Jag har fått en fråga från ett bibliotek: Kan jag komma och prata om min senaste bok för två skolklasser?
Så där står jag på morgonen inför kanske sextio elever i tioårsåldern. Jag vet att man ska dela upp folk i generation X och millennials och allt möjligt, men de begreppen säger ju ingenting. Jag tycker själv att jag är datorgenerationen, datorer började finnas rejält när jag var ung, nu finns det en dator i min tandborste. Nästa generation var internetgenerationen, nu finns internet överallt. Och den här generationen, de här rara ungarna, de är tveklöst robotgenerationen. De har redan vant sig vid små robotar, robotgräsklippare i trädgården och i nyheterna kan de läsa om hur flygande robotar dödar folk i Ukraina.
De här ungarna kommer ha robotar i hemmet, de kommer jobba jämsides med robotar. Nåja, jag släpper detta och börjar förklara hur det går till när man skriver böcker. För det kommer robotar aldrig kunna göra.
Ungarna har förberett sig inför mitt besök, de har skrivit ner frågor. De frågar hur det gick för björnen i boken, de frågar varför boken heter som den heter och det är ständigt ivriga händer i luften, de frågar om jag föredrar Messi eller Ronaldo, hur lång jag är och vilken sorts telefon jag har.
De frågar också hur gammal jag är. Jag tänker att barn får man svara på barns vis så jag säger att jag är så gammal att jag nästan är död. 58 år.
Ja, det kan jag se att de tycker är ett helt rimligt svar.
Jag berättar hur det går till att göra en bok. Jag borde kunna förklara det eftersom jag själv skriver böcker, men dessutom jobbar som förläggare och förlagschef åt andras böcker.
”Man har en förläggare”, säger jag. ”Det är ungefär som att ha en fröken eller en magister.”
”M-hm”, säger barnen.
”Och när man har skrivit en bok då är det som när man lämnar in sin uppgift till fröken. Tror ni man är klar då?”
”Näää”, det tror de inte.
”Så då får man veta allt man gjort fel, och så skriver man om. Tror ni förläggaren är nöjd då?”
”N-ä”, det tror de inte
”Men sen när man skrivit om igen. Och förläggaren är nöjd, tror ni man får ge ut boken då?”
”Näää”, det förstår de att man inte får.
”Nä, för då ska boken till nästa fröken eller magister. Som kallas redaktör och hon eller han går igenom boken och försöker hitta allt som är dåligt med den, och så får man skriva om. Igen.
Tror ni man får ge ut boken då?”
”Nä”, säger barnen enhälligt.
”Nä, just det”, säger jag. ”För då får man skriva om en gång till.”
Men efter det. Då måste man väl vara klar?
Jo, det tror barnen.
”Nä, då ska man ha in ytterligare en fröken eller magister, som kallas korrekturläsare och ska gå igenom rad för rad av boken.”
Och så tar jag upp en bok och håller upp en annan bok på tvärs och flyttar boken rad för rad.
”Så här gör de alltså”, säger jag. ”Rad för rad läser de i hela boken, med linjal, en rad i taget tittar de för att kolla om boken är rättstavad.”
Och nu är det som om jag öppnat helvetets portar och visat på Dantes nio kretsar av mänskligt lidande, för det här kan ha varit det hemskaste och tråkigaste jobb någon av dem någonsin kunnat tänka sig. Så en elev räcker upp handen och frågar skräckslaget: ”Hur lång tid tar det här?”
”Det tar så lång tid att man kan få tiotusen kronor för att göra det”, säger jag och detta smälter eleverna under chockerad tystnad.
Jag känner att jag tyvärr råkat avskräcka ungarna från författaryrket så jag försöker nu prata om det fina med att vara en skrivande människa, att man kan få hjälp att tänka. Att det inte är någon som bestämmer vad man ska skriva. Dagbok.
”Man kan fortsätta skriva hela livet. Tror ni Ronaldo kan spela i premier league när han är gammal?”
Nä, men författare kan man bli ända tills, och så tar jag i för att barnen verkligen ska kunna relatera till den höga åldern, man kan till och med skriva tills man blivit sextiosju.
Och då går det som en stöt genom hela salen, lärarna får något lite matt i blicken och 60 elever lyfter båda händerna och ropar SIX SÄÄÄÄVEN. Visst ja, det där hade jag glömt bort.
Det sista jag gör är att fråga om det är någon som tror sig vilja bli författare någon gång?
Det är det ingen som vill, absolut ingen. Men en unge, en liten blond kille säger att han vill bli motorcross-förare.
”Jaha”, säger jag entusiastiskt. ”Men då kan det ändå bli så att om du blir jättebra, så kommer kanske någon författare intervjua dig och skriva en bok om dig.”
”Om jag blir känd”, börjar tioåringen, ”och någon vill intervjua mig så har jag bara en sak att säga: Inga kommentarer.”
Och då tänker jag robotar eller inte robotar. Det kommer nog ordna sig för den här generationen också.
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
