Ni som följt mina kåserier vet att jag ofta växlar mellan brittisk och fransk humortradition. Jag älskar brittiska underdrifter och jag är väldigt förtjust i fransk absurdism.
Så här kommer ett kåseri som hade glatt Francois Rabelais, så här nära femhundra år efter att han skrev om den store Gargantua:
Jag försöker följa med i den senaste forskningen om kroppen. När jag växte upp var det inte så mycket prat om tarmarna, men numera har tarmrapporteringen blåsts upp till orimliga proportioner.
Nu pratas det om probiotika, det talas om att immunförsvaret bor i och kring tarmen och gut-brain-axis och så vidare. Jag bara väntar på att någon ska ge ut en bok som heter typ ”Tarmflora och tarmfauna”. För att det bor varelser i våra tarmar. En hel värld. Några arter är vanligare än andra, beroende på gener och vad vi äter. Det pågår någon slags konkurrens i tarmen, och om jag har förstått det rätt är olika bakteriearter bra på att bryta ner olika sorters mat. Och inte bara immunförsvaret styrs av tarmen, utan också humöret, visar det sig.
Så nu har jag bestämt mig för att ett nytt förhållningssätt till tarmen.
Du har bestämt dig för att prata om din tarm i radio, tänker du kanske. Jo, det förstås, men jag har tänkt att jag från och med nu ska behandla mina tarmbakterier som om det var ett husdjur. Som om det var en hund, typ. Och då vet ni vad det första man ska göra. Döpa husdjuret.
Det finns ett namn som ligger väldigt nära till hands. Eftersom man Trump-etar ur sina nedre regioner.
Men det här är ju public service så jag väljer något mer neutralt. Jag kallar mina tarmbakterier för Gösta.
Jag sitter på tåget och känner hur magen värker lite lätt. Jag vet precis vad som skulle göra situationen bättre. Gösta behöver vädra.
Hade det nu varit den gamla världen, då tarmen var onämnbar hade jag gjort en omvärldsanalys. Vilka andra människor sitter i vagnen, hur nära sitter de och framför allt – finns det något barn i närheten som man kan blänga förebrående på när det plötsligt börjar stinka.
En normal människa släpper ut luft kanske tjugo gånger per dygn.
Det finns undersökningar som visar att mer än hälften av oss som bor i Sverige besväras av uppblåst mage. Och jag vill nu föreslå en lösning. Men då måste alla vara med på det. Och kom nu ihåg att tänka på era tarmbakterier som en gullig hund som kanske heter Gösta.
Men för att detta ska bli begripligt behöver jag göra ännu en liten utvikning. Häng med:
Kommer ni ihåg hur det var för trettio år sedan, när man fick röka överallt? Man fick röka på flygplan, man fick röka på restauranger, man fick röka på tåget.
Det spelade ingen roll var man var, men man hade alltid rätt att tända en cigg eller en pipa och det spelade ingen roll om man satt bredvid någon icke-rökare som just fått in förrätten, man kunde ändå tända sin cigg och blåsa stink över någons toast Skagen.
Och den stackars icke-rökaren kom hem med kläder som doftade surt av rök och behövde vädras. Men så var det. Alla accepterade det. Och det var omöjligt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt.
Tänk om vi skulle återinföra rätten att stinka offentligt, men av hälsoskäl. Det är ju inte nyttigt för Gösta att inte få komma ut i friska luften.
Det är ju socialt accepterat att rapa, bara man inte gör det för högt, eller stinka ner hela morgonbussen med allergiframkallande hårspray.
Så jag vill starta en rörelse för att befria Gösta.
Jag tror att det är viktigt att vi har ett bra namn inte bara på Gösta utan på hela den här rörelsen. Det var alldeles för få som slutade röka på grund av ”Non-smoking-generation”, som det hette på den tiden. Så ”Generation fjärt” eller ”Flatulens-generation” är uteslutet.
Man vill heller inte ha något alltför gulligt: Ingen vill säga att den är en fjärtis eller eller prutter.
Jag tror att man behöver något medicinskt klingande namn. Och något som visar på ett högre syfte.
Man kan sitta på en middag, släppa Gösta fri med ett brak och sedan se sig omkring med en oskyldig min och förklara sig: jaha, ni klagar inte på att Mahmoud är glutenintolerant eller att Anna inte äter kött, men jag kräver samma acceptans, för jag hör till Tarmräddarna.
Gör som Gösta och jag. Bli en Tarmräddare.
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn.
Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga.
Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok.
Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv.
Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.
Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).
Om ”Björnpojken”:
Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge.
Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.
Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.
Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen
Augustin Erba 