Augustin Erba

Etikett: rasism

  • Kåseri: Rabies, denguefeber och andra saker man vill slippa

    Jag ska ut och resa och eftersom jag tycker om att vara förberedd så bokar jag tid för reserådgivning på ett vaccineringsställe.

    Jag förbereder alla i min omgivning på att jag ska dit, jag är, som alla i min omgivning vet, inte särskilt förtjust i sprutor. 

    Missförstå mig rätt, jag tycker att vaccin är en av de finaste saker som forskningen gett mänskligheten. Det är ett mirakel att så många fruktansvärda sjukdomar som tidigare orsakade lidande och död, numera knappt existerar i Sverige.

    Jag är vetenskapligt skolad så till skillnad från de stackars människorna som sitter vid youtube eller vid köksbordet och tror att vacciner är farligare än sjukdomen som den vaccinerar mot, så vet jag att det inte är så. 

    Det är enkel matematik. Man räknar på hur många som drabbas av allvarliga biverkningar av vaccin jämfört med hur många som blir allvarligt drabbade av sjukdomen. Då är det solklart. 

    Det är precis som med rasism och anti-rasism eller fascism och anti-fascism. Räkna hur många som dödats av rasism och jämför med hur många som dött av antirasism. 

    Sen vet man förstås aldrig vad framtiden bär med sig, men hittills lever man längre om man vaccinerar sig och träffar en antifascistiskt antirasist i en mörk gränd, jämfört med om man inte vaccinerar sig och träffar en fascistisk rasist i en mörk gränd.

    Så jag går till vaccineringsstället, men jag har glömt en viktig sak. Av någon anledning så går jag dit och tänker att eftersom det är någon som ska ge mig sprutor så är det ett slags sjukhus. Och när jag ser alla gamla människor därinne som väntar på att få sina influensa och covidvaccin, förstärks känslan av sjukhus. 

    Jag har helt glömt bort att människorna som arbetar här är försäljare. 

    Och jag kommer verkligen inte ihåg det när säljaren är en vänlig, ung kvinna med bruna ögon som tar in mig i ett litet rum med ett skrivbord, två stolar och en brits och frågar vart jag ska åka. 

    ”Jag ska till Södra Asien”, säger jag.

    Hon får genast ett bekymrat uttryck i de nyss så varma ögonen. Eller så inbillar jag mig det. Sa hon oj, då? Eller sa hon inte det?

    ”Hur länge ska du vara borta?” frågar hon. ”Ska du vara i djungeln?”

    ”Inte så länge”, säger jag. ”Och jag har verkligen inte tänkt att vara i djungeln.”

    Men vet jag det, egentligen? Plötsligt händer något, en buss stannar, en taxi åker fel och så – vips – är man i djungeln. 

    I södra asien finns många myggburna sjukdomar, säger hon.

    Åh, nej, tänker jag. Myggburna sjukdomar. 

    Ja, man kan få dengue-feber. 

    Åh nej, tänker jag. Dengue-feber?

    Och nästan alla blir ordentligt magsjuka. 

    Åh, nej, tänker jag. Magsjuka.

    Och så säger hon: Vet du, om du verkligen ska åka är det bra om du också fyller i Vita arkivet. Det är bra om de anhöriga vet vilken färg du vill ha på kistan. 

    Nej, så säger hon inte, men det känns så. Jag försöker påminna mig om att jag inte reser till dödsskuggans dal utan till något som allmänt kallas semester. 

    Jag plockar upp alla mina gamla vaccineringskort. Eftersom jag är lite orolig av mig så har jag kvar dem ända från när jag reste till sydostasien i början på 1990-talet.

    Jag häller ut dem på bordet mellan oss och hon börjar bläddra igenom dem. 

    ”Du har redan hepatit A”, säger hon och låter hon besviken? Nej, det är nog bara inbillning. 

    Och den där medicinen som ska skydda hyfsat mot kolera och magsjuka, den ska jag ta precis innan jag reser. Det är en dyr drink, men billig om man jämför med att man ska ligga sjuk en vecka under sin stackars semester. 

    ”Och du behöver fylla på stelkramp”, säger hon. 

    ”Och TBE”, säger hon. 

    Jag tittar förvånat på mina papper, jaha, ja, jag har tydligen varit orolig för TBE för länge sedan, det hade jag glömt bort. 

    Hon plockar fram sprutorna.

    ”Är det okej om jag lägger mig ner?” säger jag. 

    Jag intar viloläge på britsen.

    ”Ska du inte sprita innan du sticker”, säger jag oroat. 

    ”Nej, det behövs inte”, säger hon och verkar inte alls glad över att få hjälp att utföra sitt arbete. 

    Jag lämnar vaccinationsstället med ömmande axel. 

    Varför ska jag ens ut och resa. Varför kan jag inte bara semestra i Sverige, åka till ett regnigt Göteborg och bli överkörd av spårvagnen som en normal människa?

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Därför är det onödigt att vara rädd för främlingar

    Jag sitter på pendeltåget till Södertälje och jag är nyss fyllda arton år. Det har gått två dagar sedan jag och mina klasskamrater kastade våra studentmössor i luften och sa farväl. 

    Här på tåget till Södertälje sätter sig en pojke i min egen ålder mittemot mig. 

    Jag gör något som jag gjort i hela mitt vuxna liv, jag tilltalar en främling som om vi känner varandra. 

    ”Ska du också till Ing1”, säger jag.

    Han flyttar blicken från det grönskande junilandskapet.

    ”Ska du också dit”, säger han. 

    Året är 1986, det är fyrtio år sedan och jag och killen mitt emot mig ska göra lumpen. 

    Det här är på den tiden då nästan alla män (eller pojkar) måste göra militärtjänst och vi båda två har av olika skäl hamnat på Ing1, ingenjörstrupperna i Almnäs, strax utanför Södertälje. Vi rycker in i juni, för att vi ska utbildas till kompanibefäl, vi ska göra femton månaders tjänstgöring. 

    Vi pratar hela tågresan om saker som unga människor pratar om. Vi pratar om filmer vi sett, böcker och att vi båda gärna spelar tennis. Och vad vi ska göra efter lumpen. Vad vi inte pratar om är att vi haft uppväxter där vi behövt ta väldigt mycket ansvar, redan som barn och att det inte varit självklart att det funnits nog med pengar. 

    Vi kommer till Södertälje, sedan tar vi en buss och blir vi hämtade på busstationen i en folkabuss. Regementet Ing1 är relativt nybyggt på den tiden, det är många låga byggnader runt en kaserngård av asfalt och det ligger mitt i skogen. Praktiskt när det ska skjutas och tältas, men rätt krångligt att ta sig dit.

    Väl framme på regementet är det upprop och vi hamnar på olika plutoner. Han hamnar på en pluton som anses högteknologisk, den bygger bro av färdiga bitar som lastas av lastbilar och sedan monteras ihop. Själv hamnar jag på en pluton som bygger bro för hand, varje bro-element ska bäras och fästas, som ett gigantiskt lego där den tyngsta biten väger 267 kilo och bärs av sex soldater. 

    1986 pågår det kalla kriget för fullt: när som helst kan USA eller Sovjetunionen trycka på en knapp och jorden riskerar att begravas i radioaktiva moln. 1986 var halva Europa antingen sovjetiskt eller under sovjetisk diktatur. Bodde man i Baltikum så ingick man i Sovjetunionen, bodde man i Östtyskland, Ungern eller Polen och några av de länderna så visste man att om man försökte få demokrati så rullade sovjetiska stridsvagnar in på gatorna och dödade alla inom synhåll. 

     Försökte man fly från de kommunistiska diktaturerna blev man skjuten. Naturligtvis var det många som ville lämna förtrycket, så det byggdes en mur för att hindra folk från att fly till väst. Berlinmuren byggdes för att hålla folk instängda. 

    Jag var inte först i min släkt att göra militärtjänst, tvärtom. Min pappa gjorde lumpen i Egypten, hade min mamma berättat för mig, men det gick inte så bra. Han var för fet för att marschera i öknen med vapen, så han fick någon slags kontorstjänst istället. 

    Min morfar var löjtnant och ingick i det ungerska luftvärnet under andra världskriget, han berättade för mig att det var en meningslös sysselsättning eftersom det ungerska luftvärnets kanoner inte nådde tillräckligt högt upp för att kunna skjuta ner fiendeplan. Det viktigaste de skulle göra var att inte avslöja var de befann sig så de inte skulle bli bekämpade.

    Min morfars pappa var ungersk fältmarskalk, och det är som något slags mellanting mellan general och överbefälhavare, om jag har förstått det rätt.

    Listan på män i min släkt som varit militärer är ännu längre.

    Min pappa var gästforskare men stannade i Sverige för att han tillhörde en förföljd minoritet i Egypten. Min morfar och mormor flydde till Sverige för att deras släktingar mördades av kommunister. 

    Så även om jag avskyr våld, och inte tycker att det är särskilt roligt att skjuta, gjorde jag inte vapenfri tjänst. För jag vet hur livet ser ut när man inte lever i en demokrati. Och så tänkte jag att det är väl bra om det finns folk inom militären som är som jag, alla måste inte gilla att skjuta. 

    Och häromveckan så satt jag på en lunchrestaurang i Stockholm och mitt emot mig sitter samma pojke som jag en gång mötte på tåget till Södertälje. Det har gått fyrtio år, det har gått femton år sedan romanen jag skrev inspirerad av min tid i militären kom ut, och under alla dessa år har vi har setts regelbundet. Numera pratar vi om saker som gamla män talar om: om familjen, samhället och döden. Och vårt gemensamma förflutna. 

    Och jag har aldrig ångrat att jag tilltalade en främling som om han redan var min vän. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Augustin misstänker att han har nått en speciell tid i livet. Klimakteriet.

    Jag kan vara i klimakteriet

    Jag förstår att detta kan komma som en överraskning eftersom jag betraktar mig som man. Men jag är rädd att jag hamnat i klimakteriet. 

    Det började med att jag hela tiden kände mig trött. ”Varför är jag så trött hela tiden”, frågade jag mig själv. 

    Sedan kände jag att jag har blivit argare på – ja, just det – män. Tvärsäkra män (som har fel), rasistiska män (som inte ens skäms över sin rasism), tröttsamma män (som berättar långa och poänglösa historier). 

    Ja, ibland blev jag till och med arg på alla män. 

    Och sen nådde jag en punkt där det enda jag kunde tänka var: ”Nä, jag orkar inte ljuga längre.”

    Och sen kände jag ett behov av att lyssna på Alanis Morissette.

    Ja, ni hör ju.

    Klimakteriet. 

    Klimakteriet är väldigt trendigt för tillfället, antalet texter till exempel som säger att ingen pratar om klimakteriet är väldigt många. 

    Vi män stjäl ju rampljuset för kvinnor hela tiden, så det var väl bara en tidsfråga innan en man skulle claima klimakteriet. 

    Om något är trendigt eller välbetalt, då kan vi män inte låta kvinnorna få ha det ifred. 

    Så om nu någon man skulle kunna hamna i klimakteriet, så vore det inte konstigt om det skulle råka bli jag. Jag har alltid varit en early adopter.

    Allt fler män tar testosteron utan att de har testosteronbrist, och det finns somliga som pratar om andropausen, instället för menopausen, men såvitt jag har kunnat läsa mig till detta, går det absolut inte att jämföra. Att mäns hormonnivåer minskar sker på ett långsamt och stillsamt sätt. Inte alls som det hormonhaveri som drabbar många kvinnor. Och alltså kanske mig. 

    För tio år sedan hade det varit svårare att skriva den här texten, pga identitetspolitik. Men nu kan jag, utan att vara kvinna, göra det. 

    Jag har, som ni vet, hälsoångest, jag har trott att jag har cancer, stroke och rabies, så det är kanske ingen överraskning att jag just nu tror att jag har drabbats av klimakteriet.

    När jag informerade min fru om detta gav hon mig en mycket kall blick, vilket var otroligt, med tanke på att hon nyss varit så varm att hon behövde springa ut och svalka sig på balkongen i minusgrader. 

    Min fru sa ”Jag är ju gift med dig så jag måste stå ut med dina dumheter, men om du säger såna här dumheter i radio kan jag inte skydda dig.”

    Många av mina väninnor är fortfarande kvar i klimakteriet. 

    En av dem, en god vän i Australien rekommenderade en dokumentär. I den här dokumentären intervjuades inte bara kvinnor utan också deras män och en av männen beskrev perioden då hans fru genomgick detta som en ”rough ride”, sa min väninna. Jag såg för min inre syn en väderbiten man i cowboy-hatt som driver en skock boskap över en vidsträckt och vidbränd prärie i Australiens vildmark. Det är så det är med klimakteriet. 

    ”Ja”, säger han med bekymrad min och hes röst när han ska beskriva sitt liv under tiden då hans fru var i klimakteriet. 

    ”Det var ju hanterbart fram till åskvädret. Och att det sedan blev jordbävning gjorde ju inte direkt saken bättre. ”

    Det påminner lite grand om klimatet. Inte bara för att klimatet och klimakteriet låter likadant utan därför att det verkar vara med klimakteriet som med klimatet. 

    Ni vet – det är ju skillnad på klimat och väder. Klimat är den långsiktiga trenden, medan vädret är, tja, vädret till exempel idag. Bara för att det är kallt en vinterdag betyder det inte att klimatet inte blir varmare. 

    Bara för att en person befinner sig i klimakteriet, betyder det inte att dagens utskällning beror på klimakteriet. 

    Det kan ju också vara att jag sagt eller gjort något dumt. 

    Jag vill därför bestämt avråda alla – särskilt män – från att använda klimakteriet för bortförklara oväntad irritation eller vrede från sin partner. 

    Bli inte klimakterieförnekare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min roligaste bok kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: En liten berättelse om schack-klubben i Fisksätra

    Min pappa tyckte att det var viktigt att vi barn skulle lära oss att spela schack. Det var ett bevis på förmågan till logiskt tänkande. Och det var viktigt att vara bra på logiskt tänkande. Mina invandrarföräldrar ville nämligen inte att vi skulle betraktas som invandrare, trots att min pappa var från Egypten och min mamma från Ungern.

    Vi skulle vara mer väluppfostrade, vi skulle vara duktigare och framför allt skulle vi vara felfria så ingen skulle kunna klaga på oss. Som invandrare var vi ansvariga för hur människorna i Sverige skulle betrakta inte bara oss, utan alla invandrare. Vi skulle bete oss så att folk inte tänkte på varifrån vi kom. Så min pappa lärde mig hur man flyttar kungar och bönder. Jag spelade mot honom och förlorade. Förlorade igen.

    Kanske inte så konstigt med tanke på att han höll på att doktorera i fysik. Men det duger ju inte att förlora om man ska vara duktig så jag började lösa schackproblem i morgontidningen. Jag lånade böcker på biblioteket om schack. Och då berättade bibliotekarien att det fanns en schackklubb här i biblioteket i Fisksätra. 

    Den som skötte schackklubben var en man med mustasch, nu är det här ett tag sedan, så kanske minns jag fel, men jag har för mig att han hade en tvättäkta 70-talsmustasch. Men hans viktigaste egenskaper var att han var snäll, han var hjälpsam och han tyckte om att spela schack. 

    Och ibland fick jag spela mot vuxna i schackklubben. Det var fantastiskt. 

    Kommer ni ihåg hur det är att vara barn? De vuxna bestämmer vad man ska ha för kläder på sig, de bestämmer vad man ska äta, de bestämmer var man ska gå i skola. De bestämmer när man ska gå upp på morgonen och de bestämmer när man ska lägga sig. 

    Men vid schackbrädet spelar det ingen roll vem som är barn och vem som är vuxen. Det enda som räknas är att man spelar. Och jag kommer fortfarande ihåg det sista partiet schack jag spelade på den där schackklubben i mitt älskade bibliotek. 

    Biblioteket var den bästa platsen i min förort, för där fanns några av världens finaste människor, de som ägnar sitt liv åt andras läsande – eller som de kallas – bibliotekarier. När det kom in bråkstakar, våldsamt berusade människor, men också stökiga unga, så förklarade bibliotekarierna vänligt men bestämt, för dem, att det här är en plats där man läser böcker, läser tidningar, lyssnar på skivor, frågar om boktips, spelar schack och sånt.

    Och om man inte har tänkt att göra just de här sakerna, så behöver man gå någon annanstans. 

    I rummet där schackklubben samlades en gång i veckan spelade jag mitt sista schackklubbsparti. Det var mot en vuxen kvinna. Vad var jag? Kanske tio år? Kanske var jag äldre? Hur gammal var hon? Ja, hon var rejält vuxen i alla fall. Kanske var hon fyrtio. 

    För mig var varje parti på liv och död. För mig var varje parti ett steg närmare att kunna spela så bra schack att mina föräldrar skulle tycka att jag var ett lyckat barn. 

    Och så såg jag det, jag såg en väg framåt i partiet. Drag som skulle leda mig till vinst. Jag vågade knappt titta på kvinnan mitt emot. Jag var så rädd att hon skulle upptäcka vad jag hade fått syn på. Men det gjorde hon inte. 

    Med en triumferande min och glädjestrålande röst utropade jag: Schack! Matt!

    Jag vann.

    Jag vet inte vad som for genom kvinnans huvud när hon såg den lilla mörklockiga pojken bli så jublande glad över att äntligen – äntligen – ha besegrat en vuxen. Men jag vet vad hon gjorde. Hon sneglade bort mot mannen med mustasch som stod i andra änden av rummet och hjälpte någon.

    Hon lutade sig fram över bordet mellan oss. Och så såg hon mig rätt i ögonen och väste: ”Jävla svartskalle.”

    Jag sänkte blicken mot brädet där pjäserna fortfarande stod kvar i min vinnande kombination. Det gick några sekunder. Sedan reste jag på mig, stolen skrapade högt och mannen med mustaschen tittade upp och frågade vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle gå hem och så gjorde jag det.

    Jag visste att jag aldrig skulle tillbaka till schackklubben, till biblioteket jo, men aldrig schackklubben. 

    Hemma tänkte jag på att det mina föräldrar hade lärt mig var fel. För det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig, för vissa människor kommer man alltid vara en svartskalle. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Sju människor du aldrig glömmer #minflykt

    Flykt

    Polischefens dotter som krigar för kurderna, mannen som kryssar mellan krypskyttar i Sarajevo och Jorge som flyttas mellan fångläger i militärkuppens Chile.

    Serien ”Flykt i P1” innehåller några av de starkaste berättelser en människa kan bära på.

    Efter det enorma genomslaget för dokumentären Min flykt i P1, beslöt Sveriges Radio att  lägga ut serien ”Flykt i P1” på webben. Trots att det  gått åtta år sedan serien sändes, är berättelserna fortfarande aktuella. ”Flykt i P1” producerades av Ulla Svensson och programmet skrevs och berättades av Augustin Erba. Avsnitten är en timme långa och beskriver en människas flykt och den konflikt som låg till grund för flykten. Programmen fick stor uppmärksamhet när de sändes och nominerades till Ikaros-priset.

    Här kan du lyssna på hela serien.

    De sju människorna du aldrig kommer glömma:

    Aysen

    I det första programmet möter vi Aysen, som är polischefens dotter som krigar för kurderna och döms till livstids fängelse. Hon är överklassflickan som inte står ut med hur kurderna behandlas i Turkiet och väljer att slåss med PKK-gerillan. När hon är liten drömmer hon om att bli Turkiets första kvinnliga kärnfysiker. Istället tillbringar hon fem år i turkiskt fängelse. Hon köper ett svartpass av maffian och flyr till fots genom hela Europa. Lyssna här.

    I det andra programmet möter vi Amer Dzindo, som är född och uppvuxen i Sarajevo. Han jobbar med ekonomin på en skofabrik under hela kriget. Varje dag kryssar han sig fram mellan krypskyttar och granater. Varje dag tror han att FN och omvärlden ska hjälpa Sarajevo. Han väntar i tre års tid och går ner 14 kilo. När Nato inleder sina bombningar har Amer precis flytt till Stockholm. Lyssna här.

    Sakina Zafar. Foto: Privat.

    I det tredje programmet: Sakina Zafar flydde från Afghanistan när hon var åtta år. Sakina låg och gömde sig på mage i majsfälten när ryssarna fällde svärmar av fjärilsminor. Hon klättrade i mullbärsträden och fick springa in när grannbarnen ropade att stridsvagnarna var på väg. Sakinas pappa var med i motståndsrörelsen och nästan aldrig hemma. Ibland kom han hem på natten, för att vara borta igen på morgonen. En dag när familjen trodde att han var dödad fick de höra att han flytt till Sverige och ville att de skulle komma efter. Idag är Sakina 27 år. Hon är ingenjör och kämpar med att vara tjej med sjal i en grabbig värld. I ”Flykt” berättar hon också hur det var att återvända till Afghanistan som vuxen och hur det kändes att ta på sig burka. Lyssna här.

    Hör Jorge Contreras egen berättelse om sin flykt från Chile till Sverige.

    I fjärde Flykt möter du Jorge Contreras. Han greps mindre än en månad efter militärkuppen i Chile och tillbringade mer än ett år i fyra olika fångläger. I Flykt berättar han om skräcken, tortyren och terrorn i militärdiktaturens Chile. Idag älskar han Sverige som sitt andra fosterland. Han har skrivit en bok om kuppen på svenska, så att alla barn och barnbarn till chilenare här ska förstå varför deras släktingar kom till Sverige. Lyssna här.

    avsked

    Heda från Tjetjenien sitter i klassrummet och har rysklektion när bomberna faller över Groszny. Hon går i 7:e klass. Det andra Tjetjenienkriget har börjat. Sedan står hon i familjens fruktträdgård och ser bombplanen flyga över taken. Familjen flyr över gränsen, men pappa blir kvar i Groszny för att strida mot ryssarna. Han tas till fånga och hamnar i fängelse. Men familjen vet inte var han är, eller ens om han lever. När han kommer ut har han bara ett ben och är skakad av krig och tortyr. Om rädsla för döden, hat och längtan till ett hemland som inte finns berättar 19 åriga Heda från Tjetjenien i Flykt. Lyssna här.Pablo Dïaz från Kuba i Flykt. Foto: Privat.

    I femte Flykt hör du Pablo Diaz från Kuba. Någon har klottrat Död åt Fidel Castro i Pablos skola och han tvingas erkänna. Pablo döms till sex månaders fängelse för klottret när han är 16 år gammal. Det finns knappt någon mat om man inte har dollar på Kuba och till slut väger Pablo 52 kilo. Men han ger sig inte. Han flyttar till Havanna och drömmer om att bli en stor skådespelare. Inget blir riktigt som han tänkt sig. Lyssna här.Rwanda pass

    I sjunde Flykt hör du Jean från Rwanda. Jeans pappa gömmer honom i buskarna för att polisen inte ska hitta honom. Rektorn skickar hem honom från skolan för att han tillhör fel folkslag och myndigheterna ser till att han inte får börja gymnasiet, trots att han klarar inträdesproven galant. Jean misshandlas nästan till döds och flyr. I Sverige sitter han som förlamad och ser sina landsmän slaktas på tv. Lyssna här.Persienn

    En dag upptäcker en kvinna en knöl i bröstet. Hon har cancer och behöver hjälp, men hon får inte samma vård som alla andra. Vi kallar henne Natasha. Hon tar på sig fina kläder när hon går ut, så att ingen ska se henne. Hon sjunker ihop och försöker göra sig osynlig på pendeltåget. Hon vågar aldrig gå och handla, utan skickar sonen som är sju. Sista Flykt handlar om Sverige. Lyssna här.

  • Augustin Erba medverkar i antologin ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige”

    Med inspiration från kritisk ras- och vithetsforskning skärskådar tolv forskare med varierande akademisk bakgrund dagens Sverige. Dessutom berättar medlemmar i Mellanförskapet, författare, journalister och andra om sina erfarenheter av att leva som icke-vita svenskar i dagens Sverige.

    Boken riktar sig till studenter på högskolenivå, olika yrkesgrupper som berörs av frågor om ras och vithet i sin yrkesutövning och till alla som vill fördjupa sig i frågan om hur skillnad mellan människor skapas utifrån ras.

    Mångkulturellt centrum är initiativtagare till antologin ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige”.

    Samtidigt som antologin kommer ut, öppnar också utställningen ”Varning för ras”. Så här skriver Mångkulturellt centrum om utställningen:

    Varning för ras

    En utställning om den svenska vitheten och den framtida svenskheten.
    1 november 2012–26 januari 2014

    Vi vill prata med dig om att vi i Sverige idag gör skillnad på människor utifrån hur vi ser ut. Att vi gör ras.
    Vi vill prata med dig om det här med ras så att vi tillsammans kan se och ifrågasätta.
    Vad menar vi med att ras görs? Vad betyder ras och vithet för oss idag? Vilka ras-risker kan du se? Vilket samhälle vill du ha?
    Mångkulturellt centrum verkar för ett samhälle där mångfalden reflekteras i den nationella självbilden och där migrationsrelaterade fenomen ingår som en självklar del i det svenska kulturarvet. Vår forskningsprofil är mångvetenskaplig med tonvikt på ett etnografiskt arbetssätt.

    Antologin kan köpas här eller på utställningen.

  • Augustin Erba: Krönika i Godmorgon Världen 20121014

    Jag heter Augustin och jag har olivfärgad hy. Jag säger det redan nu, så ni vet. Det är ju inte alla som tycker att färgen på huden är viktig, och att det säger något om en människa, men jag heter Augustin och jag har inte den blekt rosa nyans som de flesta har som bor här. Och just nu är det deppigt att inte höra till den rosa majoriteten.

    Förra söndagen, på en fotbollsmatch, var det en pensionerad sportreporter som förväxlade en kommentarshytt med ett kommentarsfält. Han sa att det var för många Augustin på plan – i min radio.

    En debatt nyligen har handlat om en barnfilm. Det fanns en elak bild av mig på film affischen. Det var tydligen ingen som menat något illa med att rita en Augustin-karikatyr. Sen var det bråk om det Tintin album som slutade säljas i Belgien för femtio år sen, för redan för femtio år sedan sa Belgarna att det är faktiskt inte särskilt trevligt att rita Augustin på det sättet.

    Och så slog jag på partiledardebatten på Agenda på Sveriges Television, och det började med att programledaren frågade ”Hur många Augustin tål Sverige”.

    Ett av Sveriges viktigaste program frågade hur många av mig som Sverige tål. Som gränsen snart är nådd, som om folk stått ut länge nog. Och framför allt, frågan förutsätter att jag är ett problem.

    Sen klev Peter Englund ut och sa att Nobelpriset i litteratur hade gått till Augustin. Och genast började twitter fyllas av skämt om mitt konstiga namn. Guggu-stin. Ugh-Ugh, skämtade folk.

    Det har inte känts så här illa på tjugo år.

    Då hade Expressen löpsedeln ”Kör ut Augustin”.

    Nä, de hade dom inte, och det vet ju ni som följt med. Expressen skrev ”Kör ut dom”. Agenda frågade hur många invandrare Sverige tål och det var ju inte mitt konstiga namn folk gjorde narr av, det var Mo Yan som folk fnissade åt, ja och så vidare.

    Det var lågkonjunktur då, när Expressen gjorde, precis som Agenda gjort nu, en hård vinkling. Men jag älskar yttrandefrihet, så jag är beredd att kämpa för att Public Service-företaget i yttrandefrihetens namn ska få peka ut mig som ett problem.

    För tjugo år sedan fick Expressens chefredaktör sparken och sen dog diskussionen ut. För de som inte var rosa kom inte till tals. Inte den här gången.

    I vår digitaliserade värld går yttrandefriheten åt två håll. I sociala medier har diskussionen fortsatt. Det är lagligt att kalla folk för öknamn, men det är lika lagligt att säga ifrån. Och jag har hopp, att en dag kanske folk sluta kalla andra för saker som dom faktiskt inte vill bli kallade.

    Jag var på sameteatern i veckan.

    Där såg jag en pjäs om rasismen samerna varit utsatta för, hur de stöttes ut, hur deras språk togs ifrån dem. Och jag såg hur de mådde av öknamen. Efteråt var det en kvinna i publiken, hon var kanske sextio år, som stod med rödkantade ögon. Det syntes att hon hade varit med om det som skildrades i pjäsen. Och hon satte ord på det jag känt hela veckan. Hon la sin rynkiga, knutna hand på sin bröstkorg och så sa hon:

    ”Härinne har jag burit det, skammen över att vara annorlunda, skammen över varifrån jag kommer.

    Jag hade inte behövt bära en skam, jag hade kunnat bära en skatt.”

    Länk till ljudet: Krönika 121014 Godmorgon Världen, P1, Augustin Erba