Etikett: Roliga texter

  • Kåseri: Därför kan Augustin spå väder

     

    Det finns två sorters personer i världen: de som bryr sig om vädret och de som inte gör det. Det finns professionella skäl till att bry sig om vädret: om man är pilot, eller bonde eller seglare eller om man driver en restaurang med uteservering. 

    I gruppen som bryr sig om vädret så finns det också dem som bryr sig för att de tycker att det påverkar deras semester. 

    Jag har en mycket nära anhörig som är ett exempel på detta. Hon har tillbrin-gat sommaren med att regelbundet se lite ledsen ut. Utan en uppenbar orsak, ja förutom att hon är gift med mig. 

    Jag frågar: hur är det?

    ”Idag blir sommarens sista riktiga varma dag”, säger hon sorgset. 

    ”Jaså?” säger jag och försöker att inte låta alltför skeptisk. 

    Det har blivit allt svårare för varje gång. 

    ”Ja”, säger hon. ”Nu kommer regnet.”

    Men regnet har inte kommit. Jo, det har regnat, men inte när hon trodde det. Och det har definitivt inte inneburit slutet på denna varma sommar. 

    Det är inte begränsat till en dag, jag kan få höra saker som : ”Nästa vecka kommer det regna hela veckan.”

    Jag säger att prognoserna har många brister, att de bara är prognoser och att den säkraste väderprognosen är att vädret kommer vara ungefär likadant som idag. 

    Inte ens att påpeka att olika väderappar ger olika prognoser hjälper. 

    Varför ta ut detta med dåligt väder i förskott? Man kan väl vänta och se?

    Jag tycker det är svårt att förhålla mig till denna oro för vädret. Och det är inte för att jag är av den där odrägliga”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.”-sorten.

    Det är mest att väder ett väldigt komplicerat system, och att vi inte alls vet så mycket om vädret som vi tror. Och det gäller till exempel mig. 

    Det är oförskämt att i en så väderfixerad kanal som P1 klaga på hur vädret rapporteras, men om man nu verkligen vill informera om vädret, då är begrepp som Götaland eller Svealand säkert vetenskapligt korrekta, men allvarligt talat: Jag har lyssnat på radio hela mitt liv, men inte ens under pistolhot skulle jag kunna peka ut gränserna för Götaland .

    Vad är det för fel med att säga att det nog kommer regna i Göteborgstrakten ikväll? Kanske skulle det då märkas mer att prognoserna inte är så exakta. Om det sägs att det ska regna i norra Svealand och så regnar det inte i Stockholm, då har jag uppriktigt sagt ingen aning om det borde ha regnat eller inte. 

    ”Måste du läsa på de där apparna”, säger jag regelbundet till min nära anhöriga. ”Du blir ju bara ledsen över dåligt väder. Och helt i onödan.”

    Jodå, man måste veta vädret. 

    ”Nu blir det nog snart regn”, säger jag en kväll utan att tänka på det. 

    Jag hör nämligen till de människor som regelbundet får huvudvärk av visst väder. Det här har min omgivning ställt sig skeptisk till. Och jag med. Jag har trott att det här är vad forskningen kallar selektiv perception dvs att jag bara minns de gånger som det stämmer och inte tänker på alla gånger som jag haft huvudvärk utan tillhörande regn. Men i sommar har jag läst en artikel i Scientific American, en seriös populärvetenskaplig tidskrift.

    Forskning visar att ungefär hälften av alla som har migrän, triggas av just väder. Förändring i lufttrycket, temperaturer, luftfuktighet och annat kan – i alla fall enligt vissa teorier – skapa en obalans mellan trycket inne i huvudet och utanför. Det kan också vara så att blodkärlens förmåga att vidga sig inne i huvudet påverkas av det förändrade trycket. Jag berättar om forskningen för min omgivning.

    Och så regnar det, mycket riktigt någon timme efter att trycket i mitt huvud och min huvudvärk började. 

    ”Jag har fått en ny väderstation”, säger min fru belåtet och jag blir lite häpen för jag har själv varit väldigt sugen på att köpa en sån där liten svindyr, högteknologisk pryl med propeller på taket i trädgården och mäta allt som går att mäta. 

    ”Har du?” säger jag med förvånad glädje i rösten. 

    Och det är ju inte direkt hon som brukar köpa teknik till hemmet. 

    ”Ja, ditt huvud”, säger hon. ”Så nu kommer jag alltid fråga dig”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här

  • Kåseri: Så klagar du bäst under semestern

    Som alla vet är en viktig ingrediens i en lyckad semester att klaga. 

    När man står vid grillen och hör omgivningen klaga, då kan det bli dålig stämning om man bara står och säger saker som: ”Jag är faktiskt ganska lycklig” eller ”Min fru är underbar.” 

    För att bespara dig den sortens sociala haverier kommer här en guide till sommarklagandet. 

    Vi börjar med det enkla, amatörklagandet. Det här kan du alltid dra till med, även om alla har hört det förut och du framstår som lite banal. 

    Klaga på vädret. Du kan klaga på att det är för varmt. Du kan klaga över att det är för kallt. Du kan klaga över att det först var för varmt, så du klädde dig för tunt, för att du sedan fryser när det blev lite kallare. Det är ett så kallat seriellt klagomål och lite mer avancerat. Då börjar du klaga i en ände, men du leder skickligt över klagomålet i ytterligare ett klagomål i samma ämne. Du kan också göra ett dubbelt klagomål: du börjar med att klaga på vädret, för att det till exempel regnar för mycket, för att direkt också klaga på bönderna som du tror kommer vara missnöjda om det blir för soligt och torrt. 

    Ett annat tacksamt ämne för klagomål är tågen. Du kan klaga på att det var svårt att boka och sedan lägga upp det så att du kan åstadkomma en trippel i seriellt klagomål genom att först klaga på att det var svårt att boka, att det var dyrt och sen – dessutom – blev försenat. 
    Och nu när vi börjar närma oss de lite mer avancerade klagomålen kan du toppa trippeln med att slänga in ett diskussionsämne. Så här: ”Och inte nog med att jag hade lagt tvåtusen spänn på ett försenat tåg, dessutom hamnade jag i en tyst vagn. Med en barnfamilj och en kvinna som tittade på film utan lurar.” 

    Den här sortens klagomål är inget för nybörjare. Men lyckas du är kvällen räddad. För det första finns det många andra som vill klaga på detta, så du inbjuder till historieberättade och för det andra så inbjöd du generöst till dina vänner – dina klagande vänner – att få klaga på dig. 

    För vid ditt middagsbord sitter det antagligen någon som kommer att hitta glädje i att påtala: ”Det heter inte tyst vagn längre, det heter andraklass lugn”. Och sen kan ni tillsammans klaga och diskutera vett och etikett och skillnaden mellan tyst och lugn hela sommarnatten.

    Ett klagomål får gärna vara intressant. Det är inte intressant att säga ”Åh, vad kallt det är i Sverige. Nu undrar man vart de där klimatförändringarna tagit vägen.” Det är uttjatat. Intressantast är de där klagomålen som börjar med att man är avundsvärd, men som tar en oväntad negativ vändning.

    ”Vi lyckades få en sista minuten till Italien, för femtio kronor, men när vi kom fram var det vulkanutbrott.”

    Ni märker – det vill man höra allt om. 

    Sen finns det förstås överkursen. Och då premieras originalitet: när du lyckas klaga på något som ingen annan insett att man kan klaga om. Jag planerar t ex att klaga på att spaghettin är för kort nuförtiden. Japp. Ingen aning om det är sant, men det kommer rädda många sommarkvällar.

    Men blir inte övermodig av denna förnämliga guide till sommarklagan.

    Du kan till exempel inte klaga på att badstranden ligger för långt bort för att du ska kunna gå dit med din fotboja. 

    Och du får klaga på din kvarskatt, om den är på femtusen kronor typ. Men du får inte klaga på din kvarskatt om den är på fem miljoner. 

    Nu gäller det här främst under semestern, men självklart är det så att de som har semester jämt, som småbarn och pensionärer, de får förstås klaga året om. Lycka till. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.

  • Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

    Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

    Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

    Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

    Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

    To my face. 

    Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

    Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

    Jag börjar tänka.

    Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

    Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

    Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

    Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

    Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

    Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

     Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

    Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

    Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

    Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

    Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

    Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

    AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

    Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

    Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

    Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

    Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

    Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här