Augustin Erbas författarsajt

Etikett: författare

  • Om viljan att hjälpa varandra

    Klockan är nio på morgonen och jag sitter på tåget från Lund. Jag har varit på begravning dagen före. Den där sortens begravning där den som begravts dött oväntat och vi som är på plats ännu inte kan förstå att personen är borta.

    Som så ofta när det handlar om människor som rycks bort för tidigt börjar jag tänka på allt som inte hann bli klart.

    Det är något fel på tåget, vagnarna har tappat sin förmåga att följa med i svängarna. Bokstavligen, så tåget ska stanna i Hässleholm och göra en omstart.

    Alla lamporna släcks och tänds. Det löser problemet, men i nästa ögonblick kommer hemska nyheter. Det ropas efter läkare eller sjuksköterskor i tågets högtalare.

    Någon har blivit allvarligt sjuk.

    Jag fylls av en sorg för det känns som att ingen kommer. Jag funderar på om jag ska gå dit, jag är ju ändå utbildad i hjärt- lungräddning och inom militären har jag fått lära mig en del medicinsk kunskap. Men de ropar efter läkare, och det är jag inte. Så jag bestämmer mig för att gå dit om de behöver ropa igen.

    Tåget står still.

    Jag ser framför mig passagerarna som klev på i Lund, kan det vara någon av dem. Hoppas det är någon slags falskt alarm. Hoppas det är någon som bara känner sig illa till mods.

    Men då ropar de igen. Tåget ska stå still ett tag till, vi ska invänta en ambulans.

    Det är tydligen allvarligt.

    Vi står och väntar en halvtimme, sedan kommer ambulansen.

    Personalen och läkare, säger de i högtalarna, jobbar ihop med ambulanspersonalen för att hjälpa den person som har blivit svårt sjuk.

    Så småningom börjar tåget rulla och efter en halvtimme går jag mot bistrovagnen. På golvet i ett hörn ligger plasthandskar och kompresser, det är alltså här någon eller några har arbetat med att ta hand om den här stackars människan.

    ”Hur gick det för persoen?” frågar jag bistropersonalen.

    Jag får väl inte riktigt något svar på det, men i alla fall att personen är i ambulansen nu.

    ”Vilken tur”, säger jag. ”Att det fanns en läkare på tåget.”

    Då tittar tågvärden på mig med uppriktig förvåning.

    ”Det gör det alltid på ett sånt här tåg.

    Jag väntar på fortsättnignen.

    ”Man ropar och så kommer det tio personer farande”.

    ”Oj”, säger jag förvånat. ”Det är ju fantastiskt.”

    Hon rycker på axlarna. ”Det är deras jobb.”

    Jag blir lite konfunderad, där ska jag erkänna. För jag tänker att även om man blivit läkare betyder det kanske ändå inte att man kan eller vill jobba jämt. Men jag är ju glad att de gör det.

    Och då minns jag något som hände för några veckor sedan. Jag var på en utbildning i sjukvårdstjänst och så stod vi ett dussin personer i en ring efter avslutat arbete och väntade på att åka hem.

    Då är det en av gubbarna, han kan väl ha varit i sextioårsåldern, bastant kroppshydda och lätt rödbrusigt ansikte. Han säger: ”Hörni, ni som gått HLR. Glöm inte att anmäla er till SMS-livräddare.”

    HLR är Hjärt-lungräddning.

    Och så fortsätter han att prata: ”Jag har sprungit till fyra sådana tillfällen”, säger han.

    Och så blir hans ansikte lite förvridet och underläppen börjar darra. Och så säger han: ”Och en lyckades vi rädda.”

    Det blir alldeles tyst efteråt, vi är lite dåliga på att hantera sådant, men när gruppen delas upp så går jag fram till honom.

    ”Du det var bra sagt”, säger jag. ”Det där ska man inte glömma bort.”

    Och så fortsätter han, och det vad jag kom att tänka på när jag hörde tågvärden:

    Han säger: ”Det är en särskild känsla när SMS:et kommer och man springer dit olyckan har inträffat och det forsar folk från alla håll. Alla som vill hjälpa till.”

    Och då klappar jag honom på axeln, och blir glad.

    För det är mörka tider: yttrandefriheten hotas, demokratierna i världen blir färre; den överhängande krigsrisken, den stora vrede som riktas mot sådant som jag själv har tyckt varit viktigt: mänskliga rättigheter, jämställdhet och att vi ska ta extra hand om de som har det svårast.

    Men det finns ändå hopp: för när någon råkar illa ut, då är det – faktiskt – många som kommer rusande.

    Här kan du lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Nu släpps den nya romanen för unga och unga vuxna – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Den lättsamma komedin skriven i stil med mina kåserier på DN och Godmorgon Världen som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
    Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Man kan beställa Björnpojken på Adlibris eller Bokus. Eller köpa den i bokhandeln. 

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Så blev Augustin en riktig odlare

    Jag har alltid önskat mig gröna fingrar. Ni vet, den där magiska egenskapen som gör att växter växer när man har hand om dem. Det finns fler liknande egenskaper: främmande hundar som blir lugna och lägger sig vid ens fötter, okända katter som kommer springande och stryker sig mot ens ben. 

    Att naturen tycker om en, helt enkelt. 

    Min mamma slängde aldrig krukväxter, de växte okontrollerat över alla breddar. Fikusarna blev meterhöga, hibiscusen täckte hela köksfönstret. Julstjärnorna blev stora och spretiga och överlevde jul efter jul. Det hängde ampelliljor överallt. Och så var det kaktusarna som blev stora och stickiga. Det var mer skräpigt än grönt. 

    I ”Tordyveln flyger i skymningen” finns några rader om att växter kan prata med varandra, det väckte min fantasi som barn. Och så var det boken ”Den hemlighetsfulla trädgården”.

    Den handlar om en flicka som blir föräldralös och flyttar in hos sin farbror. Han har ett gods och en försummad trädgård. Trädgården tillhörde farbroderns avlidna fru. Flickan tar hand om trädgården, rensar upp i den och får den att blomma. Jag vet att den där boken väckte en akut längtan hos mig att få odla, att få naturen att leva upp igen. Att rensa upp gamla löv, snåriga buskar och igenväxta gångar. Jag önskade att jag skulle bli en sån där person om vilken man säger: Augustin, han har nog gröna fingrar. 

    Så varje vår så drabbas jag av den stora frölängtan. Jag bläddrar igenom frökataloger och fantiserar om vad jag ska odla. Är det dags för tomater i år? Ska jag våga mig på svartkål? Eller solrosor?

    Jag förodlar några plantor, och lagom till april, maj när jag börjar åka ut till landet på helger, blir jag otålig och sätter ut dem. Det ordnar sig nog har jag intalat mig själv. 

    När jag är tillbaka efter några veckor är det bara sönderfrostade växter kvar.

    Men för några år sedan gjorde jag slag i saken och tog en universitetskurs i trädgårdens biologi. 

    Det var mycket märkligt att bli vetenskapligt grundad. Det är först nu som jag inser hur vidskeplig jag har varit. När mina växter har vissnat har jag tänkt att de inte tycker om mig. Jag har tagit det personligt. 

    Jag har också pratat med mina växter, för att jag har tänkt att det är bra för dem. Ingenstans i texterna vi skulle läsa på kursen stod det någonting om att blommor behöver samtal eller ens sällskap. 

    Så i våras bestämde jag mig för att behandla växterna som – ja – växter. Vi åt chili och habanero till en middag och jag tänkte att jaha, det är ju dumt att köpa frön, jag kan använda de här. 

    Jag torkade fröna, stoppade dem i små odlingskrukor och vattnade. 

    Ni som följer mina berättelser vet att jag har ett stort citronträd hemma, som jag håller vid liv om vintrarna med hjälp av växtlampor. Så jag ställde helt enkelt dit de små krukorna och inom kort hade jag en chiliodling. Jag var helt osentimental när flera frön växte i samma kruka och dödade alla groende växter utom en. Det hade jag aldrig gjort om jag betraktat växterna på samma sätt som förr. Då hade jag tänkt att de överlevande plantorna skulle bli oroliga, när de – på något sätt – pratade med varandra om vad som hänt. 

    Nu angrep jag detta med biologisk kompetens. Det här är en strid om resurser och då får det bara var en planta per kruka. 

    Ungefär halvvägs genom våren slutade alla chiliplantor växa, samtidigt. 

    Jaha, det tolkade jag inte som att de blev ledsna eller besvikna på mig, bara att jag måste plantera om dem i större krukor. Och då började de växa igen. 

    Sedan skulle vi åka till landet och då packade jag med dussinet chilikrukor i bilen, och det var slutet på maj. Och hade jag varit som förr hade jag ställt ut dem och hoppats på det bästa. Men nej, nej, det gjorde jag inte i år. Jag ställde visserligen ut dem, men när vi skulle åka hem igen packade jag in dem igen och tog med dem.

    Och det var först när sommaren kommit på allvar som jag planterade ut dem eller planterade om dem i ännu större krukor. 

    När vi åkte hem från landet efter semestern tog jag med mig de största chiliplantorna. Den ena har blommat, den andra har blommor på gång. 

    Och den som har blommat, den har fått en fantastiskt stor chilifrukt. 

    Vetenskapen har triumferat. Det handlade aldrig om gröna fingrar. Det handlar bara om lagoma proprortioner av näring, ljus och vatten. Det spelar ingen roll vad mina växter tycker om mig.

    Nu äntligen, efter alla dessa år, är jag en duktig odlare. 

    Men magin, den är borta. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • I vilket Augustin riskerar att bli filmstjärna

    Det kommer upp skyltar i mitt kvarter. Det ska spelas in en film, bara så vi vet och inte blir förvånade. Ha! Som om det skulle förvåna mig att hamna i en film. Jag spelar ju redan huvudrollen i mitt eget liv. 

    Jag tänker inte mer på saken, inte alls. Jag tänker inte på att det ska dyka upp en regissör på min gata, kanske någon i basker. Kanske någon som bryter på ett väldigt filmiskt språk, som till exempel franska. Och den här franskättade regissören som dyker upp på min gata i basker är säkert inte på jakt efter talanger. Jag menar, varför leta naturbegåvningar på en helt vanlig gata i stan. Även om de kanske finns där.

    Jag är ju inte 25 längre, men numera vill man väl ha mogna talanger. Och jag är verkligen inte någon Greta Garbo, även om jag faktiskt varit tystlåten säkert någon minut någon gång. Om jag blev absolut tvungen att jämföra mig med en filmstjärna, alltså verkligen pistol-mot-pannan-tvungen så skulle jag väl snarare säga att jag skulle kunna tänkas vara som Gary Cooper, Keanu Reaves eller Harry Styles.

    Om jag absolut var tvungen att tänka på mig själv som skådespelare skulle jag nog vara just en sån som är tuff på film. Och snygg. Och välbetald.

    Och om regissören säger åt mig: Augustin kan du plocka fram den där pojkaktiga glimten i ögat och hela filmteamet skulle rynka på pannan och tänka hur ska det ens gå till Augustin som är så tuff, men så lyfter jag på mitt vänstra ögonbryn på ett charmant sätt och det går ett imponerat sus genom teamet.

    Suset är så högt och beundrande att det stör ljudupptagningen så man måste ta om scenen, men det gör ingenting för jag tror att jag skulle vara just den sortens skådespelare som kan ta om scener och göra det precis lika bra varje gång. Och så klagar jag ju inte. 

    Men jag har ju redan ett jobb, och excelfiler att hålla reda på och jag har en massa möten om digital transformation och budget, så skulle det komma ett erbjudande, så måste jag faktiskt säga nej. Jag har hört att Malibu och Kalifornien är lite varmare än Sverige i november, men nej, man måste ibland prioritera. 

    Jag läser på pappret uppsatt i porten om filminspelningen och går upp för trapporna till kontoret. Det kommer alltså att vara filmstjärnor på plats på min gata. Kanske kommer de få syn på mig. Kanske kommer de hälsa på mig. Hur ska jag hälsa tillbaka? Avslappnat? Självsäkert? Kanske ska jag inte hälsa alls utan bara spela att jag hälsar. Och hur ska jag veta om de verkligen hälsar på mig eller om det bara är en del av manuset. Då kanske jag förstör alltihop om jag hälsar tillbaka. Tänk om jag distraherar filmfotografen med min talang och han glömmer att filma de riktiga stjärnorna. Då kan det bli dålig stämning.

    Så kommer dagen då filmteamet anländer till min gata. Det är bilar från 90-talet som stinker bensin och tutar på varandra. Det är vakter överallt som hindrar moderna bilar att åka in och störa. 

    Jag tittar ut genom fönstret på det som pågår. Tänk att höra till det där gänget, de som tillsammans nu utforskar dramatikens innersta väsen, det är som om Euripides kom på besök. Undrar vad min fru skulle säga om jag – lite nonchalant berättade att jag var med i en film. Hon skulle antagligen vilja se den.

    Kanske skulle hon envisas att vi skulle behöva bjuda hem alla våra vänner så de också kunde få se den. Och kanske också de som är ytligt bekanta. Kanske alla jag känner på Facebook. Eller alla på Facebook. Jag skulle stå i köket och säga att det inte alls är så märkvärdigt att vara skådespelare, och att de verkligen inte behöver titta. 

    Inspelningsteamet på min gata tar om samma tutande scen hela förmiddagen. 

    Vid lunchtid ska jag gå ut från huset och köpa något att äta. Men det står en vakt i gul varselväst i porten. 

    ”Du får inte gå ut”, säger han. ”Det pågår en tagning.” 

    ”Men vad är det värsta som kan hända om jag går ut”, säger jag. ”Att jag råkar bli filmstjärna?”

    Han tittar på mig med en bekymrad blick. 

    ”Nej, att du råkar komma med på bild. Och då måste du få ersättning.”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

    Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

    Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
    Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

    Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
    Jag är nämligen lång.
    För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
    Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

    När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
    Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
    Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

    Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
    Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

    Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
    Genom åren har jag försökt trösta mig.

    Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
    När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

    Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
    Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

    Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
    ”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
    Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

    Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
    Vi är minsann tuffare än så.
    Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

    För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
    Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Vulkanutbrott i Östergötland?

    Ni som känner mig vet att jag är ständigt orolig för mänskligheten. Jag är till exempel orolig för att en stor sten ska falla från himlen och utplåna oss alla. Nu verkar det senaste hotet, den 300 meter långa kometen Apophis, passera jorden på tryggt avstånd, men man kan inte vara lugn för det.

    Vi flyger fram i rymden i rasande fart, på ett litet snurrande klot som snurrar lite mer ojämnt, desto mer isarna smälter. Så ni förstår säkert att när jag i veckan var ute och vandrade i Östergötland och fick syn på en röd bil med texten SGU på sidan, så blev jag extra oroad. Vad gör Sveriges Geologiska Undersökning här, undrade jag. 

    Det kliver en man i varselväst ur bilen och han tar fram en apparat som ser ut att vara riktad mot jordens inre. 

    ”Ska det bli en gruva här?” frågar jag lite skämtsamt eftersom jag inte direkt vill fråga om jordens undergång. 

    Det har ju funnits gruvor i trakten, koppargruvan i Åtvidaberg, till exempel. 

    ”Det får jag inte säga”, skrattar han på bred karlstadsdialekt. Jag vet faktiskt inte om han skämtar. Han förklarar sedan att apparaten han har med sig är en gravimeter. 

    Det han ska mäta är alltså gravitationen exakt där vi står. 

    Eftersom jag är mycket oroad nu, men naturligtvis inte kan låtsas om det, så säger jag: ”Mäta gravitationen, ja, jag hoppas verkligen att den är kvar.”

    Det vore förstås oerhört oväntat om det var tyngdlöshet i en sänka i Östergötland. Men nej, mätningen är tydligen främst till för att kartlägga berggrunden under oss. Densiteten, det vill säga tätheten, påverkar gravitationen och kan berätta för oss hur det ser ut med de tektoniska skikten. 

    Jag blev, som det heter numera, triggad. Tektoniska skikt? Vankas det jordbävning? Här tillbringar jag sommaren på tryggt avstånd från Los Angeles och San Andreas-förkastningen, och så har jag lyckats pricka ett mycket lokalt jordbävningsområde?

    Nej, inte det heller. Men, förklarar Karlstads-mannen, han åker runt och mäter i olika trakter för att kartlägga berget.

    Jag påminns plötsligt om en annan sak som oroat mig på sistone och det är att jordens magnetiska nordpol har flyttat runt sig på ett sätt som forskarna tycker är ovanligt snabbt. Det finns teorier som säger att det handlar om järnklumpar i jordens innandöme, Jag står där i sommarvärmen med en stackars representant för myndigheten Sveriges Geologiska Undersökning och vill gärna höra vad han tror. Jag hinner knappt börja innan han vänligt förklarar att hans mätning inte har något med magnetfälten att göra. 

    Däremot beskriver han den vulkaniska aktiviteten som han hittar tecken på med hjälp av utrustningen. 

    Och det är ju verkligen något att oroa sig för – supervulkaner: vi minns ju alla vad som hände med flyget när islänningarna tappade kontrollen över vulkanen Eyjafjallajökull för fjorton år sedan. 

    Kan det vara så att jag just nu står på Sveriges motsvarighet till Grindavik just nu. eller Östergötlands motsvarighet till Siciliens Etna. Man ska ju inte hoppas på vulkanutbrott, men jag har hört att Östergötland behöver fler turisattraktioner.

    Men det finns inga stora nyheter för er som bor i Östergötland. Förutom en ny gruva då, kanske. Mannen med varselväst och Karlstadsdialekt kliver in i sin bil, han ska åka vidare och mäta någon kilometer bort. Medan många andra av oss har semester, så arbetar han för att vi alla ska få mer kunskap. Och för att jag ska vara lite mindre oroad. Det blir i alla fall inte vulkanutbrott i Östergötland idag. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Jag skaffar ett tangentbord där jag själv kan bestämma vad tangenterna betyder

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen

    Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord. 

    Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl. 

    Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar. 

    Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord. 

    Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder. 

    Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten. 

    Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet. 

    Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig. 

    ”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra. 

    Jag säger emot. 

    ”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord. 

    Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav. 

    ”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun. 

    ”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”

    Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med. 

    Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla. 

    Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora. 

    Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv. 

    Principen. 

    Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över. 

    När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Bästa lifehacket: Äta samma mat varje dag

    Jag är i Norrköping och i en butik som är specialiserad på mat från Mellanöstern. Jag har inte varit här förut. Och så upptäcker jag upptäcker att burkarna med favabönor är betydligt billigare än i butiken där jag bor. Och att det verkar vara en av de populäraste varorna. 

    Då vaknar en tanke som jag regelbundet tänkt genom hela livet, men aldrig lyckats genomföra. 

    Jag äter mat huvudsakligen av två skäl:

    1: för att tanka energi.

    2: För att umgås. 

    När jag äter av sociala skäl, då är det trevligt om det smakar gott eller intressant, dels för att folk omkring mig tycker att det är viktigt att mat smakar gott, dels för att det är fint att tillsammans prata om hur god eller hur intressant maten är. Med min fru till exempel. 

    Men, och här kommer min förbjudna tanke: när jag äter bara för att samla energi, då är frågan: varför krångla till det? Varför behöva fundera på om jag ska äta ris eller pasta eller potatis? Varför fundera på om jag vill ha ägg, tofu eller kyckling? Gröt eller yoghurt. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag, ja, utom när jag ska umgås alltså. Säg att jag äter tre gånger om dagen. Det blir 21 måltider. Och av dem så äter jag kanske sex i den sortens socialt sällskap att det behöver vara gott. Det blir femton måltider där jag lägger tid och ork på att välja mellan saker som jag ändå, i slutändan, inte bryr mig särskilt mycket om. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag? Tänk vad mycket tid jag skulle få över. Jag skulle kunna skriva kåserier i Sveriges Radio varje dag om jag inte la tiden på att fundera på om jag verkligen är sugen på en ostmacka eller på boveteflingor.

    Och när jag står i den där butiken och tittar på favabönorna så inser jag att jag tittar på svaret. Favabönor är samma art som bondbönor som odlades som under tidig stenålder, alltså sextusen år sedan. Sen slutade man nästan äta det här i Sverige, men inte i Egypten.

    I Egypten är favabönorna huvudingrediensen i en maträtt som kallas för Ful Medames, eller Ful. (Uttalas typ som engelska fool).

    Man kan laga Ful på många sätt, men det vanligaste är att man helt enkelt steker bönorna i olivolja, kryddar med salt och mald spiskummin, sen mosar man en del av bönorna, häller på citron och kanske persilja och kanske lite mynta. Kanske tärnad färsk tomat. Det finns recept med vitlök i eller där favabönorna får sällskap av kikärtor. Oavsett så får man i slutändan en väldigt nyttig röra som egyptierna äter till pitabröd. 

    Egyptierna äter den till middag, de äter den till lunch, de äter den faktiskt också till frukost. De äter den kall och varm. Ni anar vart jag är på väg. En maträtt som man kan äta till frukost lunch och middag? En maträtt som innehåller både protein, järn och c-vitamin? En maträtt som dessutom är väldigt billig?

    Men det finns ett hinder för att jag ska äta Ful Medames tre gånger om dagen. Och hon står bredvid mig i matbutiken. Det är min fru, och hon har synpunkter på att äta samma sak till frukost, lunch och middag resten av livet. Hon pratar besvärande ofta om saker som livskvalitet. Det är ingen slump att jag är den som alltid äter upp resterna hemma. Jag har inga problem att äta gårdagens middag igen. Och igen. 

    Jag köper så många burkar favaböner jag orkar bära. Jag har ju ändå 15 egna måltider den här veckan. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • När man är tvärsäker och tyvärr har helt fel

    Mötet i Göteborg gick fortare än vad jag hade trott, så jag ligger en dryg timme före min planering. Jag ska åka hemåt. Det finns ett tåg som går tidigare, då skulle jag spara en timme. Och så kommer jag ihåg att jag har en avbokningsbar biljett. Perfekt. Det är lite krångligt för biljetten jag ska boka av hör till ett tågbolag och biljetten jag ska boka på tillhör ett annat. Och jag vill inte boka av en biljett och sedan stå utan tåg, om det nya tåget visar sig vara fullt. Och det är inte långt till det nya tåget ska gå, så det är bråttom. Man får inte gå på tåget utan biljett, så jag bokar först den nya biljetten. Den är dessutom billigare än den jag sedan avbokar så jag har sparat några hundralappar. Jag blir belåten med mig själv. Inte nog med att jag kommer hem tidigare, jag har också sparat pengar. 

    Jag tar stegen upp i vagnen i flygande fläng, så nöjd är jag, och så sätter jag mig på min plats. Det är perfekta platser, för trots att tåget är halvfullt så är hela den här änden där jag sitter – tom. 

    Då kommer en konduktör farande. Tåget har inte ens hunnit lämna stationen. 

    ”Är det där din plats?” säger hon vänligt. 

    ”Javisst”, säger jag, för det var ju bara någon minut sedan jag tittade på min biljett.

    ”För jag trodde den var ledig”, säger hon och fortsätter: ”Jag tänkte sätta en hel barnfamilj där”. 

    ”Det går bra för min del”, säger jag. ”Jag blir inte störd av barn.”

    ”När bokade du den där biljetten?” säger hon envist och tittar i någon maskin hon har med sig. 

    Hon vill verkligen få bort mig härfrån, låt vara på ett trevligt sätt. Men hon vill ha iväg mig. 

    ”För fem minuter sedan”, säger jag tryggt. 

    Jag har inte bara sparat tid och pengar. Jag har också svar på allt. Gud, vad skönt det är att äntligen få sätta ner foten. Jag tycker att jag är flexibel hela tiden, ett mähä. Men nu är situationen så otroligt enkel och hanterbar. Jag har rätt och hon har fel och jag tänker inte låta henne köra iväg mig. Jag tänker: jag säger ifrån alldeles för sällan. Jag borde verkligen ta större plats. Inte vara så försiktig att säga ifrån. Det är ju så mycket i världen som faktiskt är åt skogen. Jag ska börja ett nytt liv nu. En tillvaro då jag sätter ner foten ordentligt. Då jag står upp för mig själv oftare. I denna osäkra värld börjar min förändring med att jag minsann vet på vilken plats jag satt mig. 

    Jag fantiserar om vilka ställningstaganden jag ska göra. Jag ska inte bara ta ställning för att jag sitter på rätt plats och att jag har biljett. Jag ska börja här och nu, säga åt somliga människor att det verkar som om dom har glömt bort att alla människor – alla – är lika mycket värda. Och att vi får ett bättre samhälle om folk hjälps åt istället för att bara tänka på sig själva. Jag kanske borde bli statsminister. En sån som sätter ner foten i viktiga frågor. 

    ”Det kanske inte hunnit registrera sig i din maskin”, säger jag till konduktören för jag har inte bara svar på allt, jag är hjälpsam också. 

    ”Hm”, säger hon och går vidare i vagnen. 

    ”Vänta”, säger jag. ”Nu när du ändå är här kan du väl lika gärna kolla min biljett. Så vi har det gjort.”

    Det här tågbolaget kollar nämligen biljetter även om man sitter på rätt plats. Och jag hoppas kunna somna till på tåget. 

    Jag får fram min biljett och tittar på siffran som talar om vilken plats jag ska sitta på. Och så tittar jag på numret ovanför sätet. Sedan tittar jag på siffran en gång till. 

    Hoppsan.

    Eh.

    Jag har förväxlat två siffror på biljetten. 

    Hur man hanterar att man hade fel, säger mycket om vem man är som människa. 

    Jag skulle till exempel kunna hävda att jag hade läst rätt siffror på biljetten, det vara bara det att de hamnade i fel ordning. I så fall hade jag inte fel, bara inte helt rätt. Jag skulle kunna låtsas som ingenting, konduktören är redan på väg åt ett annat håll, hon har annat att göra än att tjafsa med tjurskalliga passagerare. 

    Jag skulle också kunna bestämma att jag har rätt, det jag har sagt gäller och jag tänker inte backa. Konduktören kan ju inte veta att jag kollat på biljetten. 

    Eller säga att jag hade otur. Det var egentligen inte mitt fel. Om jag bara inte hade sett fel på min tågbiljett så hade jag ju haft rätt. Eller hur?

    Så jag har en del möjligheter när jag upptäcker att jag har satt mig på fel plats. Och inte nog med att jag haft fel, jag har dessutom envisats. Jag har triumferat. 

    Så hur ska jag göra? Ska jag säga att jag hade bråttom och det var därför det blev fel, det vill säga att det egentligen inte var mitt fel, utan att felet var att det var bråttom?

    ”Du”, ropar jag till konduktören. ”Du, jag hade fel. De här platserna är lediga.”

    Hon tittar vänligt på mig och nickar. Hon är inte ens irriterad. Jag lommar iväg till min plats.

    Och jag, jag har lärt mig en sak. När man äntligen sätter ner foten, då ska man se till att det inte är i klaveret.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

    ”Sitt rak i ryggen!”

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

    När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

    dålig.

    ”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

    ”Givakt”, sa löjtnanten. 

    För man ska ju vara rak i ryggen.

    ”Sträck på dig!”

    ”Sitt upp!”

    Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

    Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

    Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

    Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

    Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

    Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

    Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

    Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
    En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

    Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

    Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

    Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

    Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Min gamla bil är uttjänt – men är det verkligen bara bilen som blivit för gammal?

    Min bil är snart så gammal att den kommer klassas som veteran. En gång i tiden kallades den miljövänlig. En gång i tiden ansågs den vara framtiden. Det kan till och med ha varit så att kvinnor stannade vid bilen när den stod i baren och tog en öl och undrade om den var singel. 

    Och bilen var redo för äventyr. Över stock och sten. Ut i skogen. Upp till fjällen. Ut i Europa. Överallt kunde bilen åka. Visste smällde det ibland, visst slog den i saker. En gång vred jag sönder knäet i alperna, men det brukade alltid ordna sig. Ibland hade jag fantasier om att vinna tävlingar och bli berömd. Ibland hade jag fantasier om lycka, för bilen var alltid på väg någonstans. 

    Numera handlar det mer om att överleva till nästa tankning. Och underhållet är omfattande. Fast jag nästan slutat bekymra mig om utseende. Tidigare skulle varje repa lagas, men nu tänker jag att folk får vänja sig vid några rynkor. Det går inte att dölja åldern. Det finns liksom inte tid att bekymra sig om yta, när det som bultar under huven ger ifrån sig oroväckande stön och pruttar, varje gång bilen ska resa sig ur läsfåtöljen. 

    Ta bara det här med vad man stoppar i den. En gång i tiden kunde det gå åratal utan att jag fyllde på med rätt olja och filter. Nu vågar jag inte chansa. I den här åldern är det somliga som ger upp, och kör bilen på ren alkohol, och tänker att det rensar rören, men jag vill ändå att bilen ska ta sig framåt. Så det blir nötter och yoghurt och olivolja. Och inte för mycket av något förstås, för det är lätt att en bil drar på sig några extra kilon. 

    Vi borde inte ens prata om lukten. Förr kunde den vara ute på ett maraton och komma hem dränkt i svett som luktade charmigt av läder och lakrits, men numera räcker inte ens doftgranar till. 

    En gång om året går jag på besiktning och då är det några medlidsamma människor som ger mig resultat på vad som är bekymmersamt just i år. Utsläppen ser inte alltid ut som de ska och hur är det med trycket i pumpen? Luftrören ser klena ut. Kolesterolvärdena behöver åtgärdas. 

    ”Ändå bra för den åldern”, säger de tröstande.

    Och sen är det allt som har ändrats och som jag trodde skulle vara för alltid. CD-spelaren är numera meningslös. FM-radio går knappt att använda längre för vi har alla vant oss vid att bestämma varenda sekund av våra liv själva. Bilen ska inte längre tankas, utan laddas. 

    Allt ska skötas via skärm. Och ju äldre jag blir desto sämre reaktionsförmåga får jag, så jag vill hellre hålla ögonen på vägen och känna på allt med händerna. Jag försöker tänka på att erfarenhet är viktig och att den som varit med har många kunskaper, men till min fasa är det ingen som längre vet vem Fleksnes är. Eller Alice Babs. Det som alla kände till, håller bli något som bara den som är äldre och jämngammal minns. Ja, för den som har minnet kvar. Bilens klocka glömmer hela tiden att jag ställer om den. Ett dygn senare är den tillbaka i vintertid och ligger vaken vid fyra på morgonen och undrar om den ska lyckas somna om.

    Jag läser i tidningen om hur omodern bilen är. Det finns vissa gator jag inte får åka på. Det ligger i luften att jag snart blir helt förbjuden. 

    Ibland tänker jag att jag skulle skött om den bättre, om jag inte åkt puckelpist kanske knäet inte skulle knarra i fjädringen så mycket som det gör. 

    Men då tänker jag på att visst – jag kunde låtit bilen stå i ett garage – men vad ska man då med en bil till?

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.