Etikett: författaren Augustin Erba

  • Samtal om Björnpojken

    Bibliotekspersonal från olika delar av Svenskfinland bokpratade live på Bibliotekskanalen om böcker som utkom år 2025.

    Här finns ett samtal om Björnpojken i Bokkarusellen som diskuterar hur den fungerar som barnbok.

    Det är bokrådet som samtalar i Bokkarusellen 2026.
    Programledare: Larrie Griffis, Luckan Helsingfors

    Bokrådet bestod denna gång av Tobias Larsson, Helsingfors stadsbibliotek, Karin Lund, Borgå stadsbibliotek, Salomon Hellman, Nordisk kulturkontakt och Tanja Fagerholm, Vasa stadsbibliotek.

    Mer information om Bokkarusellen finns här och hela Bibliotekskanalen finns här.

  • Augustin på Bokmässan 2025

    Man är en lycklig förläggare när en så fantastisk författare som Malin Haawind vinner ”Årets bok”, när läsarna fått säga sitt. ”Den som följer en stjärna vänder inte om” är en bok värd att älska av många anledningar och jag är så glad över att den fått så många läsare och nu kommer att få många fler. Det är den och Malin Haawind verkligen värd. 

    Idag får vi också veta om Fredrik Lundberg tar hem titeln årets deckardebuntant. 

    I övrigt så ser mitt program ut som följer idag (Listan fortsätter i kommentarerna):

    Lördag 10.30-10.50 Crimetime Kåken ”Mamma pappa mord”.

    Hur skildras föräldraskap i dagens spänningsromaner? Hur påverkas huvudkaraktärer av att ha barn, och hur används föräldraskapet för att bygga spänning? Johanna Sernelin, Nilla Kjellsdotter och Lena Berglin diskuterar hur familjerelationer blir en drivkraft i deras berättelser. 

    Lördag 11.30-12.00 Piratscenen, B05:42. Masterclass i skrivande Så får du din roman utgiven 

    Augustin Erba ger osminkade råd om vad förlagen tittar efter när de läser ditt manus. 

    Lördag 12.00-12.20 Piratscenen, B05:42.Förmedla budskap i romanform 

    Malin Haawind är tillbaka efter förra årets succéroman, Den som följer en stjärna vänder inte om, som vunnit titeln Årets bok. Den nya romanen ”Samla liv” är en berättelse om kropp, tillhörighet och om att lära sig att stå ut med sig själv. Jan Guillou är aktuell med den fjärde delen i serien Firma Hamilton & Ponti. I Inte krig och inte fred bjuder Guillou återigen på en hyperaktuell och mycket spännande samhällsskildring om tillståndet i världen.

    Lördag 12.30-12.50 Feelgood-scenen D02:01 Det lyckliga slutet – en Super kraft 

    Stora känslor, djup olycka och bubblande kärlek, men måste det alltid sluta lyckligt? Birgitta Bergin och Christoffer Holst i ett samtal om betydelsen av lyckliga slut i feelgoodromaner.

    Lördag 13.40 – 13.50, Piratscenen, B05:42. Romaner med mysterium och sökande efter svar 

    Mjölkharen av debuterande Tina Norin är en historisk spänningsroman om lögner, svek och krossade drömmar i 1910-talets Paris.

    En bit av Bodil av Sara Lövestam är en roman om ett mysterium. Det är en gripande berättelse med färgstarka personer där värme och kvinnokraft kolliderar med en mörk och skrämmande historia. 

    Lördag 14-14.20 Piratscenen, B05:42. Att skriva romaner som engagerar 

    Malin Haawind har hyllats för att hon med yttersta fingertoppskänsla gestaltar sina romankaraktärers inre liv, nu senast i Den som följer en stjärna vänder inte om. Katarina Muhr har med romandebuten Det stannar mellan oss skrivit den ultimata bokcirkelboken, en roman som skapar känslor och som engagerar. 

    Lördag 14.20-14.40 P Piratscenen, B05:42.Polismästaren på NOA om verklighetens brott

    Linda Hedmark har i sitt arbete som polismästare på NOA (Nationella Operativa Avdelningen) haft ledande roller vid flera större nationella insatser där varje minut räknas och många liv står på spel. Det är utifrån sitt arbete hon hämtat inspiration till sitt skrivande. Nu debuterar hon med Älskade polis en spänningsroman om begär, svek och skuld. 

    Lördag 14.40-15.00 Piratscenen, B05:42. Spiritism och seanser på scen 

    Författarduon Fager & Carlberg är tillbaka med uppföljaren till Ynglingamorden som kom förra året. I Madame X fortsätter de att utforska historiens dolda rum med fokus på queera miljöer i slutet av 1800-talet. 

    Lördag 15.00-15.30 Piratscenen, B05:42. Journalisten som deckarhjälte 

    Den misslyckade journalisten Ebba Grönwall spelar huvudrollen i Gunilla Bergstrands deckarserie, nu senast i Tusen ögon. I Fredrik Lundbergs senaste bok Kaninens år som bygger på verkliga händelser är det stjärnreportern Lars Ferm som avslöjar en av de största korruptionsskandalerna i svensk historia. Möt två deckarförfattare som skriver kriminalromaner med en journalist som huvudkaraktär.

    Lördag 15.30-15.50 Ljudboksscenen B04:62 De osynliga reglerna för kvinnlig vänskap 

    Både Birgitta Bergin och Katarina Muhr har fördjupat sig i dee osynliga reglerna för kvinnlig vänskap – och vad som händer om man bryter mot dem. 

    Lördag 16-16.20 Piratscenen, B05:42. Avslutande delen i trilogin Hur får man ihop det 

    Emma Ångström är aktuell med den avslutande delen i spänningstrilogin om Edda Nord och kvinnojouren. Birgitta Bergin går med Vart vägen än bär i mål med sin trilogi om Kvinnlig vänskap. Möt två författare i ett samtal om hur det är att skriva en trilogi. Vilka utmaningar har de stött på längs med vägen och hur sätter man punkt? 

    Lördag 16.30-16.50 Piratscenen, B05:42. Journalister som skriver

    Hur är det att skriva romaner när man har journalistbakgrund? Möt deckarförfattaren Hannes Dükler, romandebutanten Katarina Muhr och författarveteranen Jan Guillou i ett samtal om vilka för- och nackdelar journalisten har i författaryrket. 

  • Så blev Augustin en riktig odlare

    Jag har alltid önskat mig gröna fingrar. Ni vet, den där magiska egenskapen som gör att växter växer när man har hand om dem. Det finns fler liknande egenskaper: främmande hundar som blir lugna och lägger sig vid ens fötter, okända katter som kommer springande och stryker sig mot ens ben. 

    Att naturen tycker om en, helt enkelt. 

    Min mamma slängde aldrig krukväxter, de växte okontrollerat över alla breddar. Fikusarna blev meterhöga, hibiscusen täckte hela köksfönstret. Julstjärnorna blev stora och spretiga och överlevde jul efter jul. Det hängde ampelliljor överallt. Och så var det kaktusarna som blev stora och stickiga. Det var mer skräpigt än grönt. 

    I ”Tordyveln flyger i skymningen” finns några rader om att växter kan prata med varandra, det väckte min fantasi som barn. Och så var det boken ”Den hemlighetsfulla trädgården”.

    Den handlar om en flicka som blir föräldralös och flyttar in hos sin farbror. Han har ett gods och en försummad trädgård. Trädgården tillhörde farbroderns avlidna fru. Flickan tar hand om trädgården, rensar upp i den och får den att blomma. Jag vet att den där boken väckte en akut längtan hos mig att få odla, att få naturen att leva upp igen. Att rensa upp gamla löv, snåriga buskar och igenväxta gångar. Jag önskade att jag skulle bli en sån där person om vilken man säger: Augustin, han har nog gröna fingrar. 

    Så varje vår så drabbas jag av den stora frölängtan. Jag bläddrar igenom frökataloger och fantiserar om vad jag ska odla. Är det dags för tomater i år? Ska jag våga mig på svartkål? Eller solrosor?

    Jag förodlar några plantor, och lagom till april, maj när jag börjar åka ut till landet på helger, blir jag otålig och sätter ut dem. Det ordnar sig nog har jag intalat mig själv. 

    När jag är tillbaka efter några veckor är det bara sönderfrostade växter kvar.

    Men för några år sedan gjorde jag slag i saken och tog en universitetskurs i trädgårdens biologi. 

    Det var mycket märkligt att bli vetenskapligt grundad. Det är först nu som jag inser hur vidskeplig jag har varit. När mina växter har vissnat har jag tänkt att de inte tycker om mig. Jag har tagit det personligt. 

    Jag har också pratat med mina växter, för att jag har tänkt att det är bra för dem. Ingenstans i texterna vi skulle läsa på kursen stod det någonting om att blommor behöver samtal eller ens sällskap. 

    Så i våras bestämde jag mig för att behandla växterna som – ja – växter. Vi åt chili och habanero till en middag och jag tänkte att jaha, det är ju dumt att köpa frön, jag kan använda de här. 

    Jag torkade fröna, stoppade dem i små odlingskrukor och vattnade. 

    Ni som följer mina berättelser vet att jag har ett stort citronträd hemma, som jag håller vid liv om vintrarna med hjälp av växtlampor. Så jag ställde helt enkelt dit de små krukorna och inom kort hade jag en chiliodling. Jag var helt osentimental när flera frön växte i samma kruka och dödade alla groende växter utom en. Det hade jag aldrig gjort om jag betraktat växterna på samma sätt som förr. Då hade jag tänkt att de överlevande plantorna skulle bli oroliga, när de – på något sätt – pratade med varandra om vad som hänt. 

    Nu angrep jag detta med biologisk kompetens. Det här är en strid om resurser och då får det bara var en planta per kruka. 

    Ungefär halvvägs genom våren slutade alla chiliplantor växa, samtidigt. 

    Jaha, det tolkade jag inte som att de blev ledsna eller besvikna på mig, bara att jag måste plantera om dem i större krukor. Och då började de växa igen. 

    Sedan skulle vi åka till landet och då packade jag med dussinet chilikrukor i bilen, och det var slutet på maj. Och hade jag varit som förr hade jag ställt ut dem och hoppats på det bästa. Men nej, nej, det gjorde jag inte i år. Jag ställde visserligen ut dem, men när vi skulle åka hem igen packade jag in dem igen och tog med dem.

    Och det var först när sommaren kommit på allvar som jag planterade ut dem eller planterade om dem i ännu större krukor. 

    När vi åkte hem från landet efter semestern tog jag med mig de största chiliplantorna. Den ena har blommat, den andra har blommor på gång. 

    Och den som har blommat, den har fått en fantastiskt stor chilifrukt. 

    Vetenskapen har triumferat. Det handlade aldrig om gröna fingrar. Det handlar bara om lagoma proprortioner av näring, ljus och vatten. Det spelar ingen roll vad mina växter tycker om mig.

    Nu äntligen, efter alla dessa år, är jag en duktig odlare. 

    Men magin, den är borta. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Lyssna på Hania Rosenberg och Augustin Erba på Östersjöfestivalen

    Hania Rosenberg, Bibi Rödöö och Augustin Erba i samtal under Östersjöfestivalen. Foto: Arne Hyckenberg/BWH

    Sommarvärden och överlevanden Hania Rosenberg och programmets producent, Augustin Erba i ett samtal med Sommars programchef Bibi Rödöö.

    Samtalets utgångspunkt inför konserten är kompositören Erich Wolfgang Korngolds flykt från ett Europa i nazismens grepp. Hania Rosenberg berättar om sin barndom i gömmorna och Augustin Erba delar sin familjs historia. Ett starkt samtal om civilkurage och medmänsklighet – om att gömma och hjälpa, trots de stora riskerna.

    Lyssna på samtalet och Augustins högläsning ur Blodsbunden här.

  • Augustin Erba till Läslust i Västerås

    Välkommen till Läslust Västerås tisdag 18 november!

    Möt författarna Augustin Erba, Karolina Schützer & Daniel Thollin som berättar om sina senaste böcker och vi samtalar kring hur vi kan uppmuntra barn till att älska läsning och upptäcka nya världar. Efter samtalet kommer du att kunna mingla en stund med författarna och det kommer att finnas möjlighet att ställa frågor.

    Vi bjuder på eftermiddagsfika från kl 15.00 och du får med dig en goodie-bag med inspiration och läsning. Evenemanget är kostnadsfritt, bjud gärna med en kollega och anmäl er nu, först till kvarn gäller!

    Läslust är Rabén & Sjögren och B. Wahlströms inspirationsevents speciellt för dig som arbetar med barn och läsning i låg- och mellanstadiet.

    Köp biljetter här.

    Läs mer om Björnpojken här.

  • Vägen till vikingatiden går genom arabisk text

    Bilden föreställer en pojke i silhuett, framför en eld, om kvällen. I bakgrunden står en stor, mäktig brunbjörn.
    Niklas Lindblad är formgivare, Rabén & Sjögren förlag till Augustin Erbas nya familjeäventyr.

    Att skriva skönlitterärt om vikingatiden är förstås en utmaning, inte bara litterärt, utan också att hitta ett sätt att skriva och berätta som ligger nära verkligheten, men som (förstås) inte är verkligheten. 

    Jag började gräva i detta när jag skrev storyline för Sveriges Radios satsning Vikingar, säsong två. Då skrev jag mest om gudarna. Men det blev oemotståndligt att skriva en roman om den tiden. Och eftersom den främsta ögonvittnesskildringen av vikingarna skrevs av en arab på upptäcktsresa tog jag fasta på Ahmad Ibn Fadlāns tusen år gamla text.

    Här är några av de källor som jag har använt för att fördjupa mig i ämnet:

    Ahmad ibn Fadlān: Ibn Fadlān and the Land of Darkness: Arab Travellers in the Far North

    Isabelle Andersson: Smyckade gotländska kvinnor: En studie av samspelet mellan feminina smycken i gravar & depåer under vikingatiden på Gotland, Masteruppsats 45 hp i arkeologi VT 2022

    Den poetiska Eddan, översättning Lars Lönnroth

    Och till denna översättning finns en förnämlig blogg som Lars Lönnroth skrev: Eddabloggen

    Vikingarnas Visdomsord, Hávamál i översättning av Karl G. Johansson

    Per Holmberg (University of Gothenburg), Bo Gräslund (Uppsala University), Olof Sundqvist (Stockholm University), and Henrik Williams (Uppsala University): The Rök Runestone and the End of the World,

    Historiska muséet har en fin sajt med mycket fakta.

    Edda, Snorri Sturlasson i Anthony Faulks översättning.

    Mikael Males: Den äldsta fornnordiska litteraturen

    Jean Winand: De egyptiska hieroglyferna

    Carolyne Larrington: The Norse Myths: A Guide to the Gods and Heroes

    Klas Wikström af Edholm: Vikingatidens människooffer

    Jóhanna Katrín Friðriksdóttir: Valkyria: vikingatidens kvinnor

    Är du lärare och vill använda ”Björnpojken” i din undervisning kan du hitta en lärarhandledning här.

    Och vill du köpa boken finns den här.

  • Kåseri: Därför kan Augustin spå väder

     

    Det finns två sorters personer i världen: de som bryr sig om vädret och de som inte gör det. Det finns professionella skäl till att bry sig om vädret: om man är pilot, eller bonde eller seglare eller om man driver en restaurang med uteservering. 

    I gruppen som bryr sig om vädret så finns det också dem som bryr sig för att de tycker att det påverkar deras semester. 

    Jag har en mycket nära anhörig som är ett exempel på detta. Hon har tillbrin-gat sommaren med att regelbundet se lite ledsen ut. Utan en uppenbar orsak, ja förutom att hon är gift med mig. 

    Jag frågar: hur är det?

    ”Idag blir sommarens sista riktiga varma dag”, säger hon sorgset. 

    ”Jaså?” säger jag och försöker att inte låta alltför skeptisk. 

    Det har blivit allt svårare för varje gång. 

    ”Ja”, säger hon. ”Nu kommer regnet.”

    Men regnet har inte kommit. Jo, det har regnat, men inte när hon trodde det. Och det har definitivt inte inneburit slutet på denna varma sommar. 

    Det är inte begränsat till en dag, jag kan få höra saker som : ”Nästa vecka kommer det regna hela veckan.”

    Jag säger att prognoserna har många brister, att de bara är prognoser och att den säkraste väderprognosen är att vädret kommer vara ungefär likadant som idag. 

    Inte ens att påpeka att olika väderappar ger olika prognoser hjälper. 

    Varför ta ut detta med dåligt väder i förskott? Man kan väl vänta och se?

    Jag tycker det är svårt att förhålla mig till denna oro för vädret. Och det är inte för att jag är av den där odrägliga”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.”-sorten.

    Det är mest att väder ett väldigt komplicerat system, och att vi inte alls vet så mycket om vädret som vi tror. Och det gäller till exempel mig. 

    Det är oförskämt att i en så väderfixerad kanal som P1 klaga på hur vädret rapporteras, men om man nu verkligen vill informera om vädret, då är begrepp som Götaland eller Svealand säkert vetenskapligt korrekta, men allvarligt talat: Jag har lyssnat på radio hela mitt liv, men inte ens under pistolhot skulle jag kunna peka ut gränserna för Götaland .

    Vad är det för fel med att säga att det nog kommer regna i Göteborgstrakten ikväll? Kanske skulle det då märkas mer att prognoserna inte är så exakta. Om det sägs att det ska regna i norra Svealand och så regnar det inte i Stockholm, då har jag uppriktigt sagt ingen aning om det borde ha regnat eller inte. 

    ”Måste du läsa på de där apparna”, säger jag regelbundet till min nära anhöriga. ”Du blir ju bara ledsen över dåligt väder. Och helt i onödan.”

    Jodå, man måste veta vädret. 

    ”Nu blir det nog snart regn”, säger jag en kväll utan att tänka på det. 

    Jag hör nämligen till de människor som regelbundet får huvudvärk av visst väder. Det här har min omgivning ställt sig skeptisk till. Och jag med. Jag har trott att det här är vad forskningen kallar selektiv perception dvs att jag bara minns de gånger som det stämmer och inte tänker på alla gånger som jag haft huvudvärk utan tillhörande regn. Men i sommar har jag läst en artikel i Scientific American, en seriös populärvetenskaplig tidskrift.

    Forskning visar att ungefär hälften av alla som har migrän, triggas av just väder. Förändring i lufttrycket, temperaturer, luftfuktighet och annat kan – i alla fall enligt vissa teorier – skapa en obalans mellan trycket inne i huvudet och utanför. Det kan också vara så att blodkärlens förmåga att vidga sig inne i huvudet påverkas av det förändrade trycket. Jag berättar om forskningen för min omgivning.

    Och så regnar det, mycket riktigt någon timme efter att trycket i mitt huvud och min huvudvärk började. 

    ”Jag har fått en ny väderstation”, säger min fru belåtet och jag blir lite häpen för jag har själv varit väldigt sugen på att köpa en sån där liten svindyr, högteknologisk pryl med propeller på taket i trädgården och mäta allt som går att mäta. 

    ”Har du?” säger jag med förvånad glädje i rösten. 

    Och det är ju inte direkt hon som brukar köpa teknik till hemmet. 

    ”Ja, ditt huvud”, säger hon. ”Så nu kommer jag alltid fråga dig”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här

  • Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

    Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

    Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
    Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

    Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
    Jag är nämligen lång.
    För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
    Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

    När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
    Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
    Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

    Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
    Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

    Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
    Genom åren har jag försökt trösta mig.

    Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
    När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

    Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
    Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

    Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
    ”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
    Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

    Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
    Vi är minsann tuffare än så.
    Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

    För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
    Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här

  • Vulkanutbrott i Östergötland?

    Ni som känner mig vet att jag är ständigt orolig för mänskligheten. Jag är till exempel orolig för att en stor sten ska falla från himlen och utplåna oss alla. Nu verkar det senaste hotet, den 300 meter långa kometen Apophis, passera jorden på tryggt avstånd, men man kan inte vara lugn för det.

    Vi flyger fram i rymden i rasande fart, på ett litet snurrande klot som snurrar lite mer ojämnt, desto mer isarna smälter. Så ni förstår säkert att när jag i veckan var ute och vandrade i Östergötland och fick syn på en röd bil med texten SGU på sidan, så blev jag extra oroad. Vad gör Sveriges Geologiska Undersökning här, undrade jag. 

    Det kliver en man i varselväst ur bilen och han tar fram en apparat som ser ut att vara riktad mot jordens inre. 

    ”Ska det bli en gruva här?” frågar jag lite skämtsamt eftersom jag inte direkt vill fråga om jordens undergång. 

    Det har ju funnits gruvor i trakten, koppargruvan i Åtvidaberg, till exempel. 

    ”Det får jag inte säga”, skrattar han på bred karlstadsdialekt. Jag vet faktiskt inte om han skämtar. Han förklarar sedan att apparaten han har med sig är en gravimeter. 

    Det han ska mäta är alltså gravitationen exakt där vi står. 

    Eftersom jag är mycket oroad nu, men naturligtvis inte kan låtsas om det, så säger jag: ”Mäta gravitationen, ja, jag hoppas verkligen att den är kvar.”

    Det vore förstås oerhört oväntat om det var tyngdlöshet i en sänka i Östergötland. Men nej, mätningen är tydligen främst till för att kartlägga berggrunden under oss. Densiteten, det vill säga tätheten, påverkar gravitationen och kan berätta för oss hur det ser ut med de tektoniska skikten. 

    Jag blev, som det heter numera, triggad. Tektoniska skikt? Vankas det jordbävning? Här tillbringar jag sommaren på tryggt avstånd från Los Angeles och San Andreas-förkastningen, och så har jag lyckats pricka ett mycket lokalt jordbävningsområde?

    Nej, inte det heller. Men, förklarar Karlstads-mannen, han åker runt och mäter i olika trakter för att kartlägga berget.

    Jag påminns plötsligt om en annan sak som oroat mig på sistone och det är att jordens magnetiska nordpol har flyttat runt sig på ett sätt som forskarna tycker är ovanligt snabbt. Det finns teorier som säger att det handlar om järnklumpar i jordens innandöme, Jag står där i sommarvärmen med en stackars representant för myndigheten Sveriges Geologiska Undersökning och vill gärna höra vad han tror. Jag hinner knappt börja innan han vänligt förklarar att hans mätning inte har något med magnetfälten att göra. 

    Däremot beskriver han den vulkaniska aktiviteten som han hittar tecken på med hjälp av utrustningen. 

    Och det är ju verkligen något att oroa sig för – supervulkaner: vi minns ju alla vad som hände med flyget när islänningarna tappade kontrollen över vulkanen Eyjafjallajökull för fjorton år sedan. 

    Kan det vara så att jag just nu står på Sveriges motsvarighet till Grindavik just nu. eller Östergötlands motsvarighet till Siciliens Etna. Man ska ju inte hoppas på vulkanutbrott, men jag har hört att Östergötland behöver fler turisattraktioner.

    Men det finns inga stora nyheter för er som bor i Östergötland. Förutom en ny gruva då, kanske. Mannen med varselväst och Karlstadsdialekt kliver in i sin bil, han ska åka vidare och mäta någon kilometer bort. Medan många andra av oss har semester, så arbetar han för att vi alla ska få mer kunskap. Och för att jag ska vara lite mindre oroad. Det blir i alla fall inte vulkanutbrott i Östergötland idag. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Tangentbord är idiotiska – backstegstangentens placering till exempel

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 1.

    Jag sitter och skriver på en personligt påfrestande text när jag får nog. Men inte av texten.

    – Förbannade tangentbord, säger jag högt till mig själv och krukväxterna i mitt skrivrum.

    Jag prövade ett tangentbord för första gången 1980, på utställningen ”Hej Dator!” på Tekniska museet.

    Redan då reagerade jag. Det handlar om placeringen av backstegstangenten.

    Den vanligaste tangenten du trycker ner på ditt tangentbord är antagligen mellanslagstangenten. Ta en minut och betrakta den. Betrakta dess längd, betrakta dess bredd. Förundras över hur lätt den är att nå, hur lätt såväl höger som vänster tumme låter sig lånas till att förmedla de små andetagen mellan orden som du skriver ner.

    Tänk nu på vilka andra tangenter du använder oftast: Såvida du inte är en rättskrivande fantom så är det antagligen backstegstangenten. Den där tangenten som somliga kallar deleteknappen, som rättar dina felslag och som du måste trycka på flera gånger i rad om du vill ångra ordval.

    Denna nödvändiga knapp har placerats på tangentbordets yttersta högerkant, förvisad från händelsernas centrum som om den vore medlem i Alternativ för Sverige. Den är visserligen lite större än en genomsnittlig tangent, men den är ständigt utom räckhåll, trots att jag använder det korrekta höger lillfinger för att nå dit.

    Jag är övertygad om att en del av dem som får ont i handleden av att skriva på datorn får det av att de måste vrida hela handen för att komma åt.

    Den nuvarande placeringen av tangenterna på våra datorers tangentbord kallas för ”qwerty” efter de bokstäver som finns till vänster i den översta bokstavsraden.

    Det finns olika teorier om ursprunget till tangentbordets design. Enligt The Smithsonian Magazine var det första tangentbordet alfabetiskt. Ack så lätt att hitta tangenterna – de är ju i bokstavsordning, gick resonemanget. Men det fungerade dåligt. Och det är efter detta som teorierna går isär om ursprunget till dagens tangentbordslayout. Placeringen av tangenterna gjordes av en journalist – Christopher Latham Sholes lämnade in sitt patent 1878 och det var under andra halvan av 1800-talet som skrivmaskiner började tillverkas och säljas i större skala.

    De första skrivmaskinerna hade små armar som fälldes ut och slog bläcket mot pappret. Ju närmare varandra armarna satt i den lilla halvcirkel som utgjorde mitten av skrivmaskinen, desto lättare var det att de skulle haka i sin granne om de slogs ner nästan samtidigt. Om skrivmaskinisten var för snabb fastnade tangenterna.

    Därför är de vanligaste bokstavskombinationerna i det engelska språket inte i bredvid av varandra på qwerty-tangentbordet. Se hur långt h-e ligger ifrån varandra. En invändning mot den här teorin är att bokstäverna e-r sitter bredvid varandra, och de används ofta ihop i engelska. Men de som vägrar låta ursprungsteorin dö har ytterligare en teori: Det var ett pr-trick! Det skulle gå att skriva ordet ”typewriter” med enbart den översta bokstavsraden. Och då går det otroligt fort. Pröva själv, nästa gång du sitter vid ett tangentbord! För de kringresande skrivmaskinsförsäljarna var det tydligen något som imponerade på potentiella köpare.

    En annan teori är att det var telegrafister som hade stort inflytande över hur tangentbordet skulle utformas, och att qwerty testades fram när de skrev översättning från morse-kod.

    En av de allra tidigaste och mest framgångsrika skrivmaskinerna med qwerty byggdes av Remington. Min naiva uppfattning var länge att den vackra Remington-skrivmaskin jag har hemma av en slump har samma namn som vapentillverkaren Remington. Men tvärtom – efter att ha tjänat en förmögenhet på det amerikanska inbördeskriget ville vapentillverkaren tjäna pengar på människors byte av svärdet mot pennan.

    Det finns en teori om skrivmaskinens layout, som säger att när Remington verkligen ville skära guld med täljkniv så utbildade de maskinskrivare för en avgift. De blev snabba, de blev licensierade och så länge de som behövde skrivtjänster köpte Remington-maskiner kunde hastigheten garanteras. Och några år senare gick de största skrivmaskinstillverkarna ihop och enades om standardtangentbordet.

    Det har funnits konkurrenter till qwerty, men ingen har lyckats samla tillräckligt många användare för att få en förändring till stånd. Ingen är tillräckligt missnöjd för att ta sig över tröskeln att lära sig ett nytt tangentbord.

    Inte heller jag kräver ett helt nytt tangentbord, jag menar bara att vi måste göra något åt backstegstangenten.

    Oavsett vilken teori man tror på, så är det ohållbart att alla moderna delar av tangentbordet ska förvisas utom räckhåll för mina fingertoppar. Om det gick att ändra från vänster- till högertrafik, så går det att flytta backstegstangenten. Det finns bara ett sätt att åstadkomma detta. Jag ska sluta använda backstegstangenten tills det har blivit ändrat. Det kmmer bli olidligt och då år förändlingen nära.

    (Den här texten publicerades ursprungligen i DN. Prenumerera gärna för att läsa god journalistik, även om jag inte längre arbetar där.)

    Vill man hellre läsa böcker jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.