Författare: Augustin Erba

Augustin Erba 2009

När den hörde hennes skratt fylldes dess ihåliga inre av värme. Den kände sig som en varmluftsballong, men dess glädje byttes mot oro när den tittade mot golvet långt nedanför, för att den blev rädd att den skulle lätta från sin gren och flyga iväg.

Den silverfärgade glaskulan visste att luftturer har ett pris.

Kulan hade haft en gyllene kamrat, de hade legat i samma silkesinslagna ask, de hade inköpts på torget en decemberdag när snön frasade under fötterna.

Sedan hade en hund hade sprungit förbi granen, sprungit förbi som hundar gör, utan att bry som om att svansen for runt. Guldkulan hade svävat under några magiska sekunder innan dess sköra splittrade kropp fick skyfflas upp från golvet.

Silverkulan ville inte sväva.

Julen när den hörde hennes skratt hade börjat som andra jular.

Efter att ha legat i pappersasken tillsammans med det stolta stearinljuset, det som stod i en fot av äkta silver, så väcktes den av att asken blev buren. Den bars nerför trapporna och las på ett bord.

Julgranskulan hade en gång pratat med ljuset. Den hade sagt något om dess fina silverfot. Ljuset hade fnyst åt kulan att hålla sig till sina egna – till dussinvarorna.

Världen öppnade sig för askens invånare. Det doftade stekt, rökt och grillat. En röd lysande stjärna hängde i fönstret och i vardagsrummets hörn stod det vackraste av allt: en djupgrön gran med tätt emellan grenarna och en strålande stjärna i toppen.

Julbocken ställdes under granen och tappade ytterligare halmstrån, någon sa att det nog var dags att göra sig av med den och någon annan protesterade.

Ljuset sattes i sin hållare av äkta silver.

Sist hämtades kulan och hängdes långt ner. I granen fanns fler kulor, men de var mörkblå som vinternätter, med gnistrande vita flingor av snö som slog ut i rymden. De kulorna fick hänga tillsammans, medan silverkulan hängde ensam. Ibland kunde den titta upp mot de nya kulorna. Det var som att titta upp en molnfri natt.

När ljuset var tänt och reflekterades i guldet och silvret så gnistrade granen en symfoni av bländade ljus. Då kände julgranskulan att den behövde hålla sig hårt i kroken som fäste den vid granen.

Under julen brukade vackra röster sjunga sånger och julgranskulan vibrerade i takt med sopranerna.

I år uteblev sjungandet, men kulan vibrerade kraftigt av ett skrik. Den stirrade ner under sig. Under granen låg ett barn på en fäll. Det skrek så att det blev illrött i ansiktet.

Någon kom och tröstade barnet och det låg och tittade upp mot granen. Kulan tittade på den lilla människan som hade ögon så blå att de fick de himmelsfärgade nya kulorna att verka grå.

Barnet tittade inte tillbaka. Hon sov eller skrek så högt att de nya julgranskulorna högre upp i granen jämrade sig och sa att de närsomhelst kunde gå i bitar.

Kulan tittade.

Den tittade varje dag så länge som barnet låg under granen.

Den upptäckte att hon helst sög på sin högre tumme. Den upptäckte att hennes gråt kunde förbytas i lycklig vila lika snabbt som barnet sparkade av sig sina små sockor.

Den upptäckte att barnets skratt fick universum att skälva.

Julgranskulan var så upptagen av att titta på barnet att den inte märkte att skinkan griljerades, att lutfisken kläddes i senap. Den märkte inte ens julklappsutdelningen, men den märkte att det lilla barnet kläddes i kläder där prislapparna satt kvar.

När den omfamnades av det prasslande silkespappret förstod den att julen var över.

Det doftade stekt, rökt och grillat. En röd lysande stjärna hängde i fönstret och en grön gran stod i granfot.

Julgranskulan hade längtat ett helt år. Den hade längtat efter att få känna julkänslan igen.

I år skulle den fira jul på riktigt, tänkte den. Den skulle inte titta julens alla timmar på ett barn som låg på golvet.

Kulan hann inte mer än komma på plats och se att ljuset i den äkta silverfoten åter hade satts några grenar högre upp, förrän den fick syn på henne. Så hon hade växt. Nyss en liten sak vid golvet. Nu satt hon upp och hon tittade. De blå ögonen var fulla av liv.

Hon tittade på ljuset.

Åh, vad det kråmade sig. Åh, vad ljuset älskade att trollbinda barnet.

”Lys lite åt mitt håll också”, sa julgranskulan lågt.

”Du är en glasboll med aluminiumfolie”, sa ljuset. ”Besvära mig inte.”

”Men du är så vacker”, sa julgranskulan. ”Ditt silver har en fyllig lyster, du blänker och du hänger tungt på grenen. ”

Men ljuset låtsades inte höra utan slog vilda eldiga färger i granen och den lilla flickan tittade med stora, stora ögon.

Nästa jul fanns ännu ett barn i familjen. Då var det så många klappar att det inte gick att hänga julgransprydnader på de understa grenarna på granen, för de fick inte plats.

Julgranskulan hade vant sig vid att få beundra henne på avstånd. Hon hade svept förbi den när hon hade hjälpt sin pappa att hänga upp saker i granen. Den hade hoppats på att det var hon som skulle plocka upp den ur asken som den hade legat och väntat i så länge.

Men pappan satte den varsamt på en gren. Återigen hamnade den några grenar nedan ljuset.

”Lys på mig”, sa julgranskulan.

”Har du inte gått i kras än”, sa ljuset.

När det blev julafton och det luktade stuvad grönkål i huset, såg julgranskulan henne gå mot ljuset och den slog ned med blicken. När den tittade upp stod hon mitt framför. Hon pekade och skrattade. Som hon skrattade.

”Pappa!”

Hon pekade och skrattade och skrattet var som snöflingor som bäddade in julgranskulan i ett tjockt varmt täcke.

”Ja. Titta. Man kan se dig”, sa pappan och klappade den lilla flickan på huvudet. ”Och du ser så rolig ut.”

”Rolig!” sa flickan och pekade på bilden av sig själv i den blanka kulan.

Kulan tittade på henne och hon tittade tillbaka. Hon böjde sig nära och sedan långt bort.

”Nu kommer farmor”, ropade pappan.

”Nu är det barnprogram”, ropade pappan.

”Maten är klar”, ropade pappan.

Kulan och flickan såg på varann.

Plötsligt var flickan i pappans famn.

”Din lilla toke. Tycker du så mycket om julgranskulan?”

”Min”, sa flickan.

”Visst är den din”, sa pappan.

”Hon hade inte sett dig om jag inte hade lyst åt dig”, sa ljuset och flackade med röda färger.

Kulan svarade inte.

”Det är mig hon tycker om”, sa ljuset.

Kulan svarade fortfarande inte.

”Du har stulit henne från mig”, sa ljuset, ”det är inte din lyster.”

När julgranskulan skulle packas ner kände den sig grå och tung som bly.

Vintern var så kall att kulorna i de andra askarna frös så de skramlade. Men silverkulan var tyst och tänkte på flickans blick och blev varm.

Det rasslade på vinden. Kulan skälvde i sin låda, men lyftes inte upp. Den hörde hur de andra julgransprydnaderna fnittrade till och julgranskulan rös av förväntan. Sen blev det tyst.

När det rasslade till igen så berättade de andra prydnaderna om magnifik mat, om prasslande presenter och lyckliga lekar.

Rasslen kom och gick, men julgranskulan blev kvar i sin låda.

Kanske har min tid varit, tänkte kulan. Och varje gång rasslet kom tänkte den på jularna som varit och varje gång de andra julgransprydnaderna återvände låg den tyst och skämdes över att inte längre höra hemma i granen.

Det kom ett rassel och ett dån och lådan lyftes upp. Kulan vågade inte hoppas att det nu skulle vara dags för jul.

Lådan bars iväg. Men inte ut i köket på köksbordet, utan någon annanstans. Den stod still, sedan hördes nya dån och steg.

”Det var den sista”, sa en röst som den inte kände igen. ”Då kör vi.”

Sedan bullrade det och skakade och kulan for omkring i sin låda.

När det slutade kände kulan försiktigt efter om något hade gått sönder.

Lådan bars ännu en gång och sedan blev det tyst. Kulan hörde heller inte ljudet från de andra prydnaderna.

Den låg i sin låda och kände hur dess forna glans mattades, hur den åldrades.

Glaskroppen var inte längre så spänstig som den en gång hade varit, nu var glaset segare, heller inte lika runt.

Rassel.

Kulan väntade.

Lådans lock lyftes av.

”Den här älskade jag när jag var liten.”

Kulan befriades från silkespappret.

Kvinnan som höll i den kände den knappt igen. Hon hade långt hår nu och förkläde och hon nådde högt över bordet, lika högt som granen.

Det stora rummet var borta, här var det lågt i tak och dörrar till ett annat rum, inte till fem. I det andra rummet syntes en säng genom den öppna dörren. Tapeterna var mönstrade i märkliga färger och golvet var inte belagt av blanka brädor utan av hård plast.

”Det var min bästa jul någonsin”, sa hon, ”jag tittade och speglade mig och tittade och speglade mig.”

”Tur att du tog med den då”, sa en man som höll om hennes axlar.

”Jag trodde den var borta.”

”Kulan ser lite gammalt ut, vi köper nya nästa år. ”

”Aldrig”, sa kvinnan och tog fram en duk och putsade kulan så att den sken som om den just hade inhandlats på torget.

Hon höll den mellan sina händer. Den såg in i hennes ögon och det kom en tystnad. Hon tittade på kulan som värmdes i hennes kupade händer. Hennes blick for inåt, som om hon letade sig tillbaka till jular för länge sedan, som om hon tänkte på sina föräldrar, hur de lagade mat, hur de hade sparat till presenter, hur de alltid hade haft en famn för henne.

Kulan vilade i hennes blick.

”Jag älskar dig”, viskade den, och även om hon inte verkade höra det så visste den att hon förstod.

”Det är brandfarligt med ljus”, sa en annan röst, som lät äldre, ”ska ni inte ha elektriska lampor istället?”

”Det är inte lika mysigt”, sa kvinnan. ”Jag vill så gärna se ljuset reflekteras i julgranskulan. Det blir precis som när jag var liten. Min bästa jul.”

Ljuset fladdrade nervöst. Dess fot av äkta silver var svärtad av sulfid.

”Fram tills den här, väl”, sa mannen.

”Dumsnut”, sa kvinnan, kysste mannen på munnen och hängde upp julgranskulan i granen.

Kulan försökte förstå vad som hade hänt. Hur länge hade den varit nedpackad?

Då fick den syn på vad som låg på en fäll under granen.

En liten flicka.

En liten flicka som skrek precis som hennes mamma hade skrikit för länge sedan. Som helst sög på sin högre tumme. En liten flicka vars gråt kunde förbytas i lycklig vila lika snabbt som hon sparkade av sig sina små sockor.

En liten flicka vars skratt fick universum att skälva.

Julgranskulan fylldes av oändlig lycka. Nu förstod den vad julen handlade om. Den handlade om att kärleken till ett barn skulle återuppstå generation efter generation. Julen handlade om att återupptäcka det kaneldoftande knytet under granen. Nu visste den att den hade jular framför sig där det nya barnet skulle älska kulan. Ett barn som med ögon stora skulle se sig själv speglas i silverglansen. Den visste att den kanske skulle få ligga nedpackad länge, men att till slut skulle asken öppnas och ett nytt barn vänta under granen.

Det var natt. Kulan vaknade av att någonting inte var som det skulle. Den tittade upp.

En av granens grenar brann. Ljuset hade nästan smält ner.

”Nu ska du se att det är mig de älskar”, väste ljuset. ”Nu kommer de inte titta åt dig”.

Kulan såg den lilla familjen ligga i sin säng i sovrummet. Kvinnan hade barnet intill sig. Mannen hade armen om kvinnan och barnet.

De andades lugnt. Kulan förstod att de inte skulle märka något förrän elden var över dem.

Det lilla barnet hade armarna uppsträckta över huvudet. Som om det ropade på hjälp i sömnen.

Kulan blev så orolig att den vajade till på sin gren.

Det lilla barnet.

Elden hade nu spridit sig till fler grenar.

Tjockare rök. Familjen måste vakna.

Den måste vakna nu.

Julgranskulan tänkte på kvinnan och det lilla barnet i sängen.

Ljuset skrattade åt elden och försvann i en pöl av vax.

Då lättade kulan från grenen. Den flög.

Den bars av sin värme.

Den såg inte mot golvet. Den såg mot familjen i sängen.

När den slog i marken hördes ett ljudlig krasch.

Medan det varma inre som nu inte längre var inlåst av glas löstes upp i luften uppfattade kulan hur det lilla barnet rycktes ur sin sömn och skrek ett högt, genomträngande skrik som väckte hela familjen.

/Augustin Erba