkom år 2025.

    Här finns ett samtal om Björnpojken i Bokkarusellen som diskuterar hur den fungerar som barnbok.

    Det är bokrådet som samtalar i Bokkarusellen 2026.
    Programledare: Larrie Griffis, Luckan Helsingfors

    Bokrådet bestod denna gång av Tobias Larsson, Helsingfors stadsbibliotek, Karin Lund, Borgå stadsbibliotek, Salomon Hellman, Nordisk kulturkontakt och Tanja Fagerholm, Vasa stadsbibliotek.

    Mer information om Bokkarusellen finns här och hela Bibliotekskanalen finns här.