Augustin Erbas författarsajt

Etikett: QWERTY

  • Jag skaffar ett tangentbord där jag själv kan bestämma vad tangenterna betyder

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen

    Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord. 

    Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl. 

    Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar. 

    Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord. 

    Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder. 

    Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten. 

    Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet. 

    Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig. 

    ”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra. 

    Jag säger emot. 

    ”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord. 

    Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav. 

    ”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun. 

    ”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”

    Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med. 

    Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla. 

    Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora. 

    Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv. 

    Principen. 

    Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över. 

    När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Tangentbord är idiotiska – backstegstangentens placering till exempel

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 1.

    Jag sitter och skriver på en personligt påfrestande text när jag får nog. Men inte av texten.

    – Förbannade tangentbord, säger jag högt till mig själv och krukväxterna i mitt skrivrum.

    Jag prövade ett tangentbord för första gången 1980, på utställningen ”Hej Dator!” på Tekniska museet.

    Redan då reagerade jag. Det handlar om placeringen av backstegstangenten.

    Den vanligaste tangenten du trycker ner på ditt tangentbord är antagligen mellanslagstangenten. Ta en minut och betrakta den. Betrakta dess längd, betrakta dess bredd. Förundras över hur lätt den är att nå, hur lätt såväl höger som vänster tumme låter sig lånas till att förmedla de små andetagen mellan orden som du skriver ner.

    Tänk nu på vilka andra tangenter du använder oftast: Såvida du inte är en rättskrivande fantom så är det antagligen backstegstangenten. Den där tangenten som somliga kallar deleteknappen, som rättar dina felslag och som du måste trycka på flera gånger i rad om du vill ångra ordval.

    Denna nödvändiga knapp har placerats på tangentbordets yttersta högerkant, förvisad från händelsernas centrum som om den vore medlem i Alternativ för Sverige. Den är visserligen lite större än en genomsnittlig tangent, men den är ständigt utom räckhåll, trots att jag använder det korrekta höger lillfinger för att nå dit.

    Jag är övertygad om att en del av dem som får ont i handleden av att skriva på datorn får det av att de måste vrida hela handen för att komma åt.

    Den nuvarande placeringen av tangenterna på våra datorers tangentbord kallas för ”qwerty” efter de bokstäver som finns till vänster i den översta bokstavsraden.

    Det finns olika teorier om ursprunget till tangentbordets design. Enligt The Smithsonian Magazine var det första tangentbordet alfabetiskt. Ack så lätt att hitta tangenterna – de är ju i bokstavsordning, gick resonemanget. Men det fungerade dåligt. Och det är efter detta som teorierna går isär om ursprunget till dagens tangentbordslayout. Placeringen av tangenterna gjordes av en journalist – Christopher Latham Sholes lämnade in sitt patent 1878 och det var under andra halvan av 1800-talet som skrivmaskiner började tillverkas och säljas i större skala.

    De första skrivmaskinerna hade små armar som fälldes ut och slog bläcket mot pappret. Ju närmare varandra armarna satt i den lilla halvcirkel som utgjorde mitten av skrivmaskinen, desto lättare var det att de skulle haka i sin granne om de slogs ner nästan samtidigt. Om skrivmaskinisten var för snabb fastnade tangenterna.

    Därför är de vanligaste bokstavskombinationerna i det engelska språket inte i bredvid av varandra på qwerty-tangentbordet. Se hur långt h-e ligger ifrån varandra. En invändning mot den här teorin är att bokstäverna e-r sitter bredvid varandra, och de används ofta ihop i engelska. Men de som vägrar låta ursprungsteorin dö har ytterligare en teori: Det var ett pr-trick! Det skulle gå att skriva ordet ”typewriter” med enbart den översta bokstavsraden. Och då går det otroligt fort. Pröva själv, nästa gång du sitter vid ett tangentbord! För de kringresande skrivmaskinsförsäljarna var det tydligen något som imponerade på potentiella köpare.

    En annan teori är att det var telegrafister som hade stort inflytande över hur tangentbordet skulle utformas, och att qwerty testades fram när de skrev översättning från morse-kod.

    En av de allra tidigaste och mest framgångsrika skrivmaskinerna med qwerty byggdes av Remington. Min naiva uppfattning var länge att den vackra Remington-skrivmaskin jag har hemma av en slump har samma namn som vapentillverkaren Remington. Men tvärtom – efter att ha tjänat en förmögenhet på det amerikanska inbördeskriget ville vapentillverkaren tjäna pengar på människors byte av svärdet mot pennan.

    Det finns en teori om skrivmaskinens layout, som säger att när Remington verkligen ville skära guld med täljkniv så utbildade de maskinskrivare för en avgift. De blev snabba, de blev licensierade och så länge de som behövde skrivtjänster köpte Remington-maskiner kunde hastigheten garanteras. Och några år senare gick de största skrivmaskinstillverkarna ihop och enades om standardtangentbordet.

    Det har funnits konkurrenter till qwerty, men ingen har lyckats samla tillräckligt många användare för att få en förändring till stånd. Ingen är tillräckligt missnöjd för att ta sig över tröskeln att lära sig ett nytt tangentbord.

    Inte heller jag kräver ett helt nytt tangentbord, jag menar bara att vi måste göra något åt backstegstangenten.

    Oavsett vilken teori man tror på, så är det ohållbart att alla moderna delar av tangentbordet ska förvisas utom räckhåll för mina fingertoppar. Om det gick att ändra från vänster- till högertrafik, så går det att flytta backstegstangenten. Det finns bara ett sätt att åstadkomma detta. Jag ska sluta använda backstegstangenten tills det har blivit ändrat. Det kmmer bli olidligt och då år förändlingen nära.

    (Den här texten publicerades ursprungligen i DN. Prenumerera gärna för att läsa god journalistik, även om jag inte längre arbetar där.)

    Vill man hellre läsa böcker jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.