Etikett: London

  • Kåseri: När guiden är döv

    Jag tycker om att göra saker i min egen takt. 

    Det är väl inte så farligt, tänker du. Men det här är en ganska otrevlig egenskap.

    Det betyder att när jag lyssnar på en föreläsning eller presentation så blir jag direkt uttråkad om det går långsamt. Eller om personen berättar något jag redan vet. 

    Uttråkad är väl inget problem. Jo, för när jag blir uttråkad så somnar jag ofta. 

    När jag pluggade på KTH fanns det flera föreläsare som stod och räknade de tal som redan fanns i boken högt framför tavlan. Och efter att ha somnat på ett antal föreläsningar så tänkte jag att lösningen på allt detta var att sätta mig längst fram, för då skulle det bli för pinsamt att somna. Det gjorde bara att jag somnade – längst fram. 

    När jag gick på journalisthögskolan var min favoritplats i vår föreläsningssal intill en pelare. Då kunde jag, om föreläsningen skedde i fel takt, diskret luta mig mot pelaren och, hyfsat utom synhåll för den stackars föreläsaren, somna. 

    Om jag står upp, då är det svårare att somna, och då blir jag irriterad istället. Därför undviker jag ofta guidade turer när jag är ledig. Inte nog med att man är i händerna på guiden, man är dessutom utsatt för andra människors frågor och tempo. 

    Så det är med viss bävan jag går på en guidad visning av Shakespeares gamla teater, Globe Theatre i London.

    Guiden är en kvinna kring 30. Och jag blir direkt otålig över att alla ska väntas in. Och så säger hon något om sin hörsel och jag lyssnar knappt, jag är upptagen av att stålsätta mig för att anpassa mig till alla andra i en timme. 

    Det första guiden berättar är att teatern vi står i inte alls är Shakespeares gamla teater, utan att den är ett nybygge, som inte ens ligger på den plats där originalteatern låg. Och sen berättar hon om hur folk gick på teatern och det kan jag säga att det här som vi pysslar med, att det ska vara tyst på teatern, så var det inte på den tiden. Folk spelade kort, folk grälade, folk hånglade. Har ni undrat över varför det sägs typ hundra gånger när någon i en Shakespeare-pjäs dör, så är det för att folk är upptagna med annat,så man måste säga det flera gånger så folk inte missar det. Ja, ungefär som det är i många ljudböcker nuförtiden. Allt måste sägas flera gånger för att annars missar man det. 

    Minuterna flyger iväg. Jag har aldrig haft en roligare, eller skickligare guide än hon. Verkligen aldrig. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag börjar bli nyfiken, vad är det här för person? Och så upprepar hon det hon sa i början av guidningen, men nu lyssnar jag noggrannare. Hon är döv, säger hon. Så om vi vill ställa frågor ska vi göra det till en person som följt med och som kan teckna frågan på teckenspråk till henne. 

    En guide som är döv, tänker jag. Men som är den bästa guiden jag hört. 

    Och så tänker jag på hur det måste varit för henne att vilja jobba som guide. 

    Jag tänker på alla svårigheter, allt motstånd, alla fördomar som den här kvinnan måste övervinna för att få göra det som hon, verkligen, verkligen är bra på. Men som folk omkring henne kanske inte tror att hon är bra på. Så många nej-sägare som hon måste ha stött på under vägen, så många människor som tyckt att de varit hjälpsamma när de avrått henne. ”Kanske är det bättre om du jobbar i ett arkiv. Eller ett bibliotek för människor med hörselskador.” 

    Men så tänker jag på att samhället, alltså i det här fallet i Storbritannien, förhoppningsvis också har hjälpt henne. Hon eller teatern har kanske fått något stöd, kanske av skattepengar. 

    Och det gör att hon nu kan stå här på ett av Storbritanniensutflyktsmål och ge mig den bästa guidning jag någonsin fått i mitt snart 60-åriga liv. 

    Jag tänker på mina egna fördomar. Hade någon frågat mig före den här guidningen om jag tror att det är nödvändigt att höra för att vara en bra guide, hade jag antagligen fnyst och svarat: men det är väl självklart? 

    Men det kan jag säga att det är helt fel. Det behövs att man är påläst, att man är rolig och att man är närvarande i stunden. Höra, det räcker om någon annan som går med kan göra det. 

    Om vi bara hjälptes åt oftare, tänker jag. Om vi bara hjälptes åt.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Kåseri: Jag skaffar en hatt mot bättre vetande

    Hej, det här är Augustin från London. Och jag har just fattat ett av de bästa besluten i mitt liv. 

    Jag har köpt en hatt. Ja, jag har köpt hatt förut, som till exempel när jag var i Texas och den hatten går liksom inte att använda i Sverige, för man ser tyvärr konstig ut, men den här gången har jag köpt den perfekta hatten. Den är till exempel inte i svart läder som texas-hatten utan i brun vaxad bomull. 

    Den låg där i en butik som såg ut att vara till för män som är mycket utomhus: jag.

    Män som fiskar: jag, visserligen länge sedan sist, men ändå jag.

    Män som rider på stora mäktiga hästar. Jag. Well, jag har i alla fall ridit på en häst. En gång i alla fall. 

    Hatten flög upp från sin hylla och satte sig på mitt huvud. Ja, så var det. Som på Hogwarts.

    Jag frågar den skallige expediten om han tycker att den passar mig och han tittar på mig med ett bekymrat uttryck i ögonen eller är det medlidsamt, nej, bekymrat. Det måste ha varit för att han är lite äldre och tycker att det är tråkigt att stå i en butik. 

    ”Min fru som sitter därborta säger att den är rätt storlek”, säger jag för att hjälpa honom på traven. 

    ”Jamen då så”, säger han och undrar om jag vill ha en kasse för hattten. 

    Egentligen vill jag bara ta på mig hatten direkt, men jag låtsas inte om det och säger att jag absolut behöver en kasse.

    Utanför butiken tar jag genast på mig hatten och känner mig som en riktig Londonbo. Ingen annan Londonbo inom synhåll har visserligen på sig en hatt, men de har kepsar. Det är en form av hatt, vill jag påminna om. 

    Sen är det soligt ute och då behöver man en hatt. 

    Vi promenerar i Hyde Park och då går Anna Wintour förbi och säger ”I love your outfit.” Ja, om Anna Wintour hade varit en tjugo-någonting kille på en cykel i bar överkropp som ropar det när han cyklar förbi. 

    Vad betyder det när unga människor vrålar till sådana som mig att man har coola kläder?

    Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. 

    Och till skillnad från den där hatten som jag köpte i USA, så kommer den här hatten vara perfekt i Stockholm . Jag kommer ha den varje dag när jag går till jobbet, jag kommer ha den på alla fester som är utomhus och jag, som avskyr att vara på stranden, jag kan tänka mig att besöka stranden om jag får ha min hatt på mig. 

    Solen i London bränner, men inte mig för jag har hatt. Klart en författare får ha en hatt. Och vet ni vad som också är fantastiskt när man har hatt? Man får världens coolaste skugga. Hattskugga! 

    Varma hälsningar

    Augustin i London.

    Hej London-Augustin, det är Sverige-Augustin här.

    Vad i hela världen tänkte du? Vi behöver prata. 

    Imorse regnade det och då tänkte jag att, jaja, London-Augustin har ju faktiskt köpt en hatt, och när ska man ha en vädertålig hatt om inte just när det regnar. 

    Så vad gjorde jag. Jag tog på mig hatten som du köpt åt oss. 

    Jag promenerade till jobbet i regnet. Och när jag gick till jobbet så såg jag en massa människor som hade fula kapuschonger, konstiga paraplyer, skrynkliga regnrockar. Jag såg folk med cykelhjälmar i grälla färger och folk med kepsar och någon som till och med höll en plastpåse över huvudet. 

    Men ingen hade hatt. Och vet du vad som var ännu värre. Alla de här människorna med sina hemska saker på huvudet, de tittade på min hatt och sedan tittade de snabbt bort. 

    En sak hade de gemensamt. Alla dessa i fula huvudbonader.

    De dömde mig. 

    Och så kom jag till jobbet. Tror du någon sa något om hatten? Den har legat på hyllan intill mitt skrivbord i en vecka. Har någon sagt någonting?

    Så att nu, London-Augustin, så har jag en uppriktig fråga till dig. 

    Vad i helvete tänkte du på? Vad ska vi med det där åbäket till? Var ska vi ens förvara eländet?

    Det är ju en sak att folk tycker att du är en rolig knäppis i London, men här i Stockholm har du ju ett yrkesliv, ett professionellt rykte att tänka på. Hur vore det om du skrev intressanta romaner istället för att försöka skapa en personlighet med en hatt?

    Så nu blir det så här, du får inte köpa några fler hattar. Inte när du är i London, inte heller i Paris. Du kommer väl ihåg vad som hände med baskern du köpte i Montmatre? Du har nu hattförbud. 

    Nu har jag jag inte tid att prata med dig mer, för nu måste jag lista ut hur jag ska få hem hatten från jobbet utan att ha den på mig. 

    Hälsningar Augustin

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen