Min bil är snart så gammal att den kommer klassas som veteran. En gång i tiden kallades den miljövänlig. En gång i tiden ansågs den vara framtiden. Det kan till och med ha varit så att kvinnor stannade vid bilen när den stod i baren och tog en öl och undrade om den var singel.
Och bilen var redo för äventyr. Över stock och sten. Ut i skogen. Upp till fjällen. Ut i Europa. Överallt kunde bilen åka. Visste smällde det ibland, visst slog den i saker. En gång vred jag sönder knäet i alperna, men det brukade alltid ordna sig. Ibland hade jag fantasier om att vinna tävlingar och bli berömd. Ibland hade jag fantasier om lycka, för bilen var alltid på väg någonstans.
Numera handlar det mer om att överleva till nästa tankning. Och underhållet är omfattande. Fast jag nästan slutat bekymra mig om utseende. Tidigare skulle varje repa lagas, men nu tänker jag att folk får vänja sig vid några rynkor. Det går inte att dölja åldern. Det finns liksom inte tid att bekymra sig om yta, när det som bultar under huven ger ifrån sig oroväckande stön och pruttar, varje gång bilen ska resa sig ur läsfåtöljen.
Ta bara det här med vad man stoppar i den. En gång i tiden kunde det gå åratal utan att jag fyllde på med rätt olja och filter. Nu vågar jag inte chansa. I den här åldern är det somliga som ger upp, och kör bilen på ren alkohol, och tänker att det rensar rören, men jag vill ändå att bilen ska ta sig framåt. Så det blir nötter och yoghurt och olivolja. Och inte för mycket av något förstås, för det är lätt att en bil drar på sig några extra kilon.
Vi borde inte ens prata om lukten. Förr kunde den vara ute på ett maraton och komma hem dränkt i svett som luktade charmigt av läder och lakrits, men numera räcker inte ens doftgranar till.
En gång om året går jag på besiktning och då är det några medlidsamma människor som ger mig resultat på vad som är bekymmersamt just i år. Utsläppen ser inte alltid ut som de ska och hur är det med trycket i pumpen? Luftrören ser klena ut. Kolesterolvärdena behöver åtgärdas.
”Ändå bra för den åldern”, säger de tröstande.
Och sen är det allt som har ändrats och som jag trodde skulle vara för alltid. CD-spelaren är numera meningslös. FM-radio går knappt att använda längre för vi har alla vant oss vid att bestämma varenda sekund av våra liv själva. Bilen ska inte längre tankas, utan laddas.
Allt ska skötas via skärm. Och ju äldre jag blir desto sämre reaktionsförmåga får jag, så jag vill hellre hålla ögonen på vägen och känna på allt med händerna. Jag försöker tänka på att erfarenhet är viktig och att den som varit med har många kunskaper, men till min fasa är det ingen som längre vet vem Fleksnes är. Eller Alice Babs. Det som alla kände till, håller bli något som bara den som är äldre och jämngammal minns. Ja, för den som har minnet kvar. Bilens klocka glömmer hela tiden att jag ställer om den. Ett dygn senare är den tillbaka i vintertid och ligger vaken vid fyra på morgonen och undrar om den ska lyckas somna om.
Jag läser i tidningen om hur omodern bilen är. Det finns vissa gator jag inte får åka på. Det ligger i luften att jag snart blir helt förbjuden.
Ibland tänker jag att jag skulle skött om den bättre, om jag inte åkt puckelpist kanske knäet inte skulle knarra i fjädringen så mycket som det gör.
Men då tänker jag på att visst – jag kunde låtit bilen stå i ett garage – men vad ska man då med en bil till?
(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)
Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.
Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.
Augustin Erbas författarsajt 