Augustin Erbas författarsajt

Etikett: norstedts

  • Augustin om veckan som jourhavande medjournalist.

    Igår var sista dagen som Augustin Erba svarade på frågor på Norstedts blogg.

    Hur har det gått?

    Vi journalister pratar gärna om vad vi har gjort, men alldeles för sällan hur vi har gjort det. Det finns ett sug att diskutera arbetsmetoder och det tycker jag märktes under veckan.

    Vad har varit roligast?

    Eftersom jag delar min tid med att vara byråkrat på radion och skriva på min roman, har jag väldigt lite av lustskrivandet. Förr, när jag hördes i radio eller syntes i TV varje dag, så fick jag omedelbara och ständiga reaktioner från publiken. När jag i fredags skrev den där  texten om hur vi journalister ser på ”vanliga människor” och möttes av en sådan ström av reaktioner, då kände jag hur mycket jag har saknat att få vara med i nuet. Jobbar man i projektform, som jag gör på radion, och med romaner, då märks resultatet av en hård dags arbete först om några år, om det ens märks alls.

    Vem fick boken som du lottade ut?

    Nina som frågade om journalisternas pressade arbetssituation.

    Vad ska du göra nu?

    Jag planerar för bokmässan – förra året var det ju första året som skönlitterär debutant. I år ska jag prata mest om att bli en bättre journalist (och gladare).

  • Augustin, journalist, vs. ”vanlig människa” och andra frågor

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på     Norstedtsbloggen. Här är frågorna från fredagen:

    Hej Augustin, jag är inte journalist, men jag har en fråga.
    Eftersom journalister hela tiden vinklar, hur ska man veta vad som verkligen är sant?
    “Snygg, men inte ytlig”

    Hej,
    Vad roligt att även någon som vi journalister kallar “vanlig människa” har hittat hit. Om du bara visste hur mycket tid vi journalister lägger på att få tag på dig. Vi dammsuger våra nätverk på jakt efter dig, vi twittrar efter dig och vi låter våra sommarvikarier göra enkäter med dig.
    Du må vara okunnig eller ointresserad eller båda, men vi tvekar inte att ställa kilometerlånga frågor till dig om vad som helst. Även om du har bråttom vidare för att göra vad nu det är “vanliga människor” gör.

    Vi avbryter ditt svar tre gånger, först för att fotografen inte fick till skärpan, sedan för att de andra “vanliga människorna” runt i kring oss envisats med att göra miner och visa fingret in i kameran, och slutligen för att vi själva snubblade över orden. (Det vore ju synd om vi journalister lät korkade. Ni, däremot, är ju “vanliga människor”…)

    Du svarar så ärligt och omfattande som du kan, och du ringer runt till alla dina kompisar och statusuppdaterar “På TV ikväll!!!!” (för du använder fyra utropstecken (det gör inte vi)) (däremot kan vi använda många parenteser).

    Du bänkar dig framför din TV vid 21.00 Nej, du tittar inte på våra nyheter “on demand” vare sig på datorn eller i telefonen för om du väl kopplat på din telefon eller datorn, då finns det ju miljoner intressantare saker för dig, “vanliga människa”, att titta på. Som porr. Eller spel. Eller nyheter som är av internationell klass och handlar om sådant du är intresserad av.

    För oss svenska journalister är den internationella konkurrensen som om du, “vanliga människa”, är ute på en bar för att ragga och upptäcker att alla de andra kvinnorna vid bardisken ser ut som Kate Moss.

    Nåväl, du sätter på din TV för att titta och dina vänner och din familj (kanske också de är “vanliga människor”) och då upptäcker du att du inte bara är nerklippt, du är bortklippt.

    Och då blir du arg och besviken och så skriver du ett bekymrat brev till en journalistguru, som just kommit ut med en bok om hur man berättar historier, och undrar över objektiviteten i journalistiken. Men, kära “vanliga människa”, jag vill bara säga att vi journalister är inte så nöjda med er heller. Inte nog med att ni slutat betala för nyheter, dessutom har ni börjat göra dem själva. Spela inte oskyldig!

    Vad är det du tror att du håller på med när du obekymrat twittrar om vad du tycker om valrörelsen i allmänhet eller usla tv-programledare som sänder efter den tionde timmen i synnerhet?

    Du, “vanliga människa”, gör dig skyldig till journalistik. Även om jag förstår att du tycker det är roligt att berätta om saker du varit med om, så är det flera av oss journalister som tycker att det känns lika tryggt och trovärdigt som när en kirurg opererar sig själv.
    Några av oss är glada över att det inte längre är förbehållet en liten grupp att kunna göra sig hörd, men jag tycker ändå att det är på sin plats att fråga hur du förvaltar det förtroende du fått när du släppts in i journalistiken? Har du läst vad ni “vanliga människor” skriver i kommentatorsfälten på Newsmill, Dagens Industri eller Resumé?

    Jag vet att de flesta av er, “vanliga människor”, är nybörjare i journalistiken, men vi sliter oss i håret (de av oss som har det kvar) för att vara objektiva. Vi har hundra år av erfarehet. Kanske är vi inte alltid så objektiva som vi borde vara, men du ska veta att vi skäller på varandra när vi gör fel och vi fälls i granskningnämnden och pressens opinionsnämnd och vi jobbar skiten ur oss för att du, “vanliga människa”, ska kunna lita på det vi säger.

    Ni däremot, eller snarare, många av er som hörs, ni kräks i kommentatorsfälten och ni publicerar värre lögner på flashback än kvällstidningarna någonsin gjort. Och ni försöker lura oss journalister och de andra “vanliga människorna” genom att ta betalt för att göra smygreklam på era bloggar.

    Kära “vanliga människa”, frågan är inte bara om du kan lita på att vi rapporterar det som är sant. För även om vi inte alltid lyckas, så har det i år hittills dödats 23 journalister för att de ville sanningen ska fram.

    Frågan är också vad du, “vanliga människa”, ska göra för att förvalta det journalistiska förtroende du fått.

    med hopp om samarbete/Augustin

    Augustin. Hur ska jag bli bättre när det känns som jag bara massproducerar grejer som trycks utan att någon läser dem eller kommenterar?
    “Finns jag?”

    Hej,
    Alla som uträttar något behöver bekräftelse. Se där, jag sa det högt. Men du måste komma ihåg att det finns olika sorters bekräftelse. Och bekräftelse behöver inte vara positivt, som journalister är vi nästan lika nöjda över att bli hatade som att bli älskade. En reaktion, vilken som helst, duger.
    Jag föreslår att du sätter dig ner med en lista på de olika former av reaktioner du behöver. Här kommer ett utkast.
    – Reaktioner från läsare.
    – Reaktion från chefen.
    – Reaktioner från din familj.
    – Reaktioner från dina vänner.
    – Reaktioner från dig själv.

    Jag föreslår att du nu funderar på hur du har gått tillväga för att tala om för din chef, din familj, dina vänner och, faktiskt, dig själv, hur viktigt det är för dig med reaktioner.
    Har du sagt till din chef: “Jag vet att du har fullt upp, men jag vet att om du ger mig beröm ungefär en gång i veckan så arbetar jag både fortare och bättre.”
    Har du sagt till din make: “Jag vet att du tycker att jag ältar ditt jobb, men om du någon gång messar att du gillade min artikel, eller att du tycker att jag är en kämpe, så blir jag en gladare partner”.
    Har du sagt till din familj: “Kära svärfar, jag vet att du hellre önskat dig en svärdotter som var Hammarbyare, men jag skulle verkligen uppskatta om du ibland tog dig tid att reagera på mina texter. Mina texter spelar faktiskt i en högre division.”
    Har du sagt till dina vänner att du behöver deras stöd? Våga messa dem när du gjort något bra – “du måste lyssna på det här” eller “min senaste story”.

    Men, säger du, hur ska jag lära mig något av detta? Nu när du får respons har du ett material att arbeta med. Analysera : vad är det de tror att de har läst, vad kommer de ihåg, vad citerar de? Ur detta märker du vilka tankar du hade som inte tog sig igenom texten och du märker vilka som gjorde det.

    Och så tycker jag att du ska öva på att luta dig tillbaka, sippa på ditt te och tänka att du är en bra person som gör ditt bästa och även om ingen har märkt det just idag, så är det ändå så.
    Hälsar
    /Augustin

    Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba

  • Att göra det mesta av sin tid och slippa prestationshets

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på     Norstedtsbloggen. Här är frågorna från torsdagen:

    Augustin. Fråga: Det är en väldig hets därute. Man ska jobba på ett spännande ställe, landa stora jobb varje dag och ständigt ha ett ess i rockärmen. Får man vara bekväm som journalist och nöja sig med att gå till jobbet, göra sina två-tre artiklar och sedan åka hem med gott samvete? Min fråga är alltså; hur mycket bör man som journalist piska sig själv att prestera?
    Vänliga hälsningar
    Nina

    Hej Nina,
    Att hitta en rimlig arbetsmängd är beroende av en massa olika faktorer och vilken person du är. För somliga är att “piska sig själva” att arbeta dygnet om. För andra är det att börja jobba redan 9.30 på förmiddagen. Jag kommer med några funderingar här, och känner du inte igen dig, så hör av dig igen.

    – Var i karriären befinner du dig? Om du är nyutexaminerad och bor i Ödemarken kanske du tycker att det är värt att jobba hårdare under en period för att få bättre arbetsuppgifter eller en bättre arbetsplats. Ungefär som att leva på burkravioli i en månad för att kunna åka till London en helg. Om du redan har ditt drömjobb gäller det att hitta en arbetsnivå som gör att du kommer hem och är stolt och nöjd över vad du har gjort och inte gråtfärdig av utmattning.

     – Hur ser ditt liv ut? Mitt i skilsmässan eller bebisåren eller förälskelsen är det synd att jobba ihjäl sig. Säg som det är till chefen, det är bättre än att maska. Prioritera i ditt liv. Småbarnsföräldrar är ofta bra på att disponera sin tid, eftersom de inte kan såsa kvar efter att dagis har stängt. Så även om du inte är kvar på jobbet, ha inte dåligt samvete – du kan ha fått minst lika mycket gjort som de som jobbar dygnet runt.

    – Var är du om tio år? Ha en plan för vad du vill göra framöver. Även om ditt mål är att vinna journalistpris i parti och minut, så är det ingen som orkar ligga på topp hela tiden. Se till att du har metoder för en hyfsad lägstanivå. Fatta strategiska beslut: “Den här storyn ska jag lägga allt på – den har potential.” “Den här storyn nöjer jag mig med att göra ut.” “Den här får någon annan göra, som redan har läst in sig.”Ingen mäktar med storverk varje dag.

    Jag tycker själv det är svårt – mitt grundtillstånd är att jag inte tror att jag duger om jag inte tvingar mig att överprestera. Ett av sätten jag hanterar det på är att jag har en kom-ihåg-lista lätt tillgänglig. På den har jag skrivit upp de bra saker jag gjort de senaste åren. Då tycker åtminstone jag att det blir lättare att leva med de där dagarna då allt känns motigt och jag inte orkar mer än bara göra det jag måste.Och skriv inte den där listan när du är trött, för då kan den bli lite kort. Skriv den när du känt dig som en succé åtminstone någon del av dagen.

    @augustin_erba Jag undrar vad jag ska göra av all dötid när jag väntar på att folk ska ringa tillbaka. Kreativa förslag mottages tacksamt…
    Tove

    Hej Tove,
    Om du är hyperambitiös skaffar du ett speciellt projekt – det kan vara allt ifrån ett gräv till att lära dig arabiska som du tar itu med under dina överblivna minuter. Det tar  tid att skifta mellan olika aktiviteter, så om du ska vara framgångsrik behöver du ha förberett dig.

    Så här gör du: dela in din uppgift (t ex grävet) i femtio små enheter som du sorterar efter tid som går åt: Intervju med kriminell politiker 2 h, mejla pressekreteraren med förslag på intervjutid 5 min, rita dramaturgisk kurva för reportaget 10 minuter, läsa ett kapitel i boken företagekonomi osv.
    Då kan du alltid, utan startsträcka, göra något vettigt av din dötid. Se till att du har listan tillgänglig i din anteckningsbok, telefon eller iPad. Detta för den hyperambitiösa.

    Det finns annat du kan göra: koppla din fasta telefon till mobilen, så du inte är fastlåst vid skrivbordet och ta en promenad runt din arbetsplats (eller huset om du jobbar hemifrån).

    Du kan sätta upp en plansch på väggen med rörelser du ska göra för att slippa musarm och göra dem varje gång du har dötid.

    Eller hämta en kopp te till någon medarbetare du tycker om och som ser stressad ut.

    Du skulle också kunna städa ditt skrivbord. Här har jag lagt ut hela kapitlet om skrivbordrensning för läsning.

    Jag hoppas det var till hjälp.

    /Augustin

  • Reportern som ville för mycket och andra frågor

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på     Norstedtsbloggen. Här är frågorna från onsdagen:

    Hallå Augustin,
    Jag har gjort en lång intervju med en artist. Vi fick jättebra kontakt och jag fick framför allt fyra pratminus som var ovanligt öppenhjärtiga och som gör min artikel ganska unik. Men nu när hon har läst sina citat vill hon stryka tre av dem. Hon medger att hon sagt exakt så men säger att det vore katastrof för henne om jag skrev det. Vad gör jag?
    “Nöjesmurvel”

    Hej “Nöjesmurvel”,

    Om du publicerar artikeln så får du en bra story, och enligt alla klassiska journalistiska regler bör du publicera hänsynslöst (eller, som det kallas, konsekvensneutralt). Jag tycker att du ska göra en bedömning utifrån vilken sorts katastrof hon menar skulle inträffa.

    Om det är en personlig katastrof: säg att hon råkade erkänna att hon är notoriskt otrogen, för att ni fick sån bra kontakt, och hon hoppades på en snabbis nu när hon har så tråkigt ute på turnén. I så fall kanske det faller under privatlivets helgd och du kanske kan avstå från publicering. Men, och det är ett stort men, om det här är en frikyrklig artist som regelbundet återkommer i Melodifestivalen och som predikar Gud och Bibel och trohet och celibat till alla som vill lyssna… i så fall tycker jag du ska publicera.

    Om det är en yrkesmässig katastrof är det egentligen inte en bedömningsfråga. Då tycker jag du ska publicera. Säg att hon bjuder dig på koks och du säger nej och hon bönar och ber att du inte ska berätta. Du vet att skivbolaget kommer att bli förbannade på dig och du får svårt att få intervjuer framöver av både henne och bolagets andra artister. Det avgörande här är om du kan få ur skivbolaget eller henne en ännu bättre story. Kohandla med dem. Säg att storyn du redan har är skitbra, och att du måste komma hem med något bättre om du ska ställa den första. Se till att du verkligen får en bättre story.

    Du måste också vara medveten om att en katastrof är inte självklar. Titta på Kate Moss till exempel. När Mossy blivit fotad så naken så att varenda man på planeten kan se henne avklädd bara han blundar och dessutom tillsammans med koks nog för att bygga en snölykta, så blev hon bara ännu hetare.

    Det är lätt för mig att sitta här och säga att du ska bli osams med den du är beroende av – för du är, tyvärr, beroende av skivbolaget. Just det här bråkade Magnus Linton med Lasse Wierup om i förra veckans “Medierna i P1”. Mycket lyssningsvärt —-> här kan du lyssna. Linton anklagar Wierup för att anpassa sin bok om knark till svensk polis, eftersom Wierup, som kriminalreporter, är beroende av en god relation till polisen. Det är kanske årets mest uppiggande gräl och jag tycker att båda har intressanta argument för sin sak.

    Ett sista påpekande: de flesta journalister fegar ur i de här situationerna. Och jag tycker att det är synd, även om jag förstår varför. Men det finns några förebilder – David Lagercrantz gjorde en legendarisk intervju med en patetiskt nedsupen Lundell 1991, när alla andra låtsades som ingenting. Den amerikanske befälhavaren i Afghanistan fick nyligen avgå för att en Rolling Stones-reporter bröt det sociala kontraktet och publicerade sanningen. Reportern bäddade inte in sig på vanligt sätt (och blev därmed inte lojal med trupperna som då hade riskerat livet för honom). Du kan läsa reportaget om hur soldaterna betedde sig här.

    Jag har ett kapitel i min bok som handlar om etik och kontentan av det kapitlet är att du måste veta varför du blev journalist för att göra en bedömning du kan leva med. Om du blev journalist för att du vill hänga med kändisar, ja, då vet du ju redan hur du kommer bete dig. Om du blev journalist av samma skäl som jag, för att du vill göra världen bättre, för att du vill att sanningen, som du upplever den, måste fram. Ja, då är det bara att publicera hela rasket.

    Lycka till /Augustin

    Augustin! Till din frågespalt: Vad ska jag göra när min redaktör nöjer sig med för lite men jag själv vill jobba mer med knäcken och göra bättre ifrån mig?

    “40+”

    Hej “40+”,
    Först vill jag säga att jag blir så glad över att höra din fråga, för jag tror verkligen att du har en god framtid. På 90-talet blev alla räknenissar nöjda över att de lyckades sälja omskrivna TT-telegram en gång till, med journalistslavar som bearbetade telegrammen. Men nu, nu är de bittra över att alla dessa telegram finns gratis på varenda sajt med självaktning. Och plötsligt går det inte att sälja den sortens journalistik längre, eftersom även allmänheten insett det trista med att betala för samma sak flera gånger. Först prövade räknenissarna att skänka bort tidningar i tunnelbanan – tidningar fyllda med omarbetade telegram. Men nu verkar inte ens det fungera. Och då vankas en ny tid för ambitiösa reportrar som du.

    I min bok har jag en lång intervju med Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, eftersom han slåss för originaljournalistik och inte nöjer sig med det vanliga omtugget. Han har fått lönsamhet ur kvalitet och även Fokus har överlevt så här långt.

    Själv har jag börjat betala allt mer för nyheter eftersom flera av mina applikationer som jag använder i min telefon och på min iPad gör det möjligt för mig att köpa tidningar och tidskrifter med ett tryck. Jag köper förresten också fler böcker nu, när jag direkt, efter att ha läst en recension eller en nyhetstext om en bok, kan ladda ner boken. (Och till skillnad från bokreaböckerna som ligger olästa och blänger på mig i min läshylla, så läser jag faktiskt böckerna jag tankar ner till läsplattan.) Åh, jag lät mig svepas iväg här inför visionen av spaltkilometer med originaljournalistik. Låt mig samla ihop mig och svara på din fråga…   Du måste fundera ut varför redaktören vill att du ska lägga mindre tid på dina knäck. Redaktörens bevekelsegrunder kan vara:

    a/ Du är en frilans som har vett att ta betalt per timme och inte per tecken. Mer jobb betyder då att du blir dyrare.

    b/ Du är anställd, men din redaktion är underbemannad och ju mer tid du lägger på varje sak, desto mer måste de andra jobba för att fylla tidningen. Redaktören tror inte att du hinner med det du själv ska göra om du gräver för djupt i varje detalj.

    c/ Du har tidigare visat att när du fick mer tid, så blev inte resultatet bättre.

    Låt oss gå igenom de här problemen ett i taget.

    a/ Om du är frilans, så tycker jag att du måste göra en bedömning av hur mycket skada ditt varumärke tar av att du släpper ifrån dig en halvbra grej. Själv skulle jag jobba gratis för att nå en rimlig nivå, men jag skulle aldrig jobba för den redaktören igen. Det är ju det som är finessen med att vara frilans. Du kan slippa clownerna.

    b/ Om du är anställd på en underbemannad redaktion föreslår jag att du försöker övertyga redaktören genom att tydligt beskriva hur mycket större utrymme den här historien kommer att behöva om du får din extra tid. Det blir en större story om du får mer tid än om du ska småpeta i en annan story samtidigt. Redaktören är angelägen om att fylla sina sidor eller sin sändning. Ett annat sätt kan vara att göra så långt du hinner på saken du brinner för, sedan kvickt göra det där andra, som redaktören lastat på dig, till en notis, och sedan återvända till det du brann för. Prioritera, helt enkelt.

    c/ Det här är en tråkig variant – du har bränt förtroendet och nu ska du försöka återvinna det. Det första steget är självrannsakan. Jag har jobbat som redaktör i många olika situationer och det enda man kan vara säker på är att en reporter sällan blir klar före utsatt tid. Ger jag dig en vecka för din story, då tar det en vecka. Får du en månad, tar det en månad. Jag önskar att jag kunde säga att de som jobbar en månad gör bättre storys än de som jobbar en vecka, men det är inte tiden som avgör. Det är metoden. En skicklig reporter kan gräva fram på tre dagar vad en annan inte mäktar med på en månad. I min bok har jag ett antal övningar som handlar om att optimera din arbetsmetodik, men jag har redan varit inne på en nyckel. Du behöver prioritera. Om din redaktör har tappat förtroendet för dig, för att du någon gång tidigare ödslade tid utan resultat, kan det hjälpa att du visar redaktören en plan med delresultat.
    Planen kan se ut så här: ”Jag lägger en timme på att ringa och prata med den här sortens personer och det kommer tillföra det här till reportaget.” ”Sedan lägger jag två timmar på att söka fram statistik om problemet och det minsta jag kommer kunna lägga till är antingen att det saknas statistik eller så kan jag berätta om den senaste statistiken.” Och så vidare.
    Och sen, när du visat att du levererade precis vad du lovade och kanske mer, så kanske redaktören är villig att ge dig mer utrymme nästa gång.

    Jag hoppas det var till hjälp
    /Augustin   PS. Ha tålamod ni som mejlat till mig. Jag svarar så fort jag kan och betar mig neråt i mejlskörden. Det finns fortfarande plats för någon klurig fråga eller två.DS.

    Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba

  • Att knäcka älg och att anklagas för att jobba på kvällstidning.

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från tisdagen:

    @augustin_erba Kan du tipsa om roliga sätt att sätta sprätt på lokala återkommande jobb, älgjaktstart, luciatåg, för 57e gången?

    “Twitter-Eva”

    Hej Eva,

    Det bästa med älgjaktstart och luciatåg är att publiken älskar det. Det sämsta med det är att vi journalister har gjort samma version av det om och om igen.

    Det finns sätt att pumpa liv i de årligen återkommande nyheterna. Jag har beskrivit en del av det i min bok under rubrikerna “Vilka nyheter är återkommande?” och “Hur får jag originella idéer?”.

    Redaktioner slarvar ofta med idéarbetet. Vad du behöver är att spåna ner trettio idéer att göra älgjaktstarten på. Det räcker om en enda idé är bra, så du kan skriva ner hur värdelösa idéer som helst. Det viktigaste är att du inte ger upp. Och, eftersom jag försöker leva som jag lär, kommer här trettio idéer till hur man täcker älgjakten (ocensurerat och precis som jag skrev dem):

    Älgköttskock

    Älgköttsrensare

    Vapenspecialist

    Kulspecialist

    Inlagd älg

    Hur går det för barnen som får följa med pappa i älgjakten

    Hur går det på mammafronten – fortfarande ont om mammor?

    Hur ofta skjuter älgjägare varandra egentligen?

    Hur mycket ökar sjukskrivningarna på älgjaktens morgon?

    Hur går det till när man tar jägarexamen och ska ut på sin första jakt?

    Vad säger älgjägarna om hundar?

    Vilka hundar passar till älgjakt?

    Jag är rädd för kor, finns det folk som är rädda för älgar, men som ändå jagar dem?

    Varför kan man äta en skjuten älg, men inte en överkörd älg?

    Känner vi någon som blivit jagad av en älg?

    Känner vi någon som jagat älg, men sprungit på en björn i stället?

    Kan vi hitta någon som jagat älg, men förvandlats till jagad?

    Hur många älgar får man skjuta per älgjägare?

    Vilket är det bästa älgreceptet?

    Kan vi hitta en vegetarian som jagar älg?

    Finns det älgryttare?

    Finns det folk som vill fridlysa älgar?

    Vad säger tyskarna som kommer hit för att jaga älg?

    Kan vi få följa med någon tysk som är här på älgsafari?

    Hur är det med tjyvskyttet på älg?

    Filmen jägarna, hur var det med den? Skådisen i den, vad han nu hette, jagar han älg nuförtiden?

    Kan man ta med en kock ut på jakten och laga älgen på plats?

    Kan man göra kläder av älgens skinn?

    Hur gick det för de där smyckena av älgbajs som var så trendigt häromåret.

    Finns det tama älgar och hur blir de skyddade under jaktsäsongen?

    Det här tog mig tio minuters koncentration, men nu har jag ett antal idéer att välja på. De flesta är naturligtvis uttjatade och inget att ha, men jag blir sugen på jagade jägare och på älgjägare som skjuter varandra.

    Förhoppningsvis kan du snart ha en story som låter:

    “Nu börjar älgjakten, och 90.000 älgar kommer skjutas. Men det är inte bara älgar som skjuts. Varje år skjuter dussinet jägare också varandra. Vi ska få träffa Hans-Erik som ska ut på älgjakt i år. Hans-Erik, vad var det som hände förra året, när du gick genom skogen på väg till ditt pass?”

    Hej Augustin,
    När jag presenterar mig som journalist på fester händer det att folk kommer fram till mig och är fulla och arga och säger “dom där jävla kvällstidningarna”. Vad borde jag svara?
    “Jobbar ej på kvällis”

    Hej “Jobbar ej på kvällis”,

    Att vara journalist i privatlivet är både fest och pest. Det är fest därför att du vet mer om allt det som folk helst vill prata om. (Läs förresten gärna: “Fem saker du bör veta innan du börjar dejta en journalist” ). På en fest blir du snabbt medelpunkt eftersom de andra bara kan prata om vad de hört på radio, medan du kan berätta om vad du själv upplevde när du träffade en bleksvettig Littorin på presskonferensen. Eftersom det dessutom är ditt jobb att dramatisera så är du antagligen bra på att berätta historier. Vilket för oss till det som för många journalister upplevs som pest – att förknippas med kvällstidningar.

    De som jobbar på kvällstidningar är – och du kanske inte gillar att höra det här – väldigt bra på att berätta historier.

    Jag föredrar att jobba med människor som någon gång har jobbat för en kvällstidning eftersom min erfarenhet är att de jobbar snabbt, är bra på vinklar och förstår dramaturgi.

    Du kan välja två strategier när du blir anklagad för att arbeta på kvällstidning, det ena är att säga att du också avskyr kvällstidningar och leta upp någon motsvarighet hos den anklagande parten: är det en polis kan du påpeka att han nog inte gillar att buntas ihop med kapten Klänning, om det är en skådis kanske han kanske inte gillar att kallas för hustrumisshandlande suput och så vidare.

    Ditt andra alternativ är att försvara kvällstidningen. Det lättaste (och mest underhållande) sättet är att fråga personen hur han fick veta vad som stod i kvällstidningen. På vilket personen alltid svarar att den läste det på löpsedeln. Då frågar du om personen brukar läsa kvällstidningen. På vilket personen alltid svarar med avsky: Nej, aldrig. Då frågar du hur personen vet vad som stod i artikeltexten. Touché.

    /Augustin Erba

    Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com

    Mer information om ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” finns här.

  • Så får du ordning på ditt skrivbord

    Detta kapitel ur ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” publicerades i senaste numret av grävande journalisters tidskrift SCOOP. Nedan följer artikeln. Du kan börja prenumerera på SCOOP via den här länken.

    Om du är nöjd med hur ditt skrivbord ser ut, kan du hoppa till nästa artikel.

    Om du har ett stökigt skrivbord, men genast hittar alla papper du vill, kan du hoppa till nästa
    artikel.

    Om du inbillar dig att det är ett mått på konstnärlighet och kreativitet att ha ett stökigt
    skrivbord och att du skulle förvandlas till en anal tråkmåns av att äntligen hitta bland dina
    papper och slippa ligga efter med svar på e-post som du inte ens minns att du har fått,
    varsågod och hoppa till nästa artikel.

    Mina år som coach har lärt mig att om det inte finns en vilja till förändring är det meningslöst
    att försöka hjälpa. Det här kapitlet är alltså till för dig som har insett att du skulle må bättre
    om ditt skrivbord var mer organiserat; om din inkorg inte var så full att du blir gråtfärdig när
    du öppnar den. Jag använder begreppet skrivbord i dubbel bemärkelse – både ditt skrivbord
    på datorn och det skrivbord du sitter vid.

    Du som har jobbat som journalist några år vet hur mycket tid som går förlorad om du inte
    hittar adressen eller telefonnumret till den person du intervjuade för ett år sedan och vill
    intervjua igen. Du ringer dig igenom samma kedja som du gjorde förra året och är arg på dig
    själv över att du inte fått snurr på adressboken eller arkivet.
    Det förekommer myter kring ordning och en av dem är att stökighet tyder på kreativitet. Gå
    runt på din arbetsplats och titta själv. Det enda som är säkert vad gäller stökiga människor är
    att de är just – stökiga. En annan myt är att stökigheten är medfödd och obotlig: antingen är
    du en stökig människa eller inte.

    Det första steget till ditt nya, rena skrivbord är att konstatera att dessa myter saknar
    vetenskaplig grund och att det inte finns några som helst belägg som strider mot att städning
    är en fråga om övning. Det är istället kreativt att lista ut ett sätt att hålla ordning på sina
    papper.

    Gör så här: Om du har haft ett stökigt skrivbord har du antagligen – med något års eller några
    månaders mellanrum – rensat ut. Det tog gissningsvis lång tid och du lyckades inte riktigt
    bli färdig. Kanske började du med att skaffa nya pärmar och några tidskriftssamlare. Kanske
    skapade du några nya mappar i datorn. Det hjälpte antagligen inte. Efter några veckor såg det
    likadant ut igen.

    Arbetsmetodiken för att skapa ordning är istället att behovspröva din vardag – för det är
    vardagen som styr om du lyckas hålla ordning eller inte.

    För dig som vill fördjupa dig i konsten att hålla ordning finns flera bra böcker och
    webbplatser. Rekommenderad fördjupning kommer i slutet av den här artikeln, men jag vill
    redan här nämna min favorit –”Organizing from the Inside Out” – den boken botade mig
    från mitt beteende som skrivbordshamster och gjorde mig till mannen med det blankaste
    skrivbordet i korridoren. Det är tankarna från den boken som ligger till grund för det här
    kapitlet.


    Tillbaka till ditt skrivbord. Nu ska vi utifrån din vardag skapa din personliga struktur.

    1. Kategorisera det som kommer in. Ta varje papper som finns på ditt skrivbord och bestäm
    en kategori för pappret. Och du får inte skapa en kategori som heter ”övrigt”. Skriv upp vad
    kategorin heter på en post-it-lapp som du lägger på golvet ihop med pappret.
    Nu kommer du antagligen att märka att du har sparat en del referensmaterial på skrivbordet.

    Vad gör du till exempel av ett utskick eller en utredning som du tänker att du borde göra
    reportage om? Antingen placerar du den i en hög märkt ”idéer till kommande reportage” eller
    så märker du den ”researcharkiv”.

    Du kommer också att märka att du hittar saker som du egentligen borde göra något åt. Gör
    inte det! Nu är det dags att kategorisera, inte sitta och småläsa saker som du borde ha åtgärdat
    för länge sedan. Hur går det?

    Förhoppningsvis sitter du nu på ditt kontor med ett dussin eller fler högar märkta med vad de
    innehåller.
    Nu är ögonblicket att börja fundera över förvaring. Vad behöver du inom synhåll och vad kan
    du gömma bort i bokhyllan vid väggen? Vad har legat på ditt skrivbord i ett halvår, fast du
    lika gärna kunde kastat det?

    2. Skilj på pågående och avslutade processer. Avslutade processer kan förvaras – du kan
    stoppa dem i bokhyllan eller i arkivet. Pågående processer kan du behöva ha nära till hands –
    kanske i form av mappar på eller intill skrivbordet.

    3. Sluta använda ditt skrivbord som en gigantisk kom-i-håg-lista. För in de saker du behöver
    få gjort i en riktig lista. Ännu bättre: för in dem i din almanacka på de datum du ska göra
    dem. Har du din almanacka i telefonen eller i annat digitalt format kan du också lägga in
    påminnelser. När du hädanefter stoppar undan en uppgift så att den hamnar utom synhåll
    behöver du se till att den hamnar antingen i din kom-ihåg-lista eller i din almanacka.

    4. Nu när har du en uppfattning om vilket utrymme du behöver, kan du med gott samvete
    skaffa pärmar (som du förstås märker upp), eller mappar, anpassade till dina åtaganden.

    Grattis – du har nu en fungerande struktur (som du naturligtvis utvärderar regelbundet) och
    din största utmaning är att se till att du arkiverar de avslutade processerna och uppdaterar din
    lista med saker du ska göra.

    Här kommer ett bonustips. Om det finns en hög med saker du borde göra något åt
    kan du sortera in dem i följande kategorier ”Åtgärdstid en minut”, ”Åtgärdstid fem
    minuter”, ”Åtgärdstid en timme”. Om du har tidskriftssamlare med uppgifterna uppdelade på
    det sättet, och du får fem minuter över, vet du vilken pärm du ska hitta din uppgift i.
    Jag föreslår att du, när du har städat ditt skrivbord, startar ditt nya liv med att tömma
    pärmen ”Åtgärdstid en minut”. Och sedan, när ditt nya, organiserade liv har börjat, föreslår
    jag att du inte skjuter upp enminutare om det inte är verklig deadline-kris med något annat.

    På samma sätt som du nu organiserat ditt fysiska skrivbord kan du nu ta itu med ditt virtuella.
    Sortera mejlen (eller dokumenten du har) i olika kategorier. Ärenden för du in i almanackan
    istället för att använda din mejlbox som att-göra-lista eller kom-ihåg-lista. Texter eller
    information du behöver spara kan du antingen skriva ut eller spara i särskilda mappar på
    datorn. Om du har tusen mejl i din mejlbox kan du pröva något radikalt – samla alla mejlen
    som är äldre än tre månader och släng dem eller flytta dem till en särskild mapp. Om det
    verkligen var viktigt kommer den som mejlade dig höra av sig igen.
    Om det sista du gör varje dag är att sortera och städa ditt skrivbord och sortera din mejlbox,
    kommer du varje morgon till ett fräscht och rent skrivbord och kan fokusera på det du ska
    göra idag.

    Texten är ett omarbetat utdrag ur Augustin Erbas kommande bok ”Så blir du en bättre journalist (och gladare) – handfasta råd om kreativitet, karriär och kärlek på jobbet”(Norstedts). Boken kan du köpa här —-> Bokus.se


    Snabbtips: så håller du mejlboxen/skrivbordet tom(t)


    Sådant som ska åtgärdas – för in det i din kalender.
    Sådant som inte hör till dig – släng direkt.
    Sådant som du inväntar svar på – arkivera.
    Sådant som du kan behöva – in i referensarkivet.
    Ha förvaringsmetoder som är anpassade till dig.

    Lästips om att få saker gjort:


    Julie Morgenstern, Organizing From the Inside Out (1998). Ja, du fick detta tips en gång till.
    Julie Morgenstern, Never Check E-mail In the Morning: And Other Unexpected Strategies for
    Making Your Work Life Work (2005).     Uppföljare med ytterligare goda råd.
    David Allen, Få det gjort (2007). Innehåller den grundläggande metoden att inte bara skriva
    upp saker du vill få gjort, utan också bestämma när.
    Francis Wheen, How Mumbo Jumbo Conquered the World (2004). Underhållande och ilsket
    bland annat om självhjälpsböcker som påpekar självklarheter. (Detta tips för att du inte ska
    tappa bort dig bland alla mina råd.)
    Webbplatser: Lifehacker.com, unclutterer.com

  • Boken försenad – recensionsdatumet obsolet…

    ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” blev försenad i utskicket från lagret. Därför är recensionsdatumet 25 augusti inte användbart, eftersom boken inte funnits tillgänglig. Boken ska dyka upp i bokhandlar, hos internetbokhandeln och hos recensenterna inom de närmaste dagarna, säger Norstedts pressansvarige.

  • Släppdatum klart för självhjälpsboken för journalister

    Recensionsdatum för ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” är 25 augusti. Troligen kommer boken finnas tillgänglig i butiker i god tid.