Etikett: ljudböcker

  • Kåseri: Augustin Erbas tio budord inför åldrandet

    Jag håller på att bli gammal. Jag kan inte längre kalla mig kille, eller ens medelålders, utan jag är på väg att bli gammal. Och vem jag vill vara då?

    När jag tonåring var jag ledsen nästan jämt, och det var inte så konstigt för min pappa var död, jag blev slagen i skolan och jag var ständigt olyckligt förälskad. Och framför allt så var jag tonåring och då är man ofta olycklig, för att världen är så obegriplig och för att ingen förstår en. Men en sak såg jag tydligt, och det är hur gamla människor beter sig.

    Redan då började jag göra en checklista på hur jag själv inte ville bli som gammal. Saker att undvika. Saker att tänka på.

    Jag tänkte bjuda på den där checklistan, den är lite privat, men kanske är det som när folk slutar röka och man berättar för alla, att det hjälper en att hålla fast.

    Så här kommer Augustin Erbas tio budord inför åldrandet.

    Nummer 1. Jag ska inte klaga på de unga. Jag minns hur de gamla på min tid var livrädda för att rockaren Ozzy Osbourne skulle bita av huvudet på levande fladdermöss när han kom till Sverige. Jag är gammal nog att minnas hur en amerikansk vicepresidentfru på fullt allvar menade att om man spelade viss ungdomsmusik baklänges så hörde man sataniska budskap. Så jag klagar till exempel inte på gangsterrap, utan jag tänker på att folk som håller på med musik faktiskt är poeter.

    Nummer 2. Jag ska inte ragga på 25-åringar. Jag minns rysningarna när det dök upp någon slirig gift mellanchef på personalfesten och la an på någon av mina jämnåriga. Jag tänker inte inbilla mig att jag skulle bli en roligare människa om jag dejtar någon som är trettio år yngre.

    Nummer 3. Jag ska inte ta upp allt syre i rummet. Jag är i riskgrupp, jag vet ju det, för jag har pluggat på KTH, jag är man och jag är över 40. Hur många gånger har jag inte varit med om att jag sitter på någon föreläsning och så är det någon gubbe som säger sig ha en fråga, men som håller ett föredrag. Så jag ska försöka lyssna istället för att gubbfråga. Om jag har en fråga så ska jag ställa den, men då ska den vara kort och faktiskt vara en fråga. Så nej tack till att gubbfråga.

    Nummer 4. Bli inte elak och bitter. Eller rasist. Ja, det kan ju låta självklart, men när jag var ung upplevde jag det var många gamla människor som var elaka och bittra, särskilt mot de unga. Mot kvinnor. Och om man hade bakgrund i ett annat land. Livet är redan otroligt jobbigt, det finns inget skäl till att vara elak. Är man olycklig som gammal blir det inte bättre av att skylla på någon annan.

    Nummer 5. Jag tänker inte inbilla mig att det var bättre förr. Ta 1994, VM-året till exempel. Folk i min ålder blir så himla nostalgiska. Men det var också året hundratusentals mördades i Rwanda. Då pågick kriget i före detta Jugoslavien, Sarajevo var belägrat och politiker i Sverige la ner ett jättejobb på att stoppa människor på flykt från de blodiga striderna.

    Nummer 6. Jag ska inte fega ur och återgå till det förflutna. Jag ser det i min åldrande omgivning. Sådana som en gång bröt sig loss från fördomar och förtryck från sina föräldrar, som drömde om förändring och rättvisa, men som sakta glider tillbaka till de värderingar som de en gång tog avstånd från.

    Nummer 7. Jag ska fortsätta att lära mig saker. Jag tänker inte bli en sån som skryter med att jag aldrig varit på Tiktok, jag tänker inte bli en sån som inte har lyssnat på ny musik, jag tänker inte bli en sån som inte vet hur man programmerar sin fjärrkontroll eller hur man använder sin telefon.

    Jag vill vara med i samtiden, inte ta avstånd från den. Jag minns när mikrovågsugnen kom och gamla människor trodde att den var farlig. För att de inte orkade ta reda på hur den fungerade. Eller de som trodde att miniräknare skulle förstöra folks förmåga att räkna.

    Nummer 8. När det kommer ett nytt medium, då ska jag inte tro att det är farligt. Jag är uppväxt med att serietidningar var dåligt, att video skapade våld, att tv-spel var farliga, att man blev döv av sin freestyle och just nu får jag höra att telefoner och skärmar är farliga. Jag tror att det är farligare med empatilösa människor än med skärmar.

    Nummer 9. Det gäller förstås att hänga med i språket. Oj, oj. Här är det svårt att bli gammal. Det är som om man glömmer bort att språket är vårt. Det är vi som bestämmer vad man kan säga. Språk utvecklas. Och har man pluggat språk, då vet man att otroligt många så kallat svenska ord har sitt ursprung från någon annan stans. Att klamra sig fast vid det språk och de språkregler jag fick lära mig som ung, det tänker jag inte göra. Jag ska inte bli språkpolis.

    Och sist: Nummer 10. Jag ska inte ge råd som folk inte har bett om. Det här kommer verkligen vara ett personligt helvete för mig att låta bli. Jag tycker att jag har lärt mig så mycket i livet som jag vill dela med mig för att hjälpa till. Men nej, Augustin. Tala inte om för folk hur de ska leva sina liv om de inte bett om det.

    Det var det hela.

    Nu läser jag punkt 10 igen och inser att det är exakt vad jag just gjort. Ge råd som ingen bett om.

    Jaja, ingen är perfekt.

    (Kåseri ur Godmorgon Världen i P1.)

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Kåseri: När guiden är döv

    Jag tycker om att göra saker i min egen takt. 

    Det är väl inte så farligt, tänker du. Men det här är en ganska otrevlig egenskap.

    Det betyder att när jag lyssnar på en föreläsning eller presentation så blir jag direkt uttråkad om det går långsamt. Eller om personen berättar något jag redan vet. 

    Uttråkad är väl inget problem. Jo, för när jag blir uttråkad så somnar jag ofta. 

    När jag pluggade på KTH fanns det flera föreläsare som stod och räknade de tal som redan fanns i boken högt framför tavlan. Och efter att ha somnat på ett antal föreläsningar så tänkte jag att lösningen på allt detta var att sätta mig längst fram, för då skulle det bli för pinsamt att somna. Det gjorde bara att jag somnade – längst fram. 

    När jag gick på journalisthögskolan var min favoritplats i vår föreläsningssal intill en pelare. Då kunde jag, om föreläsningen skedde i fel takt, diskret luta mig mot pelaren och, hyfsat utom synhåll för den stackars föreläsaren, somna. 

    Om jag står upp, då är det svårare att somna, och då blir jag irriterad istället. Därför undviker jag ofta guidade turer när jag är ledig. Inte nog med att man är i händerna på guiden, man är dessutom utsatt för andra människors frågor och tempo. 

    Så det är med viss bävan jag går på en guidad visning av Shakespeares gamla teater, Globe Theatre i London.

    Guiden är en kvinna kring 30. Och jag blir direkt otålig över att alla ska väntas in. Och så säger hon något om sin hörsel och jag lyssnar knappt, jag är upptagen av att stålsätta mig för att anpassa mig till alla andra i en timme. 

    Det första guiden berättar är att teatern vi står i inte alls är Shakespeares gamla teater, utan att den är ett nybygge, som inte ens ligger på den plats där originalteatern låg. Och sen berättar hon om hur folk gick på teatern och det kan jag säga att det här som vi pysslar med, att det ska vara tyst på teatern, så var det inte på den tiden. Folk spelade kort, folk grälade, folk hånglade. Har ni undrat över varför det sägs typ hundra gånger när någon i en Shakespeare-pjäs dör, så är det för att folk är upptagna med annat,så man måste säga det flera gånger så folk inte missar det. Ja, ungefär som det är i många ljudböcker nuförtiden. Allt måste sägas flera gånger för att annars missar man det. 

    Minuterna flyger iväg. Jag har aldrig haft en roligare, eller skickligare guide än hon. Verkligen aldrig. Jag vill inte att det ska ta slut. Jag börjar bli nyfiken, vad är det här för person? Och så upprepar hon det hon sa i början av guidningen, men nu lyssnar jag noggrannare. Hon är döv, säger hon. Så om vi vill ställa frågor ska vi göra det till en person som följt med och som kan teckna frågan på teckenspråk till henne. 

    En guide som är döv, tänker jag. Men som är den bästa guiden jag hört. 

    Och så tänker jag på hur det måste varit för henne att vilja jobba som guide. 

    Jag tänker på alla svårigheter, allt motstånd, alla fördomar som den här kvinnan måste övervinna för att få göra det som hon, verkligen, verkligen är bra på. Men som folk omkring henne kanske inte tror att hon är bra på. Så många nej-sägare som hon måste ha stött på under vägen, så många människor som tyckt att de varit hjälpsamma när de avrått henne. ”Kanske är det bättre om du jobbar i ett arkiv. Eller ett bibliotek för människor med hörselskador.” 

    Men så tänker jag på att samhället, alltså i det här fallet i Storbritannien, förhoppningsvis också har hjälpt henne. Hon eller teatern har kanske fått något stöd, kanske av skattepengar. 

    Och det gör att hon nu kan stå här på ett av Storbritanniensutflyktsmål och ge mig den bästa guidning jag någonsin fått i mitt snart 60-åriga liv. 

    Jag tänker på mina egna fördomar. Hade någon frågat mig före den här guidningen om jag tror att det är nödvändigt att höra för att vara en bra guide, hade jag antagligen fnyst och svarat: men det är väl självklart? 

    Men det kan jag säga att det är helt fel. Det behövs att man är påläst, att man är rolig och att man är närvarande i stunden. Höra, det räcker om någon annan som går med kan göra det. 

    Om vi bara hjälptes åt oftare, tänker jag. Om vi bara hjälptes åt.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Idag släpps Björnpojken i bokhandeln

    Bilden föreställer en pojke i silhuett, framför en eld, om kvällen. I bakgrunden står en stor, mäktig brunbjörn.
    Omslaget till Björnpojken. Formgivare: Niklas Lindblad, Förlag: Rabén & Sjögren

    Nu släpps den nya romanen för unga och unga vuxna – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Den lättsamma komedin skriven i stil med mina kåserier på DN och Godmorgon Världen som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
    Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge.

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Man kan beställa Björnpojken på Adlibris eller Bokus. Eller köpa den i bokhandeln. 

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Blodsbunden – nu som ljudbok

    Ljudboksomslaget för Blodsbunden

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” har fortsatt att fängsla läsare sedan den först kom ut 2015. Blodsbunden fick ett storslaget mottagande av kritikerna, men det var först efter ungefär ett år som läsarna hittade till den. Sedan dess har den varit en återkommande gäst i bokcirklar och bokklubbar.

    Nu har Augustin Erba läst in sin roman som ljudbok och den finns där ljudböcker finns. Till exempel på Bookbeat eller Storytel.

    ”Om jag hade vetat hur personligt påfrestande det skulle bli att läsa in den, hade jag antagligen sagt nej”, berättar Augustin Erba. ”Jag hade tidigare läst in Snöstorm, och det fanns visserligen partier där som blev tunga för mig, på grund av hur nära de ligger verkligheten. Men kraften i Blodsbundens berättelse överraskade mig. Jag fick ta långa pauser och hade jag inte haft stödet av min producent/ljudtekniker Mats Ingemansson på Beppo Ljudproduktion hade jag kanske inte tagit mig hela distansen ut.”

    Blodsbunden är en historia om en pojke i en förort, en prinsessa och en mycket stor hund. Berättelsen har en hel del likheter med Augustin Erbas egen uppväxt.

    ”Den vanligaste frågan jag får kring Blodsbunden är hur mycket som är sant”, säger han. ”Och det enda svar jag kan ge är att alla känslor som finns är boken är sanna.”

    Blodsbunden finns som ljudbok från den 5 april 2022.

    Blodsbundens pocketomslag