Jag ska ut och resa och eftersom jag tycker om att vara förberedd så bokar jag tid för reserådgivning på ett vaccineringsställe.
Jag förbereder alla i min omgivning på att jag ska dit, jag är, som alla i min omgivning vet, inte särskilt förtjust i sprutor.
Missförstå mig rätt, jag tycker att vaccin är en av de finaste saker som forskningen gett mänskligheten. Det är ett mirakel att så många fruktansvärda sjukdomar som tidigare orsakade lidande och död, numera knappt existerar i Sverige.
Jag är vetenskapligt skolad så till skillnad från de stackars människorna som sitter vid youtube eller vid köksbordet och tror att vacciner är farligare än sjukdomen som den vaccinerar mot, så vet jag att det inte är så.
Det är enkel matematik. Man räknar på hur många som drabbas av allvarliga biverkningar av vaccin jämfört med hur många som blir allvarligt drabbade av sjukdomen. Då är det solklart.
Det är precis som med rasism och anti-rasism eller fascism och anti-fascism. Räkna hur många som dödats av rasism och jämför med hur många som dött av antirasism.
Sen vet man förstås aldrig vad framtiden bär med sig, men hittills lever man längre om man vaccinerar sig och träffar en antifascistiskt antirasist i en mörk gränd, jämfört med om man inte vaccinerar sig och träffar en fascistisk rasist i en mörk gränd.
Så jag går till vaccineringsstället, men jag har glömt en viktig sak. Av någon anledning så går jag dit och tänker att eftersom det är någon som ska ge mig sprutor så är det ett slags sjukhus. Och när jag ser alla gamla människor därinne som väntar på att få sina influensa och covidvaccin, förstärks känslan av sjukhus.
Jag har helt glömt bort att människorna som arbetar här är försäljare.
Och jag kommer verkligen inte ihåg det när säljaren är en vänlig, ung kvinna med bruna ögon som tar in mig i ett litet rum med ett skrivbord, två stolar och en brits och frågar vart jag ska åka.
”Jag ska till Södra Asien”, säger jag.
Hon får genast ett bekymrat uttryck i de nyss så varma ögonen. Eller så inbillar jag mig det. Sa hon oj, då? Eller sa hon inte det?
”Hur länge ska du vara borta?” frågar hon. ”Ska du vara i djungeln?”
”Inte så länge”, säger jag. ”Och jag har verkligen inte tänkt att vara i djungeln.”
Men vet jag det, egentligen? Plötsligt händer något, en buss stannar, en taxi åker fel och så – vips – är man i djungeln.
I södra asien finns många myggburna sjukdomar, säger hon.
Åh, nej, tänker jag. Myggburna sjukdomar.
Ja, man kan få dengue-feber.
Åh nej, tänker jag. Dengue-feber?
Och nästan alla blir ordentligt magsjuka.
Åh, nej, tänker jag. Magsjuka.
Och så säger hon: Vet du, om du verkligen ska åka är det bra om du också fyller i Vita arkivet. Det är bra om de anhöriga vet vilken färg du vill ha på kistan.
Nej, så säger hon inte, men det känns så. Jag försöker påminna mig om att jag inte reser till dödsskuggans dal utan till något som allmänt kallas semester.
Jag plockar upp alla mina gamla vaccineringskort. Eftersom jag är lite orolig av mig så har jag kvar dem ända från när jag reste till sydostasien i början på 1990-talet.
Jag häller ut dem på bordet mellan oss och hon börjar bläddra igenom dem.
”Du har redan hepatit A”, säger hon och låter hon besviken? Nej, det är nog bara inbillning.
Och den där medicinen som ska skydda hyfsat mot kolera och magsjuka, den ska jag ta precis innan jag reser. Det är en dyr drink, men billig om man jämför med att man ska ligga sjuk en vecka under sin stackars semester.
”Och du behöver fylla på stelkramp”, säger hon.
”Och TBE”, säger hon.
Jag tittar förvånat på mina papper, jaha, ja, jag har tydligen varit orolig för TBE för länge sedan, det hade jag glömt bort.
Hon plockar fram sprutorna.
”Är det okej om jag lägger mig ner?” säger jag.
Jag intar viloläge på britsen.
”Ska du inte sprita innan du sticker”, säger jag oroat.
”Nej, det behövs inte”, säger hon och verkar inte alls glad över att få hjälp att utföra sitt arbete.
Jag lämnar vaccinationsstället med ömmande axel.
Varför ska jag ens ut och resa. Varför kan jag inte bara semestra i Sverige, åka till ett regnigt Göteborg och bli överkörd av spårvagnen som en normal människa?
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn.
Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga.
Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok.
Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv.
Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.
Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).
Om ”Björnpojken”:
Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge.
Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.
Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.
Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen
Augustin Erba 