Augustin Erbas författarsajt

Etikett: svensk humor

  • Att vara lång är som en dröm för mig som bara är 171 cm

    Jag är i Milano och stormtrivs med livet. Och nu tänker ni förstås att det beror å den goda maten, de fina vinerna eller den makalösa katedralen. Eller att det är lagoma 30 grader varmt.

    Man skulle verkligen kunna tro att det är det som gör att jag är på strålande humör medan jag promenerar längs kanalen i Navigli. Men det är att jag kan se.
    Men kan du inte se när du är hemma i Sverige? Kanske någon undrar.

    Det är en berättigad fråga. Men anledningen till att jag kan se är att jag i Milano har en egenskap som jag inte har hemma i Sverige.
    Jag är nämligen lång.
    För er som inte träffat mig så är jag alltså 1.71 lång. Ja, och en halv centimeter. Det betyder att jag, i Sverige, betraktas som kort. Ja, uppifrån förstås.
    Ni som läser är säkert långa och stiliga allihop och jag tror inte ni fattar hur det är att hela tiden se upp till er. Min nuvarande chef, till exempel, han är säkert två meter, kanske till och med tre… Det känns i alla fall så.

    När vi går bredvid varandra så är skillnaden ungefär lika stor som när jag gick med barnen till dagis.
    Vet ni hur det känns att hela tiden se upp till folk?
    Det är heller ingen slump att framgångsrika chefer är längre än andra, det finns undersökningar som visar att långa människor tjänar mer pengar och får bättre positioner än korta.

    Jag vet faktiskt inte om de där undersökningarna är vetenskapliga, men det känns i magen att de stämmer.
    Kanske finns det några korta människor som läser detta och då vet ni vilket elände det är. Går man till exempel på Drottninggatan i Stockholm, där det flödar fram folk, då kan jag inte se ens några meter framåt, inte som när jag nu marscherar stolt genom Milanos trevligaste kvarter, och kan ha rejäl framförhållning.

    Titta där är en butik. Tänk om jag skulle gå på bio, då skulle jag inte behöva oroa mig för vem som kommer sätta sig framför mig, som jag ständigt måste i Sverige. De flesta biografsalonger lutar ju, men de är ju inte direkt den sortens branta sluttningar som skulle behövas för att en människa i min längd skulle kunna kompensera för att någon drasut sätter sig framför mig.
    Genom åren har jag försökt trösta mig.

    Jag är trots allt längre än min pappa, har jag tänkt. Han var 1.56. Nu dog ju han när jag var liten, så jag fick aldrig uppleva att jag blev 15 centimeter längre än honom.
    När jag läste rymdvetenskap så blev jag tröstad av att det stod i kompendiet att långa människor inte får bli astronauter, eftersom man vill bygga rymdskepp så små som möjligt, för att det är dyrt att frakta saker upp i atmosfären.

    Man vill ha med nätta små människor om man ska åka till Mars. Eller Alfa Centauri. Det tröstade mig när jag var typ 20 och fortfarande trodde att jag år 2025 kanske skulle jobba som astronaut.
    Innan dejtingapparna dök upp kunde man kompensera för sin korthet med sin vinnande personlighet, så det är tur att jag lyckades hitta min fru innan man var tvungen att knappa in 1.71 i sin lilla app.

    Jag har hört att det finns människor som på allvar begränsar sökningen av män till sådana över 1.85. Nu börjar mina juniorer komma ut i livet och jag fick nyligen en rapport från en av dem som hade berättat för sina kompisar att hela vår familj befinner sig i spannet kring 1.70.
    ”Men det måste ju se bedårande ut när ni är ute och går tillsammans”, sa kamraten.
    Och jag ska villigt erkänna att det störde mig.

    Att min familj betraktas ungefär som när man ser en ett liten rad av ankungar.
    Vi är minsann tuffare än så.
    Det finns en trend som det rapporterats om som kallas Short Kings, alltså korta kungar. Men jag vet att det är förljuget.

    För när jag går längs kanalen i Milano är jag en annan person än jag är hemma i Sverige. Jag ser ner på folk. Det är en oerhört behaglig känsla att folk måste se upp till en.
    Och vilken utsikt man har. Världen ligger öppen.

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

    Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

    Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

    Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

    Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

    Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

    Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

    En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

    Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

    Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

    Kulturminera!

    Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

    Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

    Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

    Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

    Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

    Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

    Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

    Att det inte är andra bullar?

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Jag vägrar acceptera att mitt bredband går långsammare än vad jag betalar för

    Ibland går mitt internet väldigt långsamt. 

    Jag ska bara spara en fil i molnet, och så är det som om det är någon som personligen bär varenda etta och nolla och denna någon har bestämt sig för att ta kafferast. 

    Kanske har jag ett virus i min dator som utför någon ond gärning i andra ändan av världen. Kanske räknar den fram bitcoins till någon oförtjänt tonåring i St Petersburg. Det kan vara ett virus i min gamla skrivare, i en smart glödlampa eller i en router. 

    Det kan vara att någon som är på samma kabel som jag och håller på att ladda ner femhundra miljoner filmer. 

    Alltihop är orättvist för jag uppdaterar min dator regelbundet, jag uppgraderar min firmware i routern och jag har nästan alltid det senaste systemet. Just nu är min konfiguration ett s k mesh-system. Ni hör ju.

    Så jag tar det personligt när internet är långsamt. 

    Och som jag har tjafsat med olika leverantörer. För det finns sätt att avgöra om jag inbillar mig att mitt internet går långsamt. Jag har ett avtal som säger att jag ska kunna ladda ner 250 megabits per sekund. Då finns det appar som kan kolla om mitt bredband verkligen levererar detta. Den mest populära är ett oberoende verktyg som drivs av internetstiftelsen och heter Bredbandskollen. Den utvecklades för länge sedan av konsumentverket och några till. 

    Så när det segar till sig brukar jag testa och då står det 50 megabits nedladdningshastighet eller 75. Väldigt sällan genom åren har det stått hastigheten som jag har betalat för. 

    Det är som om jag skulle beställa en hamburgare och bara få två bitar bröd med ett salladsblad. Eller om min nya bil efter en vecka visar sig bara ha tre däck. Eller om jag köpt en dyr tågbiljett till Malmö och så stannar tåget i Jönköping och jag måste åka buss och blir fem timmar försenad. Det skulle ju aldrig hända, eller…Nej, vänta det var ett dåligt exempel. 

    Jag ringer internetleverantören och klagar och ibland säger de att min router är gammal och att jag behöver en ny. Och om jag redan har en ny router så brukar jag säga upp mitt abonnemang, ja, för att jag blir så irriterad. Då har det hänt att de säger att jaha, säga upp abonnemang, då ska du inte tala med mig, för jag jobbar bara med support, då ska du prata med avdelningen säga upp abonnemang. 

    Jag får ett telefonnummer och hamnar i en oändlig telefonkö och bara inte orkar vänta. Eller så erbjuder de gratis filmkanaler. 

    Under en period hade jag till och med två internetabonnemang och två routers. En via fibern i huset och en via den gamla koppartråden. För att alltid var det något som inte funkade. 

    Det mest retfulla jag råkar ut för när jag ringer och klagar och de ber mig göra en mätning exakt just nu, ja då har jag några gånger haft de 250 megabits som jag ska ha. Och om jag inte haft det har de tryckt på någon knappt och nästa mätning har visat rätt. Nästan som om de kan dra på hastigheten på klagande kunder. 

    Jag har länge haft en dröm. Och det är att vi konsumenter skulle skulle protestera ihop. Säg att jag betalar 250 kronor i månaden för mitt abonnemang med 250 megabits, men bara får ut 125 megabit när jag mäter. Tänk om jag skulle sätta i system att bara betala 125 kronor? Jag betalar för vad jag får helt enkelt. 

    Jag kanske skulle börja med det redan idag. När jag kommer fram till skriver ner detta kåseri tar jag fram min app och mäter hastigheten på internet. Är det nu revolutionen börjar? Är det Augustin Erba som ska leda kampen? Ska jag äntligen bli folkets hjälte? Jag blir uppiggad av tanken på mig själv som politiker. Jag är visserligen inte dömd för grovt förtal, men man kan väl bli minister ändå? 

    Jag mäter hastigheten på nätet och det är så himla typiskt. Just när man är redo för revolution visar mätningen på exakt 250 megabits, precis som det borde vara. Aldrig får man vara riktigt glad. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Johan Ulveson högläser Augustin Erbas komedi

    Ljudboksomslaget till Den unge Walters lidanden

    Augustin Erbas nya roman, komedin ”Den unge Walters lidanden” finns nu som ljudbok.

    Walter lever ett nervöst liv som chef för ett litet bankkontor när han oväntat blir befordrad. Huvudkontoret är över inte bara hans ambitionsnivå utan också hans kompetensnivå. Walter har redan fullt upp med sin frånvarande sambo och de symtom han ser som tecken på en nära förestående död. Men hur sjuk är han egentligen? Och hur ska det gå när hans första uppdrag blir att åstadkomma ett öppet kontorslandskap?

    ”Jag blev väldigt glad när förlaget föreslog Johan Ulveson”, säger Augustin Erba. ”Att läsa in en komisk roman kräver ett öra och en erfarenhet av humorproduktioner och då är ju Johan en av de bästa i Sverige.”

    ”Och efter att just ha ägnat många timmar åt att läsa in Blodsbunden, och känt att det nästan blev övermäktigt, kändes det tryggt att lämna mitt senaste verk i någon annans händer. Blodsbunden innehåller en del humor, men det är ju inte samma slags romanbygge som Den unge Walter.”

    Omslagsbilden till ljudboken och boken är ritad av Graham Samuels. ”Den unge Walters lidanden” finns där poddar finns, till exempel Storytel och Bookbeat, från den 31 mars 2022.

  • Augustin Erbas nya roman är en komedi i kontorsmiljö, om en mellanchef.

    Inbundna versionen av Den unge Walters lidanden. Omslaget är gjort av Eva Wilson och teckningen av Graham Samuels.

    ”Walter lever ett nervöst liv som chef för ett litet bankkontor när han oväntat blir befordrad. Huvudkontoret är över inte bara hans ambitionsnivå utan också hans kompetensnivå. Walter har redan fullt upp med sin frånvarande sambo och de symtom han ser som tecken på en nära förestående död. Men hur sjuk är han egentligen? Och hur ska det gå när hans första uppdrag blir att åstadkomma ett öppet kontorslandskap?”

    Efter att ha skrivit ett kammarspel om civilkurage ”Ensamhetens broar” (2009), en episk familjekrönika ”Blodsbunden” (2015) och en kärlekshistoria ”Snöstorm” (2019) har Augustin Erba nu valt att skriva i ytterligare en genre: komedien.

    ”Det är 400 år sedan Molière föddes och jag ville skriva något inspirerat av Den inbillade sjuke”, säger Augustin Erba. ”Människor som försöker finna sig tillrätta och samtidigt kämpar mot sina inre demoner är intressanta. Och en källa till skratt – i alla fall för omgivningen. ”

    Som vanligt har Augustin Erba tagit avstamp i sitt eget liv, både när det gäller hälsoångesten och livet som mellanchef. Det var dock inte självklart att skriva en komedi.

    ”Många skönlitterära författare går över till att skriva deckare, men jag kände mig mer intresserad av att utforska den moderna komedins möjligheter”, säger han. ”Och det var först när jag började skriva kåserier i Dagens Nyheter som jag kände att det kanske skulle vara skönt för mina bokläsare också, att få något humoristiskt. Många av dem som hör av sig till mig på tidningen har läst min delvis självbiografiska ensamhets-trilogi och de har varit väldigt uppskattande till mina kåserier.”

    Så efter tre romaner som utforskade ensamhetens innersta väsen, låt vara med vissa humoristiska scener som fångade tillvarons inneboende absurditet, skrev Augustin Erba en komedi:

    ”Att skriva humor är minst lika svårt som att skriva drama, tycker jag. Drama kan vara bra på många sätt, men om ingen skrattar, om humorn inte är rolig, eller om det bara är författaren som tycker att det är roligt, då är en komedi ett misslyckande. Ett drama kan också vara aningen mer förlåtande om inte varje ord hamnar exakt rätt i meningen. Ett skämt där tajmingen är fel är inget skämt, det är bara pinsamt.”

    Men Augustin Erba är ingen nykomling inom att skriva i denna genre. Han har skrivit humor till Morgonpasset i P3, coachat några av Sveriges främsta komiker i skämtskrivande och dessutom skrivit många komiska kortpjäser för Radioteatern i P1.

    Den unge Walters lidanden finns att köpa där böcker finns från slutet av mars 2022. Och ljudboken, inläst av Johan Ulveson, finns där ljudböcker finns.