Etikett: skrivande

  • Kåseri: När guiden är döv

    Jag tycker om att göra saker i min egen takt. 

    Det är väl inte så farligt, tänker du. Men det här är en ganska otrevlig egenskap.

    Det betyder att när jag lyssnar på en föreläsning eller presentation så blir jag direkt uttråkad om det går långsamt. Eller om personen berättar något jag redan vet. 

    Uttråkad är väl inget problem. Jo, för när jag blir uttråkad så somnar jag ofta. 

    När jag pluggade på KTH fanns det flera föreläsare som stod och räknade de tal som redan fanns i boken högt framför tavlan. Och efter att ha somnat på ett antal föreläsningar så tänkte jag att lösningen på allt detta var att sätta mig längst fram, för då skulle det bli för pinsamt att somna. Det gjorde bara att jag somnade – längst fram. 

    När jag gick på journalisthögskolan var min favoritplats i vår föreläsningssal intill en pelare. Då kunde jag, om föreläsningen skedde i fel takt, diskret luta mig mot pelaren och, hyfsat utom synhåll för den stackars föreläsaren, somna. 

    Om jag står upp, då är det svårare att somna, och då blir jag irriterad istället. Därför undviker jag ofta guidade turer när jag är ledig. Inte nog med att man är i händerna på guiden, man är dessutom utsatt för andra människors frågor och tempo. 

    Så det är med viss bävan jag går på en guidad visning av Shakespeares gamla teater, Globe Theatre i London.

    Guiden är en kvinna kring 30. Och jag blir direkt otålig över att alla ska väntas in. Och så säger hon något om sin hörsel och jag lyssnar knappt, jag är upptagen av att stålsätta mig för att anpassa mig till alla andra i en timme. 

    Det första guiden berättar är att teatern vi står i inte alls är Shakespeares gamla teater, utan att den är ett nybygge, som inte ens ligger på den plats där originalteatern låg. Och sen berättar hon om hur folk gick på teatern och det kan jag säga att det här som vi pysslar med, att det ska vara tyst på teatern, så var det inte på den tiden. Folk spelade kort, folk grälade, folk hånglade. Har ni undrat över varför det sägs typ hundra gånger när någon i en Shakespeare-pjäs dör, så är det för att folk är upptagna med annat,så man måste säga det flera gånger så folk inte missar det. Ja, ungefär som det är i många ljudböcker nuförtiden. Allt måste sägas flera gånger för att annars missar man det. 

    Minuterna flyger iväg. Jag har aldrig haft en roligare, eller skickligare guide än hon. Verkligen aldrig. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag börjar bli nyfiken, vad är det här för person? Och så upprepar hon det hon sa i början av guidningen, men nu lyssnar jag noggrannare. Hon är döv, säger hon. Så om vi vill ställa frågor ska vi göra det till en person som följt med och som kan teckna frågan på teckenspråk till henne. 

    En guide som är döv, tänker jag. Men som är den bästa guiden jag hört. 

    Och så tänker jag på hur det måste varit för henne att vilja jobba som guide. 

    Jag tänker på alla svårigheter, allt motstånd, alla fördomar som den här kvinnan måste övervinna för att få göra det som hon, verkligen, verkligen är bra på. Men som folk omkring henne kanske inte tror att hon är bra på. Så många nej-sägare som hon måste ha stött på under vägen, så många människor som tyckt att de varit hjälpsamma när de avrått henne. ”Kanske är det bättre om du jobbar i ett arkiv. Eller ett bibliotek för människor med hörselskador.” 

    Men så tänker jag på att samhället, alltså i det här fallet i Storbritannien, förhoppningsvis också har hjälpt henne. Hon eller teatern har kanske fått något stöd, kanske av skattepengar. 

    Och det gör att hon nu kan stå här på ett av Storbritanniensutflyktsmål och ge mig den bästa guidning jag någonsin fått i mitt snart 60-åriga liv. 

    Jag tänker på mina egna fördomar. Hade någon frågat mig före den här guidningen om jag tror att det är nödvändigt att höra för att vara en bra guide, hade jag antagligen fnyst och svarat: men det är väl självklart? 

    Men det kan jag säga att det är helt fel. Det behövs att man är påläst, att man är rolig och att man är närvarande i stunden. Höra, det räcker om någon annan som går med kan göra det. 

    Om vi bara hjälptes åt oftare, tänker jag. Om vi bara hjälptes åt.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Kåseri: När man ska prata böcker inför barn

    Jag har fått en fråga från ett bibliotek: Kan jag komma och prata om min senaste bok för två skolklasser?

    Så där står jag på morgonen inför kanske sextio elever i tioårsåldern. Jag vet att man ska dela upp folk i generation X och millennials och allt möjligt, men de begreppen säger ju ingenting. Jag tycker själv att jag är datorgenerationen, datorer började finnas rejält när jag var ung, nu finns det en dator i min tandborste. Nästa generation var internetgenerationen, nu finns internet överallt. Och den här generationen, de här rara ungarna, de är tveklöst robotgenerationen. De har redan vant sig vid små robotar, robotgräsklippare i trädgården och i nyheterna kan de läsa om hur flygande robotar dödar folk i Ukraina.

    De här ungarna kommer ha robotar i hemmet, de kommer jobba jämsides med robotar. Nåja, jag släpper detta och börjar förklara hur det går till när man skriver böcker. För det kommer robotar aldrig kunna göra.

    Ungarna har förberett sig inför mitt besök, de har skrivit ner frågor. De frågar hur det gick för björnen i boken, de frågar varför boken heter som den heter och det är ständigt ivriga händer i luften, de frågar om jag föredrar Messi eller Ronaldo, hur lång jag är och vilken sorts telefon jag har.

    De frågar också hur gammal jag är. Jag tänker att barn får man svara på barns vis så jag säger att jag är så gammal att jag nästan är död. 58 år.
    Ja, det kan jag se att de tycker är ett helt rimligt svar.

    Jag berättar hur det går till att göra en bok. Jag borde kunna förklara det eftersom jag själv skriver böcker, men dessutom jobbar som förläggare och förlagschef åt andras böcker.
    ”Man har en förläggare”, säger jag. ”Det är ungefär som att ha en fröken eller en magister.”
    ”M-hm”, säger barnen.
    ”Och när man har skrivit en bok då är det som när man lämnar in sin uppgift till fröken. Tror ni man är klar då?”
    ”Näää”, det tror de inte.
    ”Så då får man veta allt man gjort fel, och så skriver man om. Tror ni förläggaren är nöjd då?”
    ”N-ä”, det tror de inte
    ”Men sen när man skrivit om igen. Och förläggaren är nöjd, tror ni man får ge ut boken då?”
    ”Näää”, det förstår de att man inte får.
    ”Nä, för då ska boken till nästa fröken eller magister. Som kallas redaktör och hon eller han går igenom boken och försöker hitta allt som är dåligt med den, och så får man skriva om. Igen.
    Tror ni man får ge ut boken då?”
    ”Nä”, säger barnen enhälligt.
    ”Nä, just det”, säger jag. ”För då får man skriva om en gång till.”
    Men efter det. Då måste man väl vara klar?
    Jo, det tror barnen.
    ”Nä, då ska man ha in ytterligare en fröken eller magister, som kallas korrekturläsare och ska gå igenom rad för rad av boken.”
    Och så tar jag upp en bok och håller upp en annan bok på tvärs och flyttar boken rad för rad.

    ”Så här gör de alltså”, säger jag. ”Rad för rad läser de i hela boken, med linjal, en rad i taget tittar de för att kolla om boken är rättstavad.”
    Och nu är det som om jag öppnat helvetets portar och visat på Dantes nio kretsar av mänskligt lidande, för det här kan ha varit det hemskaste och tråkigaste jobb någon av dem någonsin kunnat tänka sig. Så en elev räcker upp handen och frågar skräckslaget: ”Hur lång tid tar det här?”

    ”Det tar så lång tid att man kan få tiotusen kronor för att göra det”, säger jag och detta smälter eleverna under chockerad tystnad.
    Jag känner att jag tyvärr råkat avskräcka ungarna från författaryrket så jag försöker nu prata om det fina med att vara en skrivande människa, att man kan få hjälp att tänka. Att det inte är någon som bestämmer vad man ska skriva. Dagbok.
    ”Man kan fortsätta skriva hela livet. Tror ni Ronaldo kan spela i premier league när han är gammal?”
    Nä, men författare kan man bli ända tills, och så tar jag i för att barnen verkligen ska kunna relatera till den höga åldern, man kan till och med skriva tills man blivit sextiosju.


    Och då går det som en stöt genom hela salen, lärarna får något lite matt i blicken och 60 elever lyfter båda händerna och ropar SIX SÄÄÄÄVEN. Visst ja, det där hade jag glömt bort.
    Det sista jag gör är att fråga om det är någon som tror sig vilja bli författare någon gång?
    Det är det ingen som vill, absolut ingen. Men en unge, en liten blond kille säger att han vill bli motorcross-förare.
    ”Jaha”, säger jag entusiastiskt. ”Men då kan det ändå bli så att om du blir jättebra, så kommer kanske någon författare intervjua dig och skriva en bok om dig.”

    ”Om jag blir känd”, börjar tioåringen, ”och någon vill intervjua mig så har jag bara en sak att säga: Inga kommentarer.”
    Och då tänker jag robotar eller inte robotar. Det kommer nog ordna sig för den här generationen också.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Augustin om veckan som jourhavande medjournalist.

    Igår var sista dagen som Augustin Erba svarade på frågor på Norstedts blogg.

    Hur har det gått?

    Vi journalister pratar gärna om vad vi har gjort, men alldeles för sällan hur vi har gjort det. Det finns ett sug att diskutera arbetsmetoder och det tycker jag märktes under veckan.

    Vad har varit roligast?

    Eftersom jag delar min tid med att vara byråkrat på radion och skriva på min roman, har jag väldigt lite av lustskrivandet. Förr, när jag hördes i radio eller syntes i TV varje dag, så fick jag omedelbara och ständiga reaktioner från publiken. När jag i fredags skrev den där  texten om hur vi journalister ser på ”vanliga människor” och möttes av en sådan ström av reaktioner, då kände jag hur mycket jag har saknat att få vara med i nuet. Jobbar man i projektform, som jag gör på radion, och med romaner, då märks resultatet av en hård dags arbete först om några år, om det ens märks alls.

    Vem fick boken som du lottade ut?

    Nina som frågade om journalisternas pressade arbetssituation.

    Vad ska du göra nu?

    Jag planerar för bokmässan – förra året var det ju första året som skönlitterär debutant. I år ska jag prata mest om att bli en bättre journalist (och gladare).

  • Sista frågan på Norstedtsbloggen

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på
    Norstedtsbloggen. Här är frågorna från lördagen:


    Vad säger du Augustin, får man skriva om ett intervjucitat så att det blir mer ”skriftspråk”. Får man formulera om det intervjupersonen säger så att andemeningen blir exakt densamma men det ser snyggare ut – och texten vinner på det rent stilistiskt?
    “Stilist”

    Hej,
    Du beskriver ett vanligt dilemma för tidningsjournalister. I alla år har de som jobbat på tidning kunnat arbeta relativt fritt med sina frågor och svar.

    Du har kunnat fråga: ”Så det var färre väljare än vanligt som gick till valurnorna?”och fått svaret. ”Ja, det kan man väl säga.”
    Och så har du skrivit det i tidningen så här: ”Färre väljare än vanligt gick till valurnorna på söndagen”, säger Jesper Jespersson, valanalytiker.

    Och din fråga till mig präglas också av tydligt tidningstänkande. Du menar att vi journalister väljer mellan två varianter. Antingen måste man använda ett dåligt svar eller så måste man formulera om det.

    Jag tror inte att valet står mellan dessa två. Det finns ett tredje alternativ. Detta tredje alternativ har jag skrivit omfattande om i boken, så det blir bara en bråkdel här i bloggen. Det tredje alternativet är att inte hamna i problemet överhuvudtaget.
    Sättet du undviker att ha fula, obegripliga svar är genom att bli vassare på att formulera dina frågor.
    Radio- och TV-reportrar har sedan länge varit tvungna att ställa bättre frågor, för att de inte kan formulera om vad intervjupersonen säger.
    Om du ställer öppna, men precisa frågor, så minskar du mängden med dåliga svar.

    Istället för att fråga ”Så det var färre väljare än vanligt som gick till valurnorna?”
    tycker jag du ska fråga: ”Hur var valdeltagandet?”

    Inte nog med att du får ett svar som antagligen låter i stil med ”Det var färre väljare än vanligt som röstade”, du kan också få veta något du inte visste förut.

    Din slutna fråga ”Så det var färre väljare än vanligt som gick till valurnorna?”  tvingar din intervjuperson  att prata om antalet väljare, fast det kanske var något som du inte känner till som var intressantare. Om du ställer frågan ”Hur var valdeltagandet”, kan du till exempel få svaret : ”I år var det rekord i antalet pensionärsröster.”

    Hoppas det var till någon hjälp.
    /Augustin

    Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba

    Mer information om ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” finns här.
    Du kan läsa första kapitlen i boken här.
  • Augustin, journalist, vs. ”vanlig människa” och andra frågor

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på
    Norstedtsbloggen. Här är frågorna från fredagen:

    Hej Augustin, jag är inte journalist, men jag har en fråga.
    Eftersom journalister hela tiden vinklar, hur ska man veta vad som verkligen är sant?
    “Snygg, men inte ytlig”

    Hej,
    Vad roligt att även någon som vi journalister kallar “vanlig människa” har hittat hit. Om du bara visste hur mycket tid vi journalister lägger på att få tag på dig. Vi dammsuger våra nätverk på jakt efter dig, vi twittrar efter dig och vi låter våra sommarvikarier göra enkäter med dig.
    Du må vara okunnig eller ointresserad eller båda, men vi tvekar inte att ställa kilometerlånga frågor till dig om vad som helst. Även om du har bråttom vidare för att göra vad nu det är “vanliga människor” gör.

    Vi avbryter ditt svar tre gånger, först för att fotografen inte fick till skärpan, sedan för att de andra “vanliga människorna” runt i kring oss envisats med att göra miner och visa fingret in i kameran, och slutligen för att vi själva snubblade över orden. (Det vore ju synd om vi journalister lät korkade. Ni, däremot, är ju “vanliga människor”…)

    Du svarar så ärligt och omfattande som du kan, och du ringer runt till alla dina kompisar och statusuppdaterar “På TV ikväll!!!!” (för du använder fyra utropstecken (det gör inte vi)) (däremot kan vi använda många parenteser).

    Du bänkar dig framför din TV vid 21.00 Nej, du tittar inte på våra nyheter “on demand” vare sig på datorn eller i telefonen för om du väl kopplat på din telefon eller datorn, då finns det ju miljoner intressantare saker för dig, “vanliga människa”, att titta på. Som porr. Eller spel. Eller nyheter som är av internationell klass och handlar om sådant du är intresserad av.

    För oss svenska journalister är den internationella konkurrensen som om du, “vanliga människa”, är ute på en bar för att ragga och upptäcker att alla de andra kvinnorna vid bardisken ser ut som Kate Moss.

    Nåväl, du sätter på din TV för att titta och dina vänner och din familj (kanske också de är “vanliga människor”) och då upptäcker du att du inte bara är nerklippt, du är bortklippt.

    Och då blir du arg och besviken och så skriver du ett bekymrat brev till en journalistguru, som just kommit ut med en bok om hur man berättar historier, och undrar över objektiviteten i journalistiken. Men, kära “vanliga människa”, jag vill bara säga att vi journalister är inte så nöjda med er heller. Inte nog med att ni slutat betala för nyheter, dessutom har ni börjat göra dem själva. Spela inte oskyldig!

    Vad är det du tror att du håller på med när du obekymrat twittrar om vad du tycker om valrörelsen i allmänhet eller usla tv-programledare som sänder efter den tionde timmen i synnerhet?

    Du, “vanliga människa”, gör dig skyldig till journalistik. Även om jag förstår att du tycker det är roligt att berätta om saker du varit med om, så är det flera av oss journalister som tycker att det känns lika tryggt och trovärdigt som när en kirurg opererar sig själv.
    Några av oss är glada över att det inte längre är förbehållet en liten grupp att kunna göra sig hörd, men jag tycker ändå att det är på sin plats att fråga hur du förvaltar det förtroende du fått när du släppts in i journalistiken? Har du läst vad ni “vanliga människor” skriver i kommentatorsfälten på Newsmill, Dagens Industri eller Resumé?

    Jag vet att de flesta av er, “vanliga människor”, är nybörjare i journalistiken, men vi sliter oss i håret (de av oss som har det kvar) för att vara objektiva. Vi har hundra år av erfarehet. Kanske är vi inte alltid så objektiva som vi borde vara, men du ska veta att vi skäller på varandra när vi gör fel och vi fälls i granskningnämnden och pressens opinionsnämnd och vi jobbar skiten ur oss för att du, “vanliga människa”, ska kunna lita på det vi säger.

    Ni däremot, eller snarare, många av er som hörs, ni kräks i kommentatorsfälten och ni publicerar värre lögner på flashback än kvällstidningarna någonsin gjort. Och ni försöker lura oss journalister och de andra “vanliga människorna” genom att ta betalt för att göra smygreklam på era bloggar.

    Kära “vanliga människa”, frågan är inte bara om du kan lita på att vi rapporterar det som är sant. För även om vi inte alltid lyckas, så har det i år hittills dödats 23 journalister för att de ville sanningen ska fram.

    Frågan är också vad du, “vanliga människa”, ska göra för att förvalta det journalistiska förtroende du fått.

    med hopp om samarbete/Augustin

    Augustin. Hur ska jag bli bättre när det känns som jag bara massproducerar grejer som trycks utan att någon läser dem eller kommenterar?
    “Finns jag?”

    Hej,
    Alla som uträttar något behöver bekräftelse. Se där, jag sa det högt. Men du måste komma ihåg att det finns olika sorters bekräftelse. Och bekräftelse behöver inte vara positivt, som journalister är vi nästan lika nöjda över att bli hatade som att bli älskade. En reaktion, vilken som helst, duger.
    Jag föreslår att du sätter dig ner med en lista på de olika former av reaktioner du behöver. Här kommer ett utkast.
    – Reaktioner från läsare.
    – Reaktion från chefen.
    – Reaktioner från din familj.
    – Reaktioner från dina vänner.
    – Reaktioner från dig själv.

    Jag föreslår att du nu funderar på hur du har gått tillväga för att tala om för din chef, din familj, dina vänner och, faktiskt, dig själv, hur viktigt det är för dig med reaktioner.
    Har du sagt till din chef: “Jag vet att du har fullt upp, men jag vet att om du ger mig beröm ungefär en gång i veckan så arbetar jag både fortare och bättre.”
    Har du sagt till din make: “Jag vet att du tycker att jag ältar ditt jobb, men om du någon gång messar att du gillade min artikel, eller att du tycker att jag är en kämpe, så blir jag en gladare partner”.
    Har du sagt till din familj: “Kära svärfar, jag vet att du hellre önskat dig en svärdotter som var Hammarbyare, men jag skulle verkligen uppskatta om du ibland tog dig tid att reagera på mina texter. Mina texter spelar faktiskt i en högre division.”
    Har du sagt till dina vänner att du behöver deras stöd? Våga messa dem när du gjort något bra – “du måste lyssna på det här” eller “min senaste story”.

    Men, säger du, hur ska jag lära mig något av detta? Nu när du får respons har du ett material att arbeta med. Analysera : vad är det de tror att de har läst, vad kommer de ihåg, vad citerar de? Ur detta märker du vilka tankar du hade som inte tog sig igenom texten och du märker vilka som gjorde det.

    Och så tycker jag att du ska öva på att luta dig tillbaka, sippa på ditt te och tänka att du är en bra person som gör ditt bästa och även om ingen har märkt det just idag, så är det ändå så.
    Hälsar
    /Augustin

    Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba

  • Nu finns ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” att köpa på Bokus

    – Det började med att jag skrev ner allt intressant jag diskuterat under dagen, säger Augustin Erba.

    Under flera år arbetade Augustin med att coacha journalister, handleda programledare och ha workshops med redaktioner; Nyhetsredaktioner, kulturprogram och humorgrupper – och för varje ny genre utvecklade Augustin Erba tekniker för att journalisterna själva, efter mötet, skulle kunna öva på de svåra momenten i sitt arbete tills de kände att de inte längre hindrades i sin vardag.

    – Jag tyckte att samtalet och diskussionerna ofta ledde fram till nya saker och metoder som jag inte hört talas om förut. Och när jag skickade några av anteckningarna till Maria Sjödin på Norstedts förlag, så ville hon göra en bok av råden.

    Augustin Erba coachar inte längre, hans arbete ihop med Sveriges Radios ledning tar upp det mesta av hans tid. Och den tid som blir över ägnar han åt uppföljaren till romanen ”Ensamhetens broar”.

    – Fast ibland händer det att redaktioner som jag är lite kär i frågar om hjälp, och då har jag svårt att säga nej. Jag hade workshop med utrikeskorrarna häromveckan. Det fina med att få jobba med folk som är så fruktansvärt duktiga är att diskussionerna och problemlösningen kan bli något att bära med mig länge.

    Från och med nu finns ”Så blir du en bättre journalist (och gladare) – Handfasta råd om karriär, kreativitet och kärlek på jobbet” att köpa på internetbokhandlarna. Bokus har just sänkt priset på boken och har dessutom en lägsta-pris-garanti.—> Bokuslänk

  • Norstedts pressmeddelande: ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)”

    Hur fångar du dina läsare? Hur höjer du din lön? Hur vet du om du vill frilansa? Hur får du ordning på ditt skrivbord? Hur får du din röst att låta bättre? Hur ska du lägga upp arbetet när du ska göra ett reportage?

    Det här är bara några av de frågor som Augustin Erba arbetat med tillsammans med några av Sveriges och Finlands främsta journalister. Under åratal av workshops och coachningar har Augustin Erba tagit fram lösningar som hjälper dig som är journalist eller försörjer dig på att skriva.

    Augustin Erba arbetar just nu med att organisera ledningen på Sveriges Radio, men har tidigare arbetat på SVT Aktuellt, TV4, Ekot, Folkradion, UR och Morgonpasset i P3. Han har frilansat för DN, SvD och ett antal tidningar och kom ut med den prisbelönta romanen Ensamhetens broar under 2009.

    Den bredd Augustin Erba fått genom att arbeta som producent, desk, programledare, reporter och researcher inom press, radio, tv och webb har han använt för att utforska grunderna i hantverket. Under tjugo år har han arbetat med att utveckla och förfina tekniker som gör din vardag som journalist lättare.

    Pressröster:
    · Vi använder hans metoder nu, vi kallar det Erba-stuk.
    Stor rikstäckande redaktion

    · Som att någon kommit in och ruggat upp hela redaktionen med stålborste.
    Framstående kulturjournalist

    · Det förändrade mitt liv, jag menar verkligen det.
    Journalist med över tjugo år i yrket.

    Recensionsdag 25/8

    För beställning av recensionsexemplar och övriga frågor kontakta:
    Fanny Birath, Norstedts
    08-769 88 83 eller fanny.birath@norstedts.se

    Ladda ner den här informationen som PDF: Så blir du en bättre journalist