Augustin Erbas författarsajt

Etikett: Kåserier

  • Kåseri: Vi behöver fler knappar och färre skärmar

    Jag står och lagar mat i köket när jag plötsligt inser att jag har blundat för sanningen. Jag har frivilligt låtit lura mig. Så nu är frågan, har ni, kära läsare, också gjort det?

    Det händer när jag ska göra något så enkelt som att koka ägg. Vattnet bubblar, det stänker över spisen och hela spishällen börjar pipa och tjuta. 

    Det är inte som när Newton fick äpplet i huvudet, men nästan. 

    Jag inser: det behöver inte vara så här. 

    Det är några år sedan vi skaffade en ny spis av modernare sort. En induktionshäll, kallas det. I en sådan är det inte spisplattorna som hettas upp, utan botten i kastrullen eller stekpannan det sker med hjälp av ett magnetfält, det snabbare än en gammal spis och det är energisnålt. Man styr den ungefär som man styr sin telefon, med fingertopparna mot en glashällen. 

    Men nu piper spisen som om jag har sönder den, men det enda som egentligen hänt är att vatten runnit över glaset och aktiverar flera kontroller samtidigt. Jag måste torka av vattnet och ställa in temperaturen på nytt. 

    Och så här har den hållit på och det är först på sistone det slagit mig: det här är verkligen inte särskilt bra eller smidigt. 

    Hur kan man konstruera en spishäll som inte tål att det rinner ut lite vätska på den? 

    Och varför har jag accepterat det?

    Jag vet båda svaren. Och det är nu vi kommer in på hur jag (och kanske ni läsare) har lurat oss själva. 

    För det första: jag har accepterat det här dumma pipandet för att spisen sas vara modern. En ny, dyr spishäll kan väl inte vara sämre än en gammal?

    Men kontrollerna är ju sämre. Mycket sämre. 

    För det andra: man har konstruerat den på det sättet för att det är billigare: en glasbit med touchfunktion är billigare än att ha en massa knappar och vred. 

    Lite som när iphonen kom. Jag var så glad åt pekskärmen att jag inte tänkte på hur mycket jag saknade knappar. 

    För det är faktiskt det som är fel. inte bara på spisen, men på nästan alla nya prylar. 

    Jag vill ha tillbaka knapparna. 

    Jag vill att spisen ska ha knappar, jag vill att telefonen ska ha knappar, det behöver inte vara ett tangentbord, men jag vill ha fler knappar än det är nu. Jag vill ha fler knappar på min tvättmaskin och på min torktumlare. 

    Och då ska vi inte ens prata om bilar. Jag vill inte köra bil med en pekskärm inne i bilen som jag måste titta på. Jag vill ha ögonen på vägen hela tiden. Och då behövs inte bara ratt, utan knappar, vred och spakar. 

    En annan störig sak med spisen är hur den piper. Det låter likadant som mikron eller diskmaskinen. 

    Det borde låta olika, tänkte jag i alla fall tills jag fick vår nya torktumlare. 

    När den är klar spelar den – håll i er nu – ”Die Forelle”. Ja, vi pratar Schubert. Den spelar alltså en motbjudande digital pipversion av ett av världens vackraste musikstycken när handdukarna är torra. 

    Jag vet att Schubert är död sedan 200 år, men varje gång denna förfärlighet spelas är jag rädd. Jag är rädd att jag ska gå in i badrummet och upptäcka ett 200 år gammalt lik. Jag är rädd att stackars Schubert hört min torktumlare, roterat som en fläkt i sin grav, satt sig på ett flyg, åkt till Stoclholm och gått igenom väggen till mitt badrum för att höra vem det ärsom kränker hans konstnärsskap 3 gånger i veckan. 

    Jag längtar tillbaka till 1980, ni vet den tiden då vi, enligt vissa ideologer inte hade någon brottslighet i Sverige. 

    Men jag kan besöka 1980 för det är så gammal spisen i min sommarstuga ser ut att vara. 

    Jag lagar mat på den. Det går långsamt. Jag spiller. Det piper inte men det går inte att torka av för plattorna är jättevarma, så maten bränner fast och det är mycket svårare att torka av en gammal spis med upphöjda plattor än än helt slät häll. 

    Och när jag just ska somna undrar jag: har jag stöngt av den? Så jag måste upp och kolla. Jodå, men jag påminns att min nya häll stänger av sig själv. 

    Det var alltså inte bättre förr. Men hur är det då? Jo, det ska jag tala om för er. Det var inte bra då och det är inte bra nu. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

    Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

    Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

    Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

    Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

    To my face. 

    Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

    Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

    Jag börjar tänka.

    Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

    Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

    Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

    Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

    Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

    Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

     Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

    Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

    Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

    Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

    Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

    Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

    AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

    Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

    Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

    Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

    Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

    Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Augustin köper en bil med en idiotisk färg

    Efter nästan tjugo år gav vår bil upp. En gång varannan vecka behövde jag fylla i en liter olja, det kändes lite ofta. Motorlampan lyste regelbundet. Motorn lät ticketi-ticketi. Och så blev vår trotjänare inte helt förvånande underkänd i besiktningen. 

    Alltså – dags att köpa bil. Kanske till och med en ny och så hittade jag en annons från en bilhandlare med ett rimligt pris. Jag skriver rimligt, men det var förstås orimligt dyrt, som allting annat nuförtiden. Jag menar – röd paprika är löjligt dyrt numera, så ni fattar ju hur dyrt det är med en bil. 

    Men när jag fick en offert så var offerten 30% dyrare än vad som stått i annonsen. När jag påpekade det så bad bilhandlaren mig att bevisa det genom att skicka annonsen. Han trodde kanske inte att jag skulle hitta en digital annons som var ute för flera veckor sedan, men då visste han inte att han hade att göra med en före detta reporter. Jag hittade, haha! och skickade den till honom. Jaha, den annonsen, sa bilhandlaren och sänkte priset, men det var fortfarande för dyrt. 

    Och så tittade jag på specifikationerna. Vad är det som kostar? 

    Vinterdäck. Jaja. Men… färgen. Jag måste alltså betala extra för färg. Om jag inte vill ha färg, hur kommer bilen då? Genomskinlig? 

    Jag väste för mig själv ”INGÅR RATT?” och så tänkte jag på hur det gick till när jag köpte bil förra gången. 

    Jag är ingen kännare av bilar, men däremot är jag inte helt dålig på att bedöma människor. Bättre alltså leta bilhandlare än att leta bil. Så senaste gången jag köpte bil var det av brorsan till en kompis som hade en bilagentur. Jag sa: jag vill ha en bil. Han sa: Jag har en bil för det pris du vill ha. 

    ”Okej”, sa jag. ”Är det en bra bil?”

    ”Ja”, sa han.

    ”Bra”, sa jag. ”Då tar jag den.” 

    Då stirrade han på mig. 

    ”Ska du inte provköra den?”

    ”Varför det?” säger jag. ”Du sa ju att det var en bra bil.”

    ”Ja men…” började han.

    ”Även om jag skulle uppfatta saker från bilen när jag provkör den, så vet jag inte hur jag ska processa den informationen.”

    Så jag köpte bilen och den höll som sagt i nästan tjugo år. 

    Även denna gång letade jag rätt på någon som kände någon. 

    Så jag ringde. 

    ”Hej Anders, min kollega säger att du går att lita på så jag vill köpa en bil av dig”, sa jag. 

    Han blev lite förvånad, ska erkännas, men jag sa som det var. En begagnad bil som funkar och som kommer hålla lika länge som min förra bil. Märke och färg spelar ingen roll.

    Han säljer bilar i Upplands-bro, så jag åker ut dit och han har verkligen tagit mig på allvar det där med att färgen inte spelar någon roll.

    Den ena bilen han föreslår är orange och den andra är irriterande blå. 

    Jag köper den blå, för den har back-kamera. 

    Hustrun är också nöjd, för hon ogillar att köpa bil nästan lika mycket som jag. 

    Jag vet att jag sa att färgen inte spelar någon roll och jag tror faktiskt att jag fick bilen lite billigare för att ingen vill ha den färgen. 

    Blå, tänker du, det låter ju trevligt, men det är inte den sortens blå. Navy blue, kornblå, koboltblå, himmelsblå – det är trevliga färger, inga problem med dem. Den här blå färgen är som en obehagligt överenergisk försäljare. Den heter Energy Blue. 

     Det finns en tv-serie som heter Slow horses på en av strömningstjänsterna. Gary Oldman och Kristin Scott-Thomas spelar i den. Den har vunnit otaliga priser och är nominerad igen. Serien handlar om B-laget på säkerhetstjänsten MI5. De sämsta agenterna alltså. Och i denna grupp finns en extremt obehaglig kille, han är datornörd, sexist, tönt, antagligen oskuld fast han är trettio år, och har han haft sex vill man inte veta något om det, så obehaglig är han. Han är alla HR-avdelningars mardröm. Nåväl, i ett av avsnitten så är Gary Oldmans bil inte tillgänglig så han säger till den här osköna killen ”Vi tar din bil.”

    Och i nästa klipp så ser man bilen och jag och min fru börjar skrika åt TV:n samtidigt. 

    I denna extremt väldesignade serie har uppenbarligen designern, när de skulle välja ut den mest motbjudande färg som en bil kan ha, valt exakt samma färg på den där killens bil som vi har på vår nyinköpta bil. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Vem går först under en ”trevlig” promenad?

    Jag är ute och promenerar med min fru när jag upptäcker att jag inte ser henne, och då inser jag att jag glömt bort en av de viktigaste sakerna i alla relationer. Hur man ska gå, när man går tillsammans. 

    Just denna dag går jag framför min fru. Ungefär ett steg och det där steget är avgörande. För den som går först bestämmer flera saker under promenaden. Till exempel vart vi ska gå. Och den som hamnat på efterkälken, i det här fallet min fru, kan heller inte stanna till och knyta skorna, eller gå in i en butik eller signalera att hon vill svänga till vänster vid ett gathörn. Hon kan bara följa med. Och då är jag inte så mycket promenadsällskap, utan mer av en medtävlare. 

    Den som går först bestämmer också takten. 

    Det är lätt att tro att jag som går en bit före bara råkat hamna där, för att jag fått ett försprång. 

    Nejnej, om du själv hamnar med någon som ofta går lite framför dig, pröva att öka på stegen. Då kan du märka att personen framför också ökar på sina steg. Det är ingen slump att ni har den här – vad ska vi kalla det för – gångrelationen. 

    När jag var ung och orutinerad gångare promenerade jag med människor som behövde ligga ett steg framför mig och jag höll på driva dem till hjärtinfarkt genom att snabba på mina steg, för att komma ikapp. Jag förstod inte att de då också skulle öka på sina steg. Som om det vore en tävling.

    En avgörande sak i promenerandet ihop med andra är att känna sig själv. För vi har olika tempo beroende på humör. Om jag strosar runt på ett möbelvaruhus har jag ett annat tempo än om jag går till bussen. 

    När det är mars och kallt och stressigt i livet så går jag på ett annat sätt än efter tre veckors semester i början av augusti. 

    Om du funderar på hur du ska bli en bättre promenadpartner tycker jag inte att du ska ta den lätta vägen och börja med att klaga på din promenadpartner, utan att du tar reda på vem du är i promenerandet. Hur fort vill du gå om du bestämmer själv? Vill du gå fortare, vill du gå långsammare? Är din automatiska hastighet den hastighet du vill ha?

    Och när du har nått självkännedom och kan avgöra när du är på snabbt eller långsamt humör, och vilken takt du egentligen vill ha, men ändå inte hittar ett bra promenadtempo med din vän, då kommer du till punkten att ni behöver kommunicera.

    ”Du går för fort” är inte ett konstruktivt sätt att hantera olika gånghastighet. Det kan upplevas som en anklagelse. 

    Mitt råd är också att inte göra det när ni befinner er i en gångsituation, för när den som går fortare än du, vänder sig om efter att du irriterat ropat ”Du går för fort”, så finns det risk att du får höra att det är du som är för långsam. 

    Jag tycker att du ska ta upp det vid en gångneutral situation, när personen som går fortare (eller långsammare) inte är i rörelse. Du kan säga något i stil med: ”Vi behöver prata.”

    Och som alla psykologer brukar säga så är det bättre med jag-budskap. 

    Till exempel: ”Jag tycker att det vore trevligare om vi gick bredvid varandra, istället för att jag går efter dig.”

    Sedan kan du framställa din egen vilja: Jag är i en fas när jag vill gå lite fortare. Eller: jag skulle vilja gå lite långsammare.

    Det är inte fel på den som går fortare eller långsammare än du, för det finns inget rätt eller fel i det här, det handlar bara om att vara överens. Kanske tycker ni båda att det är toppen att den ena går före. Kanske kämpar den som hela tiden hamnar först med att sänka tempot. 

    Går man ut med en hund, då vill man att ofta hunden ska gå fot. Alltså hålla jämna steg. Då har man ett överenskommet kommando för att påminna hunden om att den hamnat i otakt med dig. ”Fot!”

    Jag vill nu bestämt avråda från att behandla din promenadpartner som en hund, men ni förstår tanken.

    Du och din promenadpartner kan hjälpas åt, komma överens om att till exempel säga ”otakt”, och bestämma att då ska ni stanna till och tänka efter: hur går vi egentligen?

    Och i just det här fallet kom jag på att jag gick och tänkte på jobbiga och tråkiga saker och därför promenerade alldeles för fort. Så jag sänkte tempot och började gå bredvid min fru istället för framför. 

    Sen finns förstås den ännu svårare frågan om vem som ska gå till höger och vem som ska gå till vänster, men det är ett HELT annat kåseri.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Jag försöker ducka för en diagnos, men har redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv

     

    Vi är på middag hos kära gamla vänner. Ni vet sådana där som man känt så länge att man kan slappna av helt och vara sig själv. 

    Vännerna har lagat en härlig köttgryta, det dricks goda viner, ja, jag dricker mitt medhavda alkoholfria vin, förstås, för just nu har jag för mycket att skriva om morgnarna för att kunna vara dagen-efter-seg. 

    Vi får sällskap till middagen, det är ett par, yngre släktingar till våra vänner. Vi skojar och skrattar och så kommer vi till den oundvikliga frågan om vad de här nya människorna sysslar med till vardags. 

    Då visar det sig att mannen arbetar inom psykiatrin och jag tycker det är fascinerande och ställer intresserade frågor. 

    Min fru lyssnar uppmärksamt och när det uppstår en lucka i mitt bombardemang av frågor kring om hur man till exempel märker om man tappat det, så undrar hon nyfiket: 

    ”Har ni många författare intagna hos er?”

    Jag blir torr i munnen. Det oundvikliga har inträffat: min fru har insett att jag borde spärras in. Hon har snällt stått ut med mig i alla år, hon har hanterat mina konstnärliga svackor och mina vansinniga projekt. Men nu har hon insett att det aldrig kommer att bli bättre och här ser hon chansen att bli av med mig, utan att någon skugga faller på henne. 

    Jag sveper nervöst ett halvt glas av det alkoholfria vinet för att bli av med muntorrheten.

    Vi har ju alla vänner som gjort slut med folk och säger att deras ex var psykopat. Men om det verkligen var så skulle halva Sverige vara galet. Att däremot sitta med sorgsen blick på nästa middag och säga att man var tvungen att gå vidare i livet för att Augustin sitter i ett rum med vadderade väggar, utan lösa föremål, det är tyvärr helt rimligt. 

    Jaså, hon funderar på om jag borde vara inspärrad, tänker jag. Vi får väl se vem som blir inspärrad först. Jag kan också ställa ledande frågor.

    Nu kanske någon lyssnare tänker att jag är paranoid, men bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte kan vara förföljd.

    Jag blir törstig av tanken på att en professionell diagnosmakare ska upptäcka att jag inte har alla hästar hemma, så jag klunkar i mig resten av glaset och fyller på med det alkoholfria vinet. Det är som att dricka läsk till maten, man kan dricka hur mycket som helst. 

    Då ser jag att den psykiatriskt arbetande mannen tittar på min halvtomma flaska och mitt redan tomma glas. 

    ÅH NEJ! Han känner ju inte mig så han måste ju tro att jag sitter här och kolkar i mig litervis med alkohol. Eller, som han kanske skulle säga: självmedicinerar. 

    Jag tänker att jag ska prata om normala saker, så jag framstår som helt normal. Inte prata för mycket och inte för lite. 

    Tyvärr är det redan försent eftersom jag redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv. 

    Varför var jag det? 

    När jag är mig själv är jag alltid alldeles för mycket. 

    Men jag ger inte upp.

    ”Vad får er att ta in folk på stan” frågar jag oskyldigt.

    Han kanske säger att de tar in folk som är snygga, snälla, och tar hand om neurotiska författare i alldeles för många år, och då ligger min fru illa till. 

    Nej, han berättar bara om väldigt tydliga fall som jag – tack och lov – inte heller passar in på. 

    Jag frågar försiktigt om hur man egentligen får kontakt med psykiatrin – ja, om man nu skulle få en diagnos – och han säger att nä, det inte är så lätt nuförtiden. 

    Det var ett lugnande besked. Psykiatrin är helt enkelt för överbelastad för att leta rätt på mig. 

    Min fru ställer inga fler frågor om anledningar till att sådana som jag borde vara inspärrade, men vid något tillfälle så säger hon något om sig själv och den psykiatriskt kunnige människan säger skämtsamt, ”ja, men så kan det vara om man är på spektrat”. 

    ”Ha”, utbrister jag triumferande och vännerna stirrar på mig. Eller i alla fall inbillar jag mig det. ”Du fick en diagnos före mig!”

    Det var dumt av mig, för nu har jag verkligen fått dignosmänniskans blick på mig och den blicken säger: jag satte absolut inte en diagnos på din fru, jag skämtade. Och sedan är blicken kvar alldeles för länge på mig och jag försöker så gott jag kan att inte vara mig själv och samtalet flyter vidare och den fina middagen tar slut, och vi ska gå hemåt, de andra paren sitter kvar. Jag vinkar åt dem i dörren och tänker: Jag klarade mig. 

    Då ropar mannen och detta är helt sant: ”Jag skickar diagnoserna på mejlen.”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

  • Kåseri: Vägrar du läsa manualer? Undvik i så fall den här texten.

    Eftersom jag är en vuxen människa så har jag slutat köpa maskiner som man måste rycka igång. Att rycka i ett verktyg och dra igång gräsklippare, motorsågar och båtmotorer är primitivt. Och dåligt för ryggen. Rycket är bara svagt bättre än flinta och stål som jag antar var igångsättningmetoden precis innan. Jag föredrar dessutom att inte sprida diesel eller bensinångor över mina plantor, så nu har jag inköpt en elektriskt driven grästrimmer. Jag gjorde som vanligt, jag undersökte vad Råd och Rön hade gett för betyg och så köpte jag en apparat i min prisklass. 

    Jag behövde montera den, men hur man skulle göra fanns beskrivet i manualen som jag förstås läste omsorgsfullt. Jag läste och förstod instrumentpanelen på trimmern, den var inte helt lätt att dechiffrera. Men när det var gjort och jag klätt mig i det manualen föreskrev – orange hjälm, hörselkåpor, skyddglasögon, bastanta kängor, heltäckande kläder och skyddshandskar så var jag redo. Nej, det stod inte orange i manualen, men alla vet ju att man inte är på riktigt om man inte har orange hjälm vid tungt och manligt skogsarbete.

    Visserligen skulle jag bara trimma några lite för långa grästrån runt mina känsliga pioner, men ni förstår vad jag menar. Maskinen startade med en enkel, civiliserad knapptryckning och jag klippte förnöjsamt igenom det jag behövde. 

    Hustrun tittade storögt på. Hon hade valt att tvätta altanen, medan jag tog 107 högskolepoäng i grästrimmermanual. 

    Det finns två sorters människor på den här planeten. 

    De som läser manualer och dom som inte gör det. Jag ska direkt säga att jag är av sorten som läser manualer, så ni som inte läser manualer gör nog bäst i att stänga av nu, för det som här följer kan tolkas som en manual. 

    Jag dömer naturligtvis inte någon för att personen inte läser manualer. Även om det är mycket närstående personer som hade haft stor nytta av att läsa vissa manualer. Som till exempel någon som vill använda en nyinköpt trimmer. De som inte läser manualer, verkar se det som en gåva till oss som läser manualer. Jag får helt enkelt möjligheten att utnyttja mina förvärvade kunskaper i säg, den nya torktumlaren eller grästrimmern, två gånger. 

    Det värsta som kan inträffa om man inte läst manualen är att man kan råka bli dödad. För min elektriska gräsklippare står det till exempel i manualen att man inte ska köra över sladden med klipparen. M-h-m.

    Det vanligaste problemet när man inte läst manualen är att man inte kan använda den maskin man har införskaffat. 

    Om man inte läser manualen kan man råka barnlåsa den släta induktionshällen och inte kunna sätta på spisen. Det kan komma vid olägliga tillfällen, som när man torkade av spisen inför att det skulle komma gäster och – eftersom man inte läst manualen – inte lät bli att hålla fingarna för länge på en viss touch-tangent och därmed låste den. Har man inte läst manualen förstår man heller inte att den ilsket röda symbolen betyder barnlås. Ogillar man manualer kan det också vara så att man inte googlar efter information, en nedladdningsbar manual till exempel, utan trycker på en knapp istället. Alltså knappen på sin telefon som ringer en person som inte bara har läst manualen utan också lagt den på minnet. 

    En annan vanlig effekt av att inte läsa manualer är att man blir slav under standardsinställningar. 

    Den som inte läst manualen kan inte veta att man kan välja bort diverse ljudsignaler från maskinerna. Jag tror att jag har nämnt att vår torktumlare spelar en motbjudande musak-version av ”Die Forelle” av Schubert när den är klar. Om man inte har läst manualen och förstår hur man stänger av otyget. 

    Eller så vet man inte – som i fallet med den elektriska grästrimmern – att man inte ska köra den på högsta hastighet om man ska klippa med tråd och inte sågtandad klinga. Då kan livslängden avsevärt förkortas. 

    Men jag ska också erkänna att det är av andra skäl som jag lusläser manualer. 

    Att läsa manual är som att be bordsbön. Jag ber inte bordsbön längre, men det är trevligt att hejda sig inför något och tänka över vad man ska göra. Säga hej till sin kommande uppgift. Vila i tanken en liten stund.

    (Det här kåseriet kan man också lyssna på i Godmorgon Världen P1)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Lyssna på Augustin Erba i krimpodden, om Heliga Birgitta och om storkukslugn

    Augustin Erba vid en poddmikrofon
    Ibland handlar det om Heliga Birgitta, ibland om män med långa privilegier.

    Här är ett urval av de senaste poddarna som jag pratat i:

    • Krimpodden: när jag just börjat som förlagschef på Piratförlaget vad det många som var nyfikna på vad jag tänker om bokbranschen. Det blev en sorts programförklaring i det här avsnittet.
    • Heliga Birgitta: I Arenas podd väcks den gamla katoliken i mig. Lyssna här när jag ger min bild av Sveriges genom tiderna största kändis.
    • Oförskämt att anta: Det blev stort hallå kring ett kåseri där jag drev med människor som inte förstår sina egna privilegier, i den här podden blev jag ställd till svars. ”S01E11: Mäns självförtroende” som finns här (ej gratislyssning).
    • Popkultur med Joseph Pollack: Jag pratar om döden här och föräldraskap här:
    • Pocketpodden: Här blir jag intervjuad om Snöstorm.