Augustin Erbas författarsajt

Etikett: Kåserier

  • Kåseri: Därför kan Augustin spå väder

     

    Det finns två sorters personer i världen: de som bryr sig om vädret och de som inte gör det. Det finns professionella skäl till att bry sig om vädret: om man är pilot, eller bonde eller seglare eller om man driver en restaurang med uteservering. 

    I gruppen som bryr sig om vädret så finns det också dem som bryr sig för att de tycker att det påverkar deras semester. 

    Jag har en mycket nära anhörig som är ett exempel på detta. Hon har tillbrin-gat sommaren med att regelbundet se lite ledsen ut. Utan en uppenbar orsak, ja förutom att hon är gift med mig. 

    Jag frågar: hur är det?

    ”Idag blir sommarens sista riktiga varma dag”, säger hon sorgset. 

    ”Jaså?” säger jag och försöker att inte låta alltför skeptisk. 

    Det har blivit allt svårare för varje gång. 

    ”Ja”, säger hon. ”Nu kommer regnet.”

    Men regnet har inte kommit. Jo, det har regnat, men inte när hon trodde det. Och det har definitivt inte inneburit slutet på denna varma sommar. 

    Det är inte begränsat till en dag, jag kan få höra saker som : ”Nästa vecka kommer det regna hela veckan.”

    Jag säger att prognoserna har många brister, att de bara är prognoser och att den säkraste väderprognosen är att vädret kommer vara ungefär likadant som idag. 

    Inte ens att påpeka att olika väderappar ger olika prognoser hjälper. 

    Varför ta ut detta med dåligt väder i förskott? Man kan väl vänta och se?

    Jag tycker det är svårt att förhålla mig till denna oro för vädret. Och det är inte för att jag är av den där odrägliga”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.”-sorten.

    Det är mest att väder ett väldigt komplicerat system, och att vi inte alls vet så mycket om vädret som vi tror. Och det gäller till exempel mig. 

    Det är oförskämt att i en så väderfixerad kanal som P1 klaga på hur vädret rapporteras, men om man nu verkligen vill informera om vädret, då är begrepp som Götaland eller Svealand säkert vetenskapligt korrekta, men allvarligt talat: Jag har lyssnat på radio hela mitt liv, men inte ens under pistolhot skulle jag kunna peka ut gränserna för Götaland .

    Vad är det för fel med att säga att det nog kommer regna i Göteborgstrakten ikväll? Kanske skulle det då märkas mer att prognoserna inte är så exakta. Om det sägs att det ska regna i norra Svealand och så regnar det inte i Stockholm, då har jag uppriktigt sagt ingen aning om det borde ha regnat eller inte. 

    ”Måste du läsa på de där apparna”, säger jag regelbundet till min nära anhöriga. ”Du blir ju bara ledsen över dåligt väder. Och helt i onödan.”

    Jodå, man måste veta vädret. 

    ”Nu blir det nog snart regn”, säger jag en kväll utan att tänka på det. 

    Jag hör nämligen till de människor som regelbundet får huvudvärk av visst väder. Det här har min omgivning ställt sig skeptisk till. Och jag med. Jag har trott att det här är vad forskningen kallar selektiv perception dvs att jag bara minns de gånger som det stämmer och inte tänker på alla gånger som jag haft huvudvärk utan tillhörande regn. Men i sommar har jag läst en artikel i Scientific American, en seriös populärvetenskaplig tidskrift.

    Forskning visar att ungefär hälften av alla som har migrän, triggas av just väder. Förändring i lufttrycket, temperaturer, luftfuktighet och annat kan – i alla fall enligt vissa teorier – skapa en obalans mellan trycket inne i huvudet och utanför. Det kan också vara så att blodkärlens förmåga att vidga sig inne i huvudet påverkas av det förändrade trycket. Jag berättar om forskningen för min omgivning.

    Och så regnar det, mycket riktigt någon timme efter att trycket i mitt huvud och min huvudvärk började. 

    ”Jag har fått en ny väderstation”, säger min fru belåtet och jag blir lite häpen för jag har själv varit väldigt sugen på att köpa en sån där liten svindyr, högteknologisk pryl med propeller på taket i trädgården och mäta allt som går att mäta. 

    ”Har du?” säger jag med förvånad glädje i rösten. 

    Och det är ju inte direkt hon som brukar köpa teknik till hemmet. 

    ”Ja, ditt huvud”, säger hon. ”Så nu kommer jag alltid fråga dig”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

    Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

    Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
    Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

    Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
    Jag är nämligen lång.
    För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
    Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

    När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
    Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
    Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

    Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
    Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

    Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
    Genom åren har jag försökt trösta mig.

    Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
    När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

    Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
    Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

    Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
    ”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
    Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

    Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
    Vi är minsann tuffare än så.
    Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

    För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
    Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Jag skaffar ett tangentbord där jag själv kan bestämma vad tangenterna betyder

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen

    Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord. 

    Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl. 

    Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar. 

    Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord. 

    Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder. 

    Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten. 

    Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet. 

    Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig. 

    ”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra. 

    Jag säger emot. 

    ”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord. 

    Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav. 

    ”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun. 

    ”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”

    Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med. 

    Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla. 

    Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora. 

    Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv. 

    Principen. 

    Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över. 

    När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Vad ett medborgartest i Sverige borde innehålla

    Jag är på vinterbesök i Paris. När jag turistar i Frankrike är det absolut viktigaste för mig att inte framstå som turist. Kanske för att jag har avlägsen fransk släkt. Eller för att det känns bättre att vara uppväxt i Le Septieme Arrondissement, än i Fisksätra. Man har, som bekant, inte utsikt över Eiffeltornet från Fisksätra Centrum. 

    Innan det fanns smarta telefoner gick jag vilse hela tiden i Paris, för att jag vägrade plocka fram en karta. Inget säger turist så mycket som att veckla upp en karta. 

    På min vinterutflykt i Paris händer det finaste som kan hända mig när jag turistar. En elegant fransyska hejdar mig, på väg upp från Le Metro och frågar om jag vet vägen till en gata i närheten. När folk gör så är man ju så gott som fransman. Det är nästan så att jag då förväntar mig att president Macron själv ska dyka upp och överlämna ett franskt pass till nyblivne hedersmedborgaren Augustin Erba, förlåt ÅGUSTÄN. 

    Jag vet att man snart riskerar att bli utslängd från Sverige om man råkar ha två medborgarskap, eftersom vi just nu verkar tro att vi behöver bli färre i Sverige och inte fler, men fransk medborgare, kom igen. 

    Det finns ett besvärande akut problem med fransyskans fråga, och det är att jag inte känner till gatan hon frågar efter. Jag känner inte till så särskilt många gator alls i Paris, egentligen, om jag ska vara helt uppriktig. 

    Är man svensk finns det vissa krav för att man ska våga peka ut vägen för någon. Man bör till exempel veta vägen. 

    Är man fransman så lyder man under helt andra regler. Det viktigaste är att man är artig. Och det är, i franska ögon, oartigt att inte svara på frågor som man får. Även om man kanske inte sitter inne med svaret. 

    Senaste gången jag frågade om vägen just i Paris så var det en man som rynkade pannan kraftfullt och sedan pekade åt vänster. Han pekade med hela kroppen som om det var en enda pil. 

    ”Är du verkligen säker”, frågade jag, för jag hade verkligen för mig att det var åt andra hållet, är du säker att det är är inte åt andra hållet. 

    ”Åh, mais naturellemant”, sa fransmannen artigt och pekade lika tydligt åt – andra hållet. 

    Det är inte första gången det händer och i det ögonblicket fransyskan riktar sin vädjande blick mot mig, och ber om vägledning förstår jag precis varför det blir så. 

    I detta ögonblick har jag två val. Antingen säger att jag tyvärr inte hör hemma här, att jag hör hemma i ett land vid polcirkeln där det ibland går älgar och vargar på isgatorna och att jag naturligtvis inte kan förväntas hitta bland gränderna i Marais-kvarteren.

    Eller så gör jag som en äkta fransos. Jag rynkar pannan, jag fäller ut min hand, hela handen och jag ler självklart och pekar kraftfullt ut vägen. 

    ”Där borta, mademoiselle, där ligger allt värdsligt ni söker efter. Men om det är en dikt ni behöver, så råkar jag dessutom vara författare. Mais oui!”

    Och så skulle jag få ett förtjusande leende och få känna mig som en hjälpsam fransos. Så småningom kommer hon ju upptäcka att jag inte haft en aning om vägen och pekat på måfå, men vid det laget är jag långt borta och myser vid tanken på min nya hjältestatus. Och sen finns ju faktiskt möjligheten att jag råkar visa henne rätt. Det finns ju bara fyra riktningar i världen. Norr, söder, öster, väster.

    Det betyder att varje fransman som slumpvis pekar ut en riktning ändå har 25 procents chans att ha rätt. Och om man räknar med att fransyskan mitt emot mig som tar emot instruktionen inte lyckas följa riktningen exakt, så finns ju alltid möjligheten att hon tänker att den där snygge fransmannen med den exotiska brytningen (ja, exotisk, sitt ner), han visade säkert rätt väg, det var att lilla jag blev så knäsvag när jag hörde hans röst att jag tappade bort riktningen.

    Ja, ni hör ju vilka kval man kan drabbas av när någon frågar en om vägen i Paris. 

    Ska vi ha medborgartest i Sverige, så borde detta vara testet. Och jag klarar det perfekt. Jag kastar ett skamset öga på min fru som inte alls verkar lika överlycklig som jag över att jag blir stoppad på gatan av en främmande kvinna. Jag vänder mig till fransyskan och slår hjälplöst ut med händerna och säger sorgset: ”Jag kommer tyvärr inte härifrån.” 

    Och jag ser direkt hennes besvikelse. Men om det var för att jag inte vet vägen eller för att det vara att jag är oartig nog att inte dra till med något, det kommer jag aldrig att få veta.

    (Detta kåseri sändes tidigare i  Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Det är översvämning i stugan

    När jag upptäcker att det står en decimeter vatten på golvet i vår lilla sommarstuga tänker jag på Pollyanna. Kommer ni ihåg Pollyanna? Det var huvudpersonen i en barnbok om en liten flicka som hade det hemskt, men som höll modet uppe genom att tänka på att det kunde vara värre. 

    Jag tänkte som Pollyanna när jag var barn och råkade ut för svåra saker. Skulle jag tillämpa Pollyannas filosofi idag så skulle jag alltså tänka jag att det kunde varit mycket värre: jag kunde till exempel haft en dyr och fin sommarstuga. Jag kunde haft en större sommarstuga. Jag kunde haft en sommarstuga som jag verkligen älskar. Då hade det varit värre. I själva verket ska jag vara glad att jag ens har en sommarstuga som kan bli full av vatten. 

    Men Pollyanna-metoden fungerar inte på mig. Mitt liv har varit en enda lång räcka av besvikelser när det gäller livsåskådningar som ska hjälpa mig. 

    Ta mindfulness, till exempel. Då borde jag koncentrera mig på kroppen och slappna av. Jag borde tänka på min andning. Men jag kan tänka på min andning tills jag blir blå, det kommer ändå inte få bort vattnet från golvet. 

    Eller det här med att försöka leva i nuet. Vad betyder det ens? Hur skulle jag inte kunna leva i nuet? Jag lever i nuet när jag tänker på det förflutna: varför skaffade jag ens en sommarstuga? Jag lever i nuet när jag tänker på allt jobb det kommer att bli att få min lilla stuga att bli rimlig igen. 

    Nä, leva i nuet låter bra, men det är allt det gör. För alla lever vi i nuet, vare sig vi vill eller inte. 

    I terapi fick jag lära mig att jag borde tycka om mig själv, att jag duger som jag är. Men samtidigt får jag alltså lära mig att jag behöver bli bättre på att tycka om mig själv och tycka att jag duger som man är. Men i så fall duger jag ju inte som jag är? Va?

    Och sen finns det förstås de som tänker att man sätter sig och tittar på översvämningen och tar några öl för att det då kommer att kännas bättre. Men nästa morgon blir det ännu värre, för då har man kemisk ångest och är ledsen inte bara för att man har en blöt sommarstuga.

    Jag kan försöka tänka: ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Men det vill jag verkligen undvika. Tänker jag på att om hundra år spelar det ingen roll att det var vatten i sommarstugan, börjar jag raskt tänka på att det inte spelar någon roll att jag hade en sommarstuga och därifrån är steget inte långt till att tänka på att inget av det som jag försökte uträtta i livet spelar någon roll om hundra år och det kan jag säga att sitta och tänka att jag inte spelar någon som helst roll och att ingen minns mig om hundra år, det är inte vägen till en inre harmoni. 

    Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, så jag visar bilder på översvämningen för min omgivning, men ingen blir glad av att börja tänka på översvämningar. Folk får ett jagat uttryck i ansiktet och säger ”Jag borde åka ut till stugan, det var ett tag sedan.”

    En gång i tiden, när jag var väldigt religiös, hade jag nog bett till Gud och tagit emot detta som en så kallad prövning. Ni vet, ungefär som pesten, gräshoppssvärmar eller att mitt förstfödda barn ska avrättas av någon dödsängel. Men jag är inte religiös längre, för en av de saker jag prövat att tro på är mirakel. Och livet har lärt mig att det finns inga mirakel. Det finns försäkringsbolag, men de är väldigt, väldigt långt från mirakel. 

    Så hur gör jag då? Hur gör jag för att inte tappa modet? Hur gör jag?

    Jag gör det här. Jag skriver och sätter ord på vad som har hänt.

    Tack för att ni höll mig sällskap. 

    (Detta kåseri publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

    Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

    Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

    Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

    Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

    Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

    Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

    En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

    Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

    Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

    Kulturminera!

    Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

    Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

    Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

    Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

    Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

    Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

    Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

    Att det inte är andra bullar?

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Den stora lögnen om semester som alla intalar sig

    Jag står på tågstationen i Säter och tåget är försenat. Ett äldre par börjar prata med mig. De ska flyga till Grekland, men är inte särskilt bekymrade. 

    Jo, det är någon macka som skulle tagits med som blivit kvar hemma, men fast de ska till flyget, och tåget är försenat på obestämd tid, så är de helt obekymrade. För de har nämligen en genial lösning på hur man inte missar flyg. 

    Om jag själv får bestämma så åker jag till flygplatsen så jag har gott om tid. Det betyder alltså att jag ska kunna upptäcka att jag har glömt passet, ska hinna åka hem igen, hämta passet, komma tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag inte minns om jag låste dörren, åka hem igen, låsa dörren, åka tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag glömt packningen på bussen, hinna ringa bussbolaget och få hjälp, vänta in bagaget, hämta packningen åka tillbaka till flygplatsen. Sedan upptäcka att passet har gått ut. Hinna få ett tillfälligt pass. Och ändå ha tid att stå i kön till kaféet med det godaste kaffet. Och ha tid att låta det svalna.

    Det här är vad jag kallar sunt förnuft, men vad som somliga i min omgivning menar tyder på att jag har en ångestdriven personlighet. De kan ha rätt.

    Det viktigaste jag gör för att undvika att ha ångest är att arbeta på dagarna och att skriva på mina romaner resten av tiden. Om jag har en massa svåra saker att göra så hinner jag helt enkelt inte ha så mycket ångest. 

    Ni anar nu kanske varför det är en sån utmaning för mig med det som kallas för semester. 

    Länge levde jag i uppfattningen att alla andra visste hur man har semester. Jag har skämts för att jag fortsätter att skriva på mina böcker, fast man ska ha – semester. 

    Men med åldern så har jag upptäckt något. Folk säger att de ska ha semester, att de ska göra ingenting. 

    Men här kommer sommarens tyngsta scoop: Det är inte så. Folk ska träffa vänner, dricka vin, odla sparris, åka på båtuflykter. Folk ska plocka svamp, plocka bär, plocka hem tretton rätt. Någon ska bygga en altan, putsa fönstren eller gå en kurs i akvarellmålning. Någon ska åka till Grekland, precis som det där paret på Säters station, som vi strax ska återvända till. 

    Och pröva att säga ordet semester till en småbarnsförälder. 

    Det där paret på Säters tågstation, de hade ett enkelt trick. De var inte stressade över att missa flyget, för de skulle – tada – bo på ett hotell på flygplatsen. Och då kanske ni tycker att det är löjligt att ha så goda marginaler. 

    Tåget från Säter blev fyrtiofem minuter sent. Men det kan vara värre. Några av er som lyssnar kanske åkte bil eller buss på E4 mellan Nyköping och Norrköping i måndags. Jag åkte åt andra hållet och fick se den längsta bilkö jag tror att jag någonsin har sett. Vägen ska byggas om och det gjordes en omdirigeringen av trafiken som gjorde att en del satt i kö i fyra timmar. Jag drabbades inte, men jag tänkte förstås på de som skulle med sina flyg. Några missade tydligen sina avgångar. Stackarna, tänker jag. 

    Jag vet att jag borde tänka på alla miljoner som faktiskt hinner med sina flyg. Men så funkar det inte för mig. För mig blir det bara en bekräftelse på att man måste vara flygplatsen med gott om tid för att hantera oväntade problem. Och det betyder numera helst ett helt dygn i förväg. Det finns dock en risk att det inte hjälper. Jag kanske bara blir orolig för att komma sent till flygplatshotellet. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Bästa lifehacket: Äta samma mat varje dag

    Jag är i Norrköping och i en butik som är specialiserad på mat från Mellanöstern. Jag har inte varit här förut. Och så upptäcker jag upptäcker att burkarna med favabönor är betydligt billigare än i butiken där jag bor. Och att det verkar vara en av de populäraste varorna. 

    Då vaknar en tanke som jag regelbundet tänkt genom hela livet, men aldrig lyckats genomföra. 

    Jag äter mat huvudsakligen av två skäl:

    1: för att tanka energi.

    2: För att umgås. 

    När jag äter av sociala skäl, då är det trevligt om det smakar gott eller intressant, dels för att folk omkring mig tycker att det är viktigt att mat smakar gott, dels för att det är fint att tillsammans prata om hur god eller hur intressant maten är. Med min fru till exempel. 

    Men, och här kommer min förbjudna tanke: när jag äter bara för att samla energi, då är frågan: varför krångla till det? Varför behöva fundera på om jag ska äta ris eller pasta eller potatis? Varför fundera på om jag vill ha ägg, tofu eller kyckling? Gröt eller yoghurt. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag, ja, utom när jag ska umgås alltså. Säg att jag äter tre gånger om dagen. Det blir 21 måltider. Och av dem så äter jag kanske sex i den sortens socialt sällskap att det behöver vara gott. Det blir femton måltider där jag lägger tid och ork på att välja mellan saker som jag ändå, i slutändan, inte bryr mig särskilt mycket om. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag? Tänk vad mycket tid jag skulle få över. Jag skulle kunna skriva kåserier i Sveriges Radio varje dag om jag inte la tiden på att fundera på om jag verkligen är sugen på en ostmacka eller på boveteflingor.

    Och när jag står i den där butiken och tittar på favabönorna så inser jag att jag tittar på svaret. Favabönor är samma art som bondbönor som odlades som under tidig stenålder, alltså sextusen år sedan. Sen slutade man nästan äta det här i Sverige, men inte i Egypten.

    I Egypten är favabönorna huvudingrediensen i en maträtt som kallas för Ful Medames, eller Ful. (Uttalas typ som engelska fool).

    Man kan laga Ful på många sätt, men det vanligaste är att man helt enkelt steker bönorna i olivolja, kryddar med salt och mald spiskummin, sen mosar man en del av bönorna, häller på citron och kanske persilja och kanske lite mynta. Kanske tärnad färsk tomat. Det finns recept med vitlök i eller där favabönorna får sällskap av kikärtor. Oavsett så får man i slutändan en väldigt nyttig röra som egyptierna äter till pitabröd. 

    Egyptierna äter den till middag, de äter den till lunch, de äter den faktiskt också till frukost. De äter den kall och varm. Ni anar vart jag är på väg. En maträtt som man kan äta till frukost lunch och middag? En maträtt som innehåller både protein, järn och c-vitamin? En maträtt som dessutom är väldigt billig?

    Men det finns ett hinder för att jag ska äta Ful Medames tre gånger om dagen. Och hon står bredvid mig i matbutiken. Det är min fru, och hon har synpunkter på att äta samma sak till frukost, lunch och middag resten av livet. Hon pratar besvärande ofta om saker som livskvalitet. Det är ingen slump att jag är den som alltid äter upp resterna hemma. Jag har inga problem att äta gårdagens middag igen. Och igen. 

    Jag köper så många burkar favaböner jag orkar bära. Jag har ju ändå 15 egna måltider den här veckan. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Varför kan inte gårdags-Augustin sluta ställa till problem för nutids-Augustin?

    Det finns en person i min närmaste krets som är fullständigt oansvarig. Det här är en person som hela tiden ställer till enorma problem för mig. Det är också en person som aldrig lär sig av sina misstag. Och nu undrar ni förstås om jag ska hänga ut den här personen offentligt och det tänker jag faktiskt göra. Inte med namn väl? Jodå, verkligen med namn. 

    Den person som inte lär sig av sina misstag är gårdags-Augustin. 

    Det finns ju, som ni vet, tre stycken Augustin Erba här i världen: det är gårdagens Augustin, det är framtidens Augustin och det är nutids-Augustin och det är förstås nutids-Augustin ni lyssnar på just nu.

    Ta det här när man tittar på sitt bankkonto och upptäcker att det har dragits pengar. Och så upptäcker man att någon har börjat prenumerera på en tv-kanal igen och så inser man att det är gårdags-Augustin som ville se en tv-serie, men som har glömt att säga till framtids-Augustin att säga upp abonnemanget. Eller när gårdags-Augustin köpte en bakmaskin till nutids-Augustin utan att jag bett om det. Nu står den bara står i vägen i köket.

    Gårdags-Augustin har heller inte respekt för min tid. 

    Om någon frågar honom i juni om han har tid att ta en halvdag i Eskilstuna i december då säger han javisst utan att blinka. Som om jag skulle ha en massa tid över nu. 

    Jag vet inte hur många gånger jag suttit med almanackan en morgon och stirrat på de saker gårdags-Augustin har sagt ja till och tänkt att han är helt absurd tidsoptimist. Jag förstår inte varför gårdags-Augustin inte kan tänka: skulle jag säga ja till att göra det här om det var idag? 

    Eskilstuna, idag, halva dan? Jag har ju ett jobb och ett liv att sköta. 

    Ändå säger gårdags-Augustin ständigt ja till den ena saken efter den andra, och det allra värsta är att det är ju inte gårdags-Augustin som måste göra alla de här sakerna. Utan det är ju jag. Nutids-Augustin som måste genomföra dem. 

    Det finns viktiga saker att göra om man uppfinner en tidsmaskin, som till exempel att ta itu med Hitler och fotografera dinosaurier, men överst på min lista skulle nog vara att åka tillbaka i tiden och prata med gårdags-Augustin och säga åt honom att skärpa sig. 

    Det värsta gårdags-Augustin någonsin gjort var när jag var typ 23 och gick till tandläkaren och tandläkaren sa: du, dom där visdomständerna, dom ser inte bra ut. Jag skulle ta dom direkt nu, innan de krånglar.

    Och då sa gårdags-Augustin. Men är det säkert att de kommer att krångla?

    Helt säkert är det inte, sa tandläkaren, men väldigt troligt. 

    Och så frågade tjugotreårige gårdags-Augustin: hur gammal kommer jag vara när visdomständerna börjar krångla?

    Kanske femtio? sa tandläkaren

    Ha! tänkte gårdags-augustin. Femtio? Det är ju inte ens säkert att jag lever då. Det är inte ens säkert att jorden har mänskligt liv då. Så gårdags-Augustin gjorde ingenting åt sina visdomständer och det blev nutids-Augustin som satt i tandläkarstolen som femtioåring och fick höra att tandläkaren sa. 

    Du, den där infektionen ser rätt illa ut. Vi måste nog ta den där visdomstanden. Synd att du inte tog den när du var yngre, de är inte lika besvärliga då. 

    Fin present att få från gårdags-Augustin, va? 

     Och då har vi inte ens pratat om bo-lånet? Vem har bett gårdags-Augustin att skuldsätta oss för resten av livet?

    Det är som om gårdags-Augustin tror att framtids-Augustin kommer ha mer pengar och mer tid än nutids-Augustin.

    Jag inser just nu att gårdags-Augustin satte mig i den här studion, skrev det här kåseriet som jag nu håller på att läsa upp. Tar det här aldrig slut? 

    Ingen kommer att vilja göra något kul med mig när det som imorgon kommer vara gårdags-Augustin har ägnat sig åt att klaga i radio över att folk vill göra roliga saker med mig. 

    Jag önskar verkligen att framtids-Augustin kan få snurr på den där tidsmaskinen. Det finns ju ett säkert sätt att ta reda på om han verkligen lyckats bygga en. I så fall kan han resa tillbaka i tiden, ja till exempel till detta ögonblick och stoppa mig från att säga mer dumheter. Ja, exakt. Nu.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri som tidigare sänts i Godmorgon Världen i P1 kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

    ”Sitt rak i ryggen!”

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

    När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

    dålig.

    ”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

    ”Givakt”, sa löjtnanten. 

    För man ska ju vara rak i ryggen.

    ”Sträck på dig!”

    ”Sitt upp!”

    Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

    Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

    Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

    Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

    Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

    Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

    Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

    Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
    En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

    Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

    Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

    Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

    Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.