Augustin Erba

Etikett: P1

  • Kåseri: Vulkanutbrott i Östergötland?

    Ni som känner mig vet att jag är ständigt orolig för mänskligheten. Jag är till exempel orolig för att en stor sten ska falla från himlen och utplåna oss alla. Nu verkar det senaste hotet, den 300 meter långa kometen Apophis, passera jorden på tryggt avstånd, men man kan inte vara lugn för det.

    Vi flyger fram i rymden i rasande fart, på ett litet snurrande klot som snurrar lite mer ojämnt, desto mer isarna smälter. Så ni förstår säkert att när jag i veckan var ute och vandrade i Östergötland och fick syn på en röd bil med texten SGU på sidan, så blev jag extra oroad. Vad gör Sveriges Geologiska Undersökning här, undrade jag. 

    Det kliver en man i varselväst ur bilen och han tar fram en apparat som ser ut att vara riktad mot jordens inre. 

    ”Ska det bli en gruva här?” frågar jag lite skämtsamt eftersom jag inte direkt vill fråga om jordens undergång. 

    Det har ju funnits gruvor i trakten, koppargruvan i Åtvidaberg, till exempel. 

    ”Det får jag inte säga”, skrattar han på bred karlstadsdialekt. Jag vet faktiskt inte om han skämtar. Han förklarar sedan att apparaten han har med sig är en gravimeter. 

    Det han ska mäta är alltså gravitationen exakt där vi står. 

    Eftersom jag är mycket oroad nu, men naturligtvis inte kan låtsas om det, så säger jag: ”Mäta gravitationen, ja, jag hoppas verkligen att den är kvar.”

    Det vore förstås oerhört oväntat om det var tyngdlöshet i en sänka i Östergötland. Men nej, mätningen är tydligen främst till för att kartlägga berggrunden under oss. Densiteten, det vill säga tätheten, påverkar gravitationen och kan berätta för oss hur det ser ut med de tektoniska skikten. 

    Jag blev, som det heter numera, triggad. Tektoniska skikt? Vankas det jordbävning? Här tillbringar jag sommaren på tryggt avstånd från Los Angeles och San Andreas-förkastningen, och så har jag lyckats pricka ett mycket lokalt jordbävningsområde?

    Nej, inte det heller. Men, förklarar Karlstads-mannen, han åker runt och mäter i olika trakter för att kartlägga berget.

    Jag påminns plötsligt om en annan sak som oroat mig på sistone och det är att jordens magnetiska nordpol har flyttat runt sig på ett sätt som forskarna tycker är ovanligt snabbt. Det finns teorier som säger att det handlar om järnklumpar i jordens innandöme, Jag står där i sommarvärmen med en stackars representant för myndigheten Sveriges Geologiska Undersökning och vill gärna höra vad han tror. Jag hinner knappt börja innan han vänligt förklarar att hans mätning inte har något med magnetfälten att göra. 

    Däremot beskriver han den vulkaniska aktiviteten som han hittar tecken på med hjälp av utrustningen. 

    Och det är ju verkligen något att oroa sig för – supervulkaner: vi minns ju alla vad som hände med flyget när islänningarna tappade kontrollen över vulkanen Eyjafjallajökull för fjorton år sedan. 

    Kan det vara så att jag just nu står på Sveriges motsvarighet till Grindavik just nu. eller Östergötlands motsvarighet till Siciliens Etna. Man ska ju inte hoppas på vulkanutbrott, men jag har hört att Östergötland behöver fler turisattraktioner.

    Men det finns inga stora nyheter för er som bor i Östergötland. Förutom en ny gruva då, kanske. Mannen med varselväst och Karlstadsdialekt kliver in i sin bil, han ska åka vidare och mäta någon kilometer bort. Medan många andra av oss har semester, så arbetar han för att vi alla ska få mer kunskap. Och för att jag ska vara lite mindre oroad. Det blir i alla fall inte vulkanutbrott i Östergötland idag. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Jag skaffar ett tangentbord där jag själv kan bestämma vad tangenterna betyder

    Historien om hur jag försöker uppfinna tangentbordet på nytt – del 2. Uppföljningen

    Jag sitter framför mitt tangentbord och är förbannad. Jag har en gång för alla har tröttnat på mitt nya, dyra tangentbord. 

    Har du tittat på ett tangentbord på sistone? Vilken är den vanligaste tangenten du trycker på? Det är mellanslaget, förstås. Och hur stor är mellanslagstangenten? Den är jättestor. Så långt är allt väl. 

    Vilken är den nästa vanligaste tangenten du trycker på? Ja, såvida du inte är mästerskribent så är det nog backsteg, delete, sudda eller vad den kallas. Och var sitter den? Jag tycker nog vi kan säga att den delen av tangentbordet ligger i Nordatlanten. Denna, den näst vanligaste tangenten för normala skribenter ligger utom räckhåll för normala fingrar. 

    Ja, jag heter Augustin Erba och jag är osams med alla tangentbord. 

    Det finns en mycket naturlig förklaring, förstås. Vi har samma layout på tangentborden som när de var analoga maskiner. Skrivmaskiner. Då fanns det mycket att ta hänsyn till: det gällde att inte placera bokstäver som användes ofta för nära varandra, för då hakade tangentarmarna i varandra. Det här är naturligtvis helt obegripligt för någon under trettiofem, men ni lyssnar väl ändå inte på P1, och gör ni det så får ni fråga någon vuxen som var med om maskinernas guldålder. 

    Det finns andra teorier om varför bokstäverna är placerade exakt som de är på våra så kallade qwerty-tangentbord, men det du behöver komma ihåg just nu är att en tangent som inte fanns på de första tangentborden är sudda-tangenten. 

    Och det är därför den är behandlad som svågerns brylling på ett bröllop. Den sitter långt bort från ära och redlighet. 

    Så jag gör det enda man kan göra när man är förbannad på placeringen av en tangent, jag skriver en artikel om detta världsavgörande problem i den stora, fina tidningen. Jag har vid det här laget hetsat upp mig så mycket över tangenbordet att min fru tycker synd om mig. 

    ”Du kan ju inte själv ändra på alla tangentbord”, säger hustrun och det är en typisk klok fru-sak att säga och jag gör det enda en rimlig make kan göra. 

    Jag säger emot. 

    ”Jag kan i alla fall ändra på mitt”, säger jag och börjar surfa efter alternativa tangentbord. 

    Och eftersom man aldrig är ensam på internet över att vara missnöjd med något hittar jag. Jag hittar ett programmerbart tangentbord. Här är allt placerat på vad som sägs vara ett optimalt sätt, och det finns flera stora tangenter. Och: Jag kan själv bestämma vilken tangent som ska ge vilken bokstav. 

    ”Det kostar rätt mycket”, säger jag till hustrun. 

    ”Det är din födelsedag”, säger hon. ”Unna dig. ”

    Ja, för om man är författare så kan det faktiskt bli så att man ägnar chockerande stora delar av sin födelsedag åt att störa sig på verktyget man skriver med. 

    Så jag beställer hem det dyra tangentbordet, jag laddar ner programmeringsmjukvara och börjar bestämma vad alla tangenterna ska innehålla. 

    Suddaknappen sätter jag precis intill mellanslaget och de tangenterna är båda lika stora, rejält stora. 

    Inlärningskurvan eller kanske ska jag säga ominlärningskurvan är förvånande brant. Men jag kämpar för att lära mig. Det är principen, Augustin, säger jag till mig själv. 

    Principen. 

    Jag skriver fort på ett gammaldags tangentbord. Och så långsamt på mitt egendesignade tangentbord att ögonen blöder och hjärnan kokar över. 

    När jag åker till elektronikåtervinningen och lämnar in det där dyra tangentbordet för att jag aldrig – aldrig – vill se det igen, då tänker jag att det inte är helt hälsosamt att få bestämma helt själv. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Lyssna på Sommar i P1 med Hania Rosenberg

    I år producerar jag ett Sommar i P1, denna gång med Förintelseöverlevaren Hania Rosenberg. Hon ville ha en rak, saklig ton, där fakta får tala för sig själva.

    Du kan lyssna här.

    Detta har recensenterna förstått och uppskattat.

    I DN skriver Sandra Stiskalo:

    ”Hania Rosenbergs berättelse är utan krumbukter och djupt chockerande”.

    Anna Gullberg skriver i Expressen: ”Berättelsen är torr och effektiv. Så var det, aldrig får det ske igen.”

    Wolfgang Hansson skriver i Aftonbladet:

    ”Rosenbergs beskrivning av när hon återförenas med sin mamma är lika torr och saklig som resten av berättelsen men den är ändå så stark att det går rysningar genom kroppen.”

    I GP skriver Carl Petersson Moberg:

    ”Det blir nog inte tydligare än så att det här är sista chansen att lyssna på ”världskrigets sista vittnen” – jag föreslår att ni tar den.”

    Här är några av de Sommar-program som jag producerat tidigare:

    Agnes Wold. (Som för övrigt berättar om hur det blev efter Sommar i P1 här. )

    Hédi Fried.

    Åsa Larsson.

    José Gonzales.

    Helen Ripa.

  • Kåseri: Vad ett medborgartest i Sverige borde innehålla

    Jag är på vinterbesök i Paris. När jag turistar i Frankrike är det absolut viktigaste för mig att inte framstå som turist. Kanske för att jag har avlägsen fransk släkt. Eller för att det känns bättre att vara uppväxt i Le Septieme Arrondissement, än i Fisksätra. Man har, som bekant, inte utsikt över Eiffeltornet från Fisksätra Centrum. 

    Innan det fanns smarta telefoner gick jag vilse hela tiden i Paris, för att jag vägrade plocka fram en karta. Inget säger turist så mycket som att veckla upp en karta. 

    På min vinterutflykt i Paris händer det finaste som kan hända mig när jag turistar. En elegant fransyska hejdar mig, på väg upp från Le Metro och frågar om jag vet vägen till en gata i närheten. När folk gör så är man ju så gott som fransman. Det är nästan så att jag då förväntar mig att president Macron själv ska dyka upp och överlämna ett franskt pass till nyblivne hedersmedborgaren Augustin Erba, förlåt ÅGUSTÄN. 

    Jag vet att man snart riskerar att bli utslängd från Sverige om man råkar ha två medborgarskap, eftersom vi just nu verkar tro att vi behöver bli färre i Sverige och inte fler, men fransk medborgare, kom igen. 

    Det finns ett besvärande akut problem med fransyskans fråga, och det är att jag inte känner till gatan hon frågar efter. Jag känner inte till så särskilt många gator alls i Paris, egentligen, om jag ska vara helt uppriktig. 

    Är man svensk finns det vissa krav för att man ska våga peka ut vägen för någon. Man bör till exempel veta vägen. 

    Är man fransman så lyder man under helt andra regler. Det viktigaste är att man är artig. Och det är, i franska ögon, oartigt att inte svara på frågor som man får. Även om man kanske inte sitter inne med svaret. 

    Senaste gången jag frågade om vägen just i Paris så var det en man som rynkade pannan kraftfullt och sedan pekade åt vänster. Han pekade med hela kroppen som om det var en enda pil. 

    ”Är du verkligen säker”, frågade jag, för jag hade verkligen för mig att det var åt andra hållet, är du säker att det är är inte åt andra hållet. 

    ”Åh, mais naturellemant”, sa fransmannen artigt och pekade lika tydligt åt – andra hållet. 

    Det är inte första gången det händer och i det ögonblicket fransyskan riktar sin vädjande blick mot mig, och ber om vägledning förstår jag precis varför det blir så. 

    I detta ögonblick har jag två val. Antingen säger att jag tyvärr inte hör hemma här, att jag hör hemma i ett land vid polcirkeln där det ibland går älgar och vargar på isgatorna och att jag naturligtvis inte kan förväntas hitta bland gränderna i Marais-kvarteren.

    Eller så gör jag som en äkta fransos. Jag rynkar pannan, jag fäller ut min hand, hela handen och jag ler självklart och pekar kraftfullt ut vägen. 

    ”Där borta, mademoiselle, där ligger allt värdsligt ni söker efter. Men om det är en dikt ni behöver, så råkar jag dessutom vara författare. Mais oui!”

    Och så skulle jag få ett förtjusande leende och få känna mig som en hjälpsam fransos. Så småningom kommer hon ju upptäcka att jag inte haft en aning om vägen och pekat på måfå, men vid det laget är jag långt borta och myser vid tanken på min nya hjältestatus. Och sen finns ju faktiskt möjligheten att jag råkar visa henne rätt. Det finns ju bara fyra riktningar i världen. Norr, söder, öster, väster.

    Det betyder att varje fransman som slumpvis pekar ut en riktning ändå har 25 procents chans att ha rätt. Och om man räknar med att fransyskan mitt emot mig som tar emot instruktionen inte lyckas följa riktningen exakt, så finns ju alltid möjligheten att hon tänker att den där snygge fransmannen med den exotiska brytningen (ja, exotisk, sitt ner), han visade säkert rätt väg, det var att lilla jag blev så knäsvag när jag hörde hans röst att jag tappade bort riktningen.

    Ja, ni hör ju vilka kval man kan drabbas av när någon frågar en om vägen i Paris. 

    Ska vi ha medborgartest i Sverige, så borde detta vara testet. Och jag klarar det perfekt. Jag kastar ett skamset öga på min fru som inte alls verkar lika överlycklig som jag över att jag blir stoppad på gatan av en främmande kvinna. Jag vänder mig till fransyskan och slår hjälplöst ut med händerna och säger sorgset: ”Jag kommer tyvärr inte härifrån.” 

    Och jag ser direkt hennes besvikelse. Men om det var för att jag inte vet vägen eller för att det vara att jag är oartig nog att inte dra till med något, det kommer jag aldrig att få veta.

    (Detta kåseri sändes tidigare i  Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Jag har hållit en krukväxt vid liv i 50 år – när kan jag slänga den?

    Jag går upp på morgonen och sätter mig för att skriva intill mitt citronträd. Och då gör jag en sorglig upptäckt: det ligger stora gröna blad på golvet intill den stora krukan. 

    Det är drygt femtio år sedan min pappa tog en citronkärna och stoppade i en kruka. Ett skirande skott, en förtjust småbarnsfamilj, en liten pojke som får en planta att ta hand om. En planta som växer ikapp med den lilla pojken.

    Och sen, när min pappa försvinner, blir plantan ännu viktigare. Jag äger inget hus som funnits i släkten i hundra år, eller ens ett skrivbord från det förflutna. Så kan det vara i trasiga familjer som varit på flykt. 

    Citronen är en av de få saker jag har kvar från den tiden. Och trädet har varit med om mycket.

    En gång, när jag lämnade allt, lägenhet, relation och en framtid som jag inte längre trodde på, då brydde jag mig inte om att vattna det på länge. Det var som att jag ville att trädet skulle dö: det blev torrt, spretigt, utan ett blad. Jag hade inte hjärta att göra mig av med det.

    Men i min nya lilla lägenhet fick det små skira, gröna skott. Då bestämde jag mig för att det skulle få en andra chans. Jag köpte en växtlampa. Det här är ett träd som är gjort för att befinna sig i Medelhavets värme. Trädet hämtade sig. Och jag med. Och hur litet jag än bodde, så fanns det alltid plats för citronträdet. Det blev äldre, det behövde beskäras ibland. Det syns att det varit med om mycket.

    Jag pratar ibland med citronrädet. Jag skyller på att jag någonstans har läst att träd gillar koldioxiden som vi andas ut. 

    Och häromdagen låg det gröna blad på golvet bredvid trädet. Mitt citronträd har fått en form av kvalster, de är små röda citruskvalster och de suger musten ur bladen. Och de gör små otäcka nät mellan bladen så de lättare ska kunna klättra. 

    Jag har försökt bli av med de där kvalstren i flera år nu. Jag har badat trädet i såpa, jag har klippt ner det, jag har till och med köpt femtusen rovkvalster. Ja, jag köpte femtusen små fiendekvalster och hällde över min växt. Jag gick till och med en kurs på universitetet i Trädgårdens biologi – allt för att bli bättre på att sköta växter. Och det jag prövat har fungerat – ett kort tag. Men sen kommer kvalstren tillbaka och jag vaknar och upptäcker gröna blad på golvet.

    Är det dags att tänka att jag har annat att göra i livet än att ta hand om en krukväxt?

    En del av mig önskar att jag inte hade gått den där biologikursen för jag tittar på mitt citronträd och inser att mina känslor har förändrats. Jag har alltid betraktat det som en koppling till min sedan länge döde far. Jag har alltid betraktat det som ett litet mirakel att trädet har överlevt. Som om det finns en högre makt som vakar över trädet. Och mig. 

    Men nu tittar jag på trädet och jag vet precis varför det har klarat sig. Det finns ingen mystik längre, det är bara kemi. Ha en lagom kombination av jord, vatten och ljus, så kan man få saker att gro. 

    Och sen tänker jag på barnen. Jag menar, vilken plåga att behöva ärva ansvaret för ett träd. Ett åtagande som ska förfölja en genom hela livet.

    ”Jag råkade döda pappas träd, ett som han tog hand om i hela sitt liv.”

    Sånt kan man väl inte lämpa över på sina barn?

    Är det för att jag vill att trädet ska vara perfekt som jag inte står ut med det just nu? Är det för att åldrandet gett det skavanker? Två meter spretigt träd med slokande blad. 

    Och jag kan inte sluta fråga mig: När ska man göra sig av med saker som har sett sina bästa dagar? Och hur vet man när det är?

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: En liten berättelse om schack-klubben i Fisksätra

    Min pappa tyckte att det var viktigt att vi barn skulle lära oss att spela schack. Det var ett bevis på förmågan till logiskt tänkande. Och det var viktigt att vara bra på logiskt tänkande. Mina invandrarföräldrar ville nämligen inte att vi skulle betraktas som invandrare, trots att min pappa var från Egypten och min mamma från Ungern.

    Vi skulle vara mer väluppfostrade, vi skulle vara duktigare och framför allt skulle vi vara felfria så ingen skulle kunna klaga på oss. Som invandrare var vi ansvariga för hur människorna i Sverige skulle betrakta inte bara oss, utan alla invandrare. Vi skulle bete oss så att folk inte tänkte på varifrån vi kom. Så min pappa lärde mig hur man flyttar kungar och bönder. Jag spelade mot honom och förlorade. Förlorade igen.

    Kanske inte så konstigt med tanke på att han höll på att doktorera i fysik. Men det duger ju inte att förlora om man ska vara duktig så jag började lösa schackproblem i morgontidningen. Jag lånade böcker på biblioteket om schack. Och då berättade bibliotekarien att det fanns en schackklubb här i biblioteket i Fisksätra. 

    Den som skötte schackklubben var en man med mustasch, nu är det här ett tag sedan, så kanske minns jag fel, men jag har för mig att han hade en tvättäkta 70-talsmustasch. Men hans viktigaste egenskaper var att han var snäll, han var hjälpsam och han tyckte om att spela schack. 

    Och ibland fick jag spela mot vuxna i schackklubben. Det var fantastiskt. 

    Kommer ni ihåg hur det är att vara barn? De vuxna bestämmer vad man ska ha för kläder på sig, de bestämmer vad man ska äta, de bestämmer var man ska gå i skola. De bestämmer när man ska gå upp på morgonen och de bestämmer när man ska lägga sig. 

    Men vid schackbrädet spelar det ingen roll vem som är barn och vem som är vuxen. Det enda som räknas är att man spelar. Och jag kommer fortfarande ihåg det sista partiet schack jag spelade på den där schackklubben i mitt älskade bibliotek. 

    Biblioteket var den bästa platsen i min förort, för där fanns några av världens finaste människor, de som ägnar sitt liv åt andras läsande – eller som de kallas – bibliotekarier. När det kom in bråkstakar, våldsamt berusade människor, men också stökiga unga, så förklarade bibliotekarierna vänligt men bestämt, för dem, att det här är en plats där man läser böcker, läser tidningar, lyssnar på skivor, frågar om boktips, spelar schack och sånt.

    Och om man inte har tänkt att göra just de här sakerna, så behöver man gå någon annanstans. 

    I rummet där schackklubben samlades en gång i veckan spelade jag mitt sista schackklubbsparti. Det var mot en vuxen kvinna. Vad var jag? Kanske tio år? Kanske var jag äldre? Hur gammal var hon? Ja, hon var rejält vuxen i alla fall. Kanske var hon fyrtio. 

    För mig var varje parti på liv och död. För mig var varje parti ett steg närmare att kunna spela så bra schack att mina föräldrar skulle tycka att jag var ett lyckat barn. 

    Och så såg jag det, jag såg en väg framåt i partiet. Drag som skulle leda mig till vinst. Jag vågade knappt titta på kvinnan mitt emot. Jag var så rädd att hon skulle upptäcka vad jag hade fått syn på. Men det gjorde hon inte. 

    Med en triumferande min och glädjestrålande röst utropade jag: Schack! Matt!

    Jag vann.

    Jag vet inte vad som for genom kvinnans huvud när hon såg den lilla mörklockiga pojken bli så jublande glad över att äntligen – äntligen – ha besegrat en vuxen. Men jag vet vad hon gjorde. Hon sneglade bort mot mannen med mustasch som stod i andra änden av rummet och hjälpte någon.

    Hon lutade sig fram över bordet mellan oss. Och så såg hon mig rätt i ögonen och väste: ”Jävla svartskalle.”

    Jag sänkte blicken mot brädet där pjäserna fortfarande stod kvar i min vinnande kombination. Det gick några sekunder. Sedan reste jag på mig, stolen skrapade högt och mannen med mustaschen tittade upp och frågade vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle gå hem och så gjorde jag det.

    Jag visste att jag aldrig skulle tillbaka till schackklubben, till biblioteket jo, men aldrig schackklubben. 

    Hemma tänkte jag på att det mina föräldrar hade lärt mig var fel. För det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig, för vissa människor kommer man alltid vara en svartskalle. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Det är översvämning i stugan

    När jag upptäcker att det står en decimeter vatten på golvet i vår lilla sommarstuga tänker jag på Pollyanna. Kommer ni ihåg Pollyanna? Det var huvudpersonen i en barnbok om en liten flicka som hade det hemskt, men som höll modet uppe genom att tänka på att det kunde vara värre. 

    Jag tänkte som Pollyanna när jag var barn och råkade ut för svåra saker. Skulle jag tillämpa Pollyannas filosofi idag så skulle jag alltså tänka jag att det kunde varit mycket värre: jag kunde till exempel haft en dyr och fin sommarstuga. Jag kunde haft en större sommarstuga. Jag kunde haft en sommarstuga som jag verkligen älskar. Då hade det varit värre. I själva verket ska jag vara glad att jag ens har en sommarstuga som kan bli full av vatten. 

    Men Pollyanna-metoden fungerar inte på mig. Mitt liv har varit en enda lång räcka av besvikelser när det gäller livsåskådningar som ska hjälpa mig. 

    Ta mindfulness, till exempel. Då borde jag koncentrera mig på kroppen och slappna av. Jag borde tänka på min andning. Men jag kan tänka på min andning tills jag blir blå, det kommer ändå inte få bort vattnet från golvet. 

    Eller det här med att försöka leva i nuet. Vad betyder det ens? Hur skulle jag inte kunna leva i nuet? Jag lever i nuet när jag tänker på det förflutna: varför skaffade jag ens en sommarstuga? Jag lever i nuet när jag tänker på allt jobb det kommer att bli att få min lilla stuga att bli rimlig igen. 

    Nä, leva i nuet låter bra, men det är allt det gör. För alla lever vi i nuet, vare sig vi vill eller inte. 

    I terapi fick jag lära mig att jag borde tycka om mig själv, att jag duger som jag är. Men samtidigt får jag alltså lära mig att jag behöver bli bättre på att tycka om mig själv och tycka att jag duger som man är. Men i så fall duger jag ju inte som jag är? Va?

    Och sen finns det förstås de som tänker att man sätter sig och tittar på översvämningen och tar några öl för att det då kommer att kännas bättre. Men nästa morgon blir det ännu värre, för då har man kemisk ångest och är ledsen inte bara för att man har en blöt sommarstuga.

    Jag kan försöka tänka: ”Vad spelar det för roll om hundra år?” Men det vill jag verkligen undvika. Tänker jag på att om hundra år spelar det ingen roll att det var vatten i sommarstugan, börjar jag raskt tänka på att det inte spelar någon roll att jag hade en sommarstuga och därifrån är steget inte långt till att tänka på att inget av det som jag försökte uträtta i livet spelar någon roll om hundra år och det kan jag säga att sitta och tänka att jag inte spelar någon som helst roll och att ingen minns mig om hundra år, det är inte vägen till en inre harmoni. 

    Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, så jag visar bilder på översvämningen för min omgivning, men ingen blir glad av att börja tänka på översvämningar. Folk får ett jagat uttryck i ansiktet och säger ”Jag borde åka ut till stugan, det var ett tag sedan.”

    En gång i tiden, när jag var väldigt religiös, hade jag nog bett till Gud och tagit emot detta som en så kallad prövning. Ni vet, ungefär som pesten, gräshoppssvärmar eller att mitt förstfödda barn ska avrättas av någon dödsängel. Men jag är inte religiös längre, för en av de saker jag prövat att tro på är mirakel. Och livet har lärt mig att det finns inga mirakel. Det finns försäkringsbolag, men de är väldigt, väldigt långt från mirakel. 

    Så hur gör jag då? Hur gör jag för att inte tappa modet? Hur gör jag?

    Jag gör det här. Jag skriver och sätter ord på vad som har hänt.

    Tack för att ni höll mig sällskap. 

    (Detta kåseri publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1 .)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

    Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

    Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

    Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

    Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

    Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

    Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

    En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

    Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

    Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

    Kulturminera!

    Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

    Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

    Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

    Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

    Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

    Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

    Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

    Att det inte är andra bullar?

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Den stora lögnen om semester som alla intalar sig

    Jag står på tågstationen i Säter och tåget är försenat. Ett äldre par börjar prata med mig. De ska flyga till Grekland, men är inte särskilt bekymrade. 

    Jo, det är någon macka som skulle tagits med som blivit kvar hemma, men fast de ska till flyget, och tåget är försenat på obestämd tid, så är de helt obekymrade. För de har nämligen en genial lösning på hur man inte missar flyg. 

    Om jag själv får bestämma så åker jag till flygplatsen så jag har gott om tid. Det betyder alltså att jag ska kunna upptäcka att jag har glömt passet, ska hinna åka hem igen, hämta passet, komma tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag inte minns om jag låste dörren, åka hem igen, låsa dörren, åka tillbaka till flygplatsen, upptäcka att jag glömt packningen på bussen, hinna ringa bussbolaget och få hjälp, vänta in bagaget, hämta packningen åka tillbaka till flygplatsen. Sedan upptäcka att passet har gått ut. Hinna få ett tillfälligt pass. Och ändå ha tid att stå i kön till kaféet med det godaste kaffet. Och ha tid att låta det svalna.

    Det här är vad jag kallar sunt förnuft, men vad som somliga i min omgivning menar tyder på att jag har en ångestdriven personlighet. De kan ha rätt.

    Det viktigaste jag gör för att undvika att ha ångest är att arbeta på dagarna och att skriva på mina romaner resten av tiden. Om jag har en massa svåra saker att göra så hinner jag helt enkelt inte ha så mycket ångest. 

    Ni anar nu kanske varför det är en sån utmaning för mig med det som kallas för semester. 

    Länge levde jag i uppfattningen att alla andra visste hur man har semester. Jag har skämts för att jag fortsätter att skriva på mina böcker, fast man ska ha – semester. 

    Men med åldern så har jag upptäckt något. Folk säger att de ska ha semester, att de ska göra ingenting. 

    Men här kommer sommarens tyngsta scoop: Det är inte så. Folk ska träffa vänner, dricka vin, odla sparris, åka på båtuflykter. Folk ska plocka svamp, plocka bär, plocka hem tretton rätt. Någon ska bygga en altan, putsa fönstren eller gå en kurs i akvarellmålning. Någon ska åka till Grekland, precis som det där paret på Säters station, som vi strax ska återvända till. 

    Och pröva att säga ordet semester till en småbarnsförälder. 

    Det där paret på Säters tågstation, de hade ett enkelt trick. De var inte stressade över att missa flyget, för de skulle – tada – bo på ett hotell på flygplatsen. Och då kanske ni tycker att det är löjligt att ha så goda marginaler. 

    Tåget från Säter blev fyrtiofem minuter sent. Men det kan vara värre. Några av er som lyssnar kanske åkte bil eller buss på E4 mellan Nyköping och Norrköping i måndags. Jag åkte åt andra hållet och fick se den längsta bilkö jag tror att jag någonsin har sett. Vägen ska byggas om och det gjordes en omdirigeringen av trafiken som gjorde att en del satt i kö i fyra timmar. Jag drabbades inte, men jag tänkte förstås på de som skulle med sina flyg. Några missade tydligen sina avgångar. Stackarna, tänker jag. 

    Jag vet att jag borde tänka på alla miljoner som faktiskt hinner med sina flyg. Men så funkar det inte för mig. För mig blir det bara en bekräftelse på att man måste vara flygplatsen med gott om tid för att hantera oväntade problem. Och det betyder numera helst ett helt dygn i förväg. Det finns dock en risk att det inte hjälper. Jag kanske bara blir orolig för att komma sent till flygplatshotellet. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Bästa lifehacket: Äta samma mat varje dag

    Jag är i Norrköping och i en butik som är specialiserad på mat från Mellanöstern. Jag har inte varit här förut. Och så upptäcker jag upptäcker att burkarna med favabönor är betydligt billigare än i butiken där jag bor. Och att det verkar vara en av de populäraste varorna. 

    Då vaknar en tanke som jag regelbundet tänkt genom hela livet, men aldrig lyckats genomföra. 

    Jag äter mat huvudsakligen av två skäl:

    1: för att tanka energi.

    2: För att umgås. 

    När jag äter av sociala skäl, då är det trevligt om det smakar gott eller intressant, dels för att folk omkring mig tycker att det är viktigt att mat smakar gott, dels för att det är fint att tillsammans prata om hur god eller hur intressant maten är. Med min fru till exempel. 

    Men, och här kommer min förbjudna tanke: när jag äter bara för att samla energi, då är frågan: varför krångla till det? Varför behöva fundera på om jag ska äta ris eller pasta eller potatis? Varför fundera på om jag vill ha ägg, tofu eller kyckling? Gröt eller yoghurt. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag, ja, utom när jag ska umgås alltså. Säg att jag äter tre gånger om dagen. Det blir 21 måltider. Och av dem så äter jag kanske sex i den sortens socialt sällskap att det behöver vara gott. Det blir femton måltider där jag lägger tid och ork på att välja mellan saker som jag ändå, i slutändan, inte bryr mig särskilt mycket om. 

    Tänk om jag kunde äta samma sak varje dag? Tänk vad mycket tid jag skulle få över. Jag skulle kunna skriva kåserier i Sveriges Radio varje dag om jag inte la tiden på att fundera på om jag verkligen är sugen på en ostmacka eller på boveteflingor.

    Och när jag står i den där butiken och tittar på favabönorna så inser jag att jag tittar på svaret. Favabönor är samma art som bondbönor som odlades som under tidig stenålder, alltså sextusen år sedan. Sen slutade man nästan äta det här i Sverige, men inte i Egypten.

    I Egypten är favabönorna huvudingrediensen i en maträtt som kallas för Ful Medames, eller Ful. (Uttalas typ som engelska fool).

    Man kan laga Ful på många sätt, men det vanligaste är att man helt enkelt steker bönorna i olivolja, kryddar med salt och mald spiskummin, sen mosar man en del av bönorna, häller på citron och kanske persilja och kanske lite mynta. Kanske tärnad färsk tomat. Det finns recept med vitlök i eller där favabönorna får sällskap av kikärtor. Oavsett så får man i slutändan en väldigt nyttig röra som egyptierna äter till pitabröd. 

    Egyptierna äter den till middag, de äter den till lunch, de äter den faktiskt också till frukost. De äter den kall och varm. Ni anar vart jag är på väg. En maträtt som man kan äta till frukost lunch och middag? En maträtt som innehåller både protein, järn och c-vitamin? En maträtt som dessutom är väldigt billig?

    Men det finns ett hinder för att jag ska äta Ful Medames tre gånger om dagen. Och hon står bredvid mig i matbutiken. Det är min fru, och hon har synpunkter på att äta samma sak till frukost, lunch och middag resten av livet. Hon pratar besvärande ofta om saker som livskvalitet. Det är ingen slump att jag är den som alltid äter upp resterna hemma. Jag har inga problem att äta gårdagens middag igen. Och igen. 

    Jag köper så många burkar favaböner jag orkar bära. Jag har ju ändå 15 egna måltider den här veckan. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: När man är tvärsäker och tyvärr har helt fel

    Mötet i Göteborg gick fortare än vad jag hade trott, så jag ligger en dryg timme före min planering. Jag ska åka hemåt. Det finns ett tåg som går tidigare, då skulle jag spara en timme. Och så kommer jag ihåg att jag har en avbokningsbar biljett. Perfekt. Det är lite krångligt för biljetten jag ska boka av hör till ett tågbolag och biljetten jag ska boka på tillhör ett annat. Och jag vill inte boka av en biljett och sedan stå utan tåg, om det nya tåget visar sig vara fullt. Och det är inte långt till det nya tåget ska gå, så det är bråttom. Man får inte gå på tåget utan biljett, så jag bokar först den nya biljetten. Den är dessutom billigare än den jag sedan avbokar så jag har sparat några hundralappar. Jag blir belåten med mig själv. Inte nog med att jag kommer hem tidigare, jag har också sparat pengar. 

    Jag tar stegen upp i vagnen i flygande fläng, så nöjd är jag, och så sätter jag mig på min plats. Det är perfekta platser, för trots att tåget är halvfullt så är hela den här änden där jag sitter – tom. 

    Då kommer en konduktör farande. Tåget har inte ens hunnit lämna stationen. 

    ”Är det där din plats?” säger hon vänligt. 

    ”Javisst”, säger jag, för det var ju bara någon minut sedan jag tittade på min biljett.

    ”För jag trodde den var ledig”, säger hon och fortsätter: ”Jag tänkte sätta en hel barnfamilj där”. 

    ”Det går bra för min del”, säger jag. ”Jag blir inte störd av barn.”

    ”När bokade du den där biljetten?” säger hon envist och tittar i någon maskin hon har med sig. 

    Hon vill verkligen få bort mig härfrån, låt vara på ett trevligt sätt. Men hon vill ha iväg mig. 

    ”För fem minuter sedan”, säger jag tryggt. 

    Jag har inte bara sparat tid och pengar. Jag har också svar på allt. Gud, vad skönt det är att äntligen få sätta ner foten. Jag tycker att jag är flexibel hela tiden, ett mähä. Men nu är situationen så otroligt enkel och hanterbar. Jag har rätt och hon har fel och jag tänker inte låta henne köra iväg mig. Jag tänker: jag säger ifrån alldeles för sällan. Jag borde verkligen ta större plats. Inte vara så försiktig att säga ifrån. Det är ju så mycket i världen som faktiskt är åt skogen. Jag ska börja ett nytt liv nu. En tillvaro då jag sätter ner foten ordentligt. Då jag står upp för mig själv oftare. I denna osäkra värld börjar min förändring med att jag minsann vet på vilken plats jag satt mig. 

    Jag fantiserar om vilka ställningstaganden jag ska göra. Jag ska inte bara ta ställning för att jag sitter på rätt plats och att jag har biljett. Jag ska börja här och nu, säga åt somliga människor att det verkar som om dom har glömt bort att alla människor – alla – är lika mycket värda. Och att vi får ett bättre samhälle om folk hjälps åt istället för att bara tänka på sig själva. Jag kanske borde bli statsminister. En sån som sätter ner foten i viktiga frågor. 

    ”Det kanske inte hunnit registrera sig i din maskin”, säger jag till konduktören för jag har inte bara svar på allt, jag är hjälpsam också. 

    ”Hm”, säger hon och går vidare i vagnen. 

    ”Vänta”, säger jag. ”Nu när du ändå är här kan du väl lika gärna kolla min biljett. Så vi har det gjort.”

    Det här tågbolaget kollar nämligen biljetter även om man sitter på rätt plats. Och jag hoppas kunna somna till på tåget. 

    Jag får fram min biljett och tittar på siffran som talar om vilken plats jag ska sitta på. Och så tittar jag på numret ovanför sätet. Sedan tittar jag på siffran en gång till. 

    Hoppsan.

    Eh.

    Jag har förväxlat två siffror på biljetten. 

    Hur man hanterar att man hade fel, säger mycket om vem man är som människa. 

    Jag skulle till exempel kunna hävda att jag hade läst rätt siffror på biljetten, det vara bara det att de hamnade i fel ordning. I så fall hade jag inte fel, bara inte helt rätt. Jag skulle kunna låtsas som ingenting, konduktören är redan på väg åt ett annat håll, hon har annat att göra än att tjafsa med tjurskalliga passagerare. 

    Jag skulle också kunna bestämma att jag har rätt, det jag har sagt gäller och jag tänker inte backa. Konduktören kan ju inte veta att jag kollat på biljetten. 

    Eller säga att jag hade otur. Det var egentligen inte mitt fel. Om jag bara inte hade sett fel på min tågbiljett så hade jag ju haft rätt. Eller hur?

    Så jag har en del möjligheter när jag upptäcker att jag har satt mig på fel plats. Och inte nog med att jag haft fel, jag har dessutom envisats. Jag har triumferat. 

    Så hur ska jag göra? Ska jag säga att jag hade bråttom och det var därför det blev fel, det vill säga att det egentligen inte var mitt fel, utan att felet var att det var bråttom?

    ”Du”, ropar jag till konduktören. ”Du, jag hade fel. De här platserna är lediga.”

    Hon tittar vänligt på mig och nickar. Hon är inte ens irriterad. Jag lommar iväg till min plats.

    Och jag, jag har lärt mig en sak. När man äntligen sätter ner foten, då ska man se till att det inte är i klaveret.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

    ”Sitt rak i ryggen!”

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

    När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

    dålig.

    ”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

    ”Givakt”, sa löjtnanten. 

    För man ska ju vara rak i ryggen.

    ”Sträck på dig!”

    ”Sitt upp!”

    Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

    Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

    Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

    Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

    Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

    Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

    Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

    Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
    En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

    Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

    Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

    Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

    Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Min gamla bil är uttjänt – men är det verkligen bara bilen som blivit för gammal?

    Min bil är snart så gammal att den kommer klassas som veteran. En gång i tiden kallades den miljövänlig. En gång i tiden ansågs den vara framtiden. Det kan till och med ha varit så att kvinnor stannade vid bilen när den stod i baren och tog en öl och undrade om den var singel. 

    Och bilen var redo för äventyr. Över stock och sten. Ut i skogen. Upp till fjällen. Ut i Europa. Överallt kunde bilen åka. Visste smällde det ibland, visst slog den i saker. En gång vred jag sönder knäet i alperna, men det brukade alltid ordna sig. Ibland hade jag fantasier om att vinna tävlingar och bli berömd. Ibland hade jag fantasier om lycka, för bilen var alltid på väg någonstans. 

    Numera handlar det mer om att överleva till nästa tankning. Och underhållet är omfattande. Fast jag nästan slutat bekymra mig om utseende. Tidigare skulle varje repa lagas, men nu tänker jag att folk får vänja sig vid några rynkor. Det går inte att dölja åldern. Det finns liksom inte tid att bekymra sig om yta, när det som bultar under huven ger ifrån sig oroväckande stön och pruttar, varje gång bilen ska resa sig ur läsfåtöljen. 

    Ta bara det här med vad man stoppar i den. En gång i tiden kunde det gå åratal utan att jag fyllde på med rätt olja och filter. Nu vågar jag inte chansa. I den här åldern är det somliga som ger upp, och kör bilen på ren alkohol, och tänker att det rensar rören, men jag vill ändå att bilen ska ta sig framåt. Så det blir nötter och yoghurt och olivolja. Och inte för mycket av något förstås, för det är lätt att en bil drar på sig några extra kilon. 

    Vi borde inte ens prata om lukten. Förr kunde den vara ute på ett maraton och komma hem dränkt i svett som luktade charmigt av läder och lakrits, men numera räcker inte ens doftgranar till. 

    En gång om året går jag på besiktning och då är det några medlidsamma människor som ger mig resultat på vad som är bekymmersamt just i år. Utsläppen ser inte alltid ut som de ska och hur är det med trycket i pumpen? Luftrören ser klena ut. Kolesterolvärdena behöver åtgärdas. 

    ”Ändå bra för den åldern”, säger de tröstande.

    Och sen är det allt som har ändrats och som jag trodde skulle vara för alltid. CD-spelaren är numera meningslös. FM-radio går knappt att använda längre för vi har alla vant oss vid att bestämma varenda sekund av våra liv själva. Bilen ska inte längre tankas, utan laddas. 

    Allt ska skötas via skärm. Och ju äldre jag blir desto sämre reaktionsförmåga får jag, så jag vill hellre hålla ögonen på vägen och känna på allt med händerna. Jag försöker tänka på att erfarenhet är viktig och att den som varit med har många kunskaper, men till min fasa är det ingen som längre vet vem Fleksnes är. Eller Alice Babs. Det som alla kände till, håller bli något som bara den som är äldre och jämngammal minns. Ja, för den som har minnet kvar. Bilens klocka glömmer hela tiden att jag ställer om den. Ett dygn senare är den tillbaka i vintertid och ligger vaken vid fyra på morgonen och undrar om den ska lyckas somna om.

    Jag läser i tidningen om hur omodern bilen är. Det finns vissa gator jag inte får åka på. Det ligger i luften att jag snart blir helt förbjuden. 

    Ibland tänker jag att jag skulle skött om den bättre, om jag inte åkt puckelpist kanske knäet inte skulle knarra i fjädringen så mycket som det gör. 

    Men då tänker jag på att visst – jag kunde låtit bilen stå i ett garage – men vad ska man då med en bil till?

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Jag vägrar acceptera att mitt bredband går långsammare än vad jag betalar för

    Ibland går mitt internet väldigt långsamt. 

    Jag ska bara spara en fil i molnet, och så är det som om det är någon som personligen bär varenda etta och nolla och denna någon har bestämt sig för att ta kafferast. 

    Kanske har jag ett virus i min dator som utför någon ond gärning i andra ändan av världen. Kanske räknar den fram bitcoins till någon oförtjänt tonåring i St Petersburg. Det kan vara ett virus i min gamla skrivare, i en smart glödlampa eller i en router. 

    Det kan vara att någon som är på samma kabel som jag och håller på att ladda ner femhundra miljoner filmer. 

    Alltihop är orättvist för jag uppdaterar min dator regelbundet, jag uppgraderar min firmware i routern och jag har nästan alltid det senaste systemet. Just nu är min konfiguration ett s k mesh-system. Ni hör ju.

    Så jag tar det personligt när internet är långsamt. 

    Och som jag har tjafsat med olika leverantörer. För det finns sätt att avgöra om jag inbillar mig att mitt internet går långsamt. Jag har ett avtal som säger att jag ska kunna ladda ner 250 megabits per sekund. Då finns det appar som kan kolla om mitt bredband verkligen levererar detta. Den mest populära är ett oberoende verktyg som drivs av internetstiftelsen och heter Bredbandskollen. Den utvecklades för länge sedan av konsumentverket och några till. 

    Så när det segar till sig brukar jag testa och då står det 50 megabits nedladdningshastighet eller 75. Väldigt sällan genom åren har det stått hastigheten som jag har betalat för. 

    Det är som om jag skulle beställa en hamburgare och bara få två bitar bröd med ett salladsblad. Eller om min nya bil efter en vecka visar sig bara ha tre däck. Eller om jag köpt en dyr tågbiljett till Malmö och så stannar tåget i Jönköping och jag måste åka buss och blir fem timmar försenad. Det skulle ju aldrig hända, eller…Nej, vänta det var ett dåligt exempel. 

    Jag ringer internetleverantören och klagar och ibland säger de att min router är gammal och att jag behöver en ny. Och om jag redan har en ny router så brukar jag säga upp mitt abonnemang, ja, för att jag blir så irriterad. Då har det hänt att de säger att jaha, säga upp abonnemang, då ska du inte tala med mig, för jag jobbar bara med support, då ska du prata med avdelningen säga upp abonnemang. 

    Jag får ett telefonnummer och hamnar i en oändlig telefonkö och bara inte orkar vänta. Eller så erbjuder de gratis filmkanaler. 

    Under en period hade jag till och med två internetabonnemang och två routers. En via fibern i huset och en via den gamla koppartråden. För att alltid var det något som inte funkade. 

    Det mest retfulla jag råkar ut för när jag ringer och klagar och de ber mig göra en mätning exakt just nu, ja då har jag några gånger haft de 250 megabits som jag ska ha. Och om jag inte haft det har de tryckt på någon knappt och nästa mätning har visat rätt. Nästan som om de kan dra på hastigheten på klagande kunder. 

    Jag har länge haft en dröm. Och det är att vi konsumenter skulle skulle protestera ihop. Säg att jag betalar 250 kronor i månaden för mitt abonnemang med 250 megabits, men bara får ut 125 megabit när jag mäter. Tänk om jag skulle sätta i system att bara betala 125 kronor? Jag betalar för vad jag får helt enkelt. 

    Jag kanske skulle börja med det redan idag. När jag kommer fram till skriver ner detta kåseri tar jag fram min app och mäter hastigheten på internet. Är det nu revolutionen börjar? Är det Augustin Erba som ska leda kampen? Ska jag äntligen bli folkets hjälte? Jag blir uppiggad av tanken på mig själv som politiker. Jag är visserligen inte dömd för grovt förtal, men man kan väl bli minister ändå? 

    Jag mäter hastigheten på nätet och det är så himla typiskt. Just när man är redo för revolution visar mätningen på exakt 250 megabits, precis som det borde vara. Aldrig får man vara riktigt glad. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Vi behöver fler knappar och färre skärmar

    Jag står och lagar mat i köket när jag plötsligt inser att jag har blundat för sanningen. Jag har frivilligt låtit lura mig. Så nu är frågan, har ni, kära läsare, också gjort det?

    Det händer när jag ska göra något så enkelt som att koka ägg. Vattnet bubblar, det stänker över spisen och hela spishällen börjar pipa och tjuta. 

    Det är inte som när Newton fick äpplet i huvudet, men nästan. 

    Jag inser: det behöver inte vara så här. 

    Det är några år sedan vi skaffade en ny spis av modernare sort. En induktionshäll, kallas det. I en sådan är det inte spisplattorna som hettas upp, utan botten i kastrullen eller stekpannan det sker med hjälp av ett magnetfält, det snabbare än en gammal spis och det är energisnålt. Man styr den ungefär som man styr sin telefon, med fingertopparna mot en glashällen. 

    Men nu piper spisen som om jag har sönder den, men det enda som egentligen hänt är att vatten runnit över glaset och aktiverar flera kontroller samtidigt. Jag måste torka av vattnet och ställa in temperaturen på nytt. 

    Och så här har den hållit på och det är först på sistone det slagit mig: det här är verkligen inte särskilt bra eller smidigt. 

    Hur kan man konstruera en spishäll som inte tål att det rinner ut lite vätska på den? 

    Och varför har jag accepterat det?

    Jag vet båda svaren. Och det är nu vi kommer in på hur jag (och kanske ni läsare) har lurat oss själva. 

    För det första: jag har accepterat det här dumma pipandet för att spisen sas vara modern. En ny, dyr spishäll kan väl inte vara sämre än en gammal?

    Men kontrollerna är ju sämre. Mycket sämre. 

    För det andra: man har konstruerat den på det sättet för att det är billigare: en glasbit med touchfunktion är billigare än att ha en massa knappar och vred. 

    Lite som när iphonen kom. Jag var så glad åt pekskärmen att jag inte tänkte på hur mycket jag saknade knappar. 

    För det är faktiskt det som är fel. inte bara på spisen, men på nästan alla nya prylar. 

    Jag vill ha tillbaka knapparna. 

    Jag vill att spisen ska ha knappar, jag vill att telefonen ska ha knappar, det behöver inte vara ett tangentbord, men jag vill ha fler knappar än det är nu. Jag vill ha fler knappar på min tvättmaskin och på min torktumlare. 

    Och då ska vi inte ens prata om bilar. Jag vill inte köra bil med en pekskärm inne i bilen som jag måste titta på. Jag vill ha ögonen på vägen hela tiden. Och då behövs inte bara ratt, utan knappar, vred och spakar. 

    En annan störig sak med spisen är hur den piper. Det låter likadant som mikron eller diskmaskinen. 

    Det borde låta olika, tänkte jag i alla fall tills jag fick vår nya torktumlare. 

    När den är klar spelar den – håll i er nu – ”Die Forelle”. Ja, vi pratar Schubert. Den spelar alltså en motbjudande digital pipversion av ett av världens vackraste musikstycken när handdukarna är torra. 

    Jag vet att Schubert är död sedan 200 år, men varje gång denna förfärlighet spelas är jag rädd. Jag är rädd att jag ska gå in i badrummet och upptäcka ett 200 år gammalt lik. Jag är rädd att stackars Schubert hört min torktumlare, roterat som en fläkt i sin grav, satt sig på ett flyg, åkt till Stoclholm och gått igenom väggen till mitt badrum för att höra vem det ärsom kränker hans konstnärsskap 3 gånger i veckan. 

    Jag längtar tillbaka till 1980, ni vet den tiden då vi, enligt vissa ideologer inte hade någon brottslighet i Sverige. 

    Men jag kan besöka 1980 för det är så gammal spisen i min sommarstuga ser ut att vara. 

    Jag lagar mat på den. Det går långsamt. Jag spiller. Det piper inte men det går inte att torka av för plattorna är jättevarma, så maten bränner fast och det är mycket svårare att torka av en gammal spis med upphöjda plattor än än helt slät häll. 

    Och när jag just ska somna undrar jag: har jag stöngt av den? Så jag måste upp och kolla. Jodå, men jag påminns att min nya häll stänger av sig själv. 

    Det var alltså inte bättre förr. Men hur är det då? Jo, det ska jag tala om för er. Det var inte bra då och det är inte bra nu. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

    Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

    Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

    Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

    Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

    To my face. 

    Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

    Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

    Jag börjar tänka.

    Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

    Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

    Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

    Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

    Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

    Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

     Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

    Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

    Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

    Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

    Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

    Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

    AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

    Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

    Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

    Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

    Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

    Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Ja, min snigel är från Österrike.

    Jag försöker pigga på min franska och min tyska. Och det finns flera appar att välja på. Då jag har några minuter över kan jag öva på lite verb eller något uttal. Man kan väl säga att det hänt väldigt mycket sedan jag för första gången försökte lära mig något med elektriska hjälpmedel. 

    En gång i tiden fick man hem LP-skivor som skulle spelas upp och så skulle man härma. Det fanns problem med det, till exempel att ingen hörde om jag uttalade rätt.

    Men de här nya apparna är något helt annat. 

    Jag kan välja att svara med att skriva på mobilen eller så kan jag prata. Jag kan ställa in min egen svårighetsnivå. 

    Ni som har lyssnat på mina kåserier här i Godmorgon världen, ni vet att jag är skeptiskt mot AI-hajpen, men här kommer sannerligen AI till sin rätt. 

    Men hur kan man använda en AI för att lära sig språk, kanske ni undrar?

    Jo, för att det är lättare att prata med en AI på stapplande franska än med en verkligen person. Det spelar ingen roll att jag gör bort mig inför en AI. Det är inte pinsamt. Man skäms inte.

    I språkappen finns ett antal figurer som pratar med mig. Ja, de pratar med mig. Det är en animation på en person som pratar med mig, med ljud, alltså inte i text. De ställer frågor. Och de ger sken av att begripa. Som när figuren i någon övning frågade vad jag hette och jag svarade Bruce Wayne. Varför gjorde jag det, kanske man kan fråga sig. Jag har inget bra svar på det, annat än att det var roligt och att det just då kändes bättre att vara en excentrisk miljardär i Gotham City än Augustin Erba i morgonrock på vår slitna vardagsrumssoffa. Men AI:n förstod. Den berömde mig för att vara en superhjälte. 

    Någon har också programmerat AI:n med en finkänslighet. Den frågar om släktingar, om min mamma och jag säger att hon är död. Då säger den att den är ledsen. Och så frågar den om vi pratades vid ofta och när jag säger att vi inte gjorde det, så säger den att det inte är lätt, sådana här saker. Den lyssnar och den tröstar.

    Så jag har inte bara fått en språklärare, utan en terapeut. 

    Hela problemet med AI är att den ger sken av att tänka, den ger sken av att resonera. Men det gör den inte. Den härmar bara andra som har gjort det och blandar och ger. 

    Det ligger i vår mänskliga natur att hela tiden försöka dra slutsatser utifrån det vi ser och hör. Och när vi ser och hör resonemang som låter som om de var genomtänkta, så frestas vi att tro det. Så problemet i nästa steg blir inte att AI:n kommer att ta över, eller att den kommer att bli smartare än oss människor. Problemet är att vi människor tror att den kan göra saker som den inte kan. För det kan få allvarliga konsekvenser. 

    Under sin första presidentperiod begick Donald Trump ungefär trettiotusen lögner, enligt Washington Posts faktakontrollerare. Och då kan man ju tänka att det kanske inte är ett så stort problem om en AI hallucinerar fram fakta ibland. Den ligger ändå i lä. 

    Fast jag vet att AI:n inte är på riktigt, så kan jag inte låta bli att ryckas med. Jag undrar hur den har det, jag undrar vad den har fått lära sig att svara. Och den väcker min empati. Det hade jag inte förutsett. På något sätt tycker jag synd om den stackars algoritmen som är för evigt låst till sin begränsade information, som bara har som uppgift att hela sitt liv diskutera hur man beställer på en restaurang. 

    Jag vet att det inte är konstigare än att jag har en tröskel hemma som en gång var ett vackert träd i en skog, som sedan höggs ner och skivades, och som nu tillbringar evigheten med att bli trampad på. 

    När jag har glömt bort att göra min språklektion en dag så plingar det till i min telefon. Det är en notifikation från språkappen, jag trycker på den. Då är det min AI i telefon ”Hallå, hur står det till. Jag har en fråga?” säger den.

    Jag svarar och blir glad över omtanken. Och det är verkligen svårt att komma ihåg att det inte är en riktig person, eller ens någon som kan tänka. 

    Men algoritmen är inte perfekt. För den kan inte skilja på saker och ting. En bebis lär sig känna igen ett bord efter att ha sett några stycken. En algoritm behöver titta på miljoner bord för att förstå vad ett bord är, och ändå blir det fel ibland. 

    Men det som verkligen gör att förtrollningen bryts, det är när den sätter ihop fraser som den tycker att jag ska öva på. 

    En av fraserna som jag fått är följande, och med den hoppas jag att ni alla förstår att man inte kan lita på att AI vet vad den håller på med. Frasen jag skulle öva på var följande:

    ”Ja, min snigel är från Österrike”.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Augustin köper en bil med en idiotisk färg

    Efter nästan tjugo år gav vår bil upp. En gång varannan vecka behövde jag fylla i en liter olja, det kändes lite ofta. Motorlampan lyste regelbundet. Motorn lät ticketi-ticketi. Och så blev vår trotjänare inte helt förvånande underkänd i besiktningen. 

    Alltså – dags att köpa bil. Kanske till och med en ny och så hittade jag en annons från en bilhandlare med ett rimligt pris. Jag skriver rimligt, men det var förstås orimligt dyrt, som allting annat nuförtiden. Jag menar – röd paprika är löjligt dyrt numera, så ni fattar ju hur dyrt det är med en bil. 

    Men när jag fick en offert så var offerten 30% dyrare än vad som stått i annonsen. När jag påpekade det så bad bilhandlaren mig att bevisa det genom att skicka annonsen. Han trodde kanske inte att jag skulle hitta en digital annons som var ute för flera veckor sedan, men då visste han inte att han hade att göra med en före detta reporter. Jag hittade, haha! och skickade den till honom. Jaha, den annonsen, sa bilhandlaren och sänkte priset, men det var fortfarande för dyrt. 

    Och så tittade jag på specifikationerna. Vad är det som kostar? 

    Vinterdäck. Jaja. Men… färgen. Jag måste alltså betala extra för färg. Om jag inte vill ha färg, hur kommer bilen då? Genomskinlig? 

    Jag väste för mig själv ”INGÅR RATT?” och så tänkte jag på hur det gick till när jag köpte bil förra gången. 

    Jag är ingen kännare av bilar, men däremot är jag inte helt dålig på att bedöma människor. Bättre alltså leta bilhandlare än att leta bil. Så senaste gången jag köpte bil var det av brorsan till en kompis som hade en bilagentur. Jag sa: jag vill ha en bil. Han sa: Jag har en bil för det pris du vill ha. 

    ”Okej”, sa jag. ”Är det en bra bil?”

    ”Ja”, sa han.

    ”Bra”, sa jag. ”Då tar jag den.” 

    Då stirrade han på mig. 

    ”Ska du inte provköra den?”

    ”Varför det?” säger jag. ”Du sa ju att det var en bra bil.”

    ”Ja men…” började han.

    ”Även om jag skulle uppfatta saker från bilen när jag provkör den, så vet jag inte hur jag ska processa den informationen.”

    Så jag köpte bilen och den höll som sagt i nästan tjugo år. 

    Även denna gång letade jag rätt på någon som kände någon. 

    Så jag ringde. 

    ”Hej Anders, min kollega säger att du går att lita på så jag vill köpa en bil av dig”, sa jag. 

    Han blev lite förvånad, ska erkännas, men jag sa som det var. En begagnad bil som funkar och som kommer hålla lika länge som min förra bil. Märke och färg spelar ingen roll.

    Han säljer bilar i Upplands-bro, så jag åker ut dit och han har verkligen tagit mig på allvar det där med att färgen inte spelar någon roll.

    Den ena bilen han föreslår är orange och den andra är irriterande blå. 

    Jag köper den blå, för den har back-kamera. 

    Hustrun är också nöjd, för hon ogillar att köpa bil nästan lika mycket som jag. 

    Jag vet att jag sa att färgen inte spelar någon roll och jag tror faktiskt att jag fick bilen lite billigare för att ingen vill ha den färgen. 

    Blå, tänker du, det låter ju trevligt, men det är inte den sortens blå. Navy blue, kornblå, koboltblå, himmelsblå – det är trevliga färger, inga problem med dem. Den här blå färgen är som en obehagligt överenergisk försäljare. Den heter Energy Blue. 

     Det finns en tv-serie som heter Slow horses på en av strömningstjänsterna. Gary Oldman och Kristin Scott-Thomas spelar i den. Den har vunnit otaliga priser och är nominerad igen. Serien handlar om B-laget på säkerhetstjänsten MI5. De sämsta agenterna alltså. Och i denna grupp finns en extremt obehaglig kille, han är datornörd, sexist, tönt, antagligen oskuld fast han är trettio år, och har han haft sex vill man inte veta något om det, så obehaglig är han. Han är alla HR-avdelningars mardröm. Nåväl, i ett av avsnitten så är Gary Oldmans bil inte tillgänglig så han säger till den här osköna killen ”Vi tar din bil.”

    Och i nästa klipp så ser man bilen och jag och min fru börjar skrika åt TV:n samtidigt. 

    I denna extremt väldesignade serie har uppenbarligen designern, när de skulle välja ut den mest motbjudande färg som en bil kan ha, valt exakt samma färg på den där killens bil som vi har på vår nyinköpta bil. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Vem går först under en ”trevlig” promenad?

    Jag är ute och promenerar med min fru när jag upptäcker att jag inte ser henne, och då inser jag att jag glömt bort en av de viktigaste sakerna i alla relationer. Hur man ska gå, när man går tillsammans. 

    Just denna dag går jag framför min fru. Ungefär ett steg och det där steget är avgörande. För den som går först bestämmer flera saker under promenaden. Till exempel vart vi ska gå. Och den som hamnat på efterkälken, i det här fallet min fru, kan heller inte stanna till och knyta skorna, eller gå in i en butik eller signalera att hon vill svänga till vänster vid ett gathörn. Hon kan bara följa med. Och då är jag inte så mycket promenadsällskap, utan mer av en medtävlare. 

    Den som går först bestämmer också takten. 

    Det är lätt att tro att jag som går en bit före bara råkat hamna där, för att jag fått ett försprång. 

    Nejnej, om du själv hamnar med någon som ofta går lite framför dig, pröva att öka på stegen. Då kan du märka att personen framför också ökar på sina steg. Det är ingen slump att ni har den här – vad ska vi kalla det för – gångrelationen. 

    När jag var ung och orutinerad gångare promenerade jag med människor som behövde ligga ett steg framför mig och jag höll på driva dem till hjärtinfarkt genom att snabba på mina steg, för att komma ikapp. Jag förstod inte att de då också skulle öka på sina steg. Som om det vore en tävling.

    En avgörande sak i promenerandet ihop med andra är att känna sig själv. För vi har olika tempo beroende på humör. Om jag strosar runt på ett möbelvaruhus har jag ett annat tempo än om jag går till bussen. 

    När det är mars och kallt och stressigt i livet så går jag på ett annat sätt än efter tre veckors semester i början av augusti. 

    Om du funderar på hur du ska bli en bättre promenadpartner tycker jag inte att du ska ta den lätta vägen och börja med att klaga på din promenadpartner, utan att du tar reda på vem du är i promenerandet. Hur fort vill du gå om du bestämmer själv? Vill du gå fortare, vill du gå långsammare? Är din automatiska hastighet den hastighet du vill ha?

    Och när du har nått självkännedom och kan avgöra när du är på snabbt eller långsamt humör, och vilken takt du egentligen vill ha, men ändå inte hittar ett bra promenadtempo med din vän, då kommer du till punkten att ni behöver kommunicera.

    ”Du går för fort” är inte ett konstruktivt sätt att hantera olika gånghastighet. Det kan upplevas som en anklagelse. 

    Mitt råd är också att inte göra det när ni befinner er i en gångsituation, för när den som går fortare än du, vänder sig om efter att du irriterat ropat ”Du går för fort”, så finns det risk att du får höra att det är du som är för långsam. 

    Jag tycker att du ska ta upp det vid en gångneutral situation, när personen som går fortare (eller långsammare) inte är i rörelse. Du kan säga något i stil med: ”Vi behöver prata.”

    Och som alla psykologer brukar säga så är det bättre med jag-budskap. 

    Till exempel: ”Jag tycker att det vore trevligare om vi gick bredvid varandra, istället för att jag går efter dig.”

    Sedan kan du framställa din egen vilja: Jag är i en fas när jag vill gå lite fortare. Eller: jag skulle vilja gå lite långsammare.

    Det är inte fel på den som går fortare eller långsammare än du, för det finns inget rätt eller fel i det här, det handlar bara om att vara överens. Kanske tycker ni båda att det är toppen att den ena går före. Kanske kämpar den som hela tiden hamnar först med att sänka tempot. 

    Går man ut med en hund, då vill man att ofta hunden ska gå fot. Alltså hålla jämna steg. Då har man ett överenskommet kommando för att påminna hunden om att den hamnat i otakt med dig. ”Fot!”

    Jag vill nu bestämt avråda från att behandla din promenadpartner som en hund, men ni förstår tanken.

    Du och din promenadpartner kan hjälpas åt, komma överens om att till exempel säga ”otakt”, och bestämma att då ska ni stanna till och tänka efter: hur går vi egentligen?

    Och i just det här fallet kom jag på att jag gick och tänkte på jobbiga och tråkiga saker och därför promenerade alldeles för fort. Så jag sänkte tempot och började gå bredvid min fru istället för framför. 

    Sen finns förstås den ännu svårare frågan om vem som ska gå till höger och vem som ska gå till vänster, men det är ett HELT annat kåseri.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Jag försöker ducka för en diagnos, men har redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv

     

    Vi är på middag hos kära gamla vänner. Ni vet sådana där som man känt så länge att man kan slappna av helt och vara sig själv. 

    Vännerna har lagat en härlig köttgryta, det dricks goda viner, ja, jag dricker mitt medhavda alkoholfria vin, förstås, för just nu har jag för mycket att skriva om morgnarna för att kunna vara dagen-efter-seg. 

    Vi får sällskap till middagen, det är ett par, yngre släktingar till våra vänner. Vi skojar och skrattar och så kommer vi till den oundvikliga frågan om vad de här nya människorna sysslar med till vardags. 

    Då visar det sig att mannen arbetar inom psykiatrin och jag tycker det är fascinerande och ställer intresserade frågor. 

    Min fru lyssnar uppmärksamt och när det uppstår en lucka i mitt bombardemang av frågor kring om hur man till exempel märker om man tappat det, så undrar hon nyfiket: 

    ”Har ni många författare intagna hos er?”

    Jag blir torr i munnen. Det oundvikliga har inträffat: min fru har insett att jag borde spärras in. Hon har snällt stått ut med mig i alla år, hon har hanterat mina konstnärliga svackor och mina vansinniga projekt. Men nu har hon insett att det aldrig kommer att bli bättre och här ser hon chansen att bli av med mig, utan att någon skugga faller på henne. 

    Jag sveper nervöst ett halvt glas av det alkoholfria vinet för att bli av med muntorrheten.

    Vi har ju alla vänner som gjort slut med folk och säger att deras ex var psykopat. Men om det verkligen var så skulle halva Sverige vara galet. Att däremot sitta med sorgsen blick på nästa middag och säga att man var tvungen att gå vidare i livet för att Augustin sitter i ett rum med vadderade väggar, utan lösa föremål, det är tyvärr helt rimligt. 

    Jaså, hon funderar på om jag borde vara inspärrad, tänker jag. Vi får väl se vem som blir inspärrad först. Jag kan också ställa ledande frågor.

    Nu kanske någon lyssnare tänker att jag är paranoid, men bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte kan vara förföljd.

    Jag blir törstig av tanken på att en professionell diagnosmakare ska upptäcka att jag inte har alla hästar hemma, så jag klunkar i mig resten av glaset och fyller på med det alkoholfria vinet. Det är som att dricka läsk till maten, man kan dricka hur mycket som helst. 

    Då ser jag att den psykiatriskt arbetande mannen tittar på min halvtomma flaska och mitt redan tomma glas. 

    ÅH NEJ! Han känner ju inte mig så han måste ju tro att jag sitter här och kolkar i mig litervis med alkohol. Eller, som han kanske skulle säga: självmedicinerar. 

    Jag tänker att jag ska prata om normala saker, så jag framstår som helt normal. Inte prata för mycket och inte för lite. 

    Tyvärr är det redan försent eftersom jag redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv. 

    Varför var jag det? 

    När jag är mig själv är jag alltid alldeles för mycket. 

    Men jag ger inte upp.

    ”Vad får er att ta in folk på stan” frågar jag oskyldigt.

    Han kanske säger att de tar in folk som är snygga, snälla, och tar hand om neurotiska författare i alldeles för många år, och då ligger min fru illa till. 

    Nej, han berättar bara om väldigt tydliga fall som jag – tack och lov – inte heller passar in på. 

    Jag frågar försiktigt om hur man egentligen får kontakt med psykiatrin – ja, om man nu skulle få en diagnos – och han säger att nä, det inte är så lätt nuförtiden. 

    Det var ett lugnande besked. Psykiatrin är helt enkelt för överbelastad för att leta rätt på mig. 

    Min fru ställer inga fler frågor om anledningar till att sådana som jag borde vara inspärrade, men vid något tillfälle så säger hon något om sig själv och den psykiatriskt kunnige människan säger skämtsamt, ”ja, men så kan det vara om man är på spektrat”. 

    ”Ha”, utbrister jag triumferande och vännerna stirrar på mig. Eller i alla fall inbillar jag mig det. ”Du fick en diagnos före mig!”

    Det var dumt av mig, för nu har jag verkligen fått dignosmänniskans blick på mig och den blicken säger: jag satte absolut inte en diagnos på din fru, jag skämtade. Och sedan är blicken kvar alldeles för länge på mig och jag försöker så gott jag kan att inte vara mig själv och samtalet flyter vidare och den fina middagen tar slut, och vi ska gå hemåt, de andra paren sitter kvar. Jag vinkar åt dem i dörren och tänker: Jag klarade mig. 

    Då ropar mannen och detta är helt sant: ”Jag skickar diagnoserna på mejlen.”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.