Augustin Erbas författarsajt

Etikett: Odla

  • Så blev Augustin en riktig odlare

    Jag har alltid önskat mig gröna fingrar. Ni vet, den där magiska egenskapen som gör att växter växer när man har hand om dem. Det finns fler liknande egenskaper: främmande hundar som blir lugna och lägger sig vid ens fötter, okända katter som kommer springande och stryker sig mot ens ben. 

    Att naturen tycker om en, helt enkelt. 

    Min mamma slängde aldrig krukväxter, de växte okontrollerat över alla breddar. Fikusarna blev meterhöga, hibiscusen täckte hela köksfönstret. Julstjärnorna blev stora och spretiga och överlevde jul efter jul. Det hängde ampelliljor överallt. Och så var det kaktusarna som blev stora och stickiga. Det var mer skräpigt än grönt. 

    I ”Tordyveln flyger i skymningen” finns några rader om att växter kan prata med varandra, det väckte min fantasi som barn. Och så var det boken ”Den hemlighetsfulla trädgården”.

    Den handlar om en flicka som blir föräldralös och flyttar in hos sin farbror. Han har ett gods och en försummad trädgård. Trädgården tillhörde farbroderns avlidna fru. Flickan tar hand om trädgården, rensar upp i den och får den att blomma. Jag vet att den där boken väckte en akut längtan hos mig att få odla, att få naturen att leva upp igen. Att rensa upp gamla löv, snåriga buskar och igenväxta gångar. Jag önskade att jag skulle bli en sån där person om vilken man säger: Augustin, han har nog gröna fingrar. 

    Så varje vår så drabbas jag av den stora frölängtan. Jag bläddrar igenom frökataloger och fantiserar om vad jag ska odla. Är det dags för tomater i år? Ska jag våga mig på svartkål? Eller solrosor?

    Jag förodlar några plantor, och lagom till april, maj när jag börjar åka ut till landet på helger, blir jag otålig och sätter ut dem. Det ordnar sig nog har jag intalat mig själv. 

    När jag är tillbaka efter några veckor är det bara sönderfrostade växter kvar.

    Men för några år sedan gjorde jag slag i saken och tog en universitetskurs i trädgårdens biologi. 

    Det var mycket märkligt att bli vetenskapligt grundad. Det är först nu som jag inser hur vidskeplig jag har varit. När mina växter har vissnat har jag tänkt att de inte tycker om mig. Jag har tagit det personligt. 

    Jag har också pratat med mina växter, för att jag har tänkt att det är bra för dem. Ingenstans i texterna vi skulle läsa på kursen stod det någonting om att blommor behöver samtal eller ens sällskap. 

    Så i våras bestämde jag mig för att behandla växterna som – ja – växter. Vi åt chili och habanero till en middag och jag tänkte att jaha, det är ju dumt att köpa frön, jag kan använda de här. 

    Jag torkade fröna, stoppade dem i små odlingskrukor och vattnade. 

    Ni som följer mina berättelser vet att jag har ett stort citronträd hemma, som jag håller vid liv om vintrarna med hjälp av växtlampor. Så jag ställde helt enkelt dit de små krukorna och inom kort hade jag en chiliodling. Jag var helt osentimental när flera frön växte i samma kruka och dödade alla groende växter utom en. Det hade jag aldrig gjort om jag betraktat växterna på samma sätt som förr. Då hade jag tänkt att de överlevande plantorna skulle bli oroliga, när de – på något sätt – pratade med varandra om vad som hänt. 

    Nu angrep jag detta med biologisk kompetens. Det här är en strid om resurser och då får det bara var en planta per kruka. 

    Ungefär halvvägs genom våren slutade alla chiliplantor växa, samtidigt. 

    Jaha, det tolkade jag inte som att de blev ledsna eller besvikna på mig, bara att jag måste plantera om dem i större krukor. Och då började de växa igen. 

    Sedan skulle vi åka till landet och då packade jag med dussinet chilikrukor i bilen, och det var slutet på maj. Och hade jag varit som förr hade jag ställt ut dem och hoppats på det bästa. Men nej, nej, det gjorde jag inte i år. Jag ställde visserligen ut dem, men när vi skulle åka hem igen packade jag in dem igen och tog med dem.

    Och det var först när sommaren kommit på allvar som jag planterade ut dem eller planterade om dem i ännu större krukor. 

    När vi åkte hem från landet efter semestern tog jag med mig de största chiliplantorna. Den ena har blommat, den andra har blommor på gång. 

    Och den som har blommat, den har fått en fantastiskt stor chilifrukt. 

    Vetenskapen har triumferat. Det handlade aldrig om gröna fingrar. Det handlar bara om lagoma proprortioner av näring, ljus och vatten. Det spelar ingen roll vad mina växter tycker om mig.

    Nu äntligen, efter alla dessa år, är jag en duktig odlare. 

    Men magin, den är borta. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Jag har hållit en krukväxt vid liv i 50 år – när kan jag slänga den?

    Jag går upp på morgonen och sätter mig för att skriva intill mitt citronträd. Och då gör jag en sorglig upptäckt: det ligger stora gröna blad på golvet intill den stora krukan. 

    Det är drygt femtio år sedan min pappa tog en citronkärna och stoppade i en kruka. Ett skirande skott, en förtjust småbarnsfamilj, en liten pojke som får en planta att ta hand om. En planta som växer ikapp med den lilla pojken.

    Och sen, när min pappa försvinner, blir plantan ännu viktigare. Jag äger inget hus som funnits i släkten i hundra år, eller ens ett skrivbord från det förflutna. Så kan det vara i trasiga familjer som varit på flykt. 

    Citronen är en av de få saker jag har kvar från den tiden. Och trädet har varit med om mycket.

    En gång, när jag lämnade allt, lägenhet, relation och en framtid som jag inte längre trodde på, då brydde jag mig inte om att vattna det på länge. Det var som att jag ville att trädet skulle dö: det blev torrt, spretigt, utan ett blad. Jag hade inte hjärta att göra mig av med det.

    Men i min nya lilla lägenhet fick det små skira, gröna skott. Då bestämde jag mig för att det skulle få en andra chans. Jag köpte en växtlampa. Det här är ett träd som är gjort för att befinna sig i Medelhavets värme. Trädet hämtade sig. Och jag med. Och hur litet jag än bodde, så fanns det alltid plats för citronträdet. Det blev äldre, det behövde beskäras ibland. Det syns att det varit med om mycket.

    Jag pratar ibland med citronrädet. Jag skyller på att jag någonstans har läst att träd gillar koldioxiden som vi andas ut. 

    Och häromdagen låg det gröna blad på golvet bredvid trädet. Mitt citronträd har fått en form av kvalster, de är små röda citruskvalster och de suger musten ur bladen. Och de gör små otäcka nät mellan bladen så de lättare ska kunna klättra. 

    Jag har försökt bli av med de där kvalstren i flera år nu. Jag har badat trädet i såpa, jag har klippt ner det, jag har till och med köpt femtusen rovkvalster. Ja, jag köpte femtusen små fiendekvalster och hällde över min växt. Jag gick till och med en kurs på universitetet i Trädgårdens biologi – allt för att bli bättre på att sköta växter. Och det jag prövat har fungerat – ett kort tag. Men sen kommer kvalstren tillbaka och jag vaknar och upptäcker gröna blad på golvet.

    Är det dags att tänka att jag har annat att göra i livet än att ta hand om en krukväxt?

    En del av mig önskar att jag inte hade gått den där biologikursen för jag tittar på mitt citronträd och inser att mina känslor har förändrats. Jag har alltid betraktat det som en koppling till min sedan länge döde far. Jag har alltid betraktat det som ett litet mirakel att trädet har överlevt. Som om det finns en högre makt som vakar över trädet. Och mig. 

    Men nu tittar jag på trädet och jag vet precis varför det har klarat sig. Det finns ingen mystik längre, det är bara kemi. Ha en lagom kombination av jord, vatten och ljus, så kan man få saker att gro. 

    Och sen tänker jag på barnen. Jag menar, vilken plåga att behöva ärva ansvaret för ett träd. Ett åtagande som ska förfölja en genom hela livet.

    ”Jag råkade döda pappas träd, ett som han tog hand om i hela sitt liv.”

    Sånt kan man väl inte lämpa över på sina barn?

    Är det för att jag vill att trädet ska vara perfekt som jag inte står ut med det just nu? Är det för att åldrandet gett det skavanker? Två meter spretigt träd med slokande blad. 

    Och jag kan inte sluta fråga mig: När ska man göra sig av med saker som har sett sina bästa dagar? Och hur vet man när det är?

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.