Augustin Erbas författarsajt

Etikett: Sveriges Radio

  • Vad ett medborgartest i Sverige borde innehålla

    Jag är på vinterbesök i Paris. När jag turistar i Frankrike är det absolut viktigaste för mig att inte framstå som turist. Kanske för att jag har avlägsen fransk släkt. Eller för att det känns bättre att vara uppväxt i Le Septieme Arrondissement, än i Fisksätra. Man har, som bekant, inte utsikt över Eiffeltornet från Fisksätra Centrum. 

    Innan det fanns smarta telefoner gick jag vilse hela tiden i Paris, för att jag vägrade plocka fram en karta. Inget säger turist så mycket som att veckla upp en karta. 

    På min vinterutflykt i Paris händer det finaste som kan hända mig när jag turistar. En elegant fransyska hejdar mig, på väg upp från Le Metro och frågar om jag vet vägen till en gata i närheten. När folk gör så är man ju så gott som fransman. Det är nästan så att jag då förväntar mig att president Macron själv ska dyka upp och överlämna ett franskt pass till nyblivne hedersmedborgaren Augustin Erba, förlåt ÅGUSTÄN. 

    Jag vet att man snart riskerar att bli utslängd från Sverige om man råkar ha två medborgarskap, eftersom vi just nu verkar tro att vi behöver bli färre i Sverige och inte fler, men fransk medborgare, kom igen. 

    Det finns ett besvärande akut problem med fransyskans fråga, och det är att jag inte känner till gatan hon frågar efter. Jag känner inte till så särskilt många gator alls i Paris, egentligen, om jag ska vara helt uppriktig. 

    Är man svensk finns det vissa krav för att man ska våga peka ut vägen för någon. Man bör till exempel veta vägen. 

    Är man fransman så lyder man under helt andra regler. Det viktigaste är att man är artig. Och det är, i franska ögon, oartigt att inte svara på frågor som man får. Även om man kanske inte sitter inne med svaret. 

    Senaste gången jag frågade om vägen just i Paris så var det en man som rynkade pannan kraftfullt och sedan pekade åt vänster. Han pekade med hela kroppen som om det var en enda pil. 

    ”Är du verkligen säker”, frågade jag, för jag hade verkligen för mig att det var åt andra hållet, är du säker att det är är inte åt andra hållet. 

    ”Åh, mais naturellemant”, sa fransmannen artigt och pekade lika tydligt åt – andra hållet. 

    Det är inte första gången det händer och i det ögonblicket fransyskan riktar sin vädjande blick mot mig, och ber om vägledning förstår jag precis varför det blir så. 

    I detta ögonblick har jag två val. Antingen säger att jag tyvärr inte hör hemma här, att jag hör hemma i ett land vid polcirkeln där det ibland går älgar och vargar på isgatorna och att jag naturligtvis inte kan förväntas hitta bland gränderna i Marais-kvarteren.

    Eller så gör jag som en äkta fransos. Jag rynkar pannan, jag fäller ut min hand, hela handen och jag ler självklart och pekar kraftfullt ut vägen. 

    ”Där borta, mademoiselle, där ligger allt värdsligt ni söker efter. Men om det är en dikt ni behöver, så råkar jag dessutom vara författare. Mais oui!”

    Och så skulle jag få ett förtjusande leende och få känna mig som en hjälpsam fransos. Så småningom kommer hon ju upptäcka att jag inte haft en aning om vägen och pekat på måfå, men vid det laget är jag långt borta och myser vid tanken på min nya hjältestatus. Och sen finns ju faktiskt möjligheten att jag råkar visa henne rätt. Det finns ju bara fyra riktningar i världen. Norr, söder, öster, väster.

    Det betyder att varje fransman som slumpvis pekar ut en riktning ändå har 25 procents chans att ha rätt. Och om man räknar med att fransyskan mitt emot mig som tar emot instruktionen inte lyckas följa riktningen exakt, så finns ju alltid möjligheten att hon tänker att den där snygge fransmannen med den exotiska brytningen (ja, exotisk, sitt ner), han visade säkert rätt väg, det var att lilla jag blev så knäsvag när jag hörde hans röst att jag tappade bort riktningen.

    Ja, ni hör ju vilka kval man kan drabbas av när någon frågar en om vägen i Paris. 

    Ska vi ha medborgartest i Sverige, så borde detta vara testet. Och jag klarar det perfekt. Jag kastar ett skamset öga på min fru som inte alls verkar lika överlycklig som jag över att jag blir stoppad på gatan av en främmande kvinna. Jag vänder mig till fransyskan och slår hjälplöst ut med händerna och säger sorgset: ”Jag kommer tyvärr inte härifrån.” 

    Och jag ser direkt hennes besvikelse. Men om det var för att jag inte vet vägen eller för att det vara att jag är oartig nog att inte dra till med något, det kommer jag aldrig att få veta.

    (Detta kåseri sändes tidigare i  Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Jag har hållit en krukväxt vid liv i 50 år – när kan jag slänga den?

    Jag går upp på morgonen och sätter mig för att skriva intill mitt citronträd. Och då gör jag en sorglig upptäckt: det ligger stora gröna blad på golvet intill den stora krukan. 

    Det är drygt femtio år sedan min pappa tog en citronkärna och stoppade i en kruka. Ett skirande skott, en förtjust småbarnsfamilj, en liten pojke som får en planta att ta hand om. En planta som växer ikapp med den lilla pojken.

    Och sen, när min pappa försvinner, blir plantan ännu viktigare. Jag äger inget hus som funnits i släkten i hundra år, eller ens ett skrivbord från det förflutna. Så kan det vara i trasiga familjer som varit på flykt. 

    Citronen är en av de få saker jag har kvar från den tiden. Och trädet har varit med om mycket.

    En gång, när jag lämnade allt, lägenhet, relation och en framtid som jag inte längre trodde på, då brydde jag mig inte om att vattna det på länge. Det var som att jag ville att trädet skulle dö: det blev torrt, spretigt, utan ett blad. Jag hade inte hjärta att göra mig av med det.

    Men i min nya lilla lägenhet fick det små skira, gröna skott. Då bestämde jag mig för att det skulle få en andra chans. Jag köpte en växtlampa. Det här är ett träd som är gjort för att befinna sig i Medelhavets värme. Trädet hämtade sig. Och jag med. Och hur litet jag än bodde, så fanns det alltid plats för citronträdet. Det blev äldre, det behövde beskäras ibland. Det syns att det varit med om mycket.

    Jag pratar ibland med citronrädet. Jag skyller på att jag någonstans har läst att träd gillar koldioxiden som vi andas ut. 

    Och häromdagen låg det gröna blad på golvet bredvid trädet. Mitt citronträd har fått en form av kvalster, de är små röda citruskvalster och de suger musten ur bladen. Och de gör små otäcka nät mellan bladen så de lättare ska kunna klättra. 

    Jag har försökt bli av med de där kvalstren i flera år nu. Jag har badat trädet i såpa, jag har klippt ner det, jag har till och med köpt femtusen rovkvalster. Ja, jag köpte femtusen små fiendekvalster och hällde över min växt. Jag gick till och med en kurs på universitetet i Trädgårdens biologi – allt för att bli bättre på att sköta växter. Och det jag prövat har fungerat – ett kort tag. Men sen kommer kvalstren tillbaka och jag vaknar och upptäcker gröna blad på golvet.

    Är det dags att tänka att jag har annat att göra i livet än att ta hand om en krukväxt?

    En del av mig önskar att jag inte hade gått den där biologikursen för jag tittar på mitt citronträd och inser att mina känslor har förändrats. Jag har alltid betraktat det som en koppling till min sedan länge döde far. Jag har alltid betraktat det som ett litet mirakel att trädet har överlevt. Som om det finns en högre makt som vakar över trädet. Och mig. 

    Men nu tittar jag på trädet och jag vet precis varför det har klarat sig. Det finns ingen mystik längre, det är bara kemi. Ha en lagom kombination av jord, vatten och ljus, så kan man få saker att gro. 

    Och sen tänker jag på barnen. Jag menar, vilken plåga att behöva ärva ansvaret för ett träd. Ett åtagande som ska förfölja en genom hela livet.

    ”Jag råkade döda pappas träd, ett som han tog hand om i hela sitt liv.”

    Sånt kan man väl inte lämpa över på sina barn?

    Är det för att jag vill att trädet ska vara perfekt som jag inte står ut med det just nu? Är det för att åldrandet gett det skavanker? Två meter spretigt träd med slokande blad. 

    Och jag kan inte sluta fråga mig: När ska man göra sig av med saker som har sett sina bästa dagar? Och hur vet man när det är?

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • En liten berättelse om schack-klubben i Fisksätra

    Min pappa tyckte att det var viktigt att vi barn skulle lära oss att spela schack. Det var ett bevis på förmågan till logiskt tänkande. Och det var viktigt att vara bra på logiskt tänkande. Mina invandrarföräldrar ville nämligen inte att vi skulle betraktas som invandrare, trots att min pappa var från Egypten och min mamma från Ungern.

    Vi skulle vara mer väluppfostrade, vi skulle vara duktigare och framför allt skulle vi vara felfria så ingen skulle kunna klaga på oss. Som invandrare var vi ansvariga för hur människorna i Sverige skulle betrakta inte bara oss, utan alla invandrare. Vi skulle bete oss så att folk inte tänkte på varifrån vi kom. Så min pappa lärde mig hur man flyttar kungar och bönder. Jag spelade mot honom och förlorade. Förlorade igen.

    Kanske inte så konstigt med tanke på att han höll på att doktorera i fysik. Men det duger ju inte att förlora om man ska vara duktig så jag började lösa schackproblem i morgontidningen. Jag lånade böcker på biblioteket om schack. Och då berättade bibliotekarien att det fanns en schackklubb här i biblioteket i Fisksätra. 

    Den som skötte schackklubben var en man med mustasch, nu är det här ett tag sedan, så kanske minns jag fel, men jag har för mig att han hade en tvättäkta 70-talsmustasch. Men hans viktigaste egenskaper var att han var snäll, han var hjälpsam och han tyckte om att spela schack. 

    Och ibland fick jag spela mot vuxna i schackklubben. Det var fantastiskt. 

    Kommer ni ihåg hur det är att vara barn? De vuxna bestämmer vad man ska ha för kläder på sig, de bestämmer vad man ska äta, de bestämmer var man ska gå i skola. De bestämmer när man ska gå upp på morgonen och de bestämmer när man ska lägga sig. 

    Men vid schackbrädet spelar det ingen roll vem som är barn och vem som är vuxen. Det enda som räknas är att man spelar. Och jag kommer fortfarande ihåg det sista partiet schack jag spelade på den där schackklubben i mitt älskade bibliotek. 

    Biblioteket var den bästa platsen i min förort, för där fanns några av världens finaste människor, de som ägnar sitt liv åt andras läsande – eller som de kallas – bibliotekarier. När det kom in bråkstakar, våldsamt berusade människor, men också stökiga unga, så förklarade bibliotekarierna vänligt men bestämt, för dem, att det här är en plats där man läser böcker, läser tidningar, lyssnar på skivor, frågar om boktips, spelar schack och sånt.

    Och om man inte har tänkt att göra just de här sakerna, så behöver man gå någon annanstans. 

    I rummet där schackklubben samlades en gång i veckan spelade jag mitt sista schackklubbsparti. Det var mot en vuxen kvinna. Vad var jag? Kanske tio år? Kanske var jag äldre? Hur gammal var hon? Ja, hon var rejält vuxen i alla fall. Kanske var hon fyrtio. 

    För mig var varje parti på liv och död. För mig var varje parti ett steg närmare att kunna spela så bra schack att mina föräldrar skulle tycka att jag var ett lyckat barn. 

    Och så såg jag det, jag såg en väg framåt i partiet. Drag som skulle leda mig till vinst. Jag vågade knappt titta på kvinnan mitt emot. Jag var så rädd att hon skulle upptäcka vad jag hade fått syn på. Men det gjorde hon inte. 

    Med en triumferande min och glädjestrålande röst utropade jag: Schack! Matt!

    Jag vann.

    Jag vet inte vad som for genom kvinnans huvud när hon såg den lilla mörklockiga pojken bli så jublande glad över att äntligen – äntligen – ha besegrat en vuxen. Men jag vet vad hon gjorde. Hon sneglade bort mot mannen med mustasch som stod i andra änden av rummet och hjälpte någon.

    Hon lutade sig fram över bordet mellan oss. Och så såg hon mig rätt i ögonen och väste: ”Jävla svartskalle.”

    Jag sänkte blicken mot brädet där pjäserna fortfarande stod kvar i min vinnande kombination. Det gick några sekunder. Sedan reste jag på mig, stolen skrapade högt och mannen med mustaschen tittade upp och frågade vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle gå hem och så gjorde jag det.

    Jag visste att jag aldrig skulle tillbaka till schackklubben, till biblioteket jo, men aldrig schackklubben. 

    Hemma tänkte jag på att det mina föräldrar hade lärt mig var fel. För det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig, för vissa människor kommer man alltid vara en svartskalle. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Det är översvämning i stugan

    När jag upptäcker att det står en decimeter vatten på golvet i vår lilla sommarstuga tänker jag på Pollyanna. Kommer ni ihåg Pollyanna? Det var huvudpersonen i en barnbok om en liten flicka som hade det hemskt, men som höll modet uppe genom att tänka på att det kunde vara värre. 

    Jag tänkte som Pollyanna när jag var barn och råkade ut för svåra saker. Skulle jag tillämpa Pollyannas filosofi idag så skulle jag alltså tänka jag att det kunde varit mycket värre: jag kunde till exempel haft en dyr och fin sommarstuga. Jag kunde haft en större sommarstuga. Jag kunde haft en sommarstuga som jag verkligen älskar. Då hade det varit värre. I själva verket ska jag vara glad att jag ens har en sommarstuga som kan bli full av vatten. 

    Men Pollyanna-metoden fungerar inte på mig. Mitt liv har varit en enda lång räcka av besvikelser när det gäller livsåskådningar som ska hjälpa mig. 

    Ta mindfulness, till exempel. Då borde jag koncentrera mig på kroppen och slappna av. Jag borde tänka på min andning. Men jag kan tänka på min andning tills jag blir blå, det kommer ändå inte få bort vattnet från golvet. 

    Eller det här med att försöka leva i nuet. Vad betyder det ens? Hur skulle jag inte kunna leva i nuet? Jag lever i nuet när jag tänker på det förflutna: varför skaffade jag ens en sommarstuga? Jag lever i nuet när jag tänker på allt jobb det kommer att bli att få min lilla stuga att bli rimlig igen. 

    Nä, leva i nuet låter bra, men det är allt det gör. För alla lever vi i nuet, vare sig vi vill eller inte. 

    I terapi fick jag lära mig att jag borde tycka om mig själv, att jag duger som jag är. Men samtidigt får jag alltså lära mig att jag behöver bli bättre på att tycka om mig själv och tycka att jag duger som man är. Men i så fall duger jag ju inte som jag är? Va?

    Och sen finns det förstås de som tänker att man sätter sig och tittar på översvämningen och tar några öl för att det då kommer att kännas bättre. Men nästa morgon blir det ännu värre, för då har man kemisk ångest och är ledsen inte bara för att man har en blöt sommarstuga.

    Jag kan försöka tänka: ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Men det vill jag verkligen undvika. Tänker jag på att om hundra år spelar det ingen roll att det var vatten i sommarstugan, börjar jag raskt tänka på att det inte spelar någon roll att jag hade en sommarstuga och därifrån är steget inte långt till att tänka på att inget av det som jag försökte uträtta i livet spelar någon roll om hundra år och det kan jag säga att sitta och tänka att jag inte spelar någon som helst roll och att ingen minns mig om hundra år, det är inte vägen till en inre harmoni. 

    Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, så jag visar bilder på översvämningen för min omgivning, men ingen blir glad av att börja tänka på översvämningar. Folk får ett jagat uttryck i ansiktet och säger ”Jag borde åka ut till stugan, det var ett tag sedan.”

    En gång i tiden, när jag var väldigt religiös, hade jag nog bett till Gud och tagit emot detta som en så kallad prövning. Ni vet, ungefär som pesten, gräshoppssvärmar eller att mitt förstfödda barn ska avrättas av någon dödsängel. Men jag är inte religiös längre, för en av de saker jag prövat att tro på är mirakel. Och livet har lärt mig att det finns inga mirakel. Det finns försäkringsbolag, men de är väldigt, väldigt långt från mirakel. 

    Så hur gör jag då? Hur gör jag för att inte tappa modet? Hur gör jag?

    Jag gör det här. Jag skriver och sätter ord på vad som har hänt.

    Tack för att ni höll mig sällskap. 

    (Detta kåseri publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

    Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

    Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

    Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

    Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

    Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

    Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

    En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

    Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

    Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

    Kulturminera!

    Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

    Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

    Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

    Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

    Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

    Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

    Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

    Att det inte är andra bullar?

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Den stora lögnen om semester som alla intalar sig

    Jag står på tågstationen i Säter och tåget är försenat. Ett äldre par börjar prata med mig. De ska flyga till Grekland, men är inte särskilt bekymrade. 

    Jo, det är någon macka som skulle tagits med som blivit kvar hemma, men fast de ska till flyget, och tåget är försenat på obestämd tid, så är de helt obekymrade. För de har nämligen en genial lösning på hur man inte missar flyg. 

    Om jag själv får bestämma så åker jag till flygplatsen så jag har gott om tid. Det betyder alltså att jag ska kunna upptäcka att jag har glömt passet, ska hinna åka hem igen, hämta passet, komma tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag inte minns om jag låste dörren, åka hem igen, låsa dörren, åka tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag glömt packningen på bussen, hinna ringa bussbolaget och få hjälp, vänta in bagaget, hämta packningen åka tillbaka till flygplatsen. Sedan upptäcka att passet har gått ut. Hinna få ett tillfälligt pass. Och ändå ha tid att stå i kön till kaféet med det godaste kaffet. Och ha tid att låta det svalna.

    Det här är vad jag kallar sunt förnuft, men vad som somliga i min omgivning menar tyder på att jag har en ångestdriven personlighet. De kan ha rätt.

    Det viktigaste jag gör för att undvika att ha ångest är att arbeta på dagarna och att skriva på mina romaner resten av tiden. Om jag har en massa svåra saker att göra så hinner jag helt enkelt inte ha så mycket ångest. 

    Ni anar nu kanske varför det är en sån utmaning för mig med det som kallas för semester. 

    Länge levde jag i uppfattningen att alla andra visste hur man har semester. Jag har skämts för att jag fortsätter att skriva på mina böcker, fast man ska ha – semester. 

    Men med åldern så har jag upptäckt något. Folk säger att de ska ha semester, att de ska göra ingenting. 

    Men här kommer sommarens tyngsta scoop: Det är inte så. Folk ska träffa vänner, dricka vin, odla sparris, åka på båtuflykter. Folk ska plocka svamp, plocka bär, plocka hem tretton rätt. Någon ska bygga en altan, putsa fönstren eller gå en kurs i akvarellmålning. Någon ska åka till Grekland, precis som det där paret på Säters station, som vi strax ska återvända till. 

    Och pröva att säga ordet semester till en småbarnsförälder. 

    Det där paret på Säters tågstation, de hade ett enkelt trick. De var inte stressade över att missa flyget, för de skulle – tada – bo på ett hotell på flygplatsen. Och då kanske ni tycker att det är löjligt att ha så goda marginaler. 

    Tåget från Säter blev fyrtiofem minuter sent. Men det kan vara värre. Några av er som lyssnar kanske åkte bil eller buss på E4 mellan Nyköping och Norrköping i måndags. Jag åkte åt andra hållet och fick se den längsta bilkö jag tror att jag någonsin har sett. Vägen ska byggas om och det gjordes en omdirigeringen av trafiken som gjorde att en del satt i kö i fyra timmar. Jag drabbades inte, men jag tänkte förstås på de som skulle med sina flyg. Några missade tydligen sina avgångar. Stackarna, tänker jag. 

    Jag vet att jag borde tänka på alla miljoner som faktiskt hinner med sina flyg. Men så funkar det inte för mig. För mig blir det bara en bekräftelse på att man måste vara flygplatsen med gott om tid för att hantera oväntade problem. Och det betyder numera helst ett helt dygn i förväg. Det finns dock en risk att det inte hjälper. Jag kanske bara blir orolig för att komma sent till flygplatshotellet. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Bästa lifehacket: Äta samma mat varje dag

    Jag är i Norrköping och i en butik som är specialiserad på mat från Mellanöstern. Jag har inte varit här förut. Och så upptäcker jag upptäcker att burkarna med favabönor är betydligt billigare än i butiken där jag bor. Och att det verkar vara en av de populäraste varorna. 

    Då vaknar en tanke som jag regelbundet tänkt genom hela livet, men aldrig lyckats genomföra. 

    Jag äter mat huvudsakligen av två skäl:

    1: för att tanka energi.

    2: För att umgås. 

    När jag äter av sociala skäl, då är det trevligt om det smakar gott eller intressant, dels för att folk omkring mig tycker att det är viktigt att mat smakar gott, dels för att det är fint att tillsammans prata om hur god eller hur intressant maten är. Med min fru till exempel. 

    Men, och här kommer min förbjudna tanke: när jag äter bara för att samla energi, då är frågan: varför krångla till det? Varför behöva fundera på om jag ska äta ris eller pasta eller potatis? Varför fundera på om jag vill ha ägg, tofu eller kyckling? Gröt eller yoghurt. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag, ja, utom när jag ska umgås alltså. Säg att jag äter tre gånger om dagen. Det blir 21 måltider. Och av dem så äter jag kanske sex i den sortens socialt sällskap att det behöver vara gott. Det blir femton måltider där jag lägger tid och ork på att välja mellan saker som jag ändå, i slutändan, inte bryr mig särskilt mycket om. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag? Tänk vad mycket tid jag skulle få över. Jag skulle kunna skriva kåserier i Sveriges Radio varje dag om jag inte la tiden på att fundera på om jag verkligen är sugen på en ostmacka eller på boveteflingor.

    Och när jag står i den där butiken och tittar på favabönorna så inser jag att jag tittar på svaret. Favabönor är samma art som bondbönor som odlades som under tidig stenålder, alltså sextusen år sedan. Sen slutade man nästan äta det här i Sverige, men inte i Egypten.

    I Egypten är favabönorna huvudingrediensen i en maträtt som kallas för Ful Medames, eller Ful. (Uttalas typ som engelska fool).

    Man kan laga Ful på många sätt, men det vanligaste är att man helt enkelt steker bönorna i olivolja, kryddar med salt och mald spiskummin, sen mosar man en del av bönorna, häller på citron och kanske persilja och kanske lite mynta. Kanske tärnad färsk tomat. Det finns recept med vitlök i eller där favabönorna får sällskap av kikärtor. Oavsett så får man i slutändan en väldigt nyttig röra som egyptierna äter till pitabröd. 

    Egyptierna äter den till middag, de äter den till lunch, de äter den faktiskt också till frukost. De äter den kall och varm. Ni anar vart jag är på väg. En maträtt som man kan äta till frukost lunch och middag? En maträtt som innehåller både protein, järn och c-vitamin? En maträtt som dessutom är väldigt billig?

    Men det finns ett hinder för att jag ska äta Ful Medames tre gånger om dagen. Och hon står bredvid mig i matbutiken. Det är min fru, och hon har synpunkter på att äta samma sak till frukost, lunch och middag resten av livet. Hon pratar besvärande ofta om saker som livskvalitet. Det är ingen slump att jag är den som alltid äter upp resterna hemma. Jag har inga problem att äta gårdagens middag igen. Och igen. 

    Jag köper så många burkar favaböner jag orkar bära. Jag har ju ändå 15 egna måltider den här veckan. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • När man är tvärsäker och tyvärr har helt fel

    Mötet i Göteborg gick fortare än vad jag hade trott, så jag ligger en dryg timme före min planering. Jag ska åka hemåt. Det finns ett tåg som går tidigare, då skulle jag spara en timme. Och så kommer jag ihåg att jag har en avbokningsbar biljett. Perfekt. Det är lite krångligt för biljetten jag ska boka av hör till ett tågbolag och biljetten jag ska boka på tillhör ett annat. Och jag vill inte boka av en biljett och sedan stå utan tåg, om det nya tåget visar sig vara fullt. Och det är inte långt till det nya tåget ska gå, så det är bråttom. Man får inte gå på tåget utan biljett, så jag bokar först den nya biljetten. Den är dessutom billigare än den jag sedan avbokar så jag har sparat några hundralappar. Jag blir belåten med mig själv. Inte nog med att jag kommer hem tidigare, jag har också sparat pengar. 

    Jag tar stegen upp i vagnen i flygande fläng, så nöjd är jag, och så sätter jag mig på min plats. Det är perfekta platser, för trots att tåget är halvfullt så är hela den här änden där jag sitter – tom. 

    Då kommer en konduktör farande. Tåget har inte ens hunnit lämna stationen. 

    ”Är det där din plats?” säger hon vänligt. 

    ”Javisst”, säger jag, för det var ju bara någon minut sedan jag tittade på min biljett.

    ”För jag trodde den var ledig”, säger hon och fortsätter: ”Jag tänkte sätta en hel barnfamilj där”. 

    ”Det går bra för min del”, säger jag. ”Jag blir inte störd av barn.”

    ”När bokade du den där biljetten?” säger hon envist och tittar i någon maskin hon har med sig. 

    Hon vill verkligen få bort mig härfrån, låt vara på ett trevligt sätt. Men hon vill ha iväg mig. 

    ”För fem minuter sedan”, säger jag tryggt. 

    Jag har inte bara sparat tid och pengar. Jag har också svar på allt. Gud, vad skönt det är att äntligen få sätta ner foten. Jag tycker att jag är flexibel hela tiden, ett mähä. Men nu är situationen så otroligt enkel och hanterbar. Jag har rätt och hon har fel och jag tänker inte låta henne köra iväg mig. Jag tänker: jag säger ifrån alldeles för sällan. Jag borde verkligen ta större plats. Inte vara så försiktig att säga ifrån. Det är ju så mycket i världen som faktiskt är åt skogen. Jag ska börja ett nytt liv nu. En tillvaro då jag sätter ner foten ordentligt. Då jag står upp för mig själv oftare. I denna osäkra värld börjar min förändring med att jag minsann vet på vilken plats jag satt mig. 

    Jag fantiserar om vilka ställningstaganden jag ska göra. Jag ska inte bara ta ställning för att jag sitter på rätt plats och att jag har biljett. Jag ska börja här och nu, säga åt somliga människor att det verkar som om dom har glömt bort att alla människor – alla – är lika mycket värda. Och att vi får ett bättre samhälle om folk hjälps åt istället för att bara tänka på sig själva. Jag kanske borde bli statsminister. En sån som sätter ner foten i viktiga frågor. 

    ”Det kanske inte hunnit registrera sig i din maskin”, säger jag till konduktören för jag har inte bara svar på allt, jag är hjälpsam också. 

    ”Hm”, säger hon och går vidare i vagnen. 

    ”Vänta”, säger jag. ”Nu när du ändå är här kan du väl lika gärna kolla min biljett. Så vi har det gjort.”

    Det här tågbolaget kollar nämligen biljetter även om man sitter på rätt plats. Och jag hoppas kunna somna till på tåget. 

    Jag får fram min biljett och tittar på siffran som talar om vilken plats jag ska sitta på. Och så tittar jag på numret ovanför sätet. Sedan tittar jag på siffran en gång till. 

    Hoppsan.

    Eh.

    Jag har förväxlat två siffror på biljetten. 

    Hur man hanterar att man hade fel, säger mycket om vem man är som människa. 

    Jag skulle till exempel kunna hävda att jag hade läst rätt siffror på biljetten, det vara bara det att de hamnade i fel ordning. I så fall hade jag inte fel, bara inte helt rätt. Jag skulle kunna låtsas som ingenting, konduktören är redan på väg åt ett annat håll, hon har annat att göra än att tjafsa med tjurskalliga passagerare. 

    Jag skulle också kunna bestämma att jag har rätt, det jag har sagt gäller och jag tänker inte backa. Konduktören kan ju inte veta att jag kollat på biljetten. 

    Eller säga att jag hade otur. Det var egentligen inte mitt fel. Om jag bara inte hade sett fel på min tågbiljett så hade jag ju haft rätt. Eller hur?

    Så jag har en del möjligheter när jag upptäcker att jag har satt mig på fel plats. Och inte nog med att jag haft fel, jag har dessutom envisats. Jag har triumferat. 

    Så hur ska jag göra? Ska jag säga att jag hade bråttom och det var därför det blev fel, det vill säga att det egentligen inte var mitt fel, utan att felet var att det var bråttom?

    ”Du”, ropar jag till konduktören. ”Du, jag hade fel. De här platserna är lediga.”

    Hon tittar vänligt på mig och nickar. Hon är inte ens irriterad. Jag lommar iväg till min plats.

    Och jag, jag har lärt mig en sak. När man äntligen sätter ner foten, då ska man se till att det inte är i klaveret.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Varför kan inte gårdags-Augustin sluta ställa till problem för nutids-Augustin?

    Det finns en person i min närmaste krets som är fullständigt oansvarig. Det här är en person som hela tiden ställer till enorma problem för mig. Det är också en person som aldrig lär sig av sina misstag. Och nu undrar ni förstås om jag ska hänga ut den här personen offentligt och det tänker jag faktiskt göra. Inte med namn väl? Jodå, verkligen med namn. 

    Den person som inte lär sig av sina misstag är gårdags-Augustin. 

    Det finns ju, som ni vet, tre stycken Augustin Erba här i världen: det är gårdagens Augustin, det är framtidens Augustin och det är nutids-Augustin och det är förstås nutids-Augustin ni lyssnar på just nu.

    Ta det här när man tittar på sitt bankkonto och upptäcker att det har dragits pengar. Och så upptäcker man att någon har börjat prenumerera på en tv-kanal igen och så inser man att det är gårdags-Augustin som ville se en tv-serie, men som har glömt att säga till framtids-Augustin att säga upp abonnemanget. Eller när gårdags-Augustin köpte en bakmaskin till nutids-Augustin utan att jag bett om det. Nu står den bara står i vägen i köket.

    Gårdags-Augustin har heller inte respekt för min tid. 

    Om någon frågar honom i juni om han har tid att ta en halvdag i Eskilstuna i december då säger han javisst utan att blinka. Som om jag skulle ha en massa tid över nu. 

    Jag vet inte hur många gånger jag suttit med almanackan en morgon och stirrat på de saker gårdags-Augustin har sagt ja till och tänkt att han är helt absurd tidsoptimist. Jag förstår inte varför gårdags-Augustin inte kan tänka: skulle jag säga ja till att göra det här om det var idag? 

    Eskilstuna, idag, halva dan? Jag har ju ett jobb och ett liv att sköta. 

    Ändå säger gårdags-Augustin ständigt ja till den ena saken efter den andra, och det allra värsta är att det är ju inte gårdags-Augustin som måste göra alla de här sakerna. Utan det är ju jag. Nutids-Augustin som måste genomföra dem. 

    Det finns viktiga saker att göra om man uppfinner en tidsmaskin, som till exempel att ta itu med Hitler och fotografera dinosaurier, men överst på min lista skulle nog vara att åka tillbaka i tiden och prata med gårdags-Augustin och säga åt honom att skärpa sig. 

    Det värsta gårdags-Augustin någonsin gjort var när jag var typ 23 och gick till tandläkaren och tandläkaren sa: du, dom där visdomständerna, dom ser inte bra ut. Jag skulle ta dom direkt nu, innan de krånglar.

    Och då sa gårdags-Augustin. Men är det säkert att de kommer att krångla?

    Helt säkert är det inte, sa tandläkaren, men väldigt troligt. 

    Och så frågade tjugotreårige gårdags-Augustin: hur gammal kommer jag vara när visdomständerna börjar krångla?

    Kanske femtio? sa tandläkaren

    Ha! tänkte gårdags-augustin. Femtio? Det är ju inte ens säkert att jag lever då. Det är inte ens säkert att jorden har mänskligt liv då. Så gårdags-Augustin gjorde ingenting åt sina visdomständer och det blev nutids-Augustin som satt i tandläkarstolen som femtioåring och fick höra att tandläkaren sa. 

    Du, den där infektionen ser rätt illa ut. Vi måste nog ta den där visdomstanden. Synd att du inte tog den när du var yngre, de är inte lika besvärliga då. 

    Fin present att få från gårdags-Augustin, va? 

     Och då har vi inte ens pratat om bo-lånet? Vem har bett gårdags-Augustin att skuldsätta oss för resten av livet?

    Det är som om gårdags-Augustin tror att framtids-Augustin kommer ha mer pengar och mer tid än nutids-Augustin.

    Jag inser just nu att gårdags-Augustin satte mig i den här studion, skrev det här kåseriet som jag nu håller på att läsa upp. Tar det här aldrig slut? 

    Ingen kommer att vilja göra något kul med mig när det som imorgon kommer vara gårdags-Augustin har ägnat sig åt att klaga i radio över att folk vill göra roliga saker med mig. 

    Jag önskar verkligen att framtids-Augustin kan få snurr på den där tidsmaskinen. Det finns ju ett säkert sätt att ta reda på om han verkligen lyckats bygga en. I så fall kan han resa tillbaka i tiden, ja till exempel till detta ögonblick och stoppa mig från att säga mer dumheter. Ja, exakt. Nu.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri som tidigare sänts i Godmorgon Världen i P1 kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

    ”Sitt rak i ryggen!”

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

    När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

    dålig.

    ”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

    ”Givakt”, sa löjtnanten. 

    För man ska ju vara rak i ryggen.

    ”Sträck på dig!”

    ”Sitt upp!”

    Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

    Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

    Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

    Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

    Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

    Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

    Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

    Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
    En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

    Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

    Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

    Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

    Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.