Etikett: svenska författare

  • Kåseri: Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

    Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

    Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
    Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

    Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
    Jag är nämligen lång.
    För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
    Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

    När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
    Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
    Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

    Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
    Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

    Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
    Genom åren har jag försökt trösta mig.

    Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
    När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

    Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
    Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

    Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
    ”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
    Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

    Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
    Vi är minsann tuffare än så.
    Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

    För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
    Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här

  • Kåseri: Tangentbord är idiotiska – backstegstangentens placering till exempel

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 1.

    Jag sitter och skriver på en personligt påfrestande text när jag får nog. Men inte av texten.

    – Förbannade tangentbord, säger jag högt till mig själv och krukväxterna i mitt skrivrum.

    Jag prövade ett tangentbord för första gången 1980, på utställningen ”Hej Dator!” på Tekniska museet.

    Redan då reagerade jag. Det handlar om placeringen av backstegstangenten.

    Den vanligaste tangenten du trycker ner på ditt tangentbord är antagligen mellanslagstangenten. Ta en minut och betrakta den. Betrakta dess längd, betrakta dess bredd. Förundras över hur lätt den är att nå, hur lätt såväl höger som vänster tumme låter sig lånas till att förmedla de små andetagen mellan orden som du skriver ner.

    Tänk nu på vilka andra tangenter du använder oftast: Såvida du inte är en rättskrivande fantom så är det antagligen backstegstangenten. Den där tangenten som somliga kallar deleteknappen, som rättar dina felslag och som du måste trycka på flera gånger i rad om du vill ångra ordval.

    Denna nödvändiga knapp har placerats på tangentbordets yttersta högerkant, förvisad från händelsernas centrum som om den vore medlem i Alternativ för Sverige. Den är visserligen lite större än en genomsnittlig tangent, men den är ständigt utom räckhåll, trots att jag använder det korrekta höger lillfinger för att nå dit.

    Jag är övertygad om att en del av dem som får ont i handleden av att skriva på datorn får det av att de måste vrida hela handen för att komma åt.

    Den nuvarande placeringen av tangenterna på våra datorers tangentbord kallas för ”qwerty” efter de bokstäver som finns till vänster i den översta bokstavsraden.

    Det finns olika teorier om ursprunget till tangentbordets design. Enligt The Smithsonian Magazine var det första tangentbordet alfabetiskt. Ack så lätt att hitta tangenterna – de är ju i bokstavsordning, gick resonemanget. Men det fungerade dåligt. Och det är efter detta som teorierna går isär om ursprunget till dagens tangentbordslayout. Placeringen av tangenterna gjordes av en journalist – Christopher Latham Sholes lämnade in sitt patent 1878 och det var under andra halvan av 1800-talet som skrivmaskiner började tillverkas och säljas i större skala.

    De första skrivmaskinerna hade små armar som fälldes ut och slog bläcket mot pappret. Ju närmare varandra armarna satt i den lilla halvcirkel som utgjorde mitten av skrivmaskinen, desto lättare var det att de skulle haka i sin granne om de slogs ner nästan samtidigt. Om skrivmaskinisten var för snabb fastnade tangenterna.

    Därför är de vanligaste bokstavskombinationerna i det engelska språket inte i bredvid av varandra på qwerty-tangentbordet. Se hur långt h-e ligger ifrån varandra. En invändning mot den här teorin är att bokstäverna e-r sitter bredvid varandra, och de används ofta ihop i engelska. Men de som vägrar låta ursprungsteorin dö har ytterligare en teori: Det var ett pr-trick! Det skulle gå att skriva ordet ”typewriter” med enbart den översta bokstavsraden. Och då går det otroligt fort. Pröva själv, nästa gång du sitter vid ett tangentbord! För de kringresande skrivmaskinsförsäljarna var det tydligen något som imponerade på potentiella köpare.

    En annan teori är att det var telegrafister som hade stort inflytande över hur tangentbordet skulle utformas, och att qwerty testades fram när de skrev översättning från morse-kod.

    En av de allra tidigaste och mest framgångsrika skrivmaskinerna med qwerty byggdes av Remington. Min naiva uppfattning var länge att den vackra Remington-skrivmaskin jag har hemma av en slump har samma namn som vapentillverkaren Remington. Men tvärtom – efter att ha tjänat en förmögenhet på det amerikanska inbördeskriget ville vapentillverkaren tjäna pengar på människors byte av svärdet mot pennan.

    Det finns en teori om skrivmaskinens layout, som säger att när Remington verkligen ville skära guld med täljkniv så utbildade de maskinskrivare för en avgift. De blev snabba, de blev licensierade och så länge de som behövde skrivtjänster köpte Remington-maskiner kunde hastigheten garanteras. Och några år senare gick de största skrivmaskinstillverkarna ihop och enades om standardtangentbordet.

    Det har funnits konkurrenter till qwerty, men ingen har lyckats samla tillräckligt många användare för att få en förändring till stånd. Ingen är tillräckligt missnöjd för att ta sig över tröskeln att lära sig ett nytt tangentbord.

    Inte heller jag kräver ett helt nytt tangentbord, jag menar bara att vi måste göra något åt backstegstangenten.

    Oavsett vilken teori man tror på, så är det ohållbart att alla moderna delar av tangentbordet ska förvisas utom räckhåll för mina fingertoppar. Om det gick att ändra från vänster- till högertrafik, så går det att flytta backstegstangenten. Det finns bara ett sätt att åstadkomma detta. Jag ska sluta använda backstegstangenten tills det har blivit ändrat. Det kmmer bli olidligt och då år förändlingen nära.

    (Den här texten publicerades ursprungligen i DN. Prenumerera gärna för att läsa god journalistik, även om jag inte längre arbetar där.)

    Vill man hellre läsa böcker jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Så får man nio katter – novell i ny antologi

    Jag hade länge funderat över ett format för att skriva om när jag under en kort period i min barndom hade nio katter. Nu hittade jag en plats för den berättelsen i antologin ”Bästa, sämsta familj”. Det började med en katt, sedan blev det två. Sedan blev det ännu fler. Tills mamma fattade ett fruktansvärt beslut.

    Så här skriver förlaget om antologin:

    Familjen. Ibland går den en fullständigt på nerverna, ibland är den det bästa som finns.

    Ibland består familjen av två personer, ibland av många fler. Ibland är det en släkting man aldrig träffat. Ibland väljer man sin familj, men oftast inte. 

    I denna antologi för mellanstadiet har Rabén & Sjögren samlat en härlig blandning av elva noveller, illustrerade berättelser och tecknade serier på temat familj, skrivna och tecknade av välkända, omtyckta författare och illustratörer för målgruppen. Perfekt läsning både hemma och i skola! 

    Medverkar gör, förutom Augustin Erba också Arianna Bommarco, Greta Boström, Oscar Danielson, Johanna Gustafsson-Ahlzén, Fabian Göranson, Alex Khourie, Elin Lindell, Kayo Mpoyo, Klara Nordin Stensö och Camilla Sten.

    Man kan köpa den här: https://www.bokus.com/bok/9789129746846/basta-samsta-familj-11-berattelser-for-dig-pa-mellanstadiet/

  • Kristallglasögonen och slingerdörrarna: Vilmas desperata sökande efter ett botemedel i multiversum

    Man ser Vilmas ögon allt tydligare, eller är det hon som fått syn på dig?
    Omslag: Sara Acedo

    Inte nog med att Vilma tvingats flytta till Göteborg, nästan blivit ihjälbränd av Diamantdraken och kidnappats till en främmande värld. Nu väntar det värsta i hennes trettonåriga liv. När hon tar på sig kristallglasögonen – de glasögon som gör att hon kan se slingerdörrar som leder till andra universum – gör hon en hemsk upptäckt: Personen i spegeln ser dödssjuk ut. Läkarna säger att det enda som kanske kan rädda henne är en njure från hennes pappa. Han som försvann på havet och som kan finnas precis var som helst. För att hitta honom behöver Vilma, Konrad och rektor Anna kristallkikaren, och då måste de än en gång ta sig genom slingerdörren i växthuset och förbi Diamantdraken.

    Dödsmärkt är den tredje och avslutande delen i Augustin Erbas spänningsserie i ett multiversum där inget är som det verkar – eller är det kanske precis just så som det verkar?

    Köp den här: https://www.bokus.com/bok/9789129737554/dodsmarkt/

    Eller läs den som e-bok t ex här: https://www.bookbeat.com/se/book/dodsmarkt-1212405 Den finns förstås också på Storytel https://www.storytel.com/se/books/dödsmärkt-2725375 och Nextstory: https://nextory.com/se/book/dodsmarkt-3897038

    Pressröster om Det gula ljuset:

    ”Erba skriver koncentrerat och med bra driv. Och inte sällan riktigt roligt.” DN

    Uppfriskande, skarpt och kul.” Sundsvalls Tidning

    ”En överraskande, klurig och spännande bok.” Kristianstadsbladet

    ”En spännande start på en trilogi som man gärna vill läsa mer av.” BTJ

    Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Sara Rapp Acedo. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Vilma och den ilskna gudinnan – en bladvändare för barn och unga

    Om man tittar riktigt noga ser man ledtrådar till berättelsen reflekteras i glasögonen. Omslag: Sara Acedo.

    Sedan flytten till Göteborg har Vilma inte bara fått en ödla (eller är det en drakunge?) som husdjur och upptäckt slingerdörrarna, de som förflyttar henne någon helt annanstans där tiden kan gå fort eller långsamt. Dessutom har skolan brunnit ner och hennes enda kompis, Konrad, har förlorat tre år på att vara fast i ett parallellt universum. Det enda Vilma vill är att få återvända till truppgymnastiken. Men vad gör man när ens tränare visar sig vara en ilsken gudinna från en annan tid? Och när ens rektor vill att man ska hitta sin pappa eftersom hela världens existens står på spel?

    En gömd värld är den andra delen i Augustin Erbas spänningsserie i ett multiversum där inget är som det verkar – eller är det kanske precis just så som det verkar?

    Köp den här: https://www.bokus.com/bok/9789129737547/en-gomd-varld/

    Eller läs den som e-bok t ex här: https://www.bookbeat.com/se/book/en-gomd-varld-1159652 Den finns förstås också på Storytel https://www.storytel.com/se/books/en-gömd-värld-2578092 och Nextstory: https://nextory.com/se/book/en-gomd-varld-3898535

    ”Skickligt gestaltad realism i ny fantasyserie.” DN om Det gula ljuset

    ”Uppfriskande, skarpt och kul.” Sundsvalls tidning om Det gula ljuset

    Det gula ljuset är en överraskande, klurig och spännande bok.” Kristianstadsbladet

  • Blodsbunden – nu som ljudbok

    Ljudboksomslaget för Blodsbunden

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” har fortsatt att fängsla läsare sedan den först kom ut 2015. Blodsbunden fick ett storslaget mottagande av kritikerna, men det var först efter ungefär ett år som läsarna hittade till den. Sedan dess har den varit en återkommande gäst i bokcirklar och bokklubbar.

    Nu har Augustin Erba läst in sin roman som ljudbok och den finns där ljudböcker finns. Till exempel på Bookbeat eller Storytel.

    ”Om jag hade vetat hur personligt påfrestande det skulle bli att läsa in den, hade jag antagligen sagt nej”, berättar Augustin Erba. ”Jag hade tidigare läst in Snöstorm, och det fanns visserligen partier där som blev tunga för mig, på grund av hur nära de ligger verkligheten. Men kraften i Blodsbundens berättelse överraskade mig. Jag fick ta långa pauser och hade jag inte haft stödet av min producent/ljudtekniker Mats Ingemansson på Beppo Ljudproduktion hade jag kanske inte tagit mig hela distansen ut.”

    Blodsbunden är en historia om en pojke i en förort, en prinsessa och en mycket stor hund. Berättelsen har en hel del likheter med Augustin Erbas egen uppväxt.

    ”Den vanligaste frågan jag får kring Blodsbunden är hur mycket som är sant”, säger han. ”Och det enda svar jag kan ge är att alla känslor som finns är boken är sanna.”

    Blodsbunden finns som ljudbok från den 5 april 2022.

    Blodsbundens pocketomslag

  • ”Fenonomenal”, ”utomordentlig”, ”hjärtskärande”

    Therese Eriksson, SvD, skrev att ”Snöstorm” är utomordentligt bra och menade att det fina omdömet efter Blodsbunden om Augustin Erbas roll som episk berättare i det svenska författarlandskapet står fast.

    Linda Skugge sa sig vara imponerad och skrev i Aftonbladet att Livli, föremålet för huvudpersonens förälskelse, är en fenomenal rollkaraktär .

    DN (som lånat Aftonbladets Pia Bergström som recensent eftersom Augustin Erba är anställd på DN) skrev att det var en hjärtskärande överlevnadssaga, hyllade dramaturgin och menade att den fångat det dumma ljuva hoppet som förälskade människor kan känna.

    Kristian Ekenberg (som läses i ÖP, DT, LT och andra Mittmediatidningar) skrev att han mindes hur det var att vara nitton och ha ett brustet hjärta. Han avslutade sin fina recension så här:

    De sista hundra sidorna läser jag i en sittning, oförmögen att lägga ner boken, och när jag slår igen den är det som att vakna upp och ha svårt att skilja på dröm och verklighet.

    Det var bara en dröm. Det var bara en roman.

    En sådan reaktion får ses som ett mycket gott betyg.

  • Fint mottagande av Grannar-boxen

    IMG_3933De nio novellerna i Novellix samlingsbox Grannar har fått stor och positiv uppmärksamhet. Novellix själva skriver om detta: http://novellix.se/lysande-recensioner-av-novellix-grannar/

    Ett antal recensioner finns samlade på https://augustinerba.wordpress.com/recensioner-2/

    Och den som vill titta på när Augustin Erba och Elsie Johansson besöker Babel på SVT kan titta här: https://www.svtplay.se/video/13266268/babel/babel-sasong-25-avsnitt-6?start=auto

    Och den som vill titta på när Aris Fioretos, Kjell Westö och Augustin Erba besökte Malou kan titta här: https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3832072

    grannar-2

    Grannar är en novellsamling som utges på Novellix förlag på initiativ av Margareta Petersson med noveller av Kjell Westö, Elsie Johansson, Lars Norén, Merethe Lindström, Josefine Klougart, Lydia Davies, Aris Fioretos, Kim Thúy och Augustin Erba. Boxen finns att köpa här: http://www.adlibris.com/se/bok/grannar-box-9-titlar-9789175891965

    Augustin Erbas novell heter ”Hiwa” och är en modern fabel. Den finns att köpa separat från 2 maj. http://www.adlibris.com/se/bok/hiwa-9789175891866

    hiwa

  • ”Ensamhetens broar” finns i eBokus-appen

    Ensamhetens broar

    Nu kan den som vill läsa Augustin Erbas prisbelönta debutroman ha den som e-bok på iPad och iPhone.  Så gör du: Ladda ner eBokus-appen till din iPhone/iPad. Därefter kan du ladda ner ”Ensamhetens broar”.

  • Augustin lämnar debutantbloggen

    Augustin Erba: ”Det som var unikt med Debutantbloggen var att allt som vi vanligtvis läser om i efterhand – våndan inför boksläppet, hur författare upplever sina recensioner, hur livskamrater och vänner ser på saken, och hur skrivprocessen går till, funderingarna på omslag och läsarreaktioner: den processen blottlades medan den pågick.”

    Debutantbloggen startades i december 2008 av de tre skönlitterära debutanterna Kalle Dixelius (Ordfront), Kevin Frato (Kabusa Förlag) och Augustin Erba (Albert Bonniers förlag). De tre skulle debutera med var sin bok under 2009 och ville hitta en plattform för samtal. Augustin Erba har hela tiden betonat debutantbloggens terapeutiska verkan:

    ”Jag tror inte på den ensamme författaren i andra skeden än själva nedskrivandet av berättelsen. I alla andra moment behöver jag sällskap. Vare sig det gäller bearbetning av texten eller annat, så blir det alltid bättre (och roligare) när det finns andra människor att dela vardagen med.”

    Debutantbloggen uppmärksammades i TV, tidningar och i blogosfären.

    ”Jag tror att det var vår autenticitet som drog till sig läsare”, säger Augustin Erba. ”Vi var oss själva – på gott och ont.”

    Snart sökte sig flera andra debutanter till Debutantbloggen, bland andra Marika King (Norstedts) som skrev flera inlägg om sitt nya liv i Afrika och när hon avslöjade något som författare sällan delar med sig av  – det följebrev som fick henne antagen – så blev hon en förebild för många av de blivande författare som regelbundet besökte Debutantbloggen.

    Flera av årets mest omtalade debutanter skrev personliga texter på bloggen och den blev en samlingspunkt för ett litterärt samtal.

    Nu lämnar Augustin Erba Debutantbloggen och han säger att det kommer att dröja innan han bloggar igen.

    ”Debutantbloggen var ett sätt att ta mig igenom något jag tyckte var svårt. Det var en offentlig dagbok. Att exponera sig ofta, vare sig det är i dagboksform eller på annat sätt kostar. I det här fallet skulle priset varit högre för att låta bli, men nu känner jag ett behov av att koncentrera mig på de böcker jag arbetar med.”

    Augustins sista inlägg på debutantbloggen kan du läsa här.

    Augustin Erbas kommande utgivning finns under fliken ”Böcker”.