Etikett: humor

 

Vi är på middag hos kära gamla vänner. Ni vet sådana där som man känt så länge att man kan slappna av helt och vara sig själv. 

Vännerna har lagat en härlig köttgryta, det dricks goda viner, ja, jag dricker mitt medhavda alkoholfria vin, förstås, för just nu har jag för mycket att skriva om morgnarna för att kunna vara dagen-efter-seg. 

Vi får sällskap till middagen, det är ett par, yngre släktingar till våra vänner. Vi skojar och skrattar och så kommer vi till den oundvikliga frågan om vad de här nya människorna sysslar med till vardags. 

Då visar det sig att mannen arbetar inom psykiatrin och jag tycker det är fascinerande och ställer intresserade frågor. 

Min fru lyssnar uppmärksamt och när det uppstår en lucka i mitt bombardemang av frågor kring om hur man till exempel märker om man tappat det, så undrar hon nyfiket: 

”Har ni många författare intagna hos er?”

Jag blir torr i munnen. Det oundvikliga har inträffat: min fru har insett att jag borde spärras in. Hon har snällt stått ut med mig i alla år, hon har hanterat mina konstnärliga svackor och mina vansinniga projekt. Men nu har hon insett att det aldrig kommer att bli bättre och här ser hon chansen att bli av med mig, utan att någon skugga faller på henne. 

Jag sveper nervöst ett halvt glas av det alkoholfria vinet för att bli av med muntorrheten.

Vi har ju alla vänner som gjort slut med folk och säger att deras ex var psykopat. Men om det verkligen var så skulle halva Sverige vara galet. Att däremot sitta med sorgsen blick på nästa middag och säga att man var tvungen att gå vidare i livet för att Augustin sitter i ett rum med vadderade väggar, utan lösa föremål, det är tyvärr helt rimligt. 

Jaså, hon funderar på om jag borde vara inspärrad, tänker jag. Vi får väl se vem som blir inspärrad först. Jag kan också ställa ledande frågor.

Nu kanske någon lyssnare tänker att jag är paranoid, men bara för att man är paranoid betyder det inte att man inte kan vara förföljd.

Jag blir törstig av tanken på att en professionell diagnosmakare ska upptäcka att jag inte har alla hästar hemma, så jag klunkar i mig resten av glaset och fyller på med det alkoholfria vinet. Det är som att dricka läsk till maten, man kan dricka hur mycket som helst. 

Då ser jag att den psykiatriskt arbetande mannen tittar på min halvtomma flaska och mitt redan tomma glas. 

ÅH NEJ! Han känner ju inte mig så han måste ju tro att jag sitter här och kolkar i mig litervis med alkohol. Eller, som han kanske skulle säga: självmedicinerar. 

Jag tänker att jag ska prata om normala saker, så jag framstår som helt normal. Inte prata för mycket och inte för lite. 

Tyvärr är det redan försent eftersom jag redan gjort det fatala misstaget att vara mig själv. 

Varför var jag det? 

När jag är mig själv är jag alltid alldeles för mycket. 

Men jag ger inte upp.

”Vad får er att ta in folk på stan” frågar jag oskyldigt.

Han kanske säger att de tar in folk som är snygga, snälla, och tar hand om neurotiska författare i alldeles för många år, och då ligger min fru illa till. 

Nej, han berättar bara om väldigt tydliga fall som jag – tack och lov – inte heller passar in på. 

Jag frågar försiktigt om hur man egentligen får kontakt med psykiatrin – ja, om man nu skulle få en diagnos – och han säger att nä, det inte är så lätt nuförtiden. 

Det var ett lugnande besked. Psykiatrin är helt enkelt för överbelastad för att leta rätt på mig. 

Min fru ställer inga fler frågor om anledningar till att sådana som jag borde vara inspärrade, men vid något tillfälle så säger hon något om sig själv och den psykiatriskt kunnige människan säger skämtsamt, ”ja, men så kan det vara om man är på spektrat”. 

”Ha”, utbrister jag triumferande och vännerna stirrar på mig. Eller i alla fall inbillar jag mig det. ”Du fick en diagnos före mig!”

Det var dumt av mig, för nu har jag verkligen fått dignosmänniskans blick på mig och den blicken säger: jag satte absolut inte en diagnos på din fru, jag skämtade. Och sedan är blicken kvar alldeles för länge på mig och jag försöker så gott jag kan att inte vara mig själv och samtalet flyter vidare och den fina middagen tar slut, och vi ska gå hemåt, de andra paren sitter kvar. Jag vinkar åt dem i dörren och tänker: Jag klarade mig. 

Då ropar mannen och detta är helt sant: ”Jag skickar diagnoserna på mejlen.”

(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.