UR Play har lagt intervjun med Augustin Erba som sändes i Kunskapskanalen. Han svarar på frågor om det finns talang, om kvalitén på Janne Josefssons frågor och hur journalister eller blivande journalister. Han ger tips om hur du ska sluta skjuta upp saker, ger karriärråd till publiken och mycket annat.
Och, till skillnad från de andra klippen från bokmässan, är både bild och ljud bra.
Seminariet ”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” med författaren och journalisten Augustin Erba sänds fredag 1 oktober 15.15 i Kunskapskanalen.
Samtalet kommer från förra veckans bokmässa. Augustin Erba diskuterar med Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén om talang, hårt arbete samt ger handfasta tips och råd till journalister.
Augustin Erba svarar under
denna vecka på frågor om journalistik
på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från lördagen:
Vad säger du Augustin, får man skriva om ett intervjucitat så att det blir mer ”skriftspråk”. Får man formulera om det intervjupersonen säger så att andemeningen blir exakt densamma men det ser snyggare ut – och texten vinner på det rent stilistiskt?
“Stilist”
Hej,
Du beskriver ett vanligt dilemma för tidningsjournalister. I alla år har de som jobbat på tidning kunnat arbeta relativt fritt med sina frågor och svar.
Du har kunnat fråga: ”Så det var färre väljare än vanligt som gick till valurnorna?”och fått svaret. ”Ja, det kan man väl säga.”
Och så har du skrivit det i tidningen så här: ”Färre väljare än vanligt gick till valurnorna på söndagen”, säger Jesper Jespersson, valanalytiker.
Och din fråga till mig präglas också av tydligt tidningstänkande. Du menar att vi journalister väljer mellan två varianter. Antingen måste man använda ett dåligt svar eller så måste man formulera om det.
Jag tror inte att valet står mellan dessa två. Det finns ett tredje alternativ. Detta tredje alternativ har jag skrivit omfattande om i boken, så det blir bara en bråkdel här i bloggen. Det tredje alternativet är att inte hamna i problemet överhuvudtaget.
Sättet du undviker att ha fula, obegripliga svar är genom att bli vassare på att formulera dina frågor.
Radio- och TV-reportrar har sedan länge varit tvungna att ställa bättre frågor, för att de inte kan formulera om vad intervjupersonen säger.
Om du ställer öppna, men precisa frågor, så minskar du mängden med dåliga svar.
Istället för att fråga ”Så det var färre väljare än vanligt som gick till valurnorna?”
tycker jag du ska fråga: ”Hur var valdeltagandet?”
Inte nog med att du får ett svar som antagligen låter i stil med ”Det var färre väljare än vanligt som röstade”, du kan också få veta något du inte visste förut.
Din slutna fråga ”Så det var färre väljare än vanligt som gick till valurnorna?” tvingar din intervjuperson att prata om antalet väljare, fast det kanske var något som du inte känner till som var intressantare. Om du ställer frågan ”Hur var valdeltagandet”, kan du till exempel få svaret : ”I år var det rekord i antalet pensionärsröster.”
Hoppas det var till någon hjälp.
/Augustin
Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba
Augustin Erba svarar under
denna vecka på frågor om journalistik
på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från fredagen:
Hej Augustin, jag är inte journalist, men jag har en fråga.
Eftersom journalister hela tiden vinklar, hur ska man veta vad som verkligen är sant?
“Snygg, men inte ytlig”
Hej,
Vad roligt att även någon som vi journalister kallar “vanlig människa” har hittat hit. Om du bara visste hur mycket tid vi journalister lägger på att få tag på dig. Vi dammsuger våra nätverk på jakt efter dig, vi twittrar efter dig och vi låter våra sommarvikarier göra enkäter med dig.
Du må vara okunnig eller ointresserad eller båda, men vi tvekar inte att ställa kilometerlånga frågor till dig om vad som helst. Även om du har bråttom vidare för att göra vad nu det är “vanliga människor” gör.
Vi avbryter ditt svar tre gånger, först för att fotografen inte fick till skärpan, sedan för att de andra “vanliga människorna” runt i kring oss envisats med att göra miner och visa fingret in i kameran, och slutligen för att vi själva snubblade över orden. (Det vore ju synd om vi journalister lät korkade. Ni, däremot, är ju “vanliga människor”…)
Du svarar så ärligt och omfattande som du kan, och du ringer runt till alla dina kompisar och statusuppdaterar “På TV ikväll!!!!” (för du använder fyra utropstecken (det gör inte vi)) (däremot kan vi använda många parenteser).
Du bänkar dig framför din TV vid 21.00 Nej, du tittar inte på våra nyheter “on demand” vare sig på datorn eller i telefonen för om du väl kopplat på din telefon eller datorn, då finns det ju miljoner intressantare saker för dig, “vanliga människa”, att titta på. Som porr. Eller spel. Eller nyheter som är av internationell klass och handlar om sådant du är intresserad av.
För oss svenska journalister är den internationella konkurrensen som om du, “vanliga människa”, är ute på en bar för att ragga och upptäcker att alla de andra kvinnorna vid bardisken ser ut som Kate Moss.
Nåväl, du sätter på din TV för att titta och dina vänner och din familj (kanske också de är “vanliga människor”) och då upptäcker du att du inte bara är nerklippt, du är bortklippt.
Och då blir du arg och besviken och så skriver du ett bekymrat brev till en journalistguru, som just kommit ut med en bok om hur man berättar historier, och undrar över objektiviteten i journalistiken. Men, kära “vanliga människa”, jag vill bara säga att vi journalister är inte så nöjda med er heller. Inte nog med att ni slutat betala för nyheter, dessutom har ni börjat göra dem själva. Spela inte oskyldig!
Vad är det du tror att du håller på med när du obekymrat twittrar om vad du tycker om valrörelsen i allmänhet eller usla tv-programledare som sänder efter den tionde timmen i synnerhet?
Du, “vanliga människa”, gör dig skyldig till journalistik. Även om jag förstår att du tycker det är roligt att berätta om saker du varit med om, så är det flera av oss journalister som tycker att det känns lika tryggt och trovärdigt som när en kirurg opererar sig själv.
Några av oss är glada över att det inte längre är förbehållet en liten grupp att kunna göra sig hörd, men jag tycker ändå att det är på sin plats att fråga hur du förvaltar det förtroende du fått när du släppts in i journalistiken? Har du läst vad ni “vanliga människor” skriver i kommentatorsfälten på Newsmill, Dagens Industri eller Resumé?
Jag vet att de flesta av er, “vanliga människor”, är nybörjare i journalistiken, men vi sliter oss i håret (de av oss som har det kvar) för att vara objektiva. Vi har hundra år av erfarehet. Kanske är vi inte alltid så objektiva som vi borde vara, men du ska veta att vi skäller på varandra när vi gör fel och vi fälls i granskningnämnden och pressens opinionsnämnd och vi jobbar skiten ur oss för att du, “vanliga människa”, ska kunna lita på det vi säger.
Ni däremot, eller snarare, många av er som hörs, ni kräks i kommentatorsfälten och ni publicerar värre lögner på flashback än kvällstidningarna någonsin gjort. Och ni försöker lura oss journalister och de andra “vanliga människorna” genom att ta betalt för att göra smygreklam på era bloggar.
Kära “vanliga människa”, frågan är inte bara om du kan lita på att vi rapporterar det som är sant. För även om vi inte alltid lyckas, så har det i år hittills dödats 23 journalister för att de ville sanningen ska fram.
Frågan är också vad du, “vanliga människa”, ska göra för att förvalta det journalistiska förtroende du fått.
med hopp om samarbete/Augustin
Augustin. Hur ska jag bli bättre när det känns som jag bara massproducerar grejer som trycks utan att någon läser dem eller kommenterar?
“Finns jag?”
Hej,
Alla som uträttar något behöver bekräftelse. Se där, jag sa det högt. Men du måste komma ihåg att det finns olika sorters bekräftelse. Och bekräftelse behöver inte vara positivt, som journalister är vi nästan lika nöjda över att bli hatade som att bli älskade. En reaktion, vilken som helst, duger.
Jag föreslår att du sätter dig ner med en lista på de olika former av reaktioner du behöver. Här kommer ett utkast.
– Reaktioner från läsare.
– Reaktion från chefen.
– Reaktioner från din familj.
– Reaktioner från dina vänner.
– Reaktioner från dig själv.
Jag föreslår att du nu funderar på hur du har gått tillväga för att tala om för din chef, din familj, dina vänner och, faktiskt, dig själv, hur viktigt det är för dig med reaktioner.
Har du sagt till din chef: “Jag vet att du har fullt upp, men jag vet att om du ger mig beröm ungefär en gång i veckan så arbetar jag både fortare och bättre.”
Har du sagt till din make: “Jag vet att du tycker att jag ältar ditt jobb, men om du någon gång messar att du gillade min artikel, eller att du tycker att jag är en kämpe, så blir jag en gladare partner”.
Har du sagt till din familj: “Kära svärfar, jag vet att du hellre önskat dig en svärdotter som var Hammarbyare, men jag skulle verkligen uppskatta om du ibland tog dig tid att reagera på mina texter. Mina texter spelar faktiskt i en högre division.”
Har du sagt till dina vänner att du behöver deras stöd? Våga messa dem när du gjort något bra – “du måste lyssna på det här” eller “min senaste story”.
Men, säger du, hur ska jag lära mig något av detta? Nu när du får respons har du ett material att arbeta med. Analysera : vad är det de tror att de har läst, vad kommer de ihåg, vad citerar de? Ur detta märker du vilka tankar du hade som inte tog sig igenom texten och du märker vilka som gjorde det.
Och så tycker jag att du ska öva på att luta dig tillbaka, sippa på ditt te och tänka att du är en bra person som gör ditt bästa och även om ingen har märkt det just idag, så är det ändå så.
Hälsar
/Augustin
Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba
Augustin Erba svarar under
denna vecka på frågor om journalistik
på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från torsdagen:
Augustin. Fråga: Det är en väldig hets därute. Man ska jobba på ett spännande ställe, landa stora jobb varje dag och ständigt ha ett ess i rockärmen. Får man vara bekväm som journalist och nöja sig med att gå till jobbet, göra sina två-tre artiklar och sedan åka hem med gott samvete? Min fråga är alltså; hur mycket bör man som journalist piska sig själv att prestera?
Vänliga hälsningar
Nina
Hej Nina,
Att hitta en rimlig arbetsmängd är beroende av en massa olika faktorer och vilken person du är. För somliga är att “piska sig själva” att arbeta dygnet om. För andra är det att börja jobba redan 9.30 på förmiddagen. Jag kommer med några funderingar här, och känner du inte igen dig, så hör av dig igen.
– Var i karriären befinner du dig? Om du är nyutexaminerad och bor i Ödemarken kanske du tycker att det är värt att jobba hårdare under en period för att få bättre arbetsuppgifter eller en bättre arbetsplats. Ungefär som att leva på burkravioli i en månad för att kunna åka till London en helg. Om du redan har ditt drömjobb gäller det att hitta en arbetsnivå som gör att du kommer hem och är stolt och nöjd över vad du har gjort och inte gråtfärdig av utmattning.
– Hur ser ditt liv ut? Mitt i skilsmässan eller bebisåren eller förälskelsen är det synd att jobba ihjäl sig. Säg som det är till chefen, det är bättre än att maska. Prioritera i ditt liv. Småbarnsföräldrar är ofta bra på att disponera sin tid, eftersom de inte kan såsa kvar efter att dagis har stängt. Så även om du inte är kvar på jobbet, ha inte dåligt samvete – du kan ha fått minst lika mycket gjort som de som jobbar dygnet runt.
– Var är du om tio år? Ha en plan för vad du vill göra framöver. Även om ditt mål är att vinna journalistpris i parti och minut, så är det ingen som orkar ligga på topp hela tiden. Se till att du har metoder för en hyfsad lägstanivå. Fatta strategiska beslut: “Den här storyn ska jag lägga allt på – den har potential.” “Den här storyn nöjer jag mig med att göra ut.” “Den här får någon annan göra, som redan har läst in sig.”Ingen mäktar med storverk varje dag.
Jag tycker själv det är svårt – mitt grundtillstånd är att jag inte tror att jag duger om jag inte tvingar mig att överprestera. Ett av sätten jag hanterar det på är att jag har en kom-ihåg-lista lätt tillgänglig. På den har jag skrivit upp de bra saker jag gjort de senaste åren. Då tycker åtminstone jag att det blir lättare att leva med de där dagarna då allt känns motigt och jag inte orkar mer än bara göra det jag måste.Och skriv inte den där listan när du är trött, för då kan den bli lite kort. Skriv den när du känt dig som en succé åtminstone någon del av dagen.
@augustin_erba Jag undrar vad jag ska göra av all dötid när jag väntar på att folk ska ringa tillbaka. Kreativa förslag mottages tacksamt…
Tove
Hej Tove,
Om du är hyperambitiös skaffar du ett speciellt projekt – det kan vara allt ifrån ett gräv till att lära dig arabiska som du tar itu med under dina överblivna minuter. Det tar tid att skifta mellan olika aktiviteter, så om du ska vara framgångsrik behöver du ha förberett dig.
Så här gör du: dela in din uppgift (t ex grävet) i femtio små enheter som du sorterar efter tid som går åt: Intervju med kriminell politiker 2 h, mejla pressekreteraren med förslag på intervjutid 5 min, rita dramaturgisk kurva för reportaget 10 minuter, läsa ett kapitel i boken företagekonomi osv.
Då kan du alltid, utan startsträcka, göra något vettigt av din dötid. Se till att du har listan tillgänglig i din anteckningsbok, telefon eller iPad. Detta för den hyperambitiösa.
Det finns annat du kan göra: koppla din fasta telefon till mobilen, så du inte är fastlåst vid skrivbordet och ta en promenad runt din arbetsplats (eller huset om du jobbar hemifrån).
Du kan sätta upp en plansch på väggen med rörelser du ska göra för att slippa musarm och göra dem varje gång du har dötid.
Eller hämta en kopp te till någon medarbetare du tycker om och som ser stressad ut.
Du skulle också kunna städa ditt skrivbord. Här har jag lagt ut hela kapitlet om skrivbordrensning för läsning.
Jag hoppas det var till hjälp.
/Augustin
Augustin Erba svarar under
denna vecka på frågor om journalistik
på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från onsdagen:
Hallå Augustin,
Jag har gjort en lång intervju med en artist. Vi fick jättebra kontakt och jag fick framför allt fyra pratminus som var ovanligt öppenhjärtiga och som gör min artikel ganska unik. Men nu när hon har läst sina citat vill hon stryka tre av dem. Hon medger att hon sagt exakt så men säger att det vore katastrof för henne om jag skrev det. Vad gör jag?
“Nöjesmurvel”
Hej “Nöjesmurvel”,
Om du publicerar artikeln så får du en bra story, och enligt alla klassiska journalistiska regler bör du publicera hänsynslöst (eller, som det kallas, konsekvensneutralt). Jag tycker att du ska göra en bedömning utifrån vilken sorts katastrof hon menar skulle inträffa.
Om det är en personlig katastrof: säg att hon råkade erkänna att hon är notoriskt otrogen, för att ni fick sån bra kontakt, och hon hoppades på en snabbis nu när hon har så tråkigt ute på turnén. I så fall kanske det faller under privatlivets helgd och du kanske kan avstå från publicering. Men, och det är ett stort men, om det här är en frikyrklig artist som regelbundet återkommer i Melodifestivalen och som predikar Gud och Bibel och trohet och celibat till alla som vill lyssna… i så fall tycker jag du ska publicera.
Om det är en yrkesmässig katastrof är det egentligen inte en bedömningsfråga. Då tycker jag du ska publicera. Säg att hon bjuder dig på koks och du säger nej och hon bönar och ber att du inte ska berätta. Du vet att skivbolaget kommer att bli förbannade på dig och du får svårt att få intervjuer framöver av både henne och bolagets andra artister. Det avgörande här är om du kan få ur skivbolaget eller henne en ännu bättre story. Kohandla med dem. Säg att storyn du redan har är skitbra, och att du måste komma hem med något bättre om du ska ställa den första. Se till att du verkligen får en bättre story.
Du måste också vara medveten om att en katastrof är inte självklar. Titta på Kate Moss till exempel. När Mossy blivit fotad så naken så att varenda man på planeten kan se henne avklädd bara han blundar och dessutom tillsammans med koks nog för att bygga en snölykta, så blev hon bara ännu hetare.
Det är lätt för mig att sitta här och säga att du ska bli osams med den du är beroende av – för du är, tyvärr, beroende av skivbolaget. Just det här bråkade Magnus Linton med Lasse Wierup om i förra veckans “Medierna i P1”. Mycket lyssningsvärt —-> här kan du lyssna. Linton anklagar Wierup för att anpassa sin bok om knark till svensk polis, eftersom Wierup, som kriminalreporter, är beroende av en god relation till polisen. Det är kanske årets mest uppiggande gräl och jag tycker att båda har intressanta argument för sin sak.
Ett sista påpekande: de flesta journalister fegar ur i de här situationerna. Och jag tycker att det är synd, även om jag förstår varför. Men det finns några förebilder – David Lagercrantz gjorde en legendarisk intervju med en patetiskt nedsupen Lundell 1991, när alla andra låtsades som ingenting. Den amerikanske befälhavaren i Afghanistan fick nyligen avgå för att en Rolling Stones-reporter bröt det sociala kontraktet och publicerade sanningen. Reportern bäddade inte in sig på vanligt sätt (och blev därmed inte lojal med trupperna som då hade riskerat livet för honom). Du kan läsa reportaget om hur soldaterna betedde sig här.
Jag har ett kapitel i min bok som handlar om etik och kontentan av det kapitlet är att du måste veta varför du blev journalist för att göra en bedömning du kan leva med. Om du blev journalist för att du vill hänga med kändisar, ja, då vet du ju redan hur du kommer bete dig. Om du blev journalist av samma skäl som jag, för att du vill göra världen bättre, för att du vill att sanningen, som du upplever den, måste fram. Ja, då är det bara att publicera hela rasket.
Lycka till /Augustin
Augustin! Till din frågespalt: Vad ska jag göra när min redaktör nöjer sig med för lite men jag själv vill jobba mer med knäcken och göra bättre ifrån mig?
“40+”
Hej “40+”,
Först vill jag säga att jag blir så glad över att höra din fråga, för jag tror verkligen att du har en god framtid. På 90-talet blev alla räknenissar nöjda över att de lyckades sälja omskrivna TT-telegram en gång till, med journalistslavar som bearbetade telegrammen. Men nu, nu är de bittra över att alla dessa telegram finns gratis på varenda sajt med självaktning. Och plötsligt går det inte att sälja den sortens journalistik längre, eftersom även allmänheten insett det trista med att betala för samma sak flera gånger. Först prövade räknenissarna att skänka bort tidningar i tunnelbanan – tidningar fyllda med omarbetade telegram. Men nu verkar inte ens det fungera. Och då vankas en ny tid för ambitiösa reportrar som du.
I min bok har jag en lång intervju med Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, eftersom han slåss för originaljournalistik och inte nöjer sig med det vanliga omtugget. Han har fått lönsamhet ur kvalitet och även Fokus har överlevt så här långt.
Själv har jag börjat betala allt mer för nyheter eftersom flera av mina applikationer som jag använder i min telefon och på min iPad gör det möjligt för mig att köpa tidningar och tidskrifter med ett tryck. Jag köper förresten också fler böcker nu, när jag direkt, efter att ha läst en recension eller en nyhetstext om en bok, kan ladda ner boken. (Och till skillnad från bokreaböckerna som ligger olästa och blänger på mig i min läshylla, så läser jag faktiskt böckerna jag tankar ner till läsplattan.) Åh, jag lät mig svepas iväg här inför visionen av spaltkilometer med originaljournalistik. Låt mig samla ihop mig och svara på din fråga… Du måste fundera ut varför redaktören vill att du ska lägga mindre tid på dina knäck. Redaktörens bevekelsegrunder kan vara:
a/ Du är en frilans som har vett att ta betalt per timme och inte per tecken. Mer jobb betyder då att du blir dyrare.
b/ Du är anställd, men din redaktion är underbemannad och ju mer tid du lägger på varje sak, desto mer måste de andra jobba för att fylla tidningen. Redaktören tror inte att du hinner med det du själv ska göra om du gräver för djupt i varje detalj.
c/ Du har tidigare visat att när du fick mer tid, så blev inte resultatet bättre.
Låt oss gå igenom de här problemen ett i taget.
a/ Om du är frilans, så tycker jag att du måste göra en bedömning av hur mycket skada ditt varumärke tar av att du släpper ifrån dig en halvbra grej. Själv skulle jag jobba gratis för att nå en rimlig nivå, men jag skulle aldrig jobba för den redaktören igen. Det är ju det som är finessen med att vara frilans. Du kan slippa clownerna.
b/ Om du är anställd på en underbemannad redaktion föreslår jag att du försöker övertyga redaktören genom att tydligt beskriva hur mycket större utrymme den här historien kommer att behöva om du får din extra tid. Det blir en större story om du får mer tid än om du ska småpeta i en annan story samtidigt. Redaktören är angelägen om att fylla sina sidor eller sin sändning. Ett annat sätt kan vara att göra så långt du hinner på saken du brinner för, sedan kvickt göra det där andra, som redaktören lastat på dig, till en notis, och sedan återvända till det du brann för. Prioritera, helt enkelt.
c/ Det här är en tråkig variant – du har bränt förtroendet och nu ska du försöka återvinna det. Det första steget är självrannsakan. Jag har jobbat som redaktör i många olika situationer och det enda man kan vara säker på är att en reporter sällan blir klar före utsatt tid. Ger jag dig en vecka för din story, då tar det en vecka. Får du en månad, tar det en månad. Jag önskar att jag kunde säga att de som jobbar en månad gör bättre storys än de som jobbar en vecka, men det är inte tiden som avgör. Det är metoden. En skicklig reporter kan gräva fram på tre dagar vad en annan inte mäktar med på en månad. I min bok har jag ett antal övningar som handlar om att optimera din arbetsmetodik, men jag har redan varit inne på en nyckel. Du behöver prioritera. Om din redaktör har tappat förtroendet för dig, för att du någon gång tidigare ödslade tid utan resultat, kan det hjälpa att du visar redaktören en plan med delresultat.
Planen kan se ut så här: ”Jag lägger en timme på att ringa och prata med den här sortens personer och det kommer tillföra det här till reportaget.” ”Sedan lägger jag två timmar på att söka fram statistik om problemet och det minsta jag kommer kunna lägga till är antingen att det saknas statistik eller så kan jag berätta om den senaste statistiken.” Och så vidare.
Och sen, när du visat att du levererade precis vad du lovade och kanske mer, så kanske redaktören är villig att ge dig mer utrymme nästa gång.
Jag hoppas det var till hjälp
/Augustin PS. Ha tålamod ni som mejlat till mig. Jag svarar så fort jag kan och betar mig neråt i mejlskörden. Det finns fortfarande plats för någon klurig fråga eller två.DS.
Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba
Augustin Erba svarar under
denna vecka på frågor om journalistik
på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från tisdagen:
@augustin_erba Kan du tipsa om roliga sätt att sätta sprätt på lokala återkommande jobb, älgjaktstart, luciatåg, för 57e gången?
“Twitter-Eva”
Hej Eva,
Det bästa med älgjaktstart och luciatåg är att publiken älskar det. Det sämsta med det är att vi journalister har gjort samma version av det om och om igen.
Det finns sätt att pumpa liv i de årligen återkommande nyheterna. Jag har beskrivit en del av det i min bok under rubrikerna “Vilka nyheter är återkommande?” och “Hur får jag originella idéer?”.
Redaktioner slarvar ofta med idéarbetet. Vad du behöver är att spåna ner trettio idéer att göra älgjaktstarten på. Det räcker om en enda idé är bra, så du kan skriva ner hur värdelösa idéer som helst. Det viktigaste är att du inte ger upp. Och, eftersom jag försöker leva som jag lär, kommer här trettio idéer till hur man täcker älgjakten (ocensurerat och precis som jag skrev dem):
Älgköttskock
Älgköttsrensare
Vapenspecialist
Kulspecialist
Inlagd älg
Hur går det för barnen som får följa med pappa i älgjakten
Hur går det på mammafronten – fortfarande ont om mammor?
Hur ofta skjuter älgjägare varandra egentligen?
Hur mycket ökar sjukskrivningarna på älgjaktens morgon?
Hur går det till när man tar jägarexamen och ska ut på sin första jakt?
Vad säger älgjägarna om hundar?
Vilka hundar passar till älgjakt?
Jag är rädd för kor, finns det folk som är rädda för älgar, men som ändå jagar dem?
Varför kan man äta en skjuten älg, men inte en överkörd älg?
Känner vi någon som blivit jagad av en älg?
Känner vi någon som jagat älg, men sprungit på en björn i stället?
Kan vi hitta någon som jagat älg, men förvandlats till jagad?
Hur många älgar får man skjuta per älgjägare?
Vilket är det bästa älgreceptet?
Kan vi hitta en vegetarian som jagar älg?
Finns det älgryttare?
Finns det folk som vill fridlysa älgar?
Vad säger tyskarna som kommer hit för att jaga älg?
Kan vi få följa med någon tysk som är här på älgsafari?
Hur är det med tjyvskyttet på älg?
Filmen jägarna, hur var det med den? Skådisen i den, vad han nu hette, jagar han älg nuförtiden?
Kan man ta med en kock ut på jakten och laga älgen på plats?
Kan man göra kläder av älgens skinn?
Hur gick det för de där smyckena av älgbajs som var så trendigt häromåret.
Finns det tama älgar och hur blir de skyddade under jaktsäsongen?
Det här tog mig tio minuters koncentration, men nu har jag ett antal idéer att välja på. De flesta är naturligtvis uttjatade och inget att ha, men jag blir sugen på jagade jägare och på älgjägare som skjuter varandra.
Förhoppningsvis kan du snart ha en story som låter:
“Nu börjar älgjakten, och 90.000 älgar kommer skjutas. Men det är inte bara älgar som skjuts. Varje år skjuter dussinet jägare också varandra. Vi ska få träffa Hans-Erik som ska ut på älgjakt i år. Hans-Erik, vad var det som hände förra året, när du gick genom skogen på väg till ditt pass?”
Hej Augustin,
När jag presenterar mig som journalist på fester händer det att folk kommer fram till mig och är fulla och arga och säger “dom där jävla kvällstidningarna”. Vad borde jag svara?
“Jobbar ej på kvällis”
Hej “Jobbar ej på kvällis”,
Att vara journalist i privatlivet är både fest och pest. Det är fest därför att du vet mer om allt det som folk helst vill prata om. (Läs förresten gärna: “Fem saker du bör veta innan du börjar dejta en journalist” ). På en fest blir du snabbt medelpunkt eftersom de andra bara kan prata om vad de hört på radio, medan du kan berätta om vad du själv upplevde när du träffade en bleksvettig Littorin på presskonferensen. Eftersom det dessutom är ditt jobb att dramatisera så är du antagligen bra på att berätta historier. Vilket för oss till det som för många journalister upplevs som pest – att förknippas med kvällstidningar.
De som jobbar på kvällstidningar är – och du kanske inte gillar att höra det här – väldigt bra på att berätta historier.
Jag föredrar att jobba med människor som någon gång har jobbat för en kvällstidning eftersom min erfarenhet är att de jobbar snabbt, är bra på vinklar och förstår dramaturgi.
Du kan välja två strategier när du blir anklagad för att arbeta på kvällstidning, det ena är att säga att du också avskyr kvällstidningar och leta upp någon motsvarighet hos den anklagande parten: är det en polis kan du påpeka att han nog inte gillar att buntas ihop med kapten Klänning, om det är en skådis kanske han kanske inte gillar att kallas för hustrumisshandlande suput och så vidare.
Ditt andra alternativ är att försvara kvällstidningen. Det lättaste (och mest underhållande) sättet är att fråga personen hur han fick veta vad som stod i kvällstidningen. På vilket personen alltid svarar att den läste det på löpsedeln. Då frågar du om personen brukar läsa kvällstidningen. På vilket personen alltid svarar med avsky: Nej, aldrig. Då frågar du hur personen vet vad som stod i artikeltexten. Touché.
/Augustin Erba
Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com
Augustin Erba svarar under denna vecka på frågor om journalistik på Norstedtsbloggen. Här är frågorna från måndagen:
Hej Augustin, ser fram emot att läsa din bok. Här kommer min fråga:
Jag är frilansare och sitter ofta hemma ensam. Ibland jobbar jag i bara kalsongerna. Och ibland får jag för mig konstiga saker, som att raka hela kroppen. Är det vanligt?
“Skånsk frilansreporter/författare”
Hej “Skånsk frilans”,
När en journalist ska bestämma sig för om hon (eller i ditt fall – han) ska frilansa finns det några saker man bör fråga sig. Jag har utvecklat detta i kapitlet “Hur vet jag om jag vill frilansa?” i min bok, men i korthet kan man säga att du bör fråga dig hur beroende du är av sällskap för att inte bli kufig.
Du bör också fråga dig själv varför du är frilans. För somliga människor är det höjden av livskvalitet att gå omkring i kalsonger en helt vanlig torsdag, för andra skulle det kännas som om de inte jobbade på riktigt. När det gäller kalsonggåendet vill jag också varna för att det kan höras på din röst. När du ringer från en redaktion full med folk och kan säga “Hej, det är är Nils Nilsson från Aktuellt”, då får du antagligen pondus i din röst. När du ringer från ditt hem kan det tyvärr hända att du säger “Hej, det är Nils Nilsson” och även om du inte säger det, så kommer du att känna att resten av meningen är “och jag står här intill min obäddade säng, frukostresterna står kvar på bordet och jag är iklädd enbart kalsonger.”
Det krävs också disciplin för att arbeta ensam och sätta sig vid skrivbordet och jobba, när det finns så mycket annat i hemmet som pockar på ens uppmärksamhet. Som rakapparaten till exempel. Är du ny som frilans, kan det vara en bra start att sitta i lokal med andra frilansar under några veckor – bara för att pröva vad som händer.
Den andra delen av din fråga: “om det är vanligt”, kan jag tyvärr inte besvara med någon vetenskaplig trovärdighet. Jag har bara min egen erfarenhet från den tiden då jag själv frilansade ensam hemifrån. Och den erfarenheten säger mig en tydlig sak: Det kliar som fan.
/Augustin
Hej “Slitvarg”,
Jag tolkar din fråga som att det gäller en makthavare som medvetet undviker dig. Jag föreslår att du låter tidsaspekten styra ditt beteende.
1. Om du har gott om tid (för du att du har ett långt grävprojekt): Åk till makthavarens arbetsplats, sedan till hem eller andra platser där makthavaren kan tänkas finnas. Prata med omgivningen (helst inte barn under 18 år), men gärna med sekreterare, kollegor och annat. Ju tydligare du visar att du inte kommer att ge upp, desto större är möjligheterna att makthavaren väljer att prata med dig. Det minsta du får är interiörer från makthavarens vardag, och det kommer ge mer liv till ditt reportage. Det är naturligtvis fullständigt legitimt att ta reda på när makthavaren kommer till Visby flygplats och stå och vänta utanför ankomsthallen. I det här fallet är makthavarens kommentar nödvändig eftersom hela ditt gräv hänger på makthavaren och därför får du inte ge upp. Det motiverar också tiden du lägger på att få tag på kommentaren.
2. Om du har mindre gott om tid – kanske någon dag: Ring sekreterare, mobiltelefonnummer och kollegor en gång var tionde minut. Ställ mobiltelefonen på påminnelse och så fortsätter du ringa tills de andra i luren skrattar, skriker eller hotar. Fråga dem var makthavaren är just nu och fråga vilka som är med dem. Ring personen som står intill makthavaren och säg att makthavarens telefon verkar vara avstängd (eftersom han inte hört av sig) och be personen räcka över telefonen till makthavaren. Använd sociala medier: twittra ut frågan om någon har sett makthavaren eller vet var makthavaren är. Ring makthavarens chef och fråga varför makthavaren inte hört av sig. Jag brukar avkräva makthavarens chef den där kommentaren (fast jag vet att den inte går att använda) – det brukar få chefen att skrämma fram sin underhuggare, hellre än att själv hamna i rampljuset. Jag tycker också att du under dagen, ska söka andra, liknande makthavare, och se om du får napp där. Såvida du inte håller på med ett gräv, finns det ofta fler makthavare som kan tänkas vara relevanta, även om somliga förstås är mer relevanta än andra. Om du i slutet på arbetsdagen fortfarande inte fått tag på makthavaren föreslår jag att du skriver att du har sökt Y vid ett dussintal tillfällen under dagen, men inte fått något svar. Viktigt här att du skriver “dussintal” så alla förstår att det inte är du som ringt en halv signal och sedan kvickt lagt på, utan att du verkligen försökt.
3. Om du har ont om tid (för det är ingen stor nyhet). Du har kanske en timme på dig att skriva din notis och få makthavarens kommentar: Det här är den suraste och svåraste varianten. I det här fallet tänker jag att du, efter att ha jagat i din timme, får förhandla med din redaktör (som jag förutsätter var den som krävde kommentaren) – säg att makthavaren smiter från kommentaren och föreslå att ni kör ut nyheten utan kommentar. Säg att ni kan köra kommentaren som uppföljning.
I helgen höll Augustin Erba en workshop för nordiska frilansar. Han lärde ut tekniker för att få originella idéer. Här är några reaktioner
Från danska FreelanceGruppen: 100 idéer på 15 minuter.
(Obs att artikeln är på danska)
Från Frilansjournalisten.nu: 120 besökare på Nordic Freelance
Norsk journalistlag: Opphavsrett viktigst på Nordisk
(Obs artikel på norska)
Augustin Erba kommer blogga på Norstedtsbloggen mellan 13:e och 19:e september och kommer då att svara på mejlfrågor från journalister, skribenter och journaliststudenter som har bekymmer i sin vardag.
– Man ska göra något vettigt av sin tid i etern, vare sig det gäller bloggar eller något annat. Så när Norstedts undrade om jag ville gästblogga tänkte jag pröva modellen med jourhavande medjournalist.
Vad går det ut på?
– Journalister, skribenter och studenter mejlar mig en fråga på augustin.erba@gmail.com och jag svarar i bloggen. Givetvis anonymiserat. Förhoppningsvis hjälper det någon.
Vilken slags frågor har du svar på?
– Det kan handla om att få till en intervjufråga, eller få ordning på skrivbordet eller hur man säljer in artiklar som frilans. Eller smarta sätt att söka jobb, lägga upp reportaget och planera sin tid.
Augustin Erba kom i dagarna ut med boken ”Så blir du en bättre journalist (och gladare) – handfasta råd om karriär, kreativitet och kärlek på jobbet”.
Måste du vara så pretto och göra något seriöst av din vecka på Norstedts, kan du inte bara blaja om vad du äter och vilka kändisar du minglar med, kanske lite om vilket hårschampo du föredrar.
– I kapitlet om bloggar i min bok om hur man ska jobba med bloggar, så har jag skrivit att det viktigaste är att man har något att säga. Och i kapitlen om varför man skriver överhuvudtaget har jag avkrävt läsaren att vara engagerad i det hon gör. Jag försöker leva som jag lär.
Just nu bloggar Maria Sveland på Norstedstbloggen och Augustin Erba tar över stafettpinnen på måndag morgon.
Du kan ju inte bara svara på frågor hela veckan. Vad ska du göra mer?
– Jag kommer att lotta ut ett exemplar av boken bland de som mejlar till mig. Och sen, om jag har nerver, ska jag avslöja hur TV4 smög in hårdporr på bästa sändningstid för att höja tittarsiffrorna. Det är en fascinerande historia med några av sveriges mest kända journalistnamn inblandade. Jag hamnade själv i den soppan. Eller så sparar jag den historien till nästa upplaga av boken. Eller mina memoarer. Vi får se.
”Så blir du en bättre journalist (och gladare)” finns att köpa på bokus.se och i välsorterade bokhandlar.
Augustin Erbas författarsajt 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.