Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen
Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord.
Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl.
Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar.
Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord.
Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder.
Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten.
Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet.
Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig.
”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra.
Jag säger emot.
”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord.
Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav.
”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun.
”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”
Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med.
Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla.
Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora.
Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv.
Principen.
Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över.
När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv.
(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)
Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.
Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.
Augustin Erbas författarsajt 