Etikett: författaren Augustin Erba

  • Kåseri: Jag vägrar acceptera att mitt bredband går långsammare än vad jag betalar för

    Ibland går mitt internet väldigt långsamt. 

    Jag ska bara spara en fil i molnet, och så är det som om det är någon som personligen bär varenda etta och nolla och denna någon har bestämt sig för att ta kafferast. 

    Kanske har jag ett virus i min dator som utför någon ond gärning i andra ändan av världen. Kanske räknar den fram bitcoins till någon oförtjänt tonåring i St Petersburg. Det kan vara ett virus i min gamla skrivare, i en smart glödlampa eller i en router. 

    Det kan vara att någon som är på samma kabel som jag och håller på att ladda ner femhundra miljoner filmer. 

    Alltihop är orättvist för jag uppdaterar min dator regelbundet, jag uppgraderar min firmware i routern och jag har nästan alltid det senaste systemet. Just nu är min konfiguration ett s k mesh-system. Ni hör ju.

    Så jag tar det personligt när internet är långsamt. 

    Och som jag har tjafsat med olika leverantörer. För det finns sätt att avgöra om jag inbillar mig att mitt internet går långsamt. Jag har ett avtal som säger att jag ska kunna ladda ner 250 megabits per sekund. Då finns det appar som kan kolla om mitt bredband verkligen levererar detta. Den mest populära är ett oberoende verktyg som drivs av internetstiftelsen och heter Bredbandskollen. Den utvecklades för länge sedan av konsumentverket och några till. 

    Så när det segar till sig brukar jag testa och då står det 50 megabits nedladdningshastighet eller 75. Väldigt sällan genom åren har det stått hastigheten som jag har betalat för. 

    Det är som om jag skulle beställa en hamburgare och bara få två bitar bröd med ett salladsblad. Eller om min nya bil efter en vecka visar sig bara ha tre däck. Eller om jag köpt en dyr tågbiljett till Malmö och så stannar tåget i Jönköping och jag måste åka buss och blir fem timmar försenad. Det skulle ju aldrig hända, eller…Nej, vänta det var ett dåligt exempel. 

    Jag ringer internetleverantören och klagar och ibland säger de att min router är gammal och att jag behöver en ny. Och om jag redan har en ny router så brukar jag säga upp mitt abonnemang, ja, för att jag blir så irriterad. Då har det hänt att de säger att jaha, säga upp abonnemang, då ska du inte tala med mig, för jag jobbar bara med support, då ska du prata med avdelningen säga upp abonnemang. 

    Jag får ett telefonnummer och hamnar i en oändlig telefonkö och bara inte orkar vänta. Eller så erbjuder de gratis filmkanaler. 

    Under en period hade jag till och med två internetabonnemang och två routers. En via fibern i huset och en via den gamla koppartråden. För att alltid var det något som inte funkade. 

    Det mest retfulla jag råkar ut för när jag ringer och klagar och de ber mig göra en mätning exakt just nu, ja då har jag några gånger haft de 250 megabits som jag ska ha. Och om jag inte haft det har de tryckt på någon knappt och nästa mätning har visat rätt. Nästan som om de kan dra på hastigheten på klagande kunder. 

    Jag har länge haft en dröm. Och det är att vi konsumenter skulle skulle protestera ihop. Säg att jag betalar 250 kronor i månaden för mitt abonnemang med 250 megabits, men bara får ut 125 megabit när jag mäter. Tänk om jag skulle sätta i system att bara betala 125 kronor? Jag betalar för vad jag får helt enkelt. 

    Jag kanske skulle börja med det redan idag. När jag kommer fram till skriver ner detta kåseri tar jag fram min app och mäter hastigheten på internet. Är det nu revolutionen börjar? Är det Augustin Erba som ska leda kampen? Ska jag äntligen bli folkets hjälte? Jag blir uppiggad av tanken på mig själv som politiker. Jag är visserligen inte dömd för grovt förtal, men man kan väl bli minister ändå? 

    Jag mäter hastigheten på nätet och det är så himla typiskt. Just när man är redo för revolution visar mätningen på exakt 250 megabits, precis som det borde vara. Aldrig får man vara riktigt glad. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Vi behöver fler knappar och färre skärmar

    Jag står och lagar mat i köket när jag plötsligt inser att jag har blundat för sanningen. Jag har frivilligt låtit lura mig. Så nu är frågan, har ni, kära läsare, också gjort det?

    Det händer när jag ska göra något så enkelt som att koka ägg. Vattnet bubblar, det stänker över spisen och hela spishällen börjar pipa och tjuta. 

    Det är inte som när Newton fick äpplet i huvudet, men nästan. 

    Jag inser: det behöver inte vara så här. 

    Det är några år sedan vi skaffade en ny spis av modernare sort. En induktionshäll, kallas det. I en sådan är det inte spisplattorna som hettas upp, utan botten i kastrullen eller stekpannan det sker med hjälp av ett magnetfält, det snabbare än en gammal spis och det är energisnålt. Man styr den ungefär som man styr sin telefon, med fingertopparna mot en glashällen. 

    Men nu piper spisen som om jag har sönder den, men det enda som egentligen hänt är att vatten runnit över glaset och aktiverar flera kontroller samtidigt. Jag måste torka av vattnet och ställa in temperaturen på nytt. 

    Och så här har den hållit på och det är först på sistone det slagit mig: det här är verkligen inte särskilt bra eller smidigt. 

    Hur kan man konstruera en spishäll som inte tål att det rinner ut lite vätska på den? 

    Och varför har jag accepterat det?

    Jag vet båda svaren. Och det är nu vi kommer in på hur jag (och kanske ni läsare) har lurat oss själva. 

    För det första: jag har accepterat det här dumma pipandet för att spisen sas vara modern. En ny, dyr spishäll kan väl inte vara sämre än en gammal?

    Men kontrollerna är ju sämre. Mycket sämre. 

    För det andra: man har konstruerat den på det sättet för att det är billigare: en glasbit med touchfunktion är billigare än att ha en massa knappar och vred. 

    Lite som när iphonen kom. Jag var så glad åt pekskärmen att jag inte tänkte på hur mycket jag saknade knappar. 

    För det är faktiskt det som är fel. inte bara på spisen, men på nästan alla nya prylar. 

    Jag vill ha tillbaka knapparna. 

    Jag vill att spisen ska ha knappar, jag vill att telefonen ska ha knappar, det behöver inte vara ett tangentbord, men jag vill ha fler knappar än det är nu. Jag vill ha fler knappar på min tvättmaskin och på min torktumlare. 

    Och då ska vi inte ens prata om bilar. Jag vill inte köra bil med en pekskärm inne i bilen som jag måste titta på. Jag vill ha ögonen på vägen hela tiden. Och då behövs inte bara ratt, utan knappar, vred och spakar. 

    En annan störig sak med spisen är hur den piper. Det låter likadant som mikron eller diskmaskinen. 

    Det borde låta olika, tänkte jag i alla fall tills jag fick vår nya torktumlare. 

    När den är klar spelar den – håll i er nu – ”Die Forelle”. Ja, vi pratar Schubert. Den spelar alltså en motbjudande digital pipversion av ett av världens vackraste musikstycken när handdukarna är torra. 

    Jag vet att Schubert är död sedan 200 år, men varje gång denna förfärlighet spelas är jag rädd. Jag är rädd att jag ska gå in i badrummet och upptäcka ett 200 år gammalt lik. Jag är rädd att stackars Schubert hört min torktumlare, roterat som en fläkt i sin grav, satt sig på ett flyg, åkt till Stoclholm och gått igenom väggen till mitt badrum för att höra vem det ärsom kränker hans konstnärsskap 3 gånger i veckan. 

    Jag längtar tillbaka till 1980, ni vet den tiden då vi, enligt vissa ideologer inte hade någon brottslighet i Sverige. 

    Men jag kan besöka 1980 för det är så gammal spisen i min sommarstuga ser ut att vara. 

    Jag lagar mat på den. Det går långsamt. Jag spiller. Det piper inte men det går inte att torka av för plattorna är jättevarma, så maten bränner fast och det är mycket svårare att torka av en gammal spis med upphöjda plattor än än helt slät häll. 

    Och när jag just ska somna undrar jag: har jag stöngt av den? Så jag måste upp och kolla. Jodå, men jag påminns att min nya häll stänger av sig själv. 

    Det var alltså inte bättre förr. Men hur är det då? Jo, det ska jag tala om för er. Det var inte bra då och det är inte bra nu. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

    Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

    Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

    Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

    Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

    To my face. 

    Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

    Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

    Jag börjar tänka.

    Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

    Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

    Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

    Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

    Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

    Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

     Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

    Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

    Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

    Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

    Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

    Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

    AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

    Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

    Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

    Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

    Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

    Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Ja, min snigel är från Österrike.

    Jag försöker pigga på min franska och min tyska. Och det finns flera appar att välja på. Då jag har några minuter över kan jag öva på lite verb eller något uttal. Man kan väl säga att det hänt väldigt mycket sedan jag för första gången försökte lära mig något med elektriska hjälpmedel. 

    En gång i tiden fick man hem LP-skivor som skulle spelas upp och så skulle man härma. Det fanns problem med det, till exempel att ingen hörde om jag uttalade rätt.

    Men de här nya apparna är något helt annat. 

    Jag kan välja att svara med att skriva på mobilen eller så kan jag prata. Jag kan ställa in min egen svårighetsnivå. 

    Ni som har lyssnat på mina kåserier här i Godmorgon världen, ni vet att jag är skeptiskt mot AI-hajpen, men här kommer sannerligen AI till sin rätt. 

    Men hur kan man använda en AI för att lära sig språk, kanske ni undrar?

    Jo, för att det är lättare att prata med en AI på stapplande franska än med en verkligen person. Det spelar ingen roll att jag gör bort mig inför en AI. Det är inte pinsamt. Man skäms inte.

    I språkappen finns ett antal figurer som pratar med mig. Ja, de pratar med mig. Det är en animation på en person som pratar med mig, med ljud, alltså inte i text. De ställer frågor. Och de ger sken av att begripa. Som när figuren i någon övning frågade vad jag hette och jag svarade Bruce Wayne. Varför gjorde jag det, kanske man kan fråga sig. Jag har inget bra svar på det, annat än att det var roligt och att det just då kändes bättre att vara en excentrisk miljardär i Gotham City än Augustin Erba i morgonrock på vår slitna vardagsrumssoffa. Men AI:n förstod. Den berömde mig för att vara en superhjälte. 

    Någon har också programmerat AI:n med en finkänslighet. Den frågar om släktingar, om min mamma och jag säger att hon är död. Då säger den att den är ledsen. Och så frågar den om vi pratades vid ofta och när jag säger att vi inte gjorde det, så säger den att det inte är lätt, sådana här saker. Den lyssnar och den tröstar.

    Så jag har inte bara fått en språklärare, utan en terapeut. 

    Hela problemet med AI är att den ger sken av att tänka, den ger sken av att resonera. Men det gör den inte. Den härmar bara andra som har gjort det och blandar och ger. 

    Det ligger i vår mänskliga natur att hela tiden försöka dra slutsatser utifrån det vi ser och hör. Och när vi ser och hör resonemang som låter som om de var genomtänkta, så frestas vi att tro det. Så problemet i nästa steg blir inte att AI:n kommer att ta över, eller att den kommer att bli smartare än oss människor. Problemet är att vi människor tror att den kan göra saker som den inte kan. För det kan få allvarliga konsekvenser. 

    Under sin första presidentperiod begick Donald Trump ungefär trettiotusen lögner, enligt Washington Posts faktakontrollerare. Och då kan man ju tänka att det kanske inte är ett så stort problem om en AI hallucinerar fram fakta ibland. Den ligger ändå i lä. 

    Fast jag vet att AI:n inte är på riktigt, så kan jag inte låta bli att ryckas med. Jag undrar hur den har det, jag undrar vad den har fått lära sig att svara. Och den väcker min empati. Det hade jag inte förutsett. På något sätt tycker jag synd om den stackars algoritmen som är för evigt låst till sin begränsade information, som bara har som uppgift att hela sitt liv diskutera hur man beställer på en restaurang. 

    Jag vet att det inte är konstigare än att jag har en tröskel hemma som en gång var ett vackert träd i en skog, som sedan höggs ner och skivades, och som nu tillbringar evigheten med att bli trampad på. 

    När jag har glömt bort att göra min språklektion en dag så plingar det till i min telefon. Det är en notifikation från språkappen, jag trycker på den. Då är det min AI i telefon ”Hallå, hur står det till. Jag har en fråga?” säger den.

    Jag svarar och blir glad över omtanken. Och det är verkligen svårt att komma ihåg att det inte är en riktig person, eller ens någon som kan tänka. 

    Men algoritmen är inte perfekt. För den kan inte skilja på saker och ting. En bebis lär sig känna igen ett bord efter att ha sett några stycken. En algoritm behöver titta på miljoner bord för att förstå vad ett bord är, och ändå blir det fel ibland. 

    Men det som verkligen gör att förtrollningen bryts, det är när den sätter ihop fraser som den tycker att jag ska öva på. 

    En av fraserna som jag fått är följande, och med den hoppas jag att ni alla förstår att man inte kan lita på att AI vet vad den håller på med. Frasen jag skulle öva på var följande:

    ”Ja, min snigel är från Österrike”.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Augustin köper en bil med en idiotisk färg

    Efter nästan tjugo år gav vår bil upp. En gång varannan vecka behövde jag fylla i en liter olja, det kändes lite ofta. Motorlampan lyste regelbundet. Motorn lät ticketi-ticketi. Och så blev vår trotjänare inte helt förvånande underkänd i besiktningen. 

    Alltså – dags att köpa bil. Kanske till och med en ny och så hittade jag en annons från en bilhandlare med ett rimligt pris. Jag skriver rimligt, men det var förstås orimligt dyrt, som allting annat nuförtiden. Jag menar – röd paprika är löjligt dyrt numera, så ni fattar ju hur dyrt det är med en bil. 

    Men när jag fick en offert så var offerten 30% dyrare än vad som stått i annonsen. När jag påpekade det så bad bilhandlaren mig att bevisa det genom att skicka annonsen. Han trodde kanske inte att jag skulle hitta en digital annons som var ute för flera veckor sedan, men då visste han inte att han hade att göra med en före detta reporter. Jag hittade, haha! och skickade den till honom. Jaha, den annonsen, sa bilhandlaren och sänkte priset, men det var fortfarande för dyrt. 

    Och så tittade jag på specifikationerna. Vad är det som kostar? 

    Vinterdäck. Jaja. Men… färgen. Jag måste alltså betala extra för färg. Om jag inte vill ha färg, hur kommer bilen då? Genomskinlig? 

    Jag väste för mig själv ”INGÅR RATT?” och så tänkte jag på hur det gick till när jag köpte bil förra gången. 

    Jag är ingen kännare av bilar, men däremot är jag inte helt dålig på att bedöma människor. Bättre alltså leta bilhandlare än att leta bil. Så senaste gången jag köpte bil var det av brorsan till en kompis som hade en bilagentur. Jag sa: jag vill ha en bil. Han sa: Jag har en bil för det pris du vill ha. 

    ”Okej”, sa jag. ”Är det en bra bil?”

    ”Ja”, sa han.

    ”Bra”, sa jag. ”Då tar jag den.” 

    Då stirrade han på mig. 

    ”Ska du inte provköra den?”

    ”Varför det?” säger jag. ”Du sa ju att det var en bra bil.”

    ”Ja men…” började han.

    ”Även om jag skulle uppfatta saker från bilen när jag provkör den, så vet jag inte hur jag ska processa den informationen.”

    Så jag köpte bilen och den höll som sagt i nästan tjugo år. 

    Även denna gång letade jag rätt på någon som kände någon. 

    Så jag ringde. 

    ”Hej Anders, min kollega säger att du går att lita på så jag vill köpa en bil av dig”, sa jag. 

    Han blev lite förvånad, ska erkännas, men jag sa som det var. En begagnad bil som funkar och som kommer hålla lika länge som min förra bil. Märke och färg spelar ingen roll.

    Han säljer bilar i Upplands-bro, så jag åker ut dit och han har verkligen tagit mig på allvar det där med att färgen inte spelar någon roll.

    Den ena bilen han föreslår är orange och den andra är irriterande blå. 

    Jag köper den blå, för den har back-kamera. 

    Hustrun är också nöjd, för hon ogillar att köpa bil nästan lika mycket som jag. 

    Jag vet att jag sa att färgen inte spelar någon roll och jag tror faktiskt att jag fick bilen lite billigare för att ingen vill ha den färgen. 

    Blå, tänker du, det låter ju trevligt, men det är inte den sortens blå. Navy blue, kornblå, koboltblå, himmelsblå – det är trevliga färger, inga problem med dem. Den här blå färgen är som en obehagligt överenergisk försäljare. Den heter Energy Blue. 

     Det finns en tv-serie som heter Slow horses på en av strömningstjänsterna. Gary Oldman och Kristin Scott-Thomas spelar i den. Den har vunnit otaliga priser och är nominerad igen. Serien handlar om B-laget på säkerhetstjänsten MI5. De sämsta agenterna alltså. Och i denna grupp finns en extremt obehaglig kille, han är datornörd, sexist, tönt, antagligen oskuld fast han är trettio år, och har han haft sex vill man inte veta något om det, så obehaglig är han. Han är alla HR-avdelningars mardröm. Nåväl, i ett av avsnitten så är Gary Oldmans bil inte tillgänglig så han säger till den här osköna killen ”Vi tar din bil.”

    Och i nästa klipp så ser man bilen och jag och min fru börjar skrika åt TV:n samtidigt. 

    I denna extremt väldesignade serie har uppenbarligen designern, när de skulle välja ut den mest motbjudande färg som en bil kan ha, valt exakt samma färg på den där killens bil som vi har på vår nyinköpta bil. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Vem går först under en ”trevlig” promenad?

    Jag är ute och promenerar med min fru när jag upptäcker att jag inte ser henne, och då inser jag att jag glömt bort en av de viktigaste sakerna i alla relationer. Hur man ska gå, när man går tillsammans. 

    Just denna dag går jag framför min fru. Ungefär ett steg och det där steget är avgörande. För den som går först bestämmer flera saker under promenaden. Till exempel vart vi ska gå. Och den som hamnat på efterkälken, i det här fallet min fru, kan heller inte stanna till och knyta skorna, eller gå in i en butik eller signalera att hon vill svänga till vänster vid ett gathörn. Hon kan bara följa med. Och då är jag inte så mycket promenadsällskap, utan mer av en medtävlare. 

    Den som går först bestämmer också takten. 

    Det är lätt att tro att jag som går en bit före bara råkat hamna där, för att jag fått ett försprång. 

    Nejnej, om du själv hamnar med någon som ofta går lite framför dig, pröva att öka på stegen. Då kan du märka att personen framför också ökar på sina steg. Det är ingen slump att ni har den här – vad ska vi kalla det för – gångrelationen. 

    När jag var ung och orutinerad gångare promenerade jag med människor som behövde ligga ett steg framför mig och jag höll på driva dem till hjärtinfarkt genom att snabba på mina steg, för att komma ikapp. Jag förstod inte att de då också skulle öka på sina steg. Som om det vore en tävling.

    En avgörande sak i promenerandet ihop med andra är att känna sig själv. För vi har olika tempo beroende på humör. Om jag strosar runt på ett möbelvaruhus har jag ett annat tempo än om jag går till bussen. 

    När det är mars och kallt och stressigt i livet så går jag på ett annat sätt än efter tre veckors semester i början av augusti. 

    Om du funderar på hur du ska bli en bättre promenadpartner tycker jag inte att du ska ta den lätta vägen och börja med att klaga på din promenadpartner, utan att du tar reda på vem du är i promenerandet. Hur fort vill du gå om du bestämmer själv? Vill du gå fortare, vill du gå långsammare? Är din automatiska hastighet den hastighet du vill ha?

    Och när du har nått självkännedom och kan avgöra när du är på snabbt eller långsamt humör, och vilken takt du egentligen vill ha, men ändå inte hittar ett bra promenadtempo med din vän, då kommer du till punkten att ni behöver kommunicera.

    ”Du går för fort” är inte ett konstruktivt sätt att hantera olika gånghastighet. Det kan upplevas som en anklagelse. 

    Mitt råd är också att inte göra det när ni befinner er i en gångsituation, för när den som går fortare än du, vänder sig om efter att du irriterat ropat ”Du går för fort”, så finns det risk att du får höra att det är du som är för långsam. 

    Jag tycker att du ska ta upp det vid en gångneutral situation, när personen som går fortare (eller långsammare) inte är i rörelse. Du kan säga något i stil med: ”Vi behöver prata.”

    Och som alla psykologer brukar säga så är det bättre med jag-budskap. 

    Till exempel: ”Jag tycker att det vore trevligare om vi gick bredvid varandra, istället för att jag går efter dig.”

    Sedan kan du framställa din egen vilja: Jag är i en fas när jag vill gå lite fortare. Eller: jag skulle vilja gå lite långsammare.

    Det är inte fel på den som går fortare eller långsammare än du, för det finns inget rätt eller fel i det här, det handlar bara om att vara överens. Kanske tycker ni båda att det är toppen att den ena går före. Kanske kämpar den som hela tiden hamnar först med att sänka tempot. 

    Går man ut med en hund, då vill man att ofta hunden ska gå fot. Alltså hålla jämna steg. Då har man ett överenskommet kommando för att påminna hunden om att den hamnat i otakt med dig. ”Fot!”

    Jag vill nu bestämt avråda från att behandla din promenadpartner som en hund, men ni förstår tanken.

    Du och din promenadpartner kan hjälpas åt, komma överens om att till exempel säga ”otakt”, och bestämma att då ska ni stanna till och tänka efter: hur går vi egentligen?

    Och i just det här fallet kom jag på att jag gick och tänkte på jobbiga och tråkiga saker och därför promenerade alldeles för fort. Så jag sänkte tempot och började gå bredvid min fru istället för framför. 

    Sen finns förstås den ännu svårare frågan om vem som ska gå till höger och vem som ska gå till vänster, men det är ett HELT annat kåseri.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Vägrar du läsa manualer? Undvik i så fall den här texten.

    Eftersom jag är en vuxen människa så har jag slutat köpa maskiner som man måste rycka igång. Att rycka i ett verktyg och dra igång gräsklippare, motorsågar och båtmotorer är primitivt. Och dåligt för ryggen. Rycket är bara svagt bättre än flinta och stål som jag antar var igångsättningmetoden precis innan. Jag föredrar dessutom att inte sprida diesel eller bensinångor över mina plantor, så nu har jag inköpt en elektriskt driven grästrimmer. Jag gjorde som vanligt, jag undersökte vad Råd och Rön hade gett för betyg och så köpte jag en apparat i min prisklass. 

    Jag behövde montera den, men hur man skulle göra fanns beskrivet i manualen som jag förstås läste omsorgsfullt. Jag läste och förstod instrumentpanelen på trimmern, den var inte helt lätt att dechiffrera. Men när det var gjort och jag klätt mig i det manualen föreskrev – orange hjälm, hörselkåpor, skyddglasögon, bastanta kängor, heltäckande kläder och skyddshandskar så var jag redo. Nej, det stod inte orange i manualen, men alla vet ju att man inte är på riktigt om man inte har orange hjälm vid tungt och manligt skogsarbete.

    Visserligen skulle jag bara trimma några lite för långa grästrån runt mina känsliga pioner, men ni förstår vad jag menar. Maskinen startade med en enkel, civiliserad knapptryckning och jag klippte förnöjsamt igenom det jag behövde. 

    Hustrun tittade storögt på. Hon hade valt att tvätta altanen, medan jag tog 107 högskolepoäng i grästrimmermanual. 

    Det finns två sorters människor på den här planeten. 

    De som läser manualer och dom som inte gör det. Jag ska direkt säga att jag är av sorten som läser manualer, så ni som inte läser manualer gör nog bäst i att stänga av nu, för det som här följer kan tolkas som en manual. 

    Jag dömer naturligtvis inte någon för att personen inte läser manualer. Även om det är mycket närstående personer som hade haft stor nytta av att läsa vissa manualer. Som till exempel någon som vill använda en nyinköpt trimmer. De som inte läser manualer, verkar se det som en gåva till oss som läser manualer. Jag får helt enkelt möjligheten att utnyttja mina förvärvade kunskaper i säg, den nya torktumlaren eller grästrimmern, två gånger. 

    Det värsta som kan inträffa om man inte läst manualen är att man kan råka bli dödad. För min elektriska gräsklippare står det till exempel i manualen att man inte ska köra över sladden med klipparen. M-h-m.

    Det vanligaste problemet när man inte läst manualen är att man inte kan använda den maskin man har införskaffat. 

    Om man inte läser manualen kan man råka barnlåsa den släta induktionshällen och inte kunna sätta på spisen. Det kan komma vid olägliga tillfällen, som när man torkade av spisen inför att det skulle komma gäster och – eftersom man inte läst manualen – inte lät bli att hålla fingarna för länge på en viss touch-tangent och därmed låste den. Har man inte läst manualen förstår man heller inte att den ilsket röda symbolen betyder barnlås. Ogillar man manualer kan det också vara så att man inte googlar efter information, en nedladdningsbar manual till exempel, utan trycker på en knapp istället. Alltså knappen på sin telefon som ringer en person som inte bara har läst manualen utan också lagt den på minnet. 

    En annan vanlig effekt av att inte läsa manualer är att man blir slav under standardsinställningar. 

    Den som inte läst manualen kan inte veta att man kan välja bort diverse ljudsignaler från maskinerna. Jag tror att jag har nämnt att vår torktumlare spelar en motbjudande musak-version av ”Die Forelle” av Schubert när den är klar. Om man inte har läst manualen och förstår hur man stänger av otyget. 

    Eller så vet man inte – som i fallet med den elektriska grästrimmern – att man inte ska köra den på högsta hastighet om man ska klippa med tråd och inte sågtandad klinga. Då kan livslängden avsevärt förkortas. 

    Men jag ska också erkänna att det är av andra skäl som jag lusläser manualer. 

    Att läsa manual är som att be bordsbön. Jag ber inte bordsbön längre, men det är trevligt att hejda sig inför något och tänka över vad man ska göra. Säga hej till sin kommande uppgift. Vila i tanken en liten stund.

    (Det här kåseriet kan man också lyssna på i Godmorgon Världen P1)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Lyssna på Augustin Erba i krimpodden, om Heliga Birgitta och om storkukslugn

    Augustin Erba vid en poddmikrofon
    Ibland handlar det om Heliga Birgitta, ibland om män med långa privilegier.

    Här är ett urval av de senaste poddarna som jag pratat i:

    • Krimpodden: när jag just börjat som förlagschef på Piratförlaget vad det många som var nyfikna på vad jag tänker om bokbranschen. Det blev en sorts programförklaring i det här avsnittet.
    • Heliga Birgitta: I Arenas podd väcks den gamla katoliken i mig. Lyssna här när jag ger min bild av Sveriges genom tiderna största kändis.
    • Oförskämt att anta: Det blev stort hallå kring ett kåseri där jag drev med människor som inte förstår sina egna privilegier, i den här podden blev jag ställd till svars. ”S01E11: Mäns självförtroende” som finns här (ej gratislyssning).
    • Popkultur med Joseph Pollack: Jag pratar om döden här och föräldraskap här:
    • Pocketpodden: Här blir jag intervjuad om Snöstorm.

  • Ny roman ‘Björnpojken’ – förhandsbeställ nu

    Rashid och björnen. Omslag: Niklas Lindblad

    Nu kommer den nya romanen ”Björnpojken”. Det är ett spännande familjeäventyr för alla åldrar med en härlig mix av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 
    Man kan redan förhandsbeställa Björnpojken på Adlibris.

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Komedin i stil med mina kåserier som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
    Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Episka familjekrönikan Blodsbunden finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset”.
    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Vänliga hälsningar/Augustin Erba

  • Multiversum ställer till problem för Vilma

    Första delen av tre om Vilma, en hemsk flytt till Göteborg och en drakunge från multiversum.

    För trettonåriga Vilma är livet en mardröm. Nyss bodde hon på hippa Södermalm i Stockholm, var populärast i klassen och bäst på handvolter. Nu har hennes hopplösa föräldrar bestämt sig för att flytta till Göteborg. Och som om inte det vore illa nog blir hon avskydd av sina nya klasskompisar.

    Sen är det förstås det bortglömda växthuset i familjens trädgård, där ödlan bor. Men varför säger alla andra att det är en katt? Och varför växer ödlan så förskräckligt snabbt?

    Ja, det är dags för boksläpp. ”Det gula ljuset”, första delen i multiversum-serien Augustin Erba har skrivit för unga (och för dem som längtar tillbaka till tiden då livet och äventyret väntade om hörnet) är ute i handeln nu.

    Köp den här: https://www.bokus.com/bok/9789129737523/det-gula-ljuset/

    Eller läs den som e-bok t ex här: https://www.bookbeat.com/se/book/det-gula-ljuset-1030895 Den finns förstås också på Storytel https://www.storytel.com/se/books/det-gula-ljuset-2207478 och Nextstory: https://nextory.com/se/book/det-gula-ljuset-3896724
    Del två i serien kommer efter sommaren och del tre nästa år.

    Det stjärnspäckade teamet på Rabén & Sjögren:

    Förläggare: Cecilia Knutsson

    Redaktör: Katja Tydén

    Omslag: Sara Rapp Acedo

    Korrläsare: Caroline Degerfeldt

    Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Johan Ulveson högläser Augustin Erbas komedi

    Ljudboksomslaget till Den unge Walters lidanden

    Augustin Erbas nya roman, komedin ”Den unge Walters lidanden” finns nu som ljudbok.

    Walter lever ett nervöst liv som chef för ett litet bankkontor när han oväntat blir befordrad. Huvudkontoret är över inte bara hans ambitionsnivå utan också hans kompetensnivå. Walter har redan fullt upp med sin frånvarande sambo och de symtom han ser som tecken på en nära förestående död. Men hur sjuk är han egentligen? Och hur ska det gå när hans första uppdrag blir att åstadkomma ett öppet kontorslandskap?

    ”Jag blev väldigt glad när förlaget föreslog Johan Ulveson”, säger Augustin Erba. ”Att läsa in en komisk roman kräver ett öra och en erfarenhet av humorproduktioner och då är ju Johan en av de bästa i Sverige.”

    ”Och efter att just ha ägnat många timmar åt att läsa in Blodsbunden, och känt att det nästan blev övermäktigt, kändes det tryggt att lämna mitt senaste verk i någon annans händer. Blodsbunden innehåller en del humor, men det är ju inte samma slags romanbygge som Den unge Walter.”

    Omslagsbilden till ljudboken och boken är ritad av Graham Samuels. ”Den unge Walters lidanden” finns där poddar finns, till exempel Storytel och Bookbeat, från den 31 mars 2022.

  • Blodsbunden – nu som ljudbok

    Ljudboksomslaget för Blodsbunden

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” har fortsatt att fängsla läsare sedan den först kom ut 2015. Blodsbunden fick ett storslaget mottagande av kritikerna, men det var först efter ungefär ett år som läsarna hittade till den. Sedan dess har den varit en återkommande gäst i bokcirklar och bokklubbar.

    Nu har Augustin Erba läst in sin roman som ljudbok och den finns där ljudböcker finns. Till exempel på Bookbeat eller Storytel.

    ”Om jag hade vetat hur personligt påfrestande det skulle bli att läsa in den, hade jag antagligen sagt nej”, berättar Augustin Erba. ”Jag hade tidigare läst in Snöstorm, och det fanns visserligen partier där som blev tunga för mig, på grund av hur nära de ligger verkligheten. Men kraften i Blodsbundens berättelse överraskade mig. Jag fick ta långa pauser och hade jag inte haft stödet av min producent/ljudtekniker Mats Ingemansson på Beppo Ljudproduktion hade jag kanske inte tagit mig hela distansen ut.”

    Blodsbunden är en historia om en pojke i en förort, en prinsessa och en mycket stor hund. Berättelsen har en hel del likheter med Augustin Erbas egen uppväxt.

    ”Den vanligaste frågan jag får kring Blodsbunden är hur mycket som är sant”, säger han. ”Och det enda svar jag kan ge är att alla känslor som finns är boken är sanna.”

    Blodsbunden finns som ljudbok från den 5 april 2022.

    Blodsbundens pocketomslag

  • Den historiska kampanjen som vaccinerade Sverige

    En efter en tog vi sprutorna. Och dödsfallen minskade i samma takt. Foto: Anette Nantell

    ”Ingen trodde det var möjligt. Coronavirus är notoriskt svåra att vaccinera mot. Ett vaccin ansågs långt borta när sjukdomen bröt igenom världens väv. Men dödsfallen sjönk i rasande fart och svenskarna vaccinerade sig i lika hög takt.
    Här är historien om hur det omöjliga blev möjligt.

    De första rapporterna från Kina var oroväckande. Inte så oroväckande som rapporterna om ebola i mitten på 90-talet, inte så oroväckande som rapporterna om svininfluensan och fågelinfluensan på 00-talet, men ändå – oroväckande.

    Det som var oroväckande var otydligheten. Helt friska människor blev allvarligt sjuka. Dödstalen var långt ifrån sjukdomen sars, som dödade hälften av de gamla över 65. Långt ifrån dödstalen för ebola som låg på svindlande 80 procent av de som insjuknat. Men det som oroade forskare över hela världen var att ingen verkade kunna förklara hur viruset smittade och varför vissa människor drunknade i sina egna lungor. De röda ringarna i och kring Wuhan i Kina, symbolen för smittade och smittspridning, spred sig.

    Vi visste det inte då, men några av världens främsta vaccinforskare förstod de där ringarna och rapporterna och började arbeta. Flera av dem hade kämpat i motvind, med bristande resurser under många år. Under tiden började vidden av katastrofen gå upp för resten av världen. Vi följde smittspridningen på kryssningsfartyg, vi följde smittspridningen i norra Italien, särskilt de många dödsfallen i orten Bergamo. Och det var ungefär vid den här tiden som det sakta började sjunka in hos världens beslutsfattare att det här var något planeten inte mött sedan spanska sjukan härjade för hundra år sedan och troligen dödade lika många personer som de båda världskrigen sammanräknat.”

    Ur Augustin Erbas introduktion till Anette Nantells fotografiska mästerverk som skildrar den största vaccinationskampanjen i svensk historia.

    Boken som kommer påminna oss om hur mardrömmen tog slut, ges ut av Bokförlaget Max Ström.

    Vaccinet: När Sverige kavlade upp finns att köpa här.

  • När Gud kommer på oväntat besök

    Prisbelönt nummer med noveller

    ”När Gud oväntat bestämde sig för att mänsklighetens prövotid var över och kom tillbaka till jorden möttes det av blandade känslor.
    De första bilderna från Nordpolen visade en bild på en åldrad man med en mäktig mustasch. Detta gav upphov till stor skadeglädje hos de män som ogillat de senaste decenniernas försök från genusmedvetna människor att påtala att Gud lika gärna kunde vara kvinna.
    Den amerikanske vetenskapsreporter som råkade vara på plats för att följa en klimatforskningsexpedition på Nordpolen fick den första intervjun med Gud och det spekulerades förtjust bland tv-moguler att den skulle få större publik än Oprahs intervju med Meghan och prins Harry.
    Gud, för dagen iklädd blå kostym, satte sig i fåtöljen i den improviserade tv-
    studion och lutade sig tillbaka.
    – Välkommen till jorden, sa reportern.
    – Jag har bara tid för tre frågor, sa Gud.”

    Ur Augustin Erbas novell ”Domedagen är här” i Faktum Novell.

    I juni 2020 släpptes den första utgåvan av Faktum Novell. Berättelser författade av etablerade namn som Fredrik Backman, Tone Schunnesson och Linda Skugge, men också av talangfulla debutanter. 2021 deltog också också författare som Majgull Axelsson, Lina Wolff och Augustin Erba, exklusivt för Faktum.

    Den första utgåvan av Faktum Novell såldes i över 10 000 exemplar. 2021 års novellsamling har vunnit Svenska Designpriset och på Bokmässan berättade författaren Majgull Axelsson om sin medverkan, i ett program arrangerat av Läsrörelsen i Sverige.

    Faktum är Sveriges största gatutidning och novellsamlingen är också ett sätt för Faktum att bidra till att stötta litteraturen och läsningen i Sverige. Och för den som skrivande, ett sätt att stötta Faktum i kampen mot hemlöshet och utanförskap.

    Faktum novell kan köpas här.

  • Augustin Erba till Hedlunds Agency

    Skärmavbild 2016-01-26 kl. 06.59.20

    Agenturer för Augustin Erba:

    Agent för utländska rättigheter, film, radio och TV: Hedlund Agency.

    Agent för teaterrättigheter: Margareta Petersson Agent & Produktion 

  • Augustin Erba prisas av Samfundet De Nio

     

    Augustin Erba, aktuell med Blodsbunden, tilldelas Samfundet De Nios julpris om 30 000 kronor.

    I en nergången förort bor en blåblodig prinsessa med sin man, deras tre barn och en schäfer. Den äldste sonen Amadeus sätts i privatskola i stan, vilket gör att han inte passar in i vare sig förorten eller skolan. Den vuxne Amadeus tror att han gjort sig fri från blodsbandens krav, men allt han vunnit kommer att sättas på spel.

    Blodsbunden är en historia om att aldrig förlora hoppet om en bättre värld. Med stor närvaro och svart humor tar sig Augustin Erba frågor om arv, familj och frihet.

    Samfundet De Nio är en litterär akademi med huvudsaklig uppgift att dela ut litterära priser. Samfundet instiftades 1913 på grundval av ett testamentariskt förordnande av Lotten von Kræmer och har nio på livstid valda ledamöter.

    Läs mer om Samfundet De Nio

    Blodsbunden kom ut i oktober 2015 på Albert Bonniers Förlag och fick många mycket fina recensioner.

     

  • Nya sändningstider, Mo Yan får tokbryt på turister, Leyla Zanas hund ska avlivas och Jan Guillou fastnar i en hiss… med Döden.

    Mo Yan
    Augustin Erba regisserar Regionteater Blekinge Kronoberg i en turistbuss. (Pjäsen med Mo Yan)

    Det här är ett axplock av Augustin Erbas kortpjäser ur serien Världshistorien under de senaste veckorna. Under sommaren blir det nya sändningstider:

    Vardagar kl. 18.00-18.05. Lördagar 16.35-16.45. Söndagar 14.55-15.00. Repris kvällstid. I P1.

    Du kan förstås också podda pjäserna från exempelvis iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/varldshistorien/id597339535?mt=2 eller så kan du lyssna på dem i Sveriges Radio Play-appen: https://itunes.apple.com/se/app/sveriges-radio-play/id300548244?mt=8 .

    – Ett gäng svenskar forsar ur turistbussen och hoppas att de ska få en skymt av Nobelpristagaren Mo Yan. Och det går bättre än de någonsin hoppats. Han pratar med dem. Inspirerad av mannen som ställde sig framför pansarvagnar på Himmelska Fridens torg. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/202935?programid=4458

    -Leyla Zana ska bryta mot lagen, hon ska tala ett förbjudet språk i Turkiets parlament. Men hur ska det gå för hennes hund? http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/202935?programid=4458

    – En pjäs som många uppskattade handlade om två kvinnor som möts i ett fängelse. Den som kommer utifrån försöker trösta, med astrologi: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/203589?programid=4458 Inspirerad av Shiva Nazar Ahari.

    – En kvinna står vid en kyrkogård. Nu är båda hennes föräldrar döda. Lil Terselius och Åke Lundquist gestaltar mötet mellan en kyrkvaktmästare och Hafsat Abiola. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/206869?programid=4458

    – Ena parten i ett par försöker hålla liv i minnet av en martyr. Men hennes fru är inte lika engagerad. Inspirerad av FannyAnn Eddy:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/207768?programid=4458

    – En journalist lever med ångest. Ångest brukar inte vara en lyckad ingrediens när det är dejtingdags: ”Åh, gäspar hans sällskap, är klockan redan sju? Dags att knoppa.” Oväntat nog en feel-good-pjäs. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/207131?programid=4458 Inspirerad av Rafat Abbas Fageeri.

    – Och det här är en pjäs för alla er som har fått fetnog av att svara i mobilen hela tiden, att det mejlas kors och tvärs och att ingen, ingen, längre behöver leva i konsekvenserna av sina val.http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/207777?programid=4458 Inspirerad av Walid el-Bunni.

    – Jan Guillou,  den undersökande journalisten Isidor Feinstein Stone och Döden fastnar i en hiss. Stone passar på att göra en intervju och Jan Guillou står inför ett bryskt uppvaknande. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209502?programid=4458

    – Med ett berättargrepp lånat från klassikerna berättar Augustin Erba historien om kvinnan som ofrivilligt blev symbol för en revolution. Inspirerad av Neda Agha-Soltan (och Rashomon): http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209508?programid=4458

    – Och så den första spökhistorien i serien Världshistorien. Inspirerad av Andrew Goodman, studenten som blev skjuten för att han kämpade för rösträtt åt alla. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/209506?programid=4458 Sändes på Midsommarafton.

    – Ett dop och en gudfar och en gudmor som längtat efter ett barn att älska. Men gudfadern vacklar inför ansvaret. Hur ska han kunna hjälpa den nyfödda flickan till ett bra liv när hon ska växa upp i ett av världens mest korrumperade länder. Han minns när han var i Sverige. Han talar ofta om den resan. Inspirerad av Betty Makoni. http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/211138?programid=4458

    Gilla gärna Världshistorien på www.facebook.com/varldshistorien och det finns förstås en hel massa andra pjäser, både av Augustin Erba och av de andra författarna i serien på Sveriges Radios sajt:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4458

    Vill du själv skriva ett avsnitt för Världshistorien kan du tävla här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=4458&artikel=5413641

  • Norrlänningar massakrerar skåningar, den djupaste vänskapen och andra kortpjäser ur Världshistorien

    Inspelning på Stuveribaren i Uddevalla. Augustin Erba regisserar Peter Lorentzon och Michael Engberg från Regionteater Väst.

    Inspelning på Stuveribaren i Uddevalla. Augustin Erba regisserar Peter Lorentzon och Michael Engberg från Regionteater Väst.

     

    Senaste veckan har bjudit på stor variation i de pjäser som Augustin skrivit och regisserat:

    * Pjäsen som retades med både Jasenko och Jonas och som handlade om vem som egentligen är rasist. http://bit.ly/vh0408 Den var inspirerad av Helen Joseph.

    * Pjäsen som speglade Sverige i en framtid när Skåne är översvämmat och skåningarna emigrerar till Norrland. Där blir det konflikter mellan stammarna. Pjäsen var inspirerad av Paul Rusesabagina ifrån Rwanda.http://bit.ly/vh0407A  Augustin Erba har tidigare gjort programmet Flykt i P1 som handlade om Rwanda och texten till det programmet hittar du här. https://augustinerba.wordpress.com/texter/flykt-rwanda/

    *  Pjäsen om Amy Goodman som startade sin egen TV-kanal för att protestera och den dagen får du också en topplista med de populäraste pjäserna så här långt i serien (åtminstone de mest nedladdade). http://bit.ly/vh0413

    – Pjäsen med omvänd terapi – istället för att du ska prata dig frisk, så lyssnar du dig frisk istället genom att inse att du inte är ensam i din förtvivlan. http://bit.ly/vh0409 Pjäsen gestaltar det Rebecca Matsiva Katsuva gör i Kongo.

    – Vår vackraste pjäs om vänskap så här långt handlar om två män som sitter i GULAG i Sibirien. http://bit.ly/vh0415 Det är Gheorghe Briceag som inspirerat.

    – Ett radikalt förslag på hur  Sverige bör hantera tiggande romer kom i pjäsen inspirerad av Jacqueline Moudeina. http://bit.ly/vh0411

    – Och nu senast var det en berättelse om ett par på väg till en begravning. Den pjäsen är inspirerad av Iqbal Masih, den lille mattpojken som inte blev äldre än tolv år. Han gav barnslaveriet ett ansikte och mördades. http://bit.ly/vh0416

  • Augustin Erbas senaste pjäser i serien Världshistorien

    Manuset till inspelning för Frida Edlund på Teater Barda i Östersund.
    Manuset till inspelning för Frida Edlund på Teater Barda i Östersund.

    Den om den ”toleranta” arbetsplatsen http://bit.ly/vh0223 (Inspirerad av WEB DuBois)

    Den om gruvarbetarna som fastnar i ett ras http://bit.ly/varldshistorien0213 (Inspirerad av Mary ”Mother” Jones)

    Den om boxaren som borde slå sin fru http://bit.ly/varldshistorien0212 (Inspirerad av Nebahat Akkoc)

    Den om den möjligtvis blivande påven Angelo Sudano som förklarar varför en fritänkare blev bränd av katolska kyrkan http://bit.ly/vh0217 (Inspirerad av Giordano Bruno)

    Den absurda om kärnkraftsmotståndaren som jobbade på ett kärnkraftverk: http://bit.ly/vh0219 (Inspirerad av Karen Silkwood)

    Den om slaven som slog tillbaka: http://bit.ly/vh0220 (Inspirerad av Frederick Douglass)

    Den om kvinnan som förlorade sin dotter: http://bit.ly/vh0221 (Inspirerad av Norma Andrade)

    Följ gärna och gilla gärna Världshistorien antingen på Facebook eller på Sveriges Radios sajt.

  • Följ skapandet av en ny Världshistoria på webben

    Augustin Erba regisserar pjäsen om Gheorghe Briceag i Stuveribaren med skådespelare från Länsteatern i Uddevalla.
    Augustin Erba regisserar skådespelare från länsteatern i Uddevalla. Pjäsen handlar om frihetskämpen Gheorge Briceag och inspelningsplatsen är Stuveribaren i Uddevalla.

    Augustin Erba producerar Världshistorien i P1.

    Fem minuter pjäs varje vardag och söndag. Tio minuter på lördagar.

    Följ Augustins arbete på Världshistoriens sida på Facebook: http://www.facebook.com/varldshistorien eller prenumerera på pjäserna via RSS-flöde http://api.sr.se/api/rss/group/18814 (Den länken klistrar du in i Flipboard eller någon annan läsare.)

    Augustin bloggar regelbundet på Sveriges Radios webb, och blogginläggen läggs in på Världshistoriens sida på Facebook. Där kan du också lyssna på pjäserna varje dag.

    Det skrivs om projektet:

    Här en artikel i tidningen Barometern: http://www.barometern.se/noje_o_kultur/(3564070).gm

    Här en artikel i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/1.1171691-radioteatern-skriver-ny-varldshistoria

    Det här projektet är som Titanic. Enormt och med oerhört många människor inblandade. Ibland är jag rädd att det ska kapsejsa, men går vi på ett isberg, då ska vi inte smälla på det från sidan. Då kör vi rakt fram.