Det finns två sorters människor här i världen. De som pratar under biofilmen och de som inte gör det.
Jag har slutat gå på bio, jag vet inte riktigt varför. För jag har älskat att gå på bio. Jag har suttit på Göteborgs och Stockholms filmfestivaler timme ut och timme in. Men nu gör jag det inte längre. Kanske för att jag har en stor tv hemma, med riktigt bra ljud.
Men kanske också för att jag är gift med en filmpratare.
Om jag ser en film med min fru, eller en tv-serie, då frågar hon de här sakerna under filmen:
”Varför sa hon så?”
”Jag vet inte”, brukar jag säga. ”Det kanske kommer en förklaring.”
”Vad är det de letar efter?”
”Jag vet inte. Vi kanske får veta det under filmen?”
Och så förstås den ständiga frågan: ”Var har vi sett den där skådespelaren förut? Vad har hon spelat i tidigare?”
Eller.
”Är det där mördaren?”
Jag har funderat på olika strategier för att hantera det. Kanske skulle det vara bättre om jag såg alla filmer och serier vi ser tillsammans i smyg, i förväg. Så när hon frågar: ”Tror du att det där är mördaren”.
Så kan jag säga.
”Ja, det där är mördaren. Du kan vara lugn.”
Men det känns inte bra för ett äktenskap att inte vara uppriktig.
Jag har faktiskt gått på bio en gång i år och det var i somras. Då var hajpen kring Odyssén hur stor som helst och jag kände att det var kulturellt nödvändigt för mig att gå och se Odyssén på gigantisk duk. Jag har ändå läst Antikens kultur och samhällsliv på universitetet och den där fina översättningen som Emily Wilson gjort av Odyssén, den var jag nog först ut i Sverige att recensera.
Det gjorde jag i DN redan i februari 2018, och det var på eget initiativ. Jag läste översättningen och blev så förtjust att jag gick över till Kulturen och sa att den här borde vi skriva om. Det är en grej. Så jag är ju extremt nöjd med mig själv över att jag fick rätt och att jag var tidig. Oj, nu råkade jag säga det även här, vilken otur.
Ja, ni hör ju, jag är odräglig även när det gäller sådana saker. Och förstås att jag inte gillar när folk pratar under filmen.
Man kan ju tycka att efter 25 års äktenskap att när min fru också visar sig väldigt intresserad av att se Odyssén så borde vi gå tillsammans.
Men jag vill sitta under tystnad och insupa en stor kulturupplevelse, så jag går otrevligt nog själv.
Jag tar mig till en av Sveriges största filmdukar, den på Rigoletto och har en plats i extra stora säten, mitt i salongen. Det har verkligen hänt saker med biografer, nu kan man beställa med QR-kod från stolen. Det är också mycket färre stolar, men större. Och man kan ställa in dem med en knapp.
Jag minns inte när jag senast var på bio, men nu ska jag vara i en biosalong med riktiga, analoga projektorer och riktig film med filmrullar som ska bytas.
Salongen fylls på och en kvinna kommer knatande med en stor väska. Det är hon som har platsen bredvid mig. Sen dyker en biografmaskinist upp och berättar om projektorerna. Och säger att det inte finns så många av dem, men att Nordkoreas diktator har en likadan.
När mannen försvinner plockar kvinnan bredvid mig upp en förbjuden chipspåse och en läsk. Man får inte ha med sig eget snacks, och jag hoppas att hon inte ska prassla för mycket.
Åh, nej, tänker jag. Det är ju precis därför jag inte går på bio. Jag orkar ju inte med andra människor.
Och så börjar filmen och det börjar med att någon i personalen har glömt att stänga av en lampa i salongen, så den enorma duken belyses på ett konstigt sätt.
”Det ska inte vara så där”, säger jag till min granne och pekar på den upplysta delen av duken.
Ja, så hon inte ska bli orolig. Sen upptäcker personalen den glömda lampan, släcker den och filmen fortsätter. Nu får vi se finskättlingen Matt Damon spela Odysseus. Och efter ett litet tag är det mycket, mycket nära att jag vänder mig till den främmande kvinnan bredvid och säger: ”Egentligen är Odysseus inte så här klok och eftertänksam, han är mer lurig och listig.”
Det gör jag förstås inte.
Men när Odysseus och hans mannar flyr från cyklopens grotta, då känner jag hur det nästan krampar i mig. Jag behöver säga ”Egentligen ska cyklopen ropa efter Ingen här, men det har Christopher Nolan tydligen valt bort. Det var ett oväntat val.”
Det här var ju värdelöst. Här har jag alla dessa kunskaper om antiken, om Homeros och om Odysseus, men ingen att berätta dem för under filmen.
Så jag måste se Odyssén en gång till. Men med min fru.
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
