Jag tycker om att göra saker i min egen takt.
Det är väl inte så farligt, tänker du. Men det här är en ganska otrevlig egenskap.
Det betyder att när jag lyssnar på en föreläsning eller presentation så blir jag direkt uttråkad om det går långsamt. Eller om personen berättar något jag redan vet.
Uttråkad är väl inget problem. Jo, för när jag blir uttråkad så somnar jag ofta.
När jag pluggade på KTH fanns det flera föreläsare som stod och räknade de tal som redan fanns i boken högt framför tavlan. Och efter att ha somnat på ett antal föreläsningar så tänkte jag att lösningen på allt detta var att sätta mig längst fram, för då skulle det bli för pinsamt att somna. Det gjorde bara att jag somnade – längst fram.
När jag gick på journalisthögskolan var min favoritplats i vår föreläsningssal intill en pelare. Då kunde jag, om föreläsningen skedde i fel takt, diskret luta mig mot pelaren och, hyfsat utom synhåll för den stackars föreläsaren, somna.
Om jag står upp, då är det svårare att somna, och då blir jag irriterad istället. Därför undviker jag ofta guidade turer när jag är ledig. Inte nog med att man är i händerna på guiden, man är dessutom utsatt för andra människors frågor och tempo.
Så det är med viss bävan jag går på en guidad visning av Shakespeares gamla teater, Globe Theatre i London.
Guiden är en kvinna kring 30. Och jag blir direkt otålig över att alla ska väntas in. Och så säger hon något om sin hörsel och jag lyssnar knappt, jag är upptagen av att stålsätta mig för att anpassa mig till alla andra i en timme.
Det första guiden berättar är att teatern vi står i inte alls är Shakespeares gamla teater, utan att den är ett nybygge, som inte ens ligger på den plats där originalteatern låg. Och sen berättar hon om hur folk gick på teatern och det kan jag säga att det här som vi pysslar med, att det ska vara tyst på teatern, så var det inte på den tiden. Folk spelade kort, folk grälade, folk hånglade. Har ni undrat över varför det sägs typ hundra gånger när någon i en Shakespeare-pjäs dör, så är det för att folk är upptagna med annat,så man måste säga det flera gånger så folk inte missar det. Ja, ungefär som det är i många ljudböcker nuförtiden. Allt måste sägas flera gånger för att annars missar man det.
Minuterna flyger iväg. Jag har aldrig haft en roligare, eller skickligare guide än hon. Verkligen aldrig. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag börjar bli nyfiken, vad är det här för person? Och så upprepar hon det hon sa i början av guidningen, men nu lyssnar jag noggrannare. Hon är döv, säger hon. Så om vi vill ställa frågor ska vi göra det till en person som följt med och som kan teckna frågan på teckenspråk till henne.
En guide som är döv, tänker jag. Men som är den bästa guiden jag hört.
Och så tänker jag på hur det måste varit för henne att vilja jobba som guide.
Jag tänker på alla svårigheter, allt motstånd, alla fördomar som den här kvinnan måste övervinna för att få göra det som hon, verkligen, verkligen är bra på. Men som folk omkring henne kanske inte tror att hon är bra på. Så många nej-sägare som hon måste ha stött på under vägen, så många människor som tyckt att de varit hjälpsamma när de avrått henne. ”Kanske är det bättre om du jobbar i ett arkiv. Eller ett bibliotek för människor med hörselskador.”
Men så tänker jag på att samhället, alltså i det här fallet i Storbritannien, förhoppningsvis också har hjälpt henne. Hon eller teatern har kanske fått något stöd, kanske av skattepengar.
Och det gör att hon nu kan stå här på ett av Storbritanniensutflyktsmål och ge mig den bästa guidning jag någonsin fått i mitt snart 60-åriga liv.
Jag tänker på mina egna fördomar. Hade någon frågat mig före den här guidningen om jag tror att det är nödvändigt att höra för att vara en bra guide, hade jag antagligen fnyst och svarat: men det är väl självklart?
Men det kan jag säga att det är helt fel. Det behövs att man är påläst, att man är rolig och att man är närvarande i stunden. Höra, det räcker om någon annan som går med kan göra det.
Om vi bara hjälptes åt oftare, tänker jag. Om vi bara hjälptes åt.
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.