Augustin Erbas författarsajt

Etikett: kåseri

  • Vi behöver en kulturkanon. Och kanske också en kulturspruta.

    Jag läste någonstans att vi ska få en kulturkanon. Det tycker jag låter fantastiskt bra. Om det är något vi behöver i de här oroliga tiderna är det fler kanoner.

    Försvarsmakten har efterlyst en upprustning och en kulturkanon tror jag kan bli mycket effektiv. Anta till exempel att ryssarna försöker ta Gotland. Då ställer man bara upp kulturkanonen och BLAM skjuter man kultur på landstigningsfartygen. 

    Vi kan skjuta kulturkanonen mot ryssarna med uppmaningen att de minsann får ta seden dit de kommer. Åk hem med era luftlandsättningshelikoptrar och gör som en hederlig svensk: skriv en arg lapp i tvättstugan. Eller tillsätt en utredning, gärna med någon som inte har erfarenhet av vare sig ämnet eller kompetenta utredningar. En utredning som kan distrahera fienden.

    Till en kanon hör förstås artilleripjäser. Och frågan är vilka pjäser man helst vill skjuta med en kulturkanon. Kanske teaterpjäser från Göteborg?

    Skjuter vi rätt teaterpjäser på ryssarna, kan de kanske drabbas av den där känslan man ibland får på teatern, att livet rinner ifrån en.

    Även om jag gillar kulturkanoner så tycker jag inte att vi ska nöja oss. Jag menar, vad händer om man hamnar i närstrid? Då behöver man en KSP, eller en kulturspruta. Kanske ska man skjuta Strindberg? Det kan slå ut fiendens handlingkraft om de ska diskutera om Strindberg verkligen är misogyn eller om det är orättvist att tolka honom med moderna mått.

    En kulturpistol bör alla bära med sig, förstås.

    Men det viktigaste för ett litet land som Sverige är naturligtvis det som kallas fördröjningsstrid. Som alla vettiga människor vet jag att det effektivaste sättet att sabotera för fienden och stoppa en framryckning är med hjälp av minor.

    Så jag tror att det finns en militär strategi här som för en mycket låg kostnad kan förändra slagfältet.

    Kulturminera!

    Tänk på vad som händer när en ryss smyger sig framåt och plockar upp ”Mina drömmars stad”, ”Nässlorna blomma” eller ”Kallocain”. Inte nog med att det saktar upp en militär framryckning om man ska hinna läsa en roman, dessutom kan de väcka tankar om livet och existensen. 

    Kulturminering kan också vara bra mot inhemska hot. Där smyger de fram, de arga unga männen och vips snubblar de över en bok: kanske koranen eller bibeln. Det finns visserligen en risk att de ger sig ut på korståg då, men då måste de först läsa bibeln och det tar sin lilla tid. 

    Många av de arga unga männen i samhället verkar egentligen ha problemet att kvinnor tycker att de är för omogna för att ligga med. Kanske borde vi därför kulturminera med böcker som får dem att förstå att det är oattraktivt att vara omogen.

    Och böcker får människor att mogna. Antagligen kan kulturminering med feministiska böcker som ”Under det rosa täcket” eller ”Egalias döttrar” inte helt stoppa incels. Men det kanske kan fördröja dem. 

    Samtidigt vet vi att även om kanoner är bra, så ökar vapen risken för våld. Vad händer om kulturkanoner hamnar i orätta händer? 

    Och sen är det också frågan om NATO. Vad står det om kulturkanoner i avtalet? Får amerikaner placera kulturkanoner i Sverige hur som helst? Där kan man förstås bli lite nervös, tänk om det står att vi måste ha maskiner i varje hem som hela tiden sköljer över oss med amerikansk kultur. Hm.

    Sen är jag rädd att kulturkanoner ska missbrukas. Om till exempel en partiledare åker ut till Orten med en kulturkanon och försöker skjuta till exempel köttbullar på dom som bor där. Och vad händer om dom som bor i orten då har en illegal kulturkanon och skjuter tillbaka sina köttbullar. Och så upptäcker man att de smakar likadant?

    Att det inte är andra bullar?

    (Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Min gamla bil är uttjänt – men är det verkligen bara bilen som blivit för gammal?

    Min bil är snart så gammal att den kommer klassas som veteran. En gång i tiden kallades den miljövänlig. En gång i tiden ansågs den vara framtiden. Det kan till och med ha varit så att kvinnor stannade vid bilen när den stod i baren och tog en öl och undrade om den var singel. 

    Och bilen var redo för äventyr. Över stock och sten. Ut i skogen. Upp till fjällen. Ut i Europa. Överallt kunde bilen åka. Visste smällde det ibland, visst slog den i saker. En gång vred jag sönder knäet i alperna, men det brukade alltid ordna sig. Ibland hade jag fantasier om att vinna tävlingar och bli berömd. Ibland hade jag fantasier om lycka, för bilen var alltid på väg någonstans. 

    Numera handlar det mer om att överleva till nästa tankning. Och underhållet är omfattande. Fast jag nästan slutat bekymra mig om utseende. Tidigare skulle varje repa lagas, men nu tänker jag att folk får vänja sig vid några rynkor. Det går inte att dölja åldern. Det finns liksom inte tid att bekymra sig om yta, när det som bultar under huven ger ifrån sig oroväckande stön och pruttar, varje gång bilen ska resa sig ur läsfåtöljen. 

    Ta bara det här med vad man stoppar i den. En gång i tiden kunde det gå åratal utan att jag fyllde på med rätt olja och filter. Nu vågar jag inte chansa. I den här åldern är det somliga som ger upp, och kör bilen på ren alkohol, och tänker att det rensar rören, men jag vill ändå att bilen ska ta sig framåt. Så det blir nötter och yoghurt och olivolja. Och inte för mycket av något förstås, för det är lätt att en bil drar på sig några extra kilon. 

    Vi borde inte ens prata om lukten. Förr kunde den vara ute på ett maraton och komma hem dränkt i svett som luktade charmigt av läder och lakrits, men numera räcker inte ens doftgranar till. 

    En gång om året går jag på besiktning och då är det några medlidsamma människor som ger mig resultat på vad som är bekymmersamt just i år. Utsläppen ser inte alltid ut som de ska och hur är det med trycket i pumpen? Luftrören ser klena ut. Kolesterolvärdena behöver åtgärdas. 

    ”Ändå bra för den åldern”, säger de tröstande.

    Och sen är det allt som har ändrats och som jag trodde skulle vara för alltid. CD-spelaren är numera meningslös. FM-radio går knappt att använda längre för vi har alla vant oss vid att bestämma varenda sekund av våra liv själva. Bilen ska inte längre tankas, utan laddas. 

    Allt ska skötas via skärm. Och ju äldre jag blir desto sämre reaktionsförmåga får jag, så jag vill hellre hålla ögonen på vägen och känna på allt med händerna. Jag försöker tänka på att erfarenhet är viktig och att den som varit med har många kunskaper, men till min fasa är det ingen som längre vet vem Fleksnes är. Eller Alice Babs. Det som alla kände till, håller bli något som bara den som är äldre och jämngammal minns. Ja, för den som har minnet kvar. Bilens klocka glömmer hela tiden att jag ställer om den. Ett dygn senare är den tillbaka i vintertid och ligger vaken vid fyra på morgonen och undrar om den ska lyckas somna om.

    Jag läser i tidningen om hur omodern bilen är. Det finns vissa gator jag inte får åka på. Det ligger i luften att jag snart blir helt förbjuden. 

    Ibland tänker jag att jag skulle skött om den bättre, om jag inte åkt puckelpist kanske knäet inte skulle knarra i fjädringen så mycket som det gör. 

    Men då tänker jag på att visst – jag kunde låtit bilen stå i ett garage – men vad ska man då med en bil till?

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem.