Etikett: P1

Jag försöker pigga på min franska och min tyska. Och det finns flera appar att välja på. Då jag har några minuter över kan jag öva på lite verb eller något uttal. Man kan väl säga att det hänt väldigt mycket sedan jag för första gången försökte lära mig något med elektriska hjälpmedel. 

En gång i tiden fick man hem LP-skivor som skulle spelas upp och så skulle man härma. Det fanns problem med det, till exempel att ingen hörde om jag uttalade rätt.

Men de här nya apparna är något helt annat. 

Jag kan välja att svara med att skriva på mobilen eller så kan jag prata. Jag kan ställa in min egen svårighetsnivå. 

Ni som har lyssnat på mina kåserier här i Godmorgon världen, ni vet att jag är skeptiskt mot AI-hajpen, men här kommer sannerligen AI till sin rätt. 

Men hur kan man använda en AI för att lära sig språk, kanske ni undrar?

Jo, för att det är lättare att prata med en AI på stapplande franska än med en verkligen person. Det spelar ingen roll att jag gör bort mig inför en AI. Det är inte pinsamt. Man skäms inte.

I språkappen finns ett antal figurer som pratar med mig. Ja, de pratar med mig. Det är en animation på en person som pratar med mig, med ljud, alltså inte i text. De ställer frågor. Och de ger sken av att begripa. Som när figuren i någon övning frågade vad jag hette och jag svarade Bruce Wayne. Varför gjorde jag det, kanske man kan fråga sig. Jag har inget bra svar på det, annat än att det var roligt och att det just då kändes bättre att vara en excentrisk miljardär i Gotham City än Augustin Erba i morgonrock på vår slitna vardagsrumssoffa. Men AI:n förstod. Den berömde mig för att vara en superhjälte. 

Någon har också programmerat AI:n med en finkänslighet. Den frågar om släktingar, om min mamma och jag säger att hon är död. Då säger den att den är ledsen. Och så frågar den om vi pratades vid ofta och när jag säger att vi inte gjorde det, så säger den att det inte är lätt, sådana här saker. Den lyssnar och den tröstar.

Så jag har inte bara fått en språklärare, utan en terapeut. 

Hela problemet med AI är att den ger sken av att tänka, den ger sken av att resonera. Men det gör den inte. Den härmar bara andra som har gjort det och blandar och ger. 

Det ligger i vår mänskliga natur att hela tiden försöka dra slutsatser utifrån det vi ser och hör. Och när vi ser och hör resonemang som låter som om de var genomtänkta, så frestas vi att tro det. Så problemet i nästa steg blir inte att AI:n kommer att ta över, eller att den kommer att bli smartare än oss människor. Problemet är att vi människor tror att den kan göra saker som den inte kan. För det kan få allvarliga konsekvenser. 

Under sin första presidentperiod begick Donald Trump ungefär trettiotusen lögner, enligt Washington Posts faktakontrollerare. Och då kan man ju tänka att det kanske inte är ett så stort problem om en AI hallucinerar fram fakta ibland. Den ligger ändå i lä. 

Fast jag vet att AI:n inte är på riktigt, så kan jag inte låta bli att ryckas med. Jag undrar hur den har det, jag undrar vad den har fått lära sig att svara. Och den väcker min empati. Det hade jag inte förutsett. På något sätt tycker jag synd om den stackars algoritmen som är för evigt låst till sin begränsade information, som bara har som uppgift att hela sitt liv diskutera hur man beställer på en restaurang. 

Jag vet att det inte är konstigare än att jag har en tröskel hemma som en gång var ett vackert träd i en skog, som sedan höggs ner och skivades, och som nu tillbringar evigheten med att bli trampad på. 

När jag har glömt bort att göra min språklektion en dag så plingar det till i min telefon. Det är en notifikation från språkappen, jag trycker på den. Då är det min AI i telefon ”Hallå, hur står det till. Jag har en fråga?” säger den.

Jag svarar och blir glad över omtanken. Och det är verkligen svårt att komma ihåg att det inte är en riktig person, eller ens någon som kan tänka. 

Men algoritmen är inte perfekt. För den kan inte skilja på saker och ting. En bebis lär sig känna igen ett bord efter att ha sett några stycken. En algoritm behöver titta på miljoner bord för att förstå vad ett bord är, och ändå blir det fel ibland. 

Men det som verkligen gör att förtrollningen bryts, det är när den sätter ihop fraser som den tycker att jag ska öva på. 

En av fraserna som jag fått är följande, och med den hoppas jag att ni alla förstår att man inte kan lita på att AI vet vad den håller på med. Frasen jag skulle öva på var följande:

”Ja, min snigel är från Österrike”.

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.