Etikett: Hur många invandrare tål Sverige

  • Sju människor du aldrig glömmer #minflykt

    Flykt

    Polischefens dotter som krigar för kurderna, mannen som kryssar mellan krypskyttar i Sarajevo och Jorge som flyttas mellan fångläger i militärkuppens Chile.

    Serien ”Flykt i P1” innehåller några av de starkaste berättelser en människa kan bära på.

    Efter det enorma genomslaget för dokumentären Min flykt i P1, beslöt Sveriges Radio att  lägga ut serien ”Flykt i P1” på webben. Trots att det  gått åtta år sedan serien sändes, är berättelserna fortfarande aktuella. ”Flykt i P1” producerades av Ulla Svensson och programmet skrevs och berättades av Augustin Erba. Avsnitten är en timme långa och beskriver en människas flykt och den konflikt som låg till grund för flykten. Programmen fick stor uppmärksamhet när de sändes och nominerades till Ikaros-priset.

    Här kan du lyssna på hela serien.

    De sju människorna du aldrig kommer glömma:

    Aysen

    I det första programmet möter vi Aysen, som är polischefens dotter som krigar för kurderna och döms till livstids fängelse. Hon är överklassflickan som inte står ut med hur kurderna behandlas i Turkiet och väljer att slåss med PKK-gerillan. När hon är liten drömmer hon om att bli Turkiets första kvinnliga kärnfysiker. Istället tillbringar hon fem år i turkiskt fängelse. Hon köper ett svartpass av maffian och flyr till fots genom hela Europa. Lyssna här.

    I det andra programmet möter vi Amer Dzindo, som är född och uppvuxen i Sarajevo. Han jobbar med ekonomin på en skofabrik under hela kriget. Varje dag kryssar han sig fram mellan krypskyttar och granater. Varje dag tror han att FN och omvärlden ska hjälpa Sarajevo. Han väntar i tre års tid och går ner 14 kilo. När Nato inleder sina bombningar har Amer precis flytt till Stockholm. Lyssna här.

    Sakina Zafar. Foto: Privat.

    I det tredje programmet: Sakina Zafar flydde från Afghanistan när hon var åtta år. Sakina låg och gömde sig på mage i majsfälten när ryssarna fällde svärmar av fjärilsminor. Hon klättrade i mullbärsträden och fick springa in när grannbarnen ropade att stridsvagnarna var på väg. Sakinas pappa var med i motståndsrörelsen och nästan aldrig hemma. Ibland kom han hem på natten, för att vara borta igen på morgonen. En dag när familjen trodde att han var dödad fick de höra att han flytt till Sverige och ville att de skulle komma efter. Idag är Sakina 27 år. Hon är ingenjör och kämpar med att vara tjej med sjal i en grabbig värld. I ”Flykt” berättar hon också hur det var att återvända till Afghanistan som vuxen och hur det kändes att ta på sig burka. Lyssna här.

    Hör Jorge Contreras egen berättelse om sin flykt från Chile till Sverige.

    I fjärde Flykt möter du Jorge Contreras. Han greps mindre än en månad efter militärkuppen i Chile och tillbringade mer än ett år i fyra olika fångläger. I Flykt berättar han om skräcken, tortyren och terrorn i militärdiktaturens Chile. Idag älskar han Sverige som sitt andra fosterland. Han har skrivit en bok om kuppen på svenska, så att alla barn och barnbarn till chilenare här ska förstå varför deras släktingar kom till Sverige. Lyssna här.

    avsked

    Heda från Tjetjenien sitter i klassrummet och har rysklektion när bomberna faller över Groszny. Hon går i 7:e klass. Det andra Tjetjenienkriget har börjat. Sedan står hon i familjens fruktträdgård och ser bombplanen flyga över taken. Familjen flyr över gränsen, men pappa blir kvar i Groszny för att strida mot ryssarna. Han tas till fånga och hamnar i fängelse. Men familjen vet inte var han är, eller ens om han lever. När han kommer ut har han bara ett ben och är skakad av krig och tortyr. Om rädsla för döden, hat och längtan till ett hemland som inte finns berättar 19 åriga Heda från Tjetjenien i Flykt. Lyssna här.Pablo Dïaz från Kuba i Flykt. Foto: Privat.

    I femte Flykt hör du Pablo Diaz från Kuba. Någon har klottrat Död åt Fidel Castro i Pablos skola och han tvingas erkänna. Pablo döms till sex månaders fängelse för klottret när han är 16 år gammal. Det finns knappt någon mat om man inte har dollar på Kuba och till slut väger Pablo 52 kilo. Men han ger sig inte. Han flyttar till Havanna och drömmer om att bli en stor skådespelare. Inget blir riktigt som han tänkt sig. Lyssna här.Rwanda pass

    I sjunde Flykt hör du Jean från Rwanda. Jeans pappa gömmer honom i buskarna för att polisen inte ska hitta honom. Rektorn skickar hem honom från skolan för att han tillhör fel folkslag och myndigheterna ser till att han inte får börja gymnasiet, trots att han klarar inträdesproven galant. Jean misshandlas nästan till döds och flyr. I Sverige sitter han som förlamad och ser sina landsmän slaktas på tv. Lyssna här.Persienn

    En dag upptäcker en kvinna en knöl i bröstet. Hon har cancer och behöver hjälp, men hon får inte samma vård som alla andra. Vi kallar henne Natasha. Hon tar på sig fina kläder när hon går ut, så att ingen ska se henne. Hon sjunker ihop och försöker göra sig osynlig på pendeltåget. Hon vågar aldrig gå och handla, utan skickar sonen som är sju. Sista Flykt handlar om Sverige. Lyssna här.

  • Augustin Erba: Krönika i Godmorgon Världen 20121014

    Jag heter Augustin och jag har olivfärgad hy. Jag säger det redan nu, så ni vet. Det är ju inte alla som tycker att färgen på huden är viktig, och att det säger något om en människa, men jag heter Augustin och jag har inte den blekt rosa nyans som de flesta har som bor här. Och just nu är det deppigt att inte höra till den rosa majoriteten.

    Förra söndagen, på en fotbollsmatch, var det en pensionerad sportreporter som förväxlade en kommentarshytt med ett kommentarsfält. Han sa att det var för många Augustin på plan – i min radio.

    En debatt nyligen har handlat om en barnfilm. Det fanns en elak bild av mig på film affischen. Det var tydligen ingen som menat något illa med att rita en Augustin-karikatyr. Sen var det bråk om det Tintin album som slutade säljas i Belgien för femtio år sen, för redan för femtio år sedan sa Belgarna att det är faktiskt inte särskilt trevligt att rita Augustin på det sättet.

    Och så slog jag på partiledardebatten på Agenda på Sveriges Television, och det började med att programledaren frågade ”Hur många Augustin tål Sverige”.

    Ett av Sveriges viktigaste program frågade hur många av mig som Sverige tål. Som gränsen snart är nådd, som om folk stått ut länge nog. Och framför allt, frågan förutsätter att jag är ett problem.

    Sen klev Peter Englund ut och sa att Nobelpriset i litteratur hade gått till Augustin. Och genast började twitter fyllas av skämt om mitt konstiga namn. Guggu-stin. Ugh-Ugh, skämtade folk.

    Det har inte känts så här illa på tjugo år.

    Då hade Expressen löpsedeln ”Kör ut Augustin”.

    Nä, de hade dom inte, och det vet ju ni som följt med. Expressen skrev ”Kör ut dom”. Agenda frågade hur många invandrare Sverige tål och det var ju inte mitt konstiga namn folk gjorde narr av, det var Mo Yan som folk fnissade åt, ja och så vidare.

    Det var lågkonjunktur då, när Expressen gjorde, precis som Agenda gjort nu, en hård vinkling. Men jag älskar yttrandefrihet, så jag är beredd att kämpa för att Public Service-företaget i yttrandefrihetens namn ska få peka ut mig som ett problem.

    För tjugo år sedan fick Expressens chefredaktör sparken och sen dog diskussionen ut. För de som inte var rosa kom inte till tals. Inte den här gången.

    I vår digitaliserade värld går yttrandefriheten åt två håll. I sociala medier har diskussionen fortsatt. Det är lagligt att kalla folk för öknamn, men det är lika lagligt att säga ifrån. Och jag har hopp, att en dag kanske folk sluta kalla andra för saker som dom faktiskt inte vill bli kallade.

    Jag var på sameteatern i veckan.

    Där såg jag en pjäs om rasismen samerna varit utsatta för, hur de stöttes ut, hur deras språk togs ifrån dem. Och jag såg hur de mådde av öknamen. Efteråt var det en kvinna i publiken, hon var kanske sextio år, som stod med rödkantade ögon. Det syntes att hon hade varit med om det som skildrades i pjäsen. Och hon satte ord på det jag känt hela veckan. Hon la sin rynkiga, knutna hand på sin bröstkorg och så sa hon:

    ”Härinne har jag burit det, skammen över att vara annorlunda, skammen över varifrån jag kommer.

    Jag hade inte behövt bära en skam, jag hade kunnat bära en skatt.”

    Länk till ljudet: Krönika 121014 Godmorgon Världen, P1, Augustin Erba