Augustin Erba

Etikett: Mobiltelefon

  • Kåseri: Så lyckades jag sluta doomscrolla på telefonen

    För 25 år sedan så arbetade jag på P3, och då fanns det en väldigt hipp och modern sak man kunde pröva. 

    Det kallades för TV-turnoff week. 

    Ni lyssnare är kloka och moderna och har säkert bättre saker för er än att minnas 1900-talet, men låt mig påminna er om hur det var på den tiden. 

    Reklam-radion hade kommit. De hade fått betala jättemycket pengar för tillstånden att sända radio och även om några i början försökte göra reklamradio med annat än allmänt snack och hits, så försvann det ganska raskt. Så reklamradion i Sverige blev det vi har idag. Snack och hits. 

    TV hade genomgått en vassare utveckling. Här hade både TV3 och TV4 tillkommit som båda gjorde ambitiösa och dyra satsningar. Sen fanns det videobutiker överallt. Ja, för er som är under trettio låter det kanske helt otroligt, men det var som ett slags svindyrt bibliotek. 

    Man vankade av och an i butiken och tittade på hyllorna, grälade med sin partner om vilken film man trodde man ville se och så hyrde man en eller två filmer. 

    Sen köpte man plockgodis och gick hem med kassetterna och så stoppade man in dem i sin VHS-maskin som var kopplad till TV:n. 

    Ja, ni hör. Man bar alltså hem sina filmer. Och sen måste man komma ihåg att bära tillbaka dem. För även om det redan kändes som ett dyrt bibliotek så var det ännu dyrare att bli försenad bara en dag med filmerna. 

    Och på den här tiden var det alltså så att vi som tittade på TV inte kunde bestämma själva vad som skulle visas på TV:n. Om vi inte gick och hyrde en film förstås. 

    Och det här gjorde att somliga personer, till exempel jag tittade på saker jag inte själv ville, när jag kom hem. Det här var när jag var singel och inte hade några barn, ska jag tillägga. Jag kunde komma hem och slå på tv:n och utan problem kolla på Star Trek-avsnittet som gick i repris från igår kväll (och som jag redan såg igår kväll), se ett avsnitt av såpan ”Days of our lives”, fast jag egentligen ogillade den utom möjligtvis en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna, sedan se ett avsnitt av ”Vänner” som jag också visserligen sett förut, men som jag såg igen. Och så vidare . 

    Och till råga på allt blev jag då matad med urusel reklam. Minns ni TV-shop? Oj, vilka magrutor jag skulle få om jag köpte en abdominazer, eller vilka kraftfulla lårmuskler jag skulle få om jag köpte en Thigh-master. Vilka produktnamn de ändå hade på 80- och 90-talet.

    Nåväl, tillbaka till TV-turnoff week. Det var en protest mot hur stor plats TV tog i våra liv. Tanken var att man under en vecka skulle låta bli att se på TV och upptäcka hur mycket tid man slösade bort och hur annorlunda ens liv skulle bli om man inte såg på TV.

    Jag älskar den sortens experiment då man får syn på sin vardag genom ett annat perspektiv så jag erbjöd mig att göra ett reportage om detta och ägnade sedan en hel vecka åt att inte titta på TV. 

    Skärmfri tid som vi väl skulle kalla det idag. 

    Mitt senaste experiment är att jag har ställt in min telefon på svartvitt. 

    Vaddå svartvitt, vi betalar ju dyra pengar för en färgskärm. Ja, jag vet. Men ställ in den på svartvitt en vecka och se vad som händer. Jag gjorde det för två månader sedan och det är helt chockerande.

    Det är inte längre särskilt lockande att kolla på vare sig Tiktok, instagram reels eller andra videoklipp. Jag blir heller inte sugen på Facebook eller Bluesky. 

    Glädjen i telefonen är liksom borta. Löjligt, eller hur. 

    Ibland måste jag slå på färgen på grund av att jag måste se ett bokomslag eller så, men jag slår av den direkt. Och när jag slog på färgen första gången efter uppehållet då hände något otroligt. 

    Telefonens hemskärm såg ut som en skål med plockgodis. Oj, vad de lockar oss med läckra, starka färger. Det är som godis. Det är svårt att förklara hur mycket färg det är, men när man går från svartvit till en färgtelefon så är det en mycket större skillnad än jag kunde tro. 

    Här har några av världens smartaste människor lagt in färger som ska locka oss att spendera tid i deras appar och det märks.

    Jag skulle säga att det gjort att jag tillbringar en fjärdedel så mycket tid på min telefon som jag gjorde tidigare. Så tycker ni att ni är för mycket på er telefon, pröva att köra svartvitt. Har ni till exempel en iPhone är det lätt gjort, det är bara att söka på ordet ”färgfilter” och sedan slå på det, så ska skärmen bli svartvit.

    Jag är nyfiken på resultatet! Mejla mig och berätta vad som hände. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

    Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

    Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

    Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

    Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

    To my face. 

    Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

    Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

    Jag börjar tänka.

    Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

    Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

    Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

    Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

    Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

    Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

     Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

    Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

    Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

    Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

    Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

    Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

    AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

    Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

    Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

    Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

    Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

    Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.