Augustin Erba

Etikett: Kåserier

  • Sommarlovet är utom räckhåll – för alltid

    ”Jag ska ha sommarlov”, säger jag och blir rättad. 

    ”Du menar att du ska ha semester”, säger någon. 

    Först förstår jag inte, men sen inser jag att sommarlov, det är sådant som skolbarn har, medan semester är det vi vuxna ägnar oss åt.

    Mina första sommarlov började alltid på samma sätt. Mamma och jag gick direkt från skolavslutningen till Fritzes bokhandel och köpte en mattebok. Matteboken var för elever som gick några klasser över mig. Det var självklart för min egyptiska pappa och min ungerska mamma att man måste studera, för utbildning, det är det enda man alltid har med sig. Om kriget eller krisen kommer och man måste börja om i ett annat land. 

    När jag kom hem från bokhandeln, slog vi in boken i skyddspapper och jag räknade efter hur många mattetal som fanns i den, dividerade dem med antalet dagar på sommarlovet och då visste jag hur många tal jag måste räkna varje dag för att hinna igenom boken innan sommaren tog slut. Det brukade vara 10-12 tal per dag. 

    Ofta började matteböckerna med repetition. De första svala junidagarna seglade jag igenom mina tal. Jag kände mig duktig, mamma var nöjd, sa till pappa att det gick bra för mig och då slapp jag örfilar. Och när jag var klar fick jag gå ut eller läsa de böcker jag själv ville läsa. 

    Men i juli blev matten svårare, och där satt jag, utan lärare, utan någon att fråga utom min pappa som blev svart i blicken och tappade både tålamod och kontroll om jag inte fattade direkt. Så jag lärde mig hellre på egen hand. Talen tog längre och längre tid att räkna och ibland tog det till lunch innan jag blev fri. 

    En grå senvinterdag när jag gick i femte klass dog min pappa. Och då orkade inte mamma tvinga mig till någonting längre. Men jag visste att det skulle göra mamma mindre förtvivlad om jag fortsatte att räkna. 

    Vi hade inte längre råd att köpa nya böcker. Så jag gick till biblioteket och lånade en mattebok. Sommaren 1979 tog jag mig igenom den. Sen fick vi ordning på ekonomin och jag kunde köpa matteböcker varje sommar resten av min skoltid. 

    Jag var i militären några somrar, det var inte direkt sommarlov, och sedan sommarvikarierade jag. Inte sommarlov det heller. Och så lämnade jag matematiken, jag behövde skriva istället. 

    Så hur ska den här sommaren bli? Varje morgon kommer börja med att jag, innan någon annan har vaknat, sätter mig vid datorn och skriver på min nästa roman. Det kan vara något för barn i den åldern när jag själv var tvungen att sitta och räkna och det kan vara för vuxna som är lika gamla som jag är nu. 

    Det är inte bara under semestern som jag skriver på morgonen, den där vanan som mina föräldrar pryglade in i mig, den har spritt sig till hela året. Så varje morgon går jag upp och skriver. 

    Ibland när jag sitter vid min dator och skriver på de där meningarna som jag redan vet att jag kommer stryka nästa morgon, då tänker jag tillbaka på matematiken. Känslan av blyerts mot det hårda, sträva, vita rutiga pappret. Känslan av att dra ett streck längs en linjal eller en cirkel med en passare. 

    Om jag skrivit så kan vad som helst få hända under dagen, det känns ändå som om jag gjort det viktigaste. 

    Nu ska jag ha semester, men jag undrar varför jag fortfarande kallar det för sommarlov. Kanske är det för att jag aldrig fick vara sådär bekymmerslöst ledig som barn borde få vara. 

    Men jag vill inte använda den här sommaren till att längta efter något som jag aldrig kan få tillbaka, utan jag ska vara tacksam över att jag lyckades omvandla tvånget och örfilarna till en vana som gör mig till den jag är. 

    Och om är du nyfiken på annat som jag skrivit i den här stilen är det här kanske något för dig:
    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok.

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

  • Kåseri: Svenskare kan ingen vara än Jönssonligan, Jante och Brev från kolonin. Eller?

    Nu när vi närmar oss nationaldagen funderar jag extra mycket över vad svenskhet betyder. Och det har förstås flera skäl. Ett av skälen är att min mammas föräldrar flydde från rysk ockupation av Ungern och att min pappa flydde från diskriminering av kristna i Egypten. Ingen av dem hade svenska som modersmål. Så även om jag är född och uppväxt här i Sverige, så är svenskhet inte något som jag har fått från mina föräldrar.

    När jag växte upp då var det svenskt att vara alliansfri i fred och neutral i krig, det var svenskt att tro på folkhemmet och det var svenskt att bara ha två tv-kanaler – och vara hyfsat nöjd med det. Men det är ju inte svenskt längre. 

    Sen trodde jag det var svenskt att äta kräftor, men det var innan jag hade rest runt i världen och upptäckt att kräftor det äter man på många andra ställen också. Några av de godaste kräftor jag ätit är bakom en bensinmack, på en stekhet asfaltsgård i Texas. 

    Och så trodde jag förstås att det var svenskt att ha svenska som modersmål, men det var ju när jag var barn och obildad, innan jag förstod att det fanns andra språk i Sverige, som till exempel samiska och meänkieli. 

    Men det finns andra skäl till att svenskhet inte är så lätt att få fatt i. Och det är att mycket av det som jag växte upp med och trodde var svenskt, inte är det. 

    Jag trodde först att det var på grund av min utländska bakgrund som jag inte fattat, men ju äldre jag blir desto mer undrar jag om det faktiskt är fler än jag som inte känner till det. 

    Första gången var när jag insåg att min älskade svenska barndomsserie ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, var inspirerat av det amerikanska Sesame Street. Detta är inte en kopia, men det som jag ändå trodde var något unikt och svenskt, och fint – att lära barn läsa och räkna – hade ändå sitt ursprung utomlands. 

    Ett annat exempel är Jante-lagen. Den är inte svensk, utan skrevs av Aksel Sandemose, en norrman. Och vad värre är, den är nog inte norsk heller, utan beskrevs redan av den romerske historikern Titus Livius, för tvåtusen år sedan som talade om att de som sticker upp ska huggas ned. 

    Jaja, tänker ni, det är inte så farligt. Nej, kanske inte. Men i alla fall för mig så smärtade det att inse att ”Brev från kolonin”, ni vet, den där med Cornelis Wreeswijk som jag fnissade åt som barn, det är en cover. Ja, det är inte bara en cover, det är en dubbelcover. Melodin, ni vet nannan-ni-niinnnanana, är ur Amilcare Ponchiellis opera La Gioconda, Timmarnas dans.

    Men inte nog med det, själva textidén och att göra en modern låt av den, det kommer från en amerikansk skämtsång om ett brev från en unge från 1965 ”Hello Muddah, hello Faddah”, som sjöngs av Allan Sherman. Sen var ju Cornelis holländare från början förstås, men jag hamnade i alla fall i chock när jag förstod att brev från kolonin är byggd på en kombination av italiensk opera och amerikansk humor. 

    Sen om det är någon självgod liten italienare som lyssnar och fnissar åt att jag trodde detta var svenskt, så vill jag säga att denna så kallade italienska opera, är byggd på en historia som skrevs av Victor Hugo och han är ju, som bekant, fransman. 

    Listan är väldigt lång över saker som inte är svenska, men som jag trodde var svenska långt upp i vuxen ålder. 

    När jag flyttade till Göteborg tänkte jag att det skulle bli som när jag såg Albert och Herbert, på tv, ni vet det där två goa gubbarna som handlar med skrot? Men det är en svensk översättning av ”Steptoe and Son”, en brittisk långkörare från 60- och 70-talet. 

    Men Jönsson-ligan, då, finns det något svenskare än den? Jag är ledsen om ni sätter kaffet i halsen, men Jönsson-ligan är inte heller svensk. Det är en bearbetning av den danska, ja en dansk filmserie, Olsen-banden. Den första Olsen-banden filmen kom 1968. Men då tänker ni att nu får det faktiskt räcka och man kan faktiskt göra egna spin-offer som är originella. Titeln Dynamit-Harry, till exempel, det måste väl ändå vara en svensk uppfinning. Det kan väl ändå inte vara danskt? Harry, det är väl inte danskt. 

    Nä, Dynamit-Harry är faktiskt inte en dansk titel. Men… tyvärr. Den är norsk!

    ”Olsen-banden och Dynamit-Harry” är den norska filmen, ja som är byggd på den danska filmen ”Olsen-banden på spanden”. 

    Ber om ursäkt för uttalet, men jag är ju svensk, inte dansk.

    Så vad är då svenskhet?
    Ja så här långt tycker jag att det finns lika många varianter på svenskhet, som det finns svenskar. Men det är ju några dagar kvar till nationaldagen, så jag fortsätter att fundera ett tag till. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Rabies, denguefeber och andra saker man vill slippa

    Jag ska ut och resa och eftersom jag tycker om att vara förberedd så bokar jag tid för reserådgivning på ett vaccineringsställe.

    Jag förbereder alla i min omgivning på att jag ska dit, jag är, som alla i min omgivning vet, inte särskilt förtjust i sprutor. 

    Missförstå mig rätt, jag tycker att vaccin är en av de finaste saker som forskningen gett mänskligheten. Det är ett mirakel att så många fruktansvärda sjukdomar som tidigare orsakade lidande och död, numera knappt existerar i Sverige.

    Jag är vetenskapligt skolad så till skillnad från de stackars människorna som sitter vid youtube eller vid köksbordet och tror att vacciner är farligare än sjukdomen som den vaccinerar mot, så vet jag att det inte är så. 

    Det är enkel matematik. Man räknar på hur många som drabbas av allvarliga biverkningar av vaccin jämfört med hur många som blir allvarligt drabbade av sjukdomen. Då är det solklart. 

    Det är precis som med rasism och anti-rasism eller fascism och anti-fascism. Räkna hur många som dödats av rasism och jämför med hur många som dött av antirasism. 

    Sen vet man förstås aldrig vad framtiden bär med sig, men hittills lever man längre om man vaccinerar sig och träffar en antifascistiskt antirasist i en mörk gränd, jämfört med om man inte vaccinerar sig och träffar en fascistisk rasist i en mörk gränd.

    Så jag går till vaccineringsstället, men jag har glömt en viktig sak. Av någon anledning så går jag dit och tänker att eftersom det är någon som ska ge mig sprutor så är det ett slags sjukhus. Och när jag ser alla gamla människor därinne som väntar på att få sina influensa och covidvaccin, förstärks känslan av sjukhus. 

    Jag har helt glömt bort att människorna som arbetar här är försäljare. 

    Och jag kommer verkligen inte ihåg det när säljaren är en vänlig, ung kvinna med bruna ögon som tar in mig i ett litet rum med ett skrivbord, två stolar och en brits och frågar vart jag ska åka. 

    ”Jag ska till Södra Asien”, säger jag.

    Hon får genast ett bekymrat uttryck i de nyss så varma ögonen. Eller så inbillar jag mig det. Sa hon oj, då? Eller sa hon inte det?

    ”Hur länge ska du vara borta?” frågar hon. ”Ska du vara i djungeln?”

    ”Inte så länge”, säger jag. ”Och jag har verkligen inte tänkt att vara i djungeln.”

    Men vet jag det, egentligen? Plötsligt händer något, en buss stannar, en taxi åker fel och så – vips – är man i djungeln. 

    I södra asien finns många myggburna sjukdomar, säger hon.

    Åh, nej, tänker jag. Myggburna sjukdomar. 

    Ja, man kan få dengue-feber. 

    Åh nej, tänker jag. Dengue-feber?

    Och nästan alla blir ordentligt magsjuka. 

    Åh, nej, tänker jag. Magsjuka.

    Och så säger hon: Vet du, om du verkligen ska åka är det bra om du också fyller i Vita arkivet. Det är bra om de anhöriga vet vilken färg du vill ha på kistan. 

    Nej, så säger hon inte, men det känns så. Jag försöker påminna mig om att jag inte reser till dödsskuggans dal utan till något som allmänt kallas semester. 

    Jag plockar upp alla mina gamla vaccineringskort. Eftersom jag är lite orolig av mig så har jag kvar dem ända från när jag reste till sydostasien i början på 1990-talet.

    Jag häller ut dem på bordet mellan oss och hon börjar bläddra igenom dem. 

    ”Du har redan hepatit A”, säger hon och låter hon besviken? Nej, det är nog bara inbillning. 

    Och den där medicinen som ska skydda hyfsat mot kolera och magsjuka, den ska jag ta precis innan jag reser. Det är en dyr drink, men billig om man jämför med att man ska ligga sjuk en vecka under sin stackars semester. 

    ”Och du behöver fylla på stelkramp”, säger hon. 

    ”Och TBE”, säger hon. 

    Jag tittar förvånat på mina papper, jaha, ja, jag har tydligen varit orolig för TBE för länge sedan, det hade jag glömt bort. 

    Hon plockar fram sprutorna.

    ”Är det okej om jag lägger mig ner?” säger jag. 

    Jag intar viloläge på britsen.

    ”Ska du inte sprita innan du sticker”, säger jag oroat. 

    ”Nej, det behövs inte”, säger hon och verkar inte alls glad över att få hjälp att utföra sitt arbete. 

    Jag lämnar vaccinationsstället med ömmande axel. 

    Varför ska jag ens ut och resa. Varför kan jag inte bara semestra i Sverige, åka till ett regnigt Göteborg och bli överkörd av spårvagnen som en normal människa?

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Slänga sladdar? Över min döda kropp!

    Det har gått ett tag sedan nyårsafton, och jag ska nu ta itu med något som jag borde ha tagit itu med för länge sedan.

    Framför mig har jag en proppfull, tung svart låda med gammal elektronik. Det är sladdar, mikrofoner, adapters, laddare. Jag önskar att jag kunde säga att det är den enda lådan med död elektronik som jag har, men det är det inte. Jag har externa hårddiskar, jag har mina gamla datorer, jag har nästan alla mina gamla telefoner.

    Det finns tre skäl till att jag inte klarar av att slänga de här sakerna.

    Det ena är att de var så dyra när jag köpte dem, så det gör för ont att slänga dem. Min Ericsson-mobil till exempel, den som har kanske världens första bluetooth-handsfree. Hur skulle jag kunna slänga den? Och min bärbara mac från 1997? Den kostade typ en månadslön.

    Jag har väldigt sällan köpt dyra möbler, dyra kläder och jag har aldrig köpt en dyr bil, men jag har köpt bra datorer att skriva på eller bra telefoner att läsa nyheter i. Men all teknik blir värdelös. Så jag borde egentligen lämna dem till återvinningen.

    Det andra skälet till att jag inte slänger saker är att man aldrig vet när man kan behöva dem. Plötsligt behöver man ytterligare en HDMI-kabel eller – varför inte – en RS232:a?

    Och tänk om jag vill spela upp en minidisc från en intervju jag gjorde 2001? Och har slängt min spelare?

    Och det är faktiskt bara några år sedan det hände: stället jag jobbar på skulle ha en pop-up-butik inför julhandeln och plötsligt slutade kassaapparaten fungera. Jag lyckades identifiera problemet – den medföljande laddaren glappade så det gick inte att ladda maskinen. Men vi skulle öppna inom någon timme. Vad gjorde jag?

    Jag rusade hem, rotade igenom min sladdlåda och vad hittade jag? Tre möjliga laddare som kunde ladda kassan. Jag återvände och – ja, det är helt sant – en av laddarna passade och dagen var räddad.

    Men jag har också stått på loppisar från dödsbon som alla andra och sett högarna med oälskade stenkakor, lådorna med vinylskivor, staplarna med VHS-kassetter. Saker som folk har behållit, men som nu bara tar plats och samlar damm. Som ingen vill ha.

    Och när är man så gammal att man borde börja slänga allt? Det finns en del av mig som regelbundet vill slänga nästan allt jag har. Men det finns en annan del som vill spara allt.

    Det är som mat. Du vet hur det blir. Du lagar en fin middag och sen äts den upp på fem minuter. Men det blir någon halv skål av salladen eller riset över.

    Du vet redan att du inte kommer äta upp det.

    Men slänger man maten direkt? Nej, du mellanförvarar den i kylskåpet, och en vecka senare så slänger du det.

    Problemet med en USB-kabel är att den aldrig börjar mögla.

    Jag sparar också gamla kläder, för tänk om jag blir fattig eller om kriget kommer eller om något annat händer, då spelar det väl ingen roll om jeansen har ett hål i bakfickan eller om skjortan är omodern. Och framför allt, mina juniorer ärver gärna mina kläder. Jag är sällan så lycklig som när jag upptäcker att junioren stulit ett av mina gamla favoritplagg.

    Ha, din gamla farsa hade god smak när det begav sig!

    Och det finns en glädje i det. Jag är glad över återvinningen, att hushålla med resurserna, glad över att det var värt pengarna när jag köpte den, glad över att jag sparade den, för det var värt det. Och glad över att juniorerna tycker att de har en cool farsa. De stjäl mina kläder oftare än de stjäl min frus. (Ja, jag håller räkningen).

    Och sen är det förstås att jag har en fantasi om att elektroniken jag sparar kan bli värdefull en dag. Om kriget kommer kanske kopparen och metallerna kan bli användbara. Och Steve Jobs och Steve Wozniaks första appledator såldes för fyra miljoner kronor häromåret. Men tyvärr påminner det mig om min och min morfars frimärkssamling. Vi la så mycket tid på att spara frimärken i våra album. Sortera, titta igenom. Och nu – helt värdelösa. Men tror ni att jag har slängt albumen?

    På Tiktok har jag också sett att de gör content av gamla telefoner och datorer. Jag har själv suttit och tittat på klipp när någon startar upp en Commodore 64. Eller när någon spelar ett tv-spel från en urgammal spelkonsol. Det är en del av vår digitala historia.

    Men vänta nu. Vänta nu!

    Använde jag just sakerna i min sladdlåda till ett kåseri?

    Jag använde till och med RS232:an.

    Oj, vilken tur att jag sparade dem! 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Därför är det onödigt att vara rädd för främlingar

    Jag sitter på pendeltåget till Södertälje och jag är nyss fyllda arton år. Det har gått två dagar sedan jag och mina klasskamrater kastade våra studentmössor i luften och sa farväl. 

    Här på tåget till Södertälje sätter sig en pojke i min egen ålder mittemot mig. 

    Jag gör något som jag gjort i hela mitt vuxna liv, jag tilltalar en främling som om vi känner varandra. 

    ”Ska du också till Ing1”, säger jag.

    Han flyttar blicken från det grönskande junilandskapet.

    ”Ska du också dit”, säger han. 

    Året är 1986, det är fyrtio år sedan och jag och killen mitt emot mig ska göra lumpen. 

    Det här är på den tiden då nästan alla män (eller pojkar) måste göra militärtjänst och vi båda två har av olika skäl hamnat på Ing1, ingenjörstrupperna i Almnäs, strax utanför Södertälje. Vi rycker in i juni, för att vi ska utbildas till kompanibefäl, vi ska göra femton månaders tjänstgöring. 

    Vi pratar hela tågresan om saker som unga människor pratar om. Vi pratar om filmer vi sett, böcker och att vi båda gärna spelar tennis. Och vad vi ska göra efter lumpen. Vad vi inte pratar om är att vi haft uppväxter där vi behövt ta väldigt mycket ansvar, redan som barn och att det inte varit självklart att det funnits nog med pengar. 

    Vi kommer till Södertälje, sedan tar vi en buss och blir vi hämtade på busstationen i en folkabuss. Regementet Ing1 är relativt nybyggt på den tiden, det är många låga byggnader runt en kaserngård av asfalt och det ligger mitt i skogen. Praktiskt när det ska skjutas och tältas, men rätt krångligt att ta sig dit.

    Väl framme på regementet är det upprop och vi hamnar på olika plutoner. Han hamnar på en pluton som anses högteknologisk, den bygger bro av färdiga bitar som lastas av lastbilar och sedan monteras ihop. Själv hamnar jag på en pluton som bygger bro för hand, varje bro-element ska bäras och fästas, som ett gigantiskt lego där den tyngsta biten väger 267 kilo och bärs av sex soldater. 

    1986 pågår det kalla kriget för fullt: när som helst kan USA eller Sovjetunionen trycka på en knapp och jorden riskerar att begravas i radioaktiva moln. 1986 var halva Europa antingen sovjetiskt eller under sovjetisk diktatur. Bodde man i Baltikum så ingick man i Sovjetunionen, bodde man i Östtyskland, Ungern eller Polen och några av de länderna så visste man att om man försökte få demokrati så rullade sovjetiska stridsvagnar in på gatorna och dödade alla inom synhåll. 

     Försökte man fly från de kommunistiska diktaturerna blev man skjuten. Naturligtvis var det många som ville lämna förtrycket, så det byggdes en mur för att hindra folk från att fly till väst. Berlinmuren byggdes för att hålla folk instängda. 

    Jag var inte först i min släkt att göra militärtjänst, tvärtom. Min pappa gjorde lumpen i Egypten, hade min mamma berättat för mig, men det gick inte så bra. Han var för fet för att marschera i öknen med vapen, så han fick någon slags kontorstjänst istället. 

    Min morfar var löjtnant och ingick i det ungerska luftvärnet under andra världskriget, han berättade för mig att det var en meningslös sysselsättning eftersom det ungerska luftvärnets kanoner inte nådde tillräckligt högt upp för att kunna skjuta ner fiendeplan. Det viktigaste de skulle göra var att inte avslöja var de befann sig så de inte skulle bli bekämpade.

    Min morfars pappa var ungersk fältmarskalk, och det är som något slags mellanting mellan general och överbefälhavare, om jag har förstått det rätt.

    Listan på män i min släkt som varit militärer är ännu längre.

    Min pappa var gästforskare men stannade i Sverige för att han tillhörde en förföljd minoritet i Egypten. Min morfar och mormor flydde till Sverige för att deras släktingar mördades av kommunister. 

    Så även om jag avskyr våld, och inte tycker att det är särskilt roligt att skjuta, gjorde jag inte vapenfri tjänst. För jag vet hur livet ser ut när man inte lever i en demokrati. Och så tänkte jag att det är väl bra om det finns folk inom militären som är som jag, alla måste inte gilla att skjuta. 

    Och häromveckan så satt jag på en lunchrestaurang i Stockholm och mitt emot mig sitter samma pojke som jag en gång mötte på tåget till Södertälje. Det har gått fyrtio år, det har gått femton år sedan romanen jag skrev inspirerad av min tid i militären kom ut, och under alla dessa år har vi har setts regelbundet. Numera pratar vi om saker som gamla män talar om: om familjen, samhället och döden. Och vårt gemensamma förflutna. 

    Och jag har aldrig ångrat att jag tilltalade en främling som om han redan var min vän. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Augustin misstänker att han har nått en speciell tid i livet. Klimakteriet.

    Jag kan vara i klimakteriet

    Jag förstår att detta kan komma som en överraskning eftersom jag betraktar mig som man. Men jag är rädd att jag hamnat i klimakteriet. 

    Det började med att jag hela tiden kände mig trött. ”Varför är jag så trött hela tiden”, frågade jag mig själv. 

    Sedan kände jag att jag har blivit argare på – ja, just det – män. Tvärsäkra män (som har fel), rasistiska män (som inte ens skäms över sin rasism), tröttsamma män (som berättar långa och poänglösa historier). 

    Ja, ibland blev jag till och med arg på alla män. 

    Och sen nådde jag en punkt där det enda jag kunde tänka var: ”Nä, jag orkar inte ljuga längre.”

    Och sen kände jag ett behov av att lyssna på Alanis Morissette.

    Ja, ni hör ju.

    Klimakteriet. 

    Klimakteriet är väldigt trendigt för tillfället, antalet texter till exempel som säger att ingen pratar om klimakteriet är väldigt många. 

    Vi män stjäl ju rampljuset för kvinnor hela tiden, så det var väl bara en tidsfråga innan en man skulle claima klimakteriet. 

    Om något är trendigt eller välbetalt, då kan vi män inte låta kvinnorna få ha det ifred. 

    Så om nu någon man skulle kunna hamna i klimakteriet, så vore det inte konstigt om det skulle råka bli jag. Jag har alltid varit en early adopter.

    Allt fler män tar testosteron utan att de har testosteronbrist, och det finns somliga som pratar om andropausen, instället för menopausen, men såvitt jag har kunnat läsa mig till detta, går det absolut inte att jämföra. Att mäns hormonnivåer minskar sker på ett långsamt och stillsamt sätt. Inte alls som det hormonhaveri som drabbar många kvinnor. Och alltså kanske mig. 

    För tio år sedan hade det varit svårare att skriva den här texten, pga identitetspolitik. Men nu kan jag, utan att vara kvinna, göra det. 

    Jag har, som ni vet, hälsoångest, jag har trott att jag har cancer, stroke och rabies, så det är kanske ingen överraskning att jag just nu tror att jag har drabbats av klimakteriet.

    När jag informerade min fru om detta gav hon mig en mycket kall blick, vilket var otroligt, med tanke på att hon nyss varit så varm att hon behövde springa ut och svalka sig på balkongen i minusgrader. 

    Min fru sa ”Jag är ju gift med dig så jag måste stå ut med dina dumheter, men om du säger såna här dumheter i radio kan jag inte skydda dig.”

    Många av mina väninnor är fortfarande kvar i klimakteriet. 

    En av dem, en god vän i Australien rekommenderade en dokumentär. I den här dokumentären intervjuades inte bara kvinnor utan också deras män och en av männen beskrev perioden då hans fru genomgick detta som en ”rough ride”, sa min väninna. Jag såg för min inre syn en väderbiten man i cowboy-hatt som driver en skock boskap över en vidsträckt och vidbränd prärie i Australiens vildmark. Det är så det är med klimakteriet. 

    ”Ja”, säger han med bekymrad min och hes röst när han ska beskriva sitt liv under tiden då hans fru var i klimakteriet. 

    ”Det var ju hanterbart fram till åskvädret. Och att det sedan blev jordbävning gjorde ju inte direkt saken bättre. ”

    Det påminner lite grand om klimatet. Inte bara för att klimatet och klimakteriet låter likadant utan därför att det verkar vara med klimakteriet som med klimatet. 

    Ni vet – det är ju skillnad på klimat och väder. Klimat är den långsiktiga trenden, medan vädret är, tja, vädret till exempel idag. Bara för att det är kallt en vinterdag betyder det inte att klimatet inte blir varmare. 

    Bara för att en person befinner sig i klimakteriet, betyder det inte att dagens utskällning beror på klimakteriet. 

    Det kan ju också vara att jag sagt eller gjort något dumt. 

    Jag vill därför bestämt avråda alla – särskilt män – från att använda klimakteriet för bortförklara oväntad irritation eller vrede från sin partner. 

    Bli inte klimakterieförnekare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min roligaste bok kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Släpp fisen fri!

    Ni som följt mina kåserier vet att jag ofta växlar mellan brittisk och fransk humortradition. Jag älskar brittiska underdrifter och jag är väldigt förtjust i fransk absurdism.

    Så här kommer ett kåseri som hade glatt Francois Rabelais, så här nära femhundra år efter att han skrev om den store Gargantua:

    Jag försöker följa med i den senaste forskningen om kroppen. När jag växte upp var det inte så mycket prat om tarmarna, men numera har tarmrapporteringen blåsts upp till orimliga proportioner. 

    Nu pratas det om probiotika, det talas om att immunförsvaret bor i och kring tarmen och gut-brain-axis och så vidare. Jag bara väntar på att någon ska ge ut en bok som heter typ ”Tarmflora och tarmfauna”. För att det bor varelser i våra tarmar. En hel värld. Några arter är vanligare än andra, beroende på gener och vad vi äter. Det pågår någon slags konkurrens i tarmen, och om jag har förstått det rätt är olika bakteriearter bra på att bryta ner olika sorters mat. Och inte bara immunförsvaret styrs av tarmen, utan också humöret, visar det sig. 

    Så nu har jag bestämt mig för att ett nytt förhållningssätt till tarmen. 

    Du har bestämt dig för att prata om din tarm i radio, tänker du kanske. Jo, det förstås, men jag har tänkt att jag från och med nu ska behandla mina tarmbakterier som om det var ett husdjur. Som om det var en hund, typ. Och då vet ni vad det första man ska göra. Döpa husdjuret. 

     Det finns ett namn som ligger väldigt nära till hands. Eftersom man Trump-etar ur sina nedre regioner. 

    Men det här är ju public service så jag väljer något mer neutralt. Jag kallar mina tarmbakterier för Gösta. 

    Jag sitter på tåget och känner hur magen värker lite lätt. Jag vet precis vad som skulle göra situationen bättre. Gösta behöver vädra. 

    Hade det nu varit den gamla världen, då tarmen var onämnbar hade jag gjort en omvärldsanalys. Vilka andra människor sitter i vagnen, hur nära sitter de och framför allt – finns det något barn i närheten som man kan blänga förebrående på när det plötsligt börjar stinka. 

    En normal människa släpper ut luft kanske tjugo gånger per dygn. 

    Det finns undersökningar som visar att mer än hälften av oss som bor i Sverige besväras av uppblåst mage. Och jag vill nu föreslå en lösning. Men då måste alla vara med på det. Och kom nu ihåg att tänka på era tarmbakterier som en gullig hund som kanske heter Gösta. 

    Men för att detta ska bli begripligt behöver jag göra ännu en liten utvikning. Häng med:

    Kommer ni ihåg hur det var för trettio år sedan, när man fick röka överallt? Man fick röka på flygplan, man fick röka på restauranger, man fick röka på tåget. 

    Det spelade ingen roll var man var, men man hade alltid rätt att tända en cigg eller en pipa och det spelade ingen roll om man satt bredvid någon icke-rökare som just fått in förrätten, man kunde ändå tända sin cigg och blåsa stink över någons toast Skagen. 

    Och den stackars icke-rökaren kom hem med kläder som doftade surt av rök och behövde vädras. Men så var det. Alla accepterade det. Och det var omöjligt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. 

    Tänk om vi skulle återinföra rätten att stinka offentligt, men av hälsoskäl. Det är ju inte nyttigt för Gösta att inte få komma ut i friska luften. 

    Det är ju socialt accepterat att rapa, bara man inte gör det för högt, eller stinka ner hela morgonbussen med allergiframkallande hårspray. 

    Så jag vill starta en rörelse för att befria Gösta.

    Jag tror att det är viktigt att vi har ett bra namn inte bara på Gösta utan på hela den här rörelsen. Det var alldeles för få som slutade röka på grund av ”Non-smoking-generation”, som det hette på den tiden. Så ”Generation fjärt” eller ”Flatulens-generation” är uteslutet. 

    Man vill heller inte ha något alltför gulligt: Ingen vill säga att den är en fjärtis eller eller prutter. 

    Jag tror att man behöver något medicinskt klingande namn. Och något som visar på ett högre syfte. 

    Man kan sitta på en middag, släppa Gösta fri med ett brak och sedan se sig omkring med en oskyldig min och förklara sig: jaha, ni klagar inte på att Mahmoud är glutenintolerant eller att Anna inte äter kött, men jag kräver samma acceptans, för jag hör till Tarmräddarna. 

    Gör som Gösta och jag. Bli en Tarmräddare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så kokar du bäst din oxfilé

    Jag äter inte lika mycket kött som förut. Jag önskar att jag kunde säga att det är av ideologiska skäl, men det är det inte. 

    Det är av två andra, tråkigare anledningar. Det ena är att det är dyrt med kött nuförtiden. Och det andra är att jag har alldeles för höga kolesterolvärden. 

    Så höga värden kan du väl inte ha, brukar människor omkring mig säga. 

    Du som är så otroligt snygg och vältränad. 

    Nej, det där sista säger de tyvärr inte. 

    Men de blir förvånade över att höra att jag äter inte bara samma kolesterolsänkande medicin som Donald Trump, utan också i samma dos. Ja, ni hörde rätt. Er egen kåsör, kåsören i Godmorgon Världen. Er egen nätta halvegyptier som äter nötter och frön och havreflingor till frukost och sällan äter kött, han har samma kolesterolproblem som en 80-årig hamburgerslukande gubbe som väger nästan lika mycket som två Augustin. 

    Därför äter jag sällan kött numera. 

    Men när juniorerna ska på hembesök, särskilt när det är högtid, då slänger jag kostnader och kolesterol-tankar åt sidan och när det dessutom var extrapris på oxfilen i butiken, då unnar jag oss en riktigt stor bit.

    Åh, det ska bli roligt. 

    Jag är uppspelt över den fina köttbiten och bestämmer mig för något som jag mycket snart kommer att ångra. 

    Jag är ivrig att göra juniorerna glada, så jag bestämmer mig för att marinera köttet. Och jag har glömt en viktig sak. 

    Jag är inte längre van att tillaga kött. Jag gör det så sällan så jag har inte riktigt koll på hur man gör det längre. En gång i tiden kunde jag rycka vilken sorts del av djuret som helst och göra mat av det. 

    Jag minns en gång när en kvinna som jag var ihop med kom hem och häpnade över att det doftade starkt av urin i lägenheten. Det var för att jag hittat ett par grisnjurar med kort datum i butiken. Nu låg fyndet och fräste i stekpannan. 

    När jag ska göra oxfilén perfekt för barnen marinerar jag den. Egentligen brukar jag marinera kött i vin, men den här gången hade jag inte vin hemma. Men mellanöl hade vi, äsch det går väl lika bra? Så jag dränker köttbiten i en burk mellanöl, tillsätter vitlök och chili och så får det ligga.

    Det är dag två jag börjar bli orolig. Juniorerna kommer först imorgon. Var det rätt att stoppa köttet i öl? Kommer det bli gott? Blir det inte bara uppluckrat? Var det för mycket öl? Tänk om det ruttnar? Hur ska jag steka det?

    Och nu inträffar det som till exempel aldrig får hända på ett kärnkraftverk. Kaskadeffekter. Det är när en olycka orsakar en annan, inte av nödvändighet, men för att man blir stressad. Man har fattat ett dåligt beslut, sedan blir man stressad och fattar ytterligare ett dåligt beslut. Och plötsligt har situationen blivit markant sämre. 

    Så efter två dagar blir jag alltså stressad. Har jag förstört köttet? Har jag tänkt fel? Det ser inte så fräscht ut. Luktar det inte lite surt om alltihop?

    Och det är då jag fattar nästa dåliga beslut. 

    Jag tänker att det kanske är dumt att steka köttet, kanske ska jag tillaga det i ugn istället. Sådär pulled pork, som är modernt. Fast med nötkött. Jag har fortfarande inte insett att jag behöver acceptera att det var ett tag sedan jag lagade kött, och borde kolla i ett recept, eller be om råd, nej, här ska man vara en karlakarl och kunna sitt kött, så jag improviserar friskt och lägger in köttet i en hög glasform med lock och ställer in det i ugnen, nu kan det få ligga där hela dagen, på låg värme. 

    Jag noterar att köttbiten ser större ut än när jag köpte den. Men jag vet inte riktigt varför, och bestämmer mig för att blunda bort det.

    Min fru, som åsett allt detta på avstånd, undrar stillsamt vilken temperatur jag tänkt mig. Ena junioren säger 50 grader, hustrun googlar och säger 75 grader i fem timmar. 

    Och det kanske hade stämt om det nu inte varit så att köttbiten druckit upp en halv liter öl.

    Köttet värms upp och släpper sedan ifrån sig deciliter efter deciliter av vätska och när jag tittar in mot köttet i ugnen efter några timmar så står den sorgliga sanningen klar för mig. 

    Det är så mycket vatten i glasformen att jag har – ja, så är det – jag har kokat min oxfile. 

    ”Den kommer säkert smaka gott”, säger en av juniorerna tappert efter att genom ugnsglaset ha betraktat den numera grå köttbiten. 

    ”Vad får vi till köttet?” frågar någon. 

    Alla äter snällt sin middag, ingen klagar, men bearnaisesåsen, den tar slut halvvägs genom måltiden, trots att det var en ny burk. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Jag skaffar en hatt mot bättre vetande

    Hej, det här är Augustin från London. Och jag har just fattat ett av de bästa besluten i mitt liv. 

    Jag har köpt en hatt. Ja, jag har köpt hatt förut, som till exempel när jag var i Texas och den hatten går liksom inte att använda i Sverige, för man ser tyvärr konstig ut, men den här gången har jag köpt den perfekta hatten. Den är till exempel inte i svart läder som texas-hatten utan i brun vaxad bomull. 

    Den låg där i en butik som såg ut att vara till för män som är mycket utomhus: jag.

    Män som fiskar: jag, visserligen länge sedan sist, men ändå jag.

    Män som rider på stora mäktiga hästar. Jag. Well, jag har i alla fall ridit på en häst. En gång i alla fall. 

    Hatten flög upp från sin hylla och satte sig på mitt huvud. Ja, så var det. Som på Hogwarts.

    Jag frågar den skallige expediten om han tycker att den passar mig och han tittar på mig med ett bekymrat uttryck i ögonen eller är det medlidsamt, nej, bekymrat. Det måste ha varit för att han är lite äldre och tycker att det är tråkigt att stå i en butik. 

    ”Min fru som sitter därborta säger att den är rätt storlek”, säger jag för att hjälpa honom på traven. 

    ”Jamen då så”, säger han och undrar om jag vill ha en kasse för hattten. 

    Egentligen vill jag bara ta på mig hatten direkt, men jag låtsas inte om det och säger att jag absolut behöver en kasse.

    Utanför butiken tar jag genast på mig hatten och känner mig som en riktig Londonbo. Ingen annan Londonbo inom synhåll har visserligen på sig en hatt, men de har kepsar. Det är en form av hatt, vill jag påminna om. 

    Sen är det soligt ute och då behöver man en hatt. 

    Vi promenerar i Hyde Park och då går Anna Wintour förbi och säger ”I love your outfit.” Ja, om Anna Wintour hade varit en tjugo-någonting kille på en cykel i bar överkropp som ropar det när han cyklar förbi. 

    Vad betyder det när unga människor vrålar till sådana som mig att man har coola kläder?

    Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. 

    Och till skillnad från den där hatten som jag köpte i USA, så kommer den här hatten vara perfekt i Stockholm . Jag kommer ha den varje dag när jag går till jobbet, jag kommer ha den på alla fester som är utomhus och jag, som avskyr att vara på stranden, jag kan tänka mig att besöka stranden om jag får ha min hatt på mig. 

    Solen i London bränner, men inte mig för jag har hatt. Klart en författare får ha en hatt. Och vet ni vad som också är fantastiskt när man har hatt? Man får världens coolaste skugga. Hattskugga! 

    Varma hälsningar

    Augustin i London.

    Hej London-Augustin, det är Sverige-Augustin här.

    Vad i hela världen tänkte du? Vi behöver prata. 

    Imorse regnade det och då tänkte jag att, jaja, London-Augustin har ju faktiskt köpt en hatt, och när ska man ha en vädertålig hatt om inte just när det regnar. 

    Så vad gjorde jag. Jag tog på mig hatten som du köpt åt oss. 

    Jag promenerade till jobbet i regnet. Och när jag gick till jobbet så såg jag en massa människor som hade fula kapuschonger, konstiga paraplyer, skrynkliga regnrockar. Jag såg folk med cykelhjälmar i grälla färger och folk med kepsar och någon som till och med höll en plastpåse över huvudet. 

    Men ingen hade hatt. Och vet du vad som var ännu värre. Alla de här människorna med sina hemska saker på huvudet, de tittade på min hatt och sedan tittade de snabbt bort. 

    En sak hade de gemensamt. Alla dessa i fula huvudbonader.

    De dömde mig. 

    Och så kom jag till jobbet. Tror du någon sa något om hatten? Den har legat på hyllan intill mitt skrivbord i en vecka. Har någon sagt någonting?

    Så att nu, London-Augustin, så har jag en uppriktig fråga till dig. 

    Vad i helvete tänkte du på? Vad ska vi med det där åbäket till? Var ska vi ens förvara eländet?

    Det är ju en sak att folk tycker att du är en rolig knäppis i London, men här i Stockholm har du ju ett yrkesliv, ett professionellt rykte att tänka på. Hur vore det om du skrev intressanta romaner istället för att försöka skapa en personlighet med en hatt?

    Så nu blir det så här, du får inte köpa några fler hattar. Inte när du är i London, inte heller i Paris. Du kommer väl ihåg vad som hände med baskern du köpte i Montmatre? Du har nu hattförbud. 

    Nu har jag jag inte tid att prata med dig mer, för nu måste jag lista ut hur jag ska få hem hatten från jobbet utan att ha den på mig. 

    Hälsningar Augustin

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så lyckades jag sluta doomscrolla på telefonen

    För 25 år sedan så arbetade jag på P3, och då fanns det en väldigt hipp och modern sak man kunde pröva. 

    Det kallades för TV-turnoff week. 

    Ni lyssnare är kloka och moderna och har säkert bättre saker för er än att minnas 1900-talet, men låt mig påminna er om hur det var på den tiden. 

    Reklam-radion hade kommit. De hade fått betala jättemycket pengar för tillstånden att sända radio och även om några i början försökte göra reklamradio med annat än allmänt snack och hits, så försvann det ganska raskt. Så reklamradion i Sverige blev det vi har idag. Snack och hits. 

    TV hade genomgått en vassare utveckling. Här hade både TV3 och TV4 tillkommit som båda gjorde ambitiösa och dyra satsningar. Sen fanns det videobutiker överallt. Ja, för er som är under trettio låter det kanske helt otroligt, men det var som ett slags svindyrt bibliotek. 

    Man vankade av och an i butiken och tittade på hyllorna, grälade med sin partner om vilken film man trodde man ville se och så hyrde man en eller två filmer. 

    Sen köpte man plockgodis och gick hem med kassetterna och så stoppade man in dem i sin VHS-maskin som var kopplad till TV:n. 

    Ja, ni hör. Man bar alltså hem sina filmer. Och sen måste man komma ihåg att bära tillbaka dem. För även om det redan kändes som ett dyrt bibliotek så var det ännu dyrare att bli försenad bara en dag med filmerna. 

    Och på den här tiden var det alltså så att vi som tittade på TV inte kunde bestämma själva vad som skulle visas på TV:n. Om vi inte gick och hyrde en film förstås. 

    Och det här gjorde att somliga personer, till exempel jag tittade på saker jag inte själv ville, när jag kom hem. Det här var när jag var singel och inte hade några barn, ska jag tillägga. Jag kunde komma hem och slå på tv:n och utan problem kolla på Star Trek-avsnittet som gick i repris från igår kväll (och som jag redan såg igår kväll), se ett avsnitt av såpan ”Days of our lives”, fast jag egentligen ogillade den utom möjligtvis en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna, sedan se ett avsnitt av ”Vänner” som jag också visserligen sett förut, men som jag såg igen. Och så vidare . 

    Och till råga på allt blev jag då matad med urusel reklam. Minns ni TV-shop? Oj, vilka magrutor jag skulle få om jag köpte en abdominazer, eller vilka kraftfulla lårmuskler jag skulle få om jag köpte en Thigh-master. Vilka produktnamn de ändå hade på 80- och 90-talet.

    Nåväl, tillbaka till TV-turnoff week. Det var en protest mot hur stor plats TV tog i våra liv. Tanken var att man under en vecka skulle låta bli att se på TV och upptäcka hur mycket tid man slösade bort och hur annorlunda ens liv skulle bli om man inte såg på TV.

    Jag älskar den sortens experiment då man får syn på sin vardag genom ett annat perspektiv så jag erbjöd mig att göra ett reportage om detta och ägnade sedan en hel vecka åt att inte titta på TV. 

    Skärmfri tid som vi väl skulle kalla det idag. 

    Mitt senaste experiment är att jag har ställt in min telefon på svartvitt. 

    Vaddå svartvitt, vi betalar ju dyra pengar för en färgskärm. Ja, jag vet. Men ställ in den på svartvitt en vecka och se vad som händer. Jag gjorde det för två månader sedan och det är helt chockerande.

    Det är inte längre särskilt lockande att kolla på vare sig Tiktok, instagram reels eller andra videoklipp. Jag blir heller inte sugen på Facebook eller Bluesky. 

    Glädjen i telefonen är liksom borta. Löjligt, eller hur. 

    Ibland måste jag slå på färgen på grund av att jag måste se ett bokomslag eller så, men jag slår av den direkt. Och när jag slog på färgen första gången efter uppehållet då hände något otroligt. 

    Telefonens hemskärm såg ut som en skål med plockgodis. Oj, vad de lockar oss med läckra, starka färger. Det är som godis. Det är svårt att förklara hur mycket färg det är, men när man går från svartvit till en färgtelefon så är det en mycket större skillnad än jag kunde tro. 

    Här har några av världens smartaste människor lagt in färger som ska locka oss att spendera tid i deras appar och det märks.

    Jag skulle säga att det gjort att jag tillbringar en fjärdedel så mycket tid på min telefon som jag gjorde tidigare. Så tycker ni att ni är för mycket på er telefon, pröva att köra svartvitt. Har ni till exempel en iPhone är det lätt gjort, det är bara att söka på ordet ”färgfilter” och sedan slå på det, så ska skärmen bli svartvit.

    Jag är nyfiken på resultatet! Mejla mig och berätta vad som hände. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Därför kan Augustin spå väder

     

    Det finns två sorters personer i världen: de som bryr sig om vädret och de som inte gör det. Det finns professionella skäl till att bry sig om vädret: om man är pilot, eller bonde eller seglare eller om man driver en restaurang med uteservering. 

    I gruppen som bryr sig om vädret så finns det också dem som bryr sig för att de tycker att det påverkar deras semester. 

    Jag har en mycket nära anhörig som är ett exempel på detta. Hon har tillbrin-gat sommaren med att regelbundet se lite ledsen ut. Utan en uppenbar orsak, ja förutom att hon är gift med mig. 

    Jag frågar: hur är det?

    ”Idag blir sommarens sista riktiga varma dag”, säger hon sorgset. 

    ”Jaså?” säger jag och försöker att inte låta alltför skeptisk. 

    Det har blivit allt svårare för varje gång. 

    ”Ja”, säger hon. ”Nu kommer regnet.”

    Men regnet har inte kommit. Jo, det har regnat, men inte när hon trodde det. Och det har definitivt inte inneburit slutet på denna varma sommar. 

    Det är inte begränsat till en dag, jag kan få höra saker som : ”Nästa vecka kommer det regna hela veckan.”

    Jag säger att prognoserna har många brister, att de bara är prognoser och att den säkraste väderprognosen är att vädret kommer vara ungefär likadant som idag. 

    Inte ens att påpeka att olika väderappar ger olika prognoser hjälper. 

    Varför ta ut detta med dåligt väder i förskott? Man kan väl vänta och se?

    Jag tycker det är svårt att förhålla mig till denna oro för vädret. Och det är inte för att jag är av den där odrägliga”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.”-sorten.

    Det är mest att väder ett väldigt komplicerat system, och att vi inte alls vet så mycket om vädret som vi tror. Och det gäller till exempel mig. 

    Det är oförskämt att i en så väderfixerad kanal som P1 klaga på hur vädret rapporteras, men om man nu verkligen vill informera om vädret, då är begrepp som Götaland eller Svealand säkert vetenskapligt korrekta, men allvarligt talat: Jag har lyssnat på radio hela mitt liv, men inte ens under pistolhot skulle jag kunna peka ut gränserna för Götaland .

    Vad är det för fel med att säga att det nog kommer regna i Göteborgstrakten ikväll? Kanske skulle det då märkas mer att prognoserna inte är så exakta. Om det sägs att det ska regna i norra Svealand och så regnar det inte i Stockholm, då har jag uppriktigt sagt ingen aning om det borde ha regnat eller inte. 

    ”Måste du läsa på de där apparna”, säger jag regelbundet till min nära anhöriga. ”Du blir ju bara ledsen över dåligt väder. Och helt i onödan.”

    Jodå, man måste veta vädret. 

    ”Nu blir det nog snart regn”, säger jag en kväll utan att tänka på det. 

    Jag hör nämligen till de människor som regelbundet får huvudvärk av visst väder. Det här har min omgivning ställt sig skeptisk till. Och jag med. Jag har trott att det här är vad forskningen kallar selektiv perception dvs att jag bara minns de gånger som det stämmer och inte tänker på alla gånger som jag haft huvudvärk utan tillhörande regn. Men i sommar har jag läst en artikel i Scientific American, en seriös populärvetenskaplig tidskrift.

    Forskning visar att ungefär hälften av alla som har migrän, triggas av just väder. Förändring i lufttrycket, temperaturer, luftfuktighet och annat kan – i alla fall enligt vissa teorier – skapa en obalans mellan trycket inne i huvudet och utanför. Det kan också vara så att blodkärlens förmåga att vidga sig inne i huvudet påverkas av det förändrade trycket. Jag berättar om forskningen för min omgivning.

    Och så regnar det, mycket riktigt någon timme efter att trycket i mitt huvud och min huvudvärk började. 

    ”Jag har fått en ny väderstation”, säger min fru belåtet och jag blir lite häpen för jag har själv varit väldigt sugen på att köpa en sån där liten svindyr, högteknologisk pryl med propeller på taket i trädgården och mäta allt som går att mäta. 

    ”Har du?” säger jag med förvånad glädje i rösten. 

    Och det är ju inte direkt hon som brukar köpa teknik till hemmet. 

    ”Ja, ditt huvud”, säger hon. ”Så nu kommer jag alltid fråga dig”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

    Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

    Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
    Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

    Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
    Jag är nämligen lång.
    För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
    Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

    När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
    Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
    Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

    Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
    Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

    Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
    Genom åren har jag försökt trösta mig.

    Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
    När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

    Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
    Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

    Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
    ”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
    Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

    Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
    Vi är minsann tuffare än så.
    Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

    För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
    Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Jag skaffar ett tangentbord där jag själv kan bestämma vad tangenterna betyder

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen

    Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord. 

    Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl. 

    Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar. 

    Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord. 

    Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder. 

    Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten. 

    Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet. 

    Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig. 

    ”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra. 

    Jag säger emot. 

    ”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord. 

    Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav. 

    ”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun. 

    ”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”

    Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med. 

    Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla. 

    Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora. 

    Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv. 

    Principen. 

    Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över. 

    När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Vad ett medborgartest i Sverige borde innehålla

    Jag är på vinterbesök i Paris. När jag turistar i Frankrike är det absolut viktigaste för mig att inte framstå som turist. Kanske för att jag har avlägsen fransk släkt. Eller för att det känns bättre att vara uppväxt i Le Septieme Arrondissement, än i Fisksätra. Man har, som bekant, inte utsikt över Eiffeltornet från Fisksätra Centrum. 

    Innan det fanns smarta telefoner gick jag vilse hela tiden i Paris, för att jag vägrade plocka fram en karta. Inget säger turist så mycket som att veckla upp en karta. 

    På min vinterutflykt i Paris händer det finaste som kan hända mig när jag turistar. En elegant fransyska hejdar mig, på väg upp från Le Metro och frågar om jag vet vägen till en gata i närheten. När folk gör så är man ju så gott som fransman. Det är nästan så att jag då förväntar mig att president Macron själv ska dyka upp och överlämna ett franskt pass till nyblivne hedersmedborgaren Augustin Erba, förlåt ÅGUSTÄN. 

    Jag vet att man snart riskerar att bli utslängd från Sverige om man råkar ha två medborgarskap, eftersom vi just nu verkar tro att vi behöver bli färre i Sverige och inte fler, men fransk medborgare, kom igen. 

    Det finns ett besvärande akut problem med fransyskans fråga, och det är att jag inte känner till gatan hon frågar efter. Jag känner inte till så särskilt många gator alls i Paris, egentligen, om jag ska vara helt uppriktig. 

    Är man svensk finns det vissa krav för att man ska våga peka ut vägen för någon. Man bör till exempel veta vägen. 

    Är man fransman så lyder man under helt andra regler. Det viktigaste är att man är artig. Och det är, i franska ögon, oartigt att inte svara på frågor som man får. Även om man kanske inte sitter inne med svaret. 

    Senaste gången jag frågade om vägen just i Paris så var det en man som rynkade pannan kraftfullt och sedan pekade åt vänster. Han pekade med hela kroppen som om det var en enda pil. 

    ”Är du verkligen säker”, frågade jag, för jag hade verkligen för mig att det var åt andra hållet, är du säker att det är är inte åt andra hållet. 

    ”Åh, mais naturellemant”, sa fransmannen artigt och pekade lika tydligt åt – andra hållet. 

    Det är inte första gången det händer och i det ögonblicket fransyskan riktar sin vädjande blick mot mig, och ber om vägledning förstår jag precis varför det blir så. 

    I detta ögonblick har jag två val. Antingen säger att jag tyvärr inte hör hemma här, att jag hör hemma i ett land vid polcirkeln där det ibland går älgar och vargar på isgatorna och att jag naturligtvis inte kan förväntas hitta bland gränderna i Marais-kvarteren.

    Eller så gör jag som en äkta fransos. Jag rynkar pannan, jag fäller ut min hand, hela handen och jag ler självklart och pekar kraftfullt ut vägen. 

    ”Där borta, mademoiselle, där ligger allt värdsligt ni söker efter. Men om det är en dikt ni behöver, så råkar jag dessutom vara författare. Mais oui!”

    Och så skulle jag få ett förtjusande leende och få känna mig som en hjälpsam fransos. Så småningom kommer hon ju upptäcka att jag inte haft en aning om vägen och pekat på måfå, men vid det laget är jag långt borta och myser vid tanken på min nya hjältestatus. Och sen finns ju faktiskt möjligheten att jag råkar visa henne rätt. Det finns ju bara fyra riktningar i världen. Norr, söder, öster, väster.

    Det betyder att varje fransman som slumpvis pekar ut en riktning ändå har 25 procents chans att ha rätt. Och om man räknar med att fransyskan mitt emot mig som tar emot instruktionen inte lyckas följa riktningen exakt, så finns ju alltid möjligheten att hon tänker att den där snygge fransmannen med den exotiska brytningen (ja, exotisk, sitt ner), han visade säkert rätt väg, det var att lilla jag blev så knäsvag när jag hörde hans röst att jag tappade bort riktningen.

    Ja, ni hör ju vilka kval man kan drabbas av när någon frågar en om vägen i Paris. 

    Ska vi ha medborgartest i Sverige, så borde detta vara testet. Och jag klarar det perfekt. Jag kastar ett skamset öga på min fru som inte alls verkar lika överlycklig som jag över att jag blir stoppad på gatan av en främmande kvinna. Jag vänder mig till fransyskan och slår hjälplöst ut med händerna och säger sorgset: ”Jag kommer tyvärr inte härifrån.” 

    Och jag ser direkt hennes besvikelse. Men om det var för att jag inte vet vägen eller för att det vara att jag är oartig nog att inte dra till med något, det kommer jag aldrig att få veta.

    (Detta kåseri sändes tidigare i  Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Det är översvämning i stugan

    När jag upptäcker att det står en decimeter vatten på golvet i vår lilla sommarstuga tänker jag på Pollyanna. Kommer ni ihåg Pollyanna? Det var huvudpersonen i en barnbok om en liten flicka som hade det hemskt, men som höll modet uppe genom att tänka på att det kunde vara värre. 

    Jag tänkte som Pollyanna när jag var barn och råkade ut för svåra saker. Skulle jag tillämpa Pollyannas filosofi idag så skulle jag alltså tänka jag att det kunde varit mycket värre: jag kunde till exempel haft en dyr och fin sommarstuga. Jag kunde haft en större sommarstuga. Jag kunde haft en sommarstuga som jag verkligen älskar. Då hade det varit värre. I själva verket ska jag vara glad att jag ens har en sommarstuga som kan bli full av vatten. 

    Men Pollyanna-metoden fungerar inte på mig. Mitt liv har varit en enda lång räcka av besvikelser när det gäller livsåskådningar som ska hjälpa mig. 

    Ta mindfulness, till exempel. Då borde jag koncentrera mig på kroppen och slappna av. Jag borde tänka på min andning. Men jag kan tänka på min andning tills jag blir blå, det kommer ändå inte få bort vattnet från golvet. 

    Eller det här med att försöka leva i nuet. Vad betyder det ens? Hur skulle jag inte kunna leva i nuet? Jag lever i nuet när jag tänker på det förflutna: varför skaffade jag ens en sommarstuga? Jag lever i nuet när jag tänker på allt jobb det kommer att bli att få min lilla stuga att bli rimlig igen. 

    Nä, leva i nuet låter bra, men det är allt det gör. För alla lever vi i nuet, vare sig vi vill eller inte. 

    I terapi fick jag lära mig att jag borde tycka om mig själv, att jag duger som jag är. Men samtidigt får jag alltså lära mig att jag behöver bli bättre på att tycka om mig själv och tycka att jag duger som man är. Men i så fall duger jag ju inte som jag är? Va?

    Och sen finns det förstås de som tänker att man sätter sig och tittar på översvämningen och tar några öl för att det då kommer att kännas bättre. Men nästa morgon blir det ännu värre, för då har man kemisk ångest och är ledsen inte bara för att man har en blöt sommarstuga.

    Jag kan försöka tänka: ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Men det vill jag verkligen undvika. Tänker jag på att om hundra år spelar det ingen roll att det var vatten i sommarstugan, börjar jag raskt tänka på att det inte spelar någon roll att jag hade en sommarstuga och därifrån är steget inte långt till att tänka på att inget av det som jag försökte uträtta i livet spelar någon roll om hundra år och det kan jag säga att sitta och tänka att jag inte spelar någon som helst roll och att ingen minns mig om hundra år, det är inte vägen till en inre harmoni. 

    Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, så jag visar bilder på översvämningen för min omgivning, men ingen blir glad av att börja tänka på översvämningar. Folk får ett jagat uttryck i ansiktet och säger ”Jag borde åka ut till stugan, det var ett tag sedan.”

    En gång i tiden, när jag var väldigt religiös, hade jag nog bett till Gud och tagit emot detta som en så kallad prövning. Ni vet, ungefär som pesten, gräshoppssvärmar eller att mitt förstfödda barn ska avrättas av någon dödsängel. Men jag är inte religiös längre, för en av de saker jag prövat att tro på är mirakel. Och livet har lärt mig att det finns inga mirakel. Det finns försäkringsbolag, men de är väldigt, väldigt långt från mirakel. 

    Så hur gör jag då? Hur gör jag för att inte tappa modet? Hur gör jag?

    Jag gör det här. Jag skriver och sätter ord på vad som har hänt.

    Tack för att ni höll mig sällskap. 

    (Detta kåseri publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

    Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

    Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

    Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

    Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

    Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

    Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

    En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

    Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

    Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

    Kulturminera!

    Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

    Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

    Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

    Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

    Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

    Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

    Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

    Att det inte är andra bullar?

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Den stora lögnen om semester som alla intalar sig

    Jag står på tågstationen i Säter och tåget är försenat. Ett äldre par börjar prata med mig. De ska flyga till Grekland, men är inte särskilt bekymrade. 

    Jo, det är någon macka som skulle tagits med som blivit kvar hemma, men fast de ska till flyget, och tåget är försenat på obestämd tid, så är de helt obekymrade. För de har nämligen en genial lösning på hur man inte missar flyg. 

    Om jag själv får bestämma så åker jag till flygplatsen så jag har gott om tid. Det betyder alltså att jag ska kunna upptäcka att jag har glömt passet, ska hinna åka hem igen, hämta passet, komma tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag inte minns om jag låste dörren, åka hem igen, låsa dörren, åka tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag glömt packningen på bussen, hinna ringa bussbolaget och få hjälp, vänta in bagaget, hämta packningen åka tillbaka till flygplatsen. Sedan upptäcka att passet har gått ut. Hinna få ett tillfälligt pass. Och ändå ha tid att stå i kön till kaféet med det godaste kaffet. Och ha tid att låta det svalna.

    Det här är vad jag kallar sunt förnuft, men vad som somliga i min omgivning menar tyder på att jag har en ångestdriven personlighet. De kan ha rätt.

    Det viktigaste jag gör för att undvika att ha ångest är att arbeta på dagarna och att skriva på mina romaner resten av tiden. Om jag har en massa svåra saker att göra så hinner jag helt enkelt inte ha så mycket ångest. 

    Ni anar nu kanske varför det är en sån utmaning för mig med det som kallas för semester. 

    Länge levde jag i uppfattningen att alla andra visste hur man har semester. Jag har skämts för att jag fortsätter att skriva på mina böcker, fast man ska ha – semester. 

    Men med åldern så har jag upptäckt något. Folk säger att de ska ha semester, att de ska göra ingenting. 

    Men här kommer sommarens tyngsta scoop: Det är inte så. Folk ska träffa vänner, dricka vin, odla sparris, åka på båtuflykter. Folk ska plocka svamp, plocka bär, plocka hem tretton rätt. Någon ska bygga en altan, putsa fönstren eller gå en kurs i akvarellmålning. Någon ska åka till Grekland, precis som det där paret på Säters station, som vi strax ska återvända till. 

    Och pröva att säga ordet semester till en småbarnsförälder. 

    Det där paret på Säters tågstation, de hade ett enkelt trick. De var inte stressade över att missa flyget, för de skulle – tada – bo på ett hotell på flygplatsen. Och då kanske ni tycker att det är löjligt att ha så goda marginaler. 

    Tåget från Säter blev fyrtiofem minuter sent. Men det kan vara värre. Några av er som lyssnar kanske åkte bil eller buss på E4 mellan Nyköping och Norrköping i måndags. Jag åkte åt andra hållet och fick se den längsta bilkö jag tror att jag någonsin har sett. Vägen ska byggas om och det gjordes en omdirigeringen av trafiken som gjorde att en del satt i kö i fyra timmar. Jag drabbades inte, men jag tänkte förstås på de som skulle med sina flyg. Några missade tydligen sina avgångar. Stackarna, tänker jag. 

    Jag vet att jag borde tänka på alla miljoner som faktiskt hinner med sina flyg. Men så funkar det inte för mig. För mig blir det bara en bekräftelse på att man måste vara flygplatsen med gott om tid för att hantera oväntade problem. Och det betyder numera helst ett helt dygn i förväg. Det finns dock en risk att det inte hjälper. Jag kanske bara blir orolig för att komma sent till flygplatshotellet. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Bästa lifehacket: Äta samma mat varje dag

    Jag är i Norrköping och i en butik som är specialiserad på mat från Mellanöstern. Jag har inte varit här förut. Och så upptäcker jag upptäcker att burkarna med favabönor är betydligt billigare än i butiken där jag bor. Och att det verkar vara en av de populäraste varorna. 

    Då vaknar en tanke som jag regelbundet tänkt genom hela livet, men aldrig lyckats genomföra. 

    Jag äter mat huvudsakligen av två skäl:

    1: för att tanka energi.

    2: För att umgås. 

    När jag äter av sociala skäl, då är det trevligt om det smakar gott eller intressant, dels för att folk omkring mig tycker att det är viktigt att mat smakar gott, dels för att det är fint att tillsammans prata om hur god eller hur intressant maten är. Med min fru till exempel. 

    Men, och här kommer min förbjudna tanke: när jag äter bara för att samla energi, då är frågan: varför krångla till det? Varför behöva fundera på om jag ska äta ris eller pasta eller potatis? Varför fundera på om jag vill ha ägg, tofu eller kyckling? Gröt eller yoghurt. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag, ja, utom när jag ska umgås alltså. Säg att jag äter tre gånger om dagen. Det blir 21 måltider. Och av dem så äter jag kanske sex i den sortens socialt sällskap att det behöver vara gott. Det blir femton måltider där jag lägger tid och ork på att välja mellan saker som jag ändå, i slutändan, inte bryr mig särskilt mycket om. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag? Tänk vad mycket tid jag skulle få över. Jag skulle kunna skriva kåserier i Sveriges Radio varje dag om jag inte la tiden på att fundera på om jag verkligen är sugen på en ostmacka eller på boveteflingor.

    Och när jag står i den där butiken och tittar på favabönorna så inser jag att jag tittar på svaret. Favabönor är samma art som bondbönor som odlades som under tidig stenålder, alltså sextusen år sedan. Sen slutade man nästan äta det här i Sverige, men inte i Egypten.

    I Egypten är favabönorna huvudingrediensen i en maträtt som kallas för Ful Medames, eller Ful. (Uttalas typ som engelska fool).

    Man kan laga Ful på många sätt, men det vanligaste är att man helt enkelt steker bönorna i olivolja, kryddar med salt och mald spiskummin, sen mosar man en del av bönorna, häller på citron och kanske persilja och kanske lite mynta. Kanske tärnad färsk tomat. Det finns recept med vitlök i eller där favabönorna får sällskap av kikärtor. Oavsett så får man i slutändan en väldigt nyttig röra som egyptierna äter till pitabröd. 

    Egyptierna äter den till middag, de äter den till lunch, de äter den faktiskt också till frukost. De äter den kall och varm. Ni anar vart jag är på väg. En maträtt som man kan äta till frukost lunch och middag? En maträtt som innehåller både protein, järn och c-vitamin? En maträtt som dessutom är väldigt billig?

    Men det finns ett hinder för att jag ska äta Ful Medames tre gånger om dagen. Och hon står bredvid mig i matbutiken. Det är min fru, och hon har synpunkter på att äta samma sak till frukost, lunch och middag resten av livet. Hon pratar besvärande ofta om saker som livskvalitet. Det är ingen slump att jag är den som alltid äter upp resterna hemma. Jag har inga problem att äta gårdagens middag igen. Och igen. 

    Jag köper så många burkar favaböner jag orkar bära. Jag har ju ändå 15 egna måltider den här veckan. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Varför kan inte gårdags-Augustin sluta ställa till problem för nutids-Augustin?

    Det finns en person i min närmaste krets som är fullständigt oansvarig. Det här är en person som hela tiden ställer till enorma problem för mig. Det är också en person som aldrig lär sig av sina misstag. Och nu undrar ni förstås om jag ska hänga ut den här personen offentligt och det tänker jag faktiskt göra. Inte med namn väl? Jodå, verkligen med namn. 

    Den person som inte lär sig av sina misstag är gårdags-Augustin. 

    Det finns ju, som ni vet, tre stycken Augustin Erba här i världen: det är gårdagens Augustin, det är framtidens Augustin och det är nutids-Augustin och det är förstås nutids-Augustin ni lyssnar på just nu.

    Ta det här när man tittar på sitt bankkonto och upptäcker att det har dragits pengar. Och så upptäcker man att någon har börjat prenumerera på en tv-kanal igen och så inser man att det är gårdags-Augustin som ville se en tv-serie, men som har glömt att säga till framtids-Augustin att säga upp abonnemanget. Eller när gårdags-Augustin köpte en bakmaskin till nutids-Augustin utan att jag bett om det. Nu står den bara står i vägen i köket.

    Gårdags-Augustin har heller inte respekt för min tid. 

    Om någon frågar honom i juni om han har tid att ta en halvdag i Eskilstuna i december då säger han javisst utan att blinka. Som om jag skulle ha en massa tid över nu. 

    Jag vet inte hur många gånger jag suttit med almanackan en morgon och stirrat på de saker gårdags-Augustin har sagt ja till och tänkt att han är helt absurd tidsoptimist. Jag förstår inte varför gårdags-Augustin inte kan tänka: skulle jag säga ja till att göra det här om det var idag? 

    Eskilstuna, idag, halva dan? Jag har ju ett jobb och ett liv att sköta. 

    Ändå säger gårdags-Augustin ständigt ja till den ena saken efter den andra, och det allra värsta är att det är ju inte gårdags-Augustin som måste göra alla de här sakerna. Utan det är ju jag. Nutids-Augustin som måste genomföra dem. 

    Det finns viktiga saker att göra om man uppfinner en tidsmaskin, som till exempel att ta itu med Hitler och fotografera dinosaurier, men överst på min lista skulle nog vara att åka tillbaka i tiden och prata med gårdags-Augustin och säga åt honom att skärpa sig. 

    Det värsta gårdags-Augustin någonsin gjort var när jag var typ 23 och gick till tandläkaren och tandläkaren sa: du, dom där visdomständerna, dom ser inte bra ut. Jag skulle ta dom direkt nu, innan de krånglar.

    Och då sa gårdags-Augustin. Men är det säkert att de kommer att krångla?

    Helt säkert är det inte, sa tandläkaren, men väldigt troligt. 

    Och så frågade tjugotreårige gårdags-Augustin: hur gammal kommer jag vara när visdomständerna börjar krångla?

    Kanske femtio? sa tandläkaren

    Ha! tänkte gårdags-augustin. Femtio? Det är ju inte ens säkert att jag lever då. Det är inte ens säkert att jorden har mänskligt liv då. Så gårdags-Augustin gjorde ingenting åt sina visdomständer och det blev nutids-Augustin som satt i tandläkarstolen som femtioåring och fick höra att tandläkaren sa. 

    Du, den där infektionen ser rätt illa ut. Vi måste nog ta den där visdomstanden. Synd att du inte tog den när du var yngre, de är inte lika besvärliga då. 

    Fin present att få från gårdags-Augustin, va? 

     Och då har vi inte ens pratat om bo-lånet? Vem har bett gårdags-Augustin att skuldsätta oss för resten av livet?

    Det är som om gårdags-Augustin tror att framtids-Augustin kommer ha mer pengar och mer tid än nutids-Augustin.

    Jag inser just nu att gårdags-Augustin satte mig i den här studion, skrev det här kåseriet som jag nu håller på att läsa upp. Tar det här aldrig slut? 

    Ingen kommer att vilja göra något kul med mig när det som imorgon kommer vara gårdags-Augustin har ägnat sig åt att klaga i radio över att folk vill göra roliga saker med mig. 

    Jag önskar verkligen att framtids-Augustin kan få snurr på den där tidsmaskinen. Det finns ju ett säkert sätt att ta reda på om han verkligen lyckats bygga en. I så fall kan han resa tillbaka i tiden, ja till exempel till detta ögonblick och stoppa mig från att säga mer dumheter. Ja, exakt. Nu.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri som tidigare sänts i Godmorgon Världen i P1 kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

    ”Sitt rak i ryggen!”

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

    När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

    dålig.

    ”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

    ”Givakt”, sa löjtnanten. 

    För man ska ju vara rak i ryggen.

    ”Sträck på dig!”

    ”Sitt upp!”

    Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

    Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

    Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

    Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

    Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

    Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

    Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

    Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
    En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

    Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

    Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

    Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

    Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.