Nu när vi närmar oss nationaldagen funderar jag extra mycket över vad svenskhet betyder. Och det har förstås flera skäl. Ett av skälen är att min mammas föräldrar flydde från rysk ockupation av Ungern och att min pappa flydde från diskriminering av kristna i Egypten. Ingen av dem hade svenska som modersmål. Så även om jag är född och uppväxt här i Sverige, så är svenskhet inte något som jag har fått från mina föräldrar.
När jag växte upp då var det svenskt att vara alliansfri i fred och neutral i krig, det var svenskt att tro på folkhemmet och det var svenskt att bara ha två tv-kanaler – och vara hyfsat nöjd med det. Men det är ju inte svenskt längre.
Sen trodde jag det var svenskt att äta kräftor, men det var innan jag hade rest runt i världen och upptäckt att kräftor det äter man på många andra ställen också. Några av de godaste kräftor jag ätit är bakom en bensinmack, på en stekhet asfaltsgård i Texas.
Och så trodde jag förstås att det var svenskt att ha svenska som modersmål, men det var ju när jag var barn och obildad, innan jag förstod att det fanns andra språk i Sverige, som till exempel samiska och meänkieli.
Men det finns andra skäl till att svenskhet inte är så lätt att få fatt i. Och det är att mycket av det som jag växte upp med och trodde var svenskt, inte är det.
Jag trodde först att det var på grund av min utländska bakgrund som jag inte fattat, men ju äldre jag blir desto mer undrar jag om det faktiskt är fler än jag som inte känner till det.
Första gången var när jag insåg att min älskade svenska barndomsserie ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, var inspirerat av det amerikanska Sesame Street. Detta är inte en kopia, men det som jag ändå trodde var något unikt och svenskt, och fint – att lära barn läsa och räkna – hade ändå sitt ursprung utomlands.
Ett annat exempel är Jante-lagen. Den är inte svensk, utan skrevs av Aksel Sandemose, en norrman. Och vad värre är, den är nog inte norsk heller, utan beskrevs redan av den romerske historikern Titus Livius, för tvåtusen år sedan som talade om att de som sticker upp ska huggas ned.
Jaja, tänker ni, det är inte så farligt. Nej, kanske inte. Men i alla fall för mig så smärtade det att inse att ”Brev från kolonin”, ni vet, den där med Cornelis Wreeswijk som jag fnissade åt som barn, det är en cover. Ja, det är inte bara en cover, det är en dubbelcover. Melodin, ni vet nannan-ni-niinnnanana, är ur Amilcare Ponchiellis opera La Gioconda, Timmarnas dans.
Men inte nog med det, själva textidén och att göra en modern låt av den, det kommer från en amerikansk skämtsång om ett brev från en unge från 1965 ”Hello Muddah, hello Faddah”, som sjöngs av Allan Sherman. Sen var ju Cornelis holländare från början förstås, men jag hamnade i alla fall i chock när jag förstod att brev från kolonin är byggd på en kombination av italiensk opera och amerikansk humor.
Sen om det är någon självgod liten italienare som lyssnar och fnissar åt att jag trodde detta var svenskt, så vill jag säga att denna så kallade italienska opera, är byggd på en historia som skrevs av Victor Hugo och han är ju, som bekant, fransman.
Listan är väldigt lång över saker som inte är svenska, men som jag trodde var svenska långt upp i vuxen ålder.
När jag flyttade till Göteborg tänkte jag att det skulle bli som när jag såg Albert och Herbert, på tv, ni vet det där två goa gubbarna som handlar med skrot? Men det är en svensk översättning av ”Steptoe and Son”, en brittisk långkörare från 60- och 70-talet.
Men Jönsson-ligan, då, finns det något svenskare än den? Jag är ledsen om ni sätter kaffet i halsen, men Jönsson-ligan är inte heller svensk. Det är en bearbetning av den danska, ja en dansk filmserie, Olsen-banden. Den första Olsen-banden filmen kom 1968. Men då tänker ni att nu får det faktiskt räcka och man kan faktiskt göra egna spin-offer som är originella. Titeln Dynamit-Harry, till exempel, det måste väl ändå vara en svensk uppfinning. Det kan väl ändå inte vara danskt? Harry, det är väl inte danskt.
Nä, Dynamit-Harry är faktiskt inte en dansk titel. Men… tyvärr. Den är norsk!
”Olsen-banden och Dynamit-Harry” är den norska filmen, ja som är byggd på den danska filmen ”Olsen-banden på spanden”.
Ber om ursäkt för uttalet, men jag är ju svensk, inte dansk.
Så vad är då svenskhet?
Ja så här långt tycker jag att det finns lika många varianter på svenskhet, som det finns svenskar. Men det är ju några dagar kvar till nationaldagen, så jag fortsätter att fundera ett tag till.
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn.
Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga.
Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok.
Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv.
Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.
Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).
Om ”Björnpojken”:
Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge.
Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.
Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.
Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen
Augustin Erba 