Min pappa tyckte att det var viktigt att vi barn skulle lära oss att spela schack. Det var ett bevis på förmågan till logiskt tänkande. Och det var viktigt att vara bra på logiskt tänkande. Mina invandrarföräldrar ville nämligen inte att vi skulle betraktas som invandrare, trots att min pappa var från Egypten och min mamma från Ungern.

Vi skulle vara mer väluppfostrade, vi skulle vara duktigare och framför allt skulle vi vara felfria så ingen skulle kunna klaga på oss. Som invandrare var vi ansvariga för hur människorna i Sverige skulle betrakta inte bara oss, utan alla invandrare. Vi skulle bete oss så att folk inte tänkte på varifrån vi kom. Så min pappa lärde mig hur man flyttar kungar och bönder. Jag spelade mot honom och förlorade. Förlorade igen.

Kanske inte så konstigt med tanke på att han höll på att doktorera i fysik. Men det duger ju inte att förlora om man ska vara duktig så jag började lösa schackproblem i morgontidningen. Jag lånade böcker på biblioteket om schack. Och då berättade bibliotekarien att det fanns en schackklubb här i biblioteket i Fisksätra. 

Den som skötte schackklubben var en man med mustasch, nu är det här ett tag sedan, så kanske minns jag fel, men jag har för mig att han hade en tvättäkta 70-talsmustasch. Men hans viktigaste egenskaper var att han var snäll, han var hjälpsam och han tyckte om att spela schack. 

Och ibland fick jag spela mot vuxna i schackklubben. Det var fantastiskt. 

Kommer ni ihåg hur det är att vara barn? De vuxna bestämmer vad man ska ha för kläder på sig, de bestämmer vad man ska äta, de bestämmer var man ska gå i skola. De bestämmer när man ska gå upp på morgonen och de bestämmer när man ska lägga sig. 

Men vid schackbrädet spelar det ingen roll vem som är barn och vem som är vuxen. Det enda som räknas är att man spelar. Och jag kommer fortfarande ihåg det sista partiet schack jag spelade på den där schackklubben i mitt älskade bibliotek. 

Biblioteket var den bästa platsen i min förort, för där fanns några av världens finaste människor, de som ägnar sitt liv åt andras läsande – eller som de kallas – bibliotekarier. När det kom in bråkstakar, våldsamt berusade människor, men också stökiga unga, så förklarade bibliotekarierna vänligt men bestämt, för dem, att det här är en plats där man läser böcker, läser tidningar, lyssnar på skivor, frågar om boktips, spelar schack och sånt.

Och om man inte har tänkt att göra just de här sakerna, så behöver man gå någon annanstans. 

I rummet där schackklubben samlades en gång i veckan spelade jag mitt sista schackklubbsparti. Det var mot en vuxen kvinna. Vad var jag? Kanske tio år? Kanske var jag äldre? Hur gammal var hon? Ja, hon var rejält vuxen i alla fall. Kanske var hon fyrtio. 

För mig var varje parti på liv och död. För mig var varje parti ett steg närmare att kunna spela så bra schack att mina föräldrar skulle tycka att jag var ett lyckat barn. 

Och så såg jag det, jag såg en väg framåt i partiet. Drag som skulle leda mig till vinst. Jag vågade knappt titta på kvinnan mitt emot. Jag var så rädd att hon skulle upptäcka vad jag hade fått syn på. Men det gjorde hon inte. 

Med en triumferande min och glädjestrålande röst utropade jag: Schack! Matt!

Jag vann.

Jag vet inte vad som for genom kvinnans huvud när hon såg den lilla mörklockiga pojken bli så jublande glad över att äntligen – äntligen – ha besegrat en vuxen. Men jag vet vad hon gjorde. Hon sneglade bort mot mannen med mustasch som stod i andra änden av rummet och hjälpte någon.

Hon lutade sig fram över bordet mellan oss. Och så såg hon mig rätt i ögonen och väste: ”Jävla svartskalle.”

Jag sänkte blicken mot brädet där pjäserna fortfarande stod kvar i min vinnande kombination. Det gick några sekunder. Sedan reste jag på mig, stolen skrapade högt och mannen med mustaschen tittade upp och frågade vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle gå hem och så gjorde jag det.

Jag visste att jag aldrig skulle tillbaka till schackklubben, till biblioteket jo, men aldrig schackklubben. 

Hemma tänkte jag på att det mina föräldrar hade lärt mig var fel. För det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig, för vissa människor kommer man alltid vara en svartskalle. 

(Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.