Etikett: Ensamhetens broar

Jag sitter på pendeltåget till Södertälje och jag är nyss fyllda arton år. Det har gått två dagar sedan jag och mina klasskamrater kastade våra studentmössor i luften och sa farväl. 

Här på tåget till Södertälje sätter sig en pojke i min egen ålder mittemot mig. 

Jag gör något som jag gjort i hela mitt vuxna liv, jag tilltalar en främling som om vi känner varandra. 

”Ska du också till Ing1”, säger jag.

Han flyttar blicken från det grönskande junilandskapet.

”Ska du också dit”, säger han. 

Året är 1986, det är fyrtio år sedan och jag och killen mitt emot mig ska göra lumpen. 

Det här är på den tiden då nästan alla män (eller pojkar) måste göra militärtjänst och vi båda två har av olika skäl hamnat på Ing1, ingenjörstrupperna i Almnäs, strax utanför Södertälje. Vi rycker in i juni, för att vi ska utbildas till kompanibefäl, vi ska göra femton månaders tjänstgöring. 

Vi pratar hela tågresan om saker som unga människor pratar om. Vi pratar om filmer vi sett, böcker och att vi båda gärna spelar tennis. Och vad vi ska göra efter lumpen. Vad vi inte pratar om är att vi haft uppväxter där vi behövt ta väldigt mycket ansvar, redan som barn och att det inte varit självklart att det funnits nog med pengar. 

Vi kommer till Södertälje, sedan tar vi en buss och blir vi hämtade på busstationen i en folkabuss. Regementet Ing1 är relativt nybyggt på den tiden, det är många låga byggnader runt en kaserngård av asfalt och det ligger mitt i skogen. Praktiskt när det ska skjutas och tältas, men rätt krångligt att ta sig dit.

Väl framme på regementet är det upprop och vi hamnar på olika plutoner. Han hamnar på en pluton som anses högteknologisk, den bygger bro av färdiga bitar som lastas av lastbilar och sedan monteras ihop. Själv hamnar jag på en pluton som bygger bro för hand, varje bro-element ska bäras och fästas, som ett gigantiskt lego där den tyngsta biten väger 267 kilo och bärs av sex soldater. 

1986 pågår det kalla kriget för fullt: när som helst kan USA eller Sovjetunionen trycka på en knapp och jorden riskerar att begravas i radioaktiva moln. 1986 var halva Europa antingen sovjetiskt eller under sovjetisk diktatur. Bodde man i Baltikum så ingick man i Sovjetunionen, bodde man i Östtyskland, Ungern eller Polen och några av de länderna så visste man att om man försökte få demokrati så rullade sovjetiska stridsvagnar in på gatorna och dödade alla inom synhåll. 

 Försökte man fly från de kommunistiska diktaturerna blev man skjuten. Naturligtvis var det många som ville lämna förtrycket, så det byggdes en mur för att hindra folk från att fly till väst. Berlinmuren byggdes för att hålla folk instängda. 

Jag var inte först i min släkt att göra militärtjänst, tvärtom. Min pappa gjorde lumpen i Egypten, hade min mamma berättat för mig, men det gick inte så bra. Han var för fet för att marschera i öknen med vapen, så han fick någon slags kontorstjänst istället. 

Min morfar var löjtnant och ingick i det ungerska luftvärnet under andra världskriget, han berättade för mig att det var en meningslös sysselsättning eftersom det ungerska luftvärnets kanoner inte nådde tillräckligt högt upp för att kunna skjuta ner fiendeplan. Det viktigaste de skulle göra var att inte avslöja var de befann sig så de inte skulle bli bekämpade.

Min morfars pappa var ungersk fältmarskalk, och det är som något slags mellanting mellan general och överbefälhavare, om jag har förstått det rätt.

Listan på män i min släkt som varit militärer är ännu längre.

Min pappa var gästforskare men stannade i Sverige för att han tillhörde en förföljd minoritet i Egypten. Min morfar och mormor flydde till Sverige för att deras släktingar mördades av kommunister. 

Så även om jag avskyr våld, och inte tycker att det är särskilt roligt att skjuta, gjorde jag inte vapenfri tjänst. För jag vet hur livet ser ut när man inte lever i en demokrati. Och så tänkte jag att det är väl bra om det finns folk inom militären som är som jag, alla måste inte gilla att skjuta. 

Och häromveckan så satt jag på en lunchrestaurang i Stockholm och mitt emot mig sitter samma pojke som jag en gång mötte på tåget till Södertälje. Det har gått fyrtio år, det har gått femton år sedan romanen jag skrev inspirerad av min tid i militären kom ut, och under alla dessa år har vi har setts regelbundet. Numera pratar vi om saker som gamla män talar om: om familjen, samhället och döden. Och vårt gemensamma förflutna. 

Och jag har aldrig ångrat att jag tilltalade en främling som om han redan var min vän. 

Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

Om ”Björnpojken”:

Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen