Augustin Erba

Etikett: Godmorgon Världen

  • Sommarlovet är utom räckhåll – för alltid

    ”Jag ska ha sommarlov”, säger jag och blir rättad. 

    ”Du menar att du ska ha semester”, säger någon. 

    Först förstår jag inte, men sen inser jag att sommarlov, det är sådant som skolbarn har, medan semester är det vi vuxna ägnar oss åt.

    Mina första sommarlov började alltid på samma sätt. Mamma och jag gick direkt från skolavslutningen till Fritzes bokhandel och köpte en mattebok. Matteboken var för elever som gick några klasser över mig. Det var självklart för min egyptiska pappa och min ungerska mamma att man måste studera, för utbildning, det är det enda man alltid har med sig. Om kriget eller krisen kommer och man måste börja om i ett annat land. 

    När jag kom hem från bokhandeln, slog vi in boken i skyddspapper och jag räknade efter hur många mattetal som fanns i den, dividerade dem med antalet dagar på sommarlovet och då visste jag hur många tal jag måste räkna varje dag för att hinna igenom boken innan sommaren tog slut. Det brukade vara 10-12 tal per dag. 

    Ofta började matteböckerna med repetition. De första svala junidagarna seglade jag igenom mina tal. Jag kände mig duktig, mamma var nöjd, sa till pappa att det gick bra för mig och då slapp jag örfilar. Och när jag var klar fick jag gå ut eller läsa de böcker jag själv ville läsa. 

    Men i juli blev matten svårare, och där satt jag, utan lärare, utan någon att fråga utom min pappa som blev svart i blicken och tappade både tålamod och kontroll om jag inte fattade direkt. Så jag lärde mig hellre på egen hand. Talen tog längre och längre tid att räkna och ibland tog det till lunch innan jag blev fri. 

    En grå senvinterdag när jag gick i femte klass dog min pappa. Och då orkade inte mamma tvinga mig till någonting längre. Men jag visste att det skulle göra mamma mindre förtvivlad om jag fortsatte att räkna. 

    Vi hade inte längre råd att köpa nya böcker. Så jag gick till biblioteket och lånade en mattebok. Sommaren 1979 tog jag mig igenom den. Sen fick vi ordning på ekonomin och jag kunde köpa matteböcker varje sommar resten av min skoltid. 

    Jag var i militären några somrar, det var inte direkt sommarlov, och sedan sommarvikarierade jag. Inte sommarlov det heller. Och så lämnade jag matematiken, jag behövde skriva istället. 

    Så hur ska den här sommaren bli? Varje morgon kommer börja med att jag, innan någon annan har vaknat, sätter mig vid datorn och skriver på min nästa roman. Det kan vara något för barn i den åldern när jag själv var tvungen att sitta och räkna och det kan vara för vuxna som är lika gamla som jag är nu. 

    Det är inte bara under semestern som jag skriver på morgonen, den där vanan som mina föräldrar pryglade in i mig, den har spritt sig till hela året. Så varje morgon går jag upp och skriver. 

    Ibland när jag sitter vid min dator och skriver på de där meningarna som jag redan vet att jag kommer stryka nästa morgon, då tänker jag tillbaka på matematiken. Känslan av blyerts mot det hårda, sträva, vita rutiga pappret. Känslan av att dra ett streck längs en linjal eller en cirkel med en passare. 

    Om jag skrivit så kan vad som helst få hända under dagen, det känns ändå som om jag gjort det viktigaste. 

    Nu ska jag ha semester, men jag undrar varför jag fortfarande kallar det för sommarlov. Kanske är det för att jag aldrig fick vara sådär bekymmerslöst ledig som barn borde få vara. 

    Men jag vill inte använda den här sommaren till att längta efter något som jag aldrig kan få tillbaka, utan jag ska vara tacksam över att jag lyckades omvandla tvånget och örfilarna till en vana som gör mig till den jag är. 

    Och om är du nyfiken på annat som jag skrivit i den här stilen är det här kanske något för dig:
    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok.

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

  • Kåseri: Svenskare kan ingen vara än Jönssonligan, Jante och Brev från kolonin. Eller?

    Nu när vi närmar oss nationaldagen funderar jag extra mycket över vad svenskhet betyder. Och det har förstås flera skäl. Ett av skälen är att min mammas föräldrar flydde från rysk ockupation av Ungern och att min pappa flydde från diskriminering av kristna i Egypten. Ingen av dem hade svenska som modersmål. Så även om jag är född och uppväxt här i Sverige, så är svenskhet inte något som jag har fått från mina föräldrar.

    När jag växte upp då var det svenskt att vara alliansfri i fred och neutral i krig, det var svenskt att tro på folkhemmet och det var svenskt att bara ha två tv-kanaler – och vara hyfsat nöjd med det. Men det är ju inte svenskt längre. 

    Sen trodde jag det var svenskt att äta kräftor, men det var innan jag hade rest runt i världen och upptäckt att kräftor det äter man på många andra ställen också. Några av de godaste kräftor jag ätit är bakom en bensinmack, på en stekhet asfaltsgård i Texas. 

    Och så trodde jag förstås att det var svenskt att ha svenska som modersmål, men det var ju när jag var barn och obildad, innan jag förstod att det fanns andra språk i Sverige, som till exempel samiska och meänkieli. 

    Men det finns andra skäl till att svenskhet inte är så lätt att få fatt i. Och det är att mycket av det som jag växte upp med och trodde var svenskt, inte är det. 

    Jag trodde först att det var på grund av min utländska bakgrund som jag inte fattat, men ju äldre jag blir desto mer undrar jag om det faktiskt är fler än jag som inte känner till det. 

    Första gången var när jag insåg att min älskade svenska barndomsserie ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, var inspirerat av det amerikanska Sesame Street. Detta är inte en kopia, men det som jag ändå trodde var något unikt och svenskt, och fint – att lära barn läsa och räkna – hade ändå sitt ursprung utomlands. 

    Ett annat exempel är Jante-lagen. Den är inte svensk, utan skrevs av Aksel Sandemose, en norrman. Och vad värre är, den är nog inte norsk heller, utan beskrevs redan av den romerske historikern Titus Livius, för tvåtusen år sedan som talade om att de som sticker upp ska huggas ned. 

    Jaja, tänker ni, det är inte så farligt. Nej, kanske inte. Men i alla fall för mig så smärtade det att inse att ”Brev från kolonin”, ni vet, den där med Cornelis Wreeswijk som jag fnissade åt som barn, det är en cover. Ja, det är inte bara en cover, det är en dubbelcover. Melodin, ni vet nannan-ni-niinnnanana, är ur Amilcare Ponchiellis opera La Gioconda, Timmarnas dans.

    Men inte nog med det, själva textidén och att göra en modern låt av den, det kommer från en amerikansk skämtsång om ett brev från en unge från 1965 ”Hello Muddah, hello Faddah”, som sjöngs av Allan Sherman. Sen var ju Cornelis holländare från början förstås, men jag hamnade i alla fall i chock när jag förstod att brev från kolonin är byggd på en kombination av italiensk opera och amerikansk humor. 

    Sen om det är någon självgod liten italienare som lyssnar och fnissar åt att jag trodde detta var svenskt, så vill jag säga att denna så kallade italienska opera, är byggd på en historia som skrevs av Victor Hugo och han är ju, som bekant, fransman. 

    Listan är väldigt lång över saker som inte är svenska, men som jag trodde var svenska långt upp i vuxen ålder. 

    När jag flyttade till Göteborg tänkte jag att det skulle bli som när jag såg Albert och Herbert, på tv, ni vet det där två goa gubbarna som handlar med skrot? Men det är en svensk översättning av ”Steptoe and Son”, en brittisk långkörare från 60- och 70-talet. 

    Men Jönsson-ligan, då, finns det något svenskare än den? Jag är ledsen om ni sätter kaffet i halsen, men Jönsson-ligan är inte heller svensk. Det är en bearbetning av den danska, ja en dansk filmserie, Olsen-banden. Den första Olsen-banden filmen kom 1968. Men då tänker ni att nu får det faktiskt räcka och man kan faktiskt göra egna spin-offer som är originella. Titeln Dynamit-Harry, till exempel, det måste väl ändå vara en svensk uppfinning. Det kan väl ändå inte vara danskt? Harry, det är väl inte danskt. 

    Nä, Dynamit-Harry är faktiskt inte en dansk titel. Men… tyvärr. Den är norsk!

    ”Olsen-banden och Dynamit-Harry” är den norska filmen, ja som är byggd på den danska filmen ”Olsen-banden på spanden”. 

    Ber om ursäkt för uttalet, men jag är ju svensk, inte dansk.

    Så vad är då svenskhet?
    Ja så här långt tycker jag att det finns lika många varianter på svenskhet, som det finns svenskar. Men det är ju några dagar kvar till nationaldagen, så jag fortsätter att fundera ett tag till. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Rabies, denguefeber och andra saker man vill slippa

    Jag ska ut och resa och eftersom jag tycker om att vara förberedd så bokar jag tid för reserådgivning på ett vaccineringsställe.

    Jag förbereder alla i min omgivning på att jag ska dit, jag är, som alla i min omgivning vet, inte särskilt förtjust i sprutor. 

    Missförstå mig rätt, jag tycker att vaccin är en av de finaste saker som forskningen gett mänskligheten. Det är ett mirakel att så många fruktansvärda sjukdomar som tidigare orsakade lidande och död, numera knappt existerar i Sverige.

    Jag är vetenskapligt skolad så till skillnad från de stackars människorna som sitter vid youtube eller vid köksbordet och tror att vacciner är farligare än sjukdomen som den vaccinerar mot, så vet jag att det inte är så. 

    Det är enkel matematik. Man räknar på hur många som drabbas av allvarliga biverkningar av vaccin jämfört med hur många som blir allvarligt drabbade av sjukdomen. Då är det solklart. 

    Det är precis som med rasism och anti-rasism eller fascism och anti-fascism. Räkna hur många som dödats av rasism och jämför med hur många som dött av antirasism. 

    Sen vet man förstås aldrig vad framtiden bär med sig, men hittills lever man längre om man vaccinerar sig och träffar en antifascistiskt antirasist i en mörk gränd, jämfört med om man inte vaccinerar sig och träffar en fascistisk rasist i en mörk gränd.

    Så jag går till vaccineringsstället, men jag har glömt en viktig sak. Av någon anledning så går jag dit och tänker att eftersom det är någon som ska ge mig sprutor så är det ett slags sjukhus. Och när jag ser alla gamla människor därinne som väntar på att få sina influensa och covidvaccin, förstärks känslan av sjukhus. 

    Jag har helt glömt bort att människorna som arbetar här är försäljare. 

    Och jag kommer verkligen inte ihåg det när säljaren är en vänlig, ung kvinna med bruna ögon som tar in mig i ett litet rum med ett skrivbord, två stolar och en brits och frågar vart jag ska åka. 

    ”Jag ska till Södra Asien”, säger jag.

    Hon får genast ett bekymrat uttryck i de nyss så varma ögonen. Eller så inbillar jag mig det. Sa hon oj, då? Eller sa hon inte det?

    ”Hur länge ska du vara borta?” frågar hon. ”Ska du vara i djungeln?”

    ”Inte så länge”, säger jag. ”Och jag har verkligen inte tänkt att vara i djungeln.”

    Men vet jag det, egentligen? Plötsligt händer något, en buss stannar, en taxi åker fel och så – vips – är man i djungeln. 

    I södra asien finns många myggburna sjukdomar, säger hon.

    Åh, nej, tänker jag. Myggburna sjukdomar. 

    Ja, man kan få dengue-feber. 

    Åh nej, tänker jag. Dengue-feber?

    Och nästan alla blir ordentligt magsjuka. 

    Åh, nej, tänker jag. Magsjuka.

    Och så säger hon: Vet du, om du verkligen ska åka är det bra om du också fyller i Vita arkivet. Det är bra om de anhöriga vet vilken färg du vill ha på kistan. 

    Nej, så säger hon inte, men det känns så. Jag försöker påminna mig om att jag inte reser till dödsskuggans dal utan till något som allmänt kallas semester. 

    Jag plockar upp alla mina gamla vaccineringskort. Eftersom jag är lite orolig av mig så har jag kvar dem ända från när jag reste till sydostasien i början på 1990-talet.

    Jag häller ut dem på bordet mellan oss och hon börjar bläddra igenom dem. 

    ”Du har redan hepatit A”, säger hon och låter hon besviken? Nej, det är nog bara inbillning. 

    Och den där medicinen som ska skydda hyfsat mot kolera och magsjuka, den ska jag ta precis innan jag reser. Det är en dyr drink, men billig om man jämför med att man ska ligga sjuk en vecka under sin stackars semester. 

    ”Och du behöver fylla på stelkramp”, säger hon. 

    ”Och TBE”, säger hon. 

    Jag tittar förvånat på mina papper, jaha, ja, jag har tydligen varit orolig för TBE för länge sedan, det hade jag glömt bort. 

    Hon plockar fram sprutorna.

    ”Är det okej om jag lägger mig ner?” säger jag. 

    Jag intar viloläge på britsen.

    ”Ska du inte sprita innan du sticker”, säger jag oroat. 

    ”Nej, det behövs inte”, säger hon och verkar inte alls glad över att få hjälp att utföra sitt arbete. 

    Jag lämnar vaccinationsstället med ömmande axel. 

    Varför ska jag ens ut och resa. Varför kan jag inte bara semestra i Sverige, åka till ett regnigt Göteborg och bli överkörd av spårvagnen som en normal människa?

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Slänga sladdar? Över min döda kropp!

    Det har gått ett tag sedan nyårsafton, och jag ska nu ta itu med något som jag borde ha tagit itu med för länge sedan.

    Framför mig har jag en proppfull, tung svart låda med gammal elektronik. Det är sladdar, mikrofoner, adapters, laddare. Jag önskar att jag kunde säga att det är den enda lådan med död elektronik som jag har, men det är det inte. Jag har externa hårddiskar, jag har mina gamla datorer, jag har nästan alla mina gamla telefoner.

    Det finns tre skäl till att jag inte klarar av att slänga de här sakerna.

    Det ena är att de var så dyra när jag köpte dem, så det gör för ont att slänga dem. Min Ericsson-mobil till exempel, den som har kanske världens första bluetooth-handsfree. Hur skulle jag kunna slänga den? Och min bärbara mac från 1997? Den kostade typ en månadslön.

    Jag har väldigt sällan köpt dyra möbler, dyra kläder och jag har aldrig köpt en dyr bil, men jag har köpt bra datorer att skriva på eller bra telefoner att läsa nyheter i. Men all teknik blir värdelös. Så jag borde egentligen lämna dem till återvinningen.

    Det andra skälet till att jag inte slänger saker är att man aldrig vet när man kan behöva dem. Plötsligt behöver man ytterligare en HDMI-kabel eller – varför inte – en RS232:a?

    Och tänk om jag vill spela upp en minidisc från en intervju jag gjorde 2001? Och har slängt min spelare?

    Och det är faktiskt bara några år sedan det hände: stället jag jobbar på skulle ha en pop-up-butik inför julhandeln och plötsligt slutade kassaapparaten fungera. Jag lyckades identifiera problemet – den medföljande laddaren glappade så det gick inte att ladda maskinen. Men vi skulle öppna inom någon timme. Vad gjorde jag?

    Jag rusade hem, rotade igenom min sladdlåda och vad hittade jag? Tre möjliga laddare som kunde ladda kassan. Jag återvände och – ja, det är helt sant – en av laddarna passade och dagen var räddad.

    Men jag har också stått på loppisar från dödsbon som alla andra och sett högarna med oälskade stenkakor, lådorna med vinylskivor, staplarna med VHS-kassetter. Saker som folk har behållit, men som nu bara tar plats och samlar damm. Som ingen vill ha.

    Och när är man så gammal att man borde börja slänga allt? Det finns en del av mig som regelbundet vill slänga nästan allt jag har. Men det finns en annan del som vill spara allt.

    Det är som mat. Du vet hur det blir. Du lagar en fin middag och sen äts den upp på fem minuter. Men det blir någon halv skål av salladen eller riset över.

    Du vet redan att du inte kommer äta upp det.

    Men slänger man maten direkt? Nej, du mellanförvarar den i kylskåpet, och en vecka senare så slänger du det.

    Problemet med en USB-kabel är att den aldrig börjar mögla.

    Jag sparar också gamla kläder, för tänk om jag blir fattig eller om kriget kommer eller om något annat händer, då spelar det väl ingen roll om jeansen har ett hål i bakfickan eller om skjortan är omodern. Och framför allt, mina juniorer ärver gärna mina kläder. Jag är sällan så lycklig som när jag upptäcker att junioren stulit ett av mina gamla favoritplagg.

    Ha, din gamla farsa hade god smak när det begav sig!

    Och det finns en glädje i det. Jag är glad över återvinningen, att hushålla med resurserna, glad över att det var värt pengarna när jag köpte den, glad över att jag sparade den, för det var värt det. Och glad över att juniorerna tycker att de har en cool farsa. De stjäl mina kläder oftare än de stjäl min frus. (Ja, jag håller räkningen).

    Och sen är det förstås att jag har en fantasi om att elektroniken jag sparar kan bli värdefull en dag. Om kriget kommer kanske kopparen och metallerna kan bli användbara. Och Steve Jobs och Steve Wozniaks första appledator såldes för fyra miljoner kronor häromåret. Men tyvärr påminner det mig om min och min morfars frimärkssamling. Vi la så mycket tid på att spara frimärken i våra album. Sortera, titta igenom. Och nu – helt värdelösa. Men tror ni att jag har slängt albumen?

    På Tiktok har jag också sett att de gör content av gamla telefoner och datorer. Jag har själv suttit och tittat på klipp när någon startar upp en Commodore 64. Eller när någon spelar ett tv-spel från en urgammal spelkonsol. Det är en del av vår digitala historia.

    Men vänta nu. Vänta nu!

    Använde jag just sakerna i min sladdlåda till ett kåseri?

    Jag använde till och med RS232:an.

    Oj, vilken tur att jag sparade dem! 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Därför är det onödigt att vara rädd för främlingar

    Jag sitter på pendeltåget till Södertälje och jag är nyss fyllda arton år. Det har gått två dagar sedan jag och mina klasskamrater kastade våra studentmössor i luften och sa farväl. 

    Här på tåget till Södertälje sätter sig en pojke i min egen ålder mittemot mig. 

    Jag gör något som jag gjort i hela mitt vuxna liv, jag tilltalar en främling som om vi känner varandra. 

    ”Ska du också till Ing1”, säger jag.

    Han flyttar blicken från det grönskande junilandskapet.

    ”Ska du också dit”, säger han. 

    Året är 1986, det är fyrtio år sedan och jag och killen mitt emot mig ska göra lumpen. 

    Det här är på den tiden då nästan alla män (eller pojkar) måste göra militärtjänst och vi båda två har av olika skäl hamnat på Ing1, ingenjörstrupperna i Almnäs, strax utanför Södertälje. Vi rycker in i juni, för att vi ska utbildas till kompanibefäl, vi ska göra femton månaders tjänstgöring. 

    Vi pratar hela tågresan om saker som unga människor pratar om. Vi pratar om filmer vi sett, böcker och att vi båda gärna spelar tennis. Och vad vi ska göra efter lumpen. Vad vi inte pratar om är att vi haft uppväxter där vi behövt ta väldigt mycket ansvar, redan som barn och att det inte varit självklart att det funnits nog med pengar. 

    Vi kommer till Södertälje, sedan tar vi en buss och blir vi hämtade på busstationen i en folkabuss. Regementet Ing1 är relativt nybyggt på den tiden, det är många låga byggnader runt en kaserngård av asfalt och det ligger mitt i skogen. Praktiskt när det ska skjutas och tältas, men rätt krångligt att ta sig dit.

    Väl framme på regementet är det upprop och vi hamnar på olika plutoner. Han hamnar på en pluton som anses högteknologisk, den bygger bro av färdiga bitar som lastas av lastbilar och sedan monteras ihop. Själv hamnar jag på en pluton som bygger bro för hand, varje bro-element ska bäras och fästas, som ett gigantiskt lego där den tyngsta biten väger 267 kilo och bärs av sex soldater. 

    1986 pågår det kalla kriget för fullt: när som helst kan USA eller Sovjetunionen trycka på en knapp och jorden riskerar att begravas i radioaktiva moln. 1986 var halva Europa antingen sovjetiskt eller under sovjetisk diktatur. Bodde man i Baltikum så ingick man i Sovjetunionen, bodde man i Östtyskland, Ungern eller Polen och några av de länderna så visste man att om man försökte få demokrati så rullade sovjetiska stridsvagnar in på gatorna och dödade alla inom synhåll. 

     Försökte man fly från de kommunistiska diktaturerna blev man skjuten. Naturligtvis var det många som ville lämna förtrycket, så det byggdes en mur för att hindra folk från att fly till väst. Berlinmuren byggdes för att hålla folk instängda. 

    Jag var inte först i min släkt att göra militärtjänst, tvärtom. Min pappa gjorde lumpen i Egypten, hade min mamma berättat för mig, men det gick inte så bra. Han var för fet för att marschera i öknen med vapen, så han fick någon slags kontorstjänst istället. 

    Min morfar var löjtnant och ingick i det ungerska luftvärnet under andra världskriget, han berättade för mig att det var en meningslös sysselsättning eftersom det ungerska luftvärnets kanoner inte nådde tillräckligt högt upp för att kunna skjuta ner fiendeplan. Det viktigaste de skulle göra var att inte avslöja var de befann sig så de inte skulle bli bekämpade.

    Min morfars pappa var ungersk fältmarskalk, och det är som något slags mellanting mellan general och överbefälhavare, om jag har förstått det rätt.

    Listan på män i min släkt som varit militärer är ännu längre.

    Min pappa var gästforskare men stannade i Sverige för att han tillhörde en förföljd minoritet i Egypten. Min morfar och mormor flydde till Sverige för att deras släktingar mördades av kommunister. 

    Så även om jag avskyr våld, och inte tycker att det är särskilt roligt att skjuta, gjorde jag inte vapenfri tjänst. För jag vet hur livet ser ut när man inte lever i en demokrati. Och så tänkte jag att det är väl bra om det finns folk inom militären som är som jag, alla måste inte gilla att skjuta. 

    Och häromveckan så satt jag på en lunchrestaurang i Stockholm och mitt emot mig sitter samma pojke som jag en gång mötte på tåget till Södertälje. Det har gått fyrtio år, det har gått femton år sedan romanen jag skrev inspirerad av min tid i militären kom ut, och under alla dessa år har vi har setts regelbundet. Numera pratar vi om saker som gamla män talar om: om familjen, samhället och döden. Och vårt gemensamma förflutna. 

    Och jag har aldrig ångrat att jag tilltalade en främling som om han redan var min vän. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Augustin misstänker att han har nått en speciell tid i livet. Klimakteriet.

    Jag kan vara i klimakteriet

    Jag förstår att detta kan komma som en överraskning eftersom jag betraktar mig som man. Men jag är rädd att jag hamnat i klimakteriet. 

    Det började med att jag hela tiden kände mig trött. ”Varför är jag så trött hela tiden”, frågade jag mig själv. 

    Sedan kände jag att jag har blivit argare på – ja, just det – män. Tvärsäkra män (som har fel), rasistiska män (som inte ens skäms över sin rasism), tröttsamma män (som berättar långa och poänglösa historier). 

    Ja, ibland blev jag till och med arg på alla män. 

    Och sen nådde jag en punkt där det enda jag kunde tänka var: ”Nä, jag orkar inte ljuga längre.”

    Och sen kände jag ett behov av att lyssna på Alanis Morissette.

    Ja, ni hör ju.

    Klimakteriet. 

    Klimakteriet är väldigt trendigt för tillfället, antalet texter till exempel som säger att ingen pratar om klimakteriet är väldigt många. 

    Vi män stjäl ju rampljuset för kvinnor hela tiden, så det var väl bara en tidsfråga innan en man skulle claima klimakteriet. 

    Om något är trendigt eller välbetalt, då kan vi män inte låta kvinnorna få ha det ifred. 

    Så om nu någon man skulle kunna hamna i klimakteriet, så vore det inte konstigt om det skulle råka bli jag. Jag har alltid varit en early adopter.

    Allt fler män tar testosteron utan att de har testosteronbrist, och det finns somliga som pratar om andropausen, instället för menopausen, men såvitt jag har kunnat läsa mig till detta, går det absolut inte att jämföra. Att mäns hormonnivåer minskar sker på ett långsamt och stillsamt sätt. Inte alls som det hormonhaveri som drabbar många kvinnor. Och alltså kanske mig. 

    För tio år sedan hade det varit svårare att skriva den här texten, pga identitetspolitik. Men nu kan jag, utan att vara kvinna, göra det. 

    Jag har, som ni vet, hälsoångest, jag har trott att jag har cancer, stroke och rabies, så det är kanske ingen överraskning att jag just nu tror att jag har drabbats av klimakteriet.

    När jag informerade min fru om detta gav hon mig en mycket kall blick, vilket var otroligt, med tanke på att hon nyss varit så varm att hon behövde springa ut och svalka sig på balkongen i minusgrader. 

    Min fru sa ”Jag är ju gift med dig så jag måste stå ut med dina dumheter, men om du säger såna här dumheter i radio kan jag inte skydda dig.”

    Många av mina väninnor är fortfarande kvar i klimakteriet. 

    En av dem, en god vän i Australien rekommenderade en dokumentär. I den här dokumentären intervjuades inte bara kvinnor utan också deras män och en av männen beskrev perioden då hans fru genomgick detta som en ”rough ride”, sa min väninna. Jag såg för min inre syn en väderbiten man i cowboy-hatt som driver en skock boskap över en vidsträckt och vidbränd prärie i Australiens vildmark. Det är så det är med klimakteriet. 

    ”Ja”, säger han med bekymrad min och hes röst när han ska beskriva sitt liv under tiden då hans fru var i klimakteriet. 

    ”Det var ju hanterbart fram till åskvädret. Och att det sedan blev jordbävning gjorde ju inte direkt saken bättre. ”

    Det påminner lite grand om klimatet. Inte bara för att klimatet och klimakteriet låter likadant utan därför att det verkar vara med klimakteriet som med klimatet. 

    Ni vet – det är ju skillnad på klimat och väder. Klimat är den långsiktiga trenden, medan vädret är, tja, vädret till exempel idag. Bara för att det är kallt en vinterdag betyder det inte att klimatet inte blir varmare. 

    Bara för att en person befinner sig i klimakteriet, betyder det inte att dagens utskällning beror på klimakteriet. 

    Det kan ju också vara att jag sagt eller gjort något dumt. 

    Jag vill därför bestämt avråda alla – särskilt män – från att använda klimakteriet för bortförklara oväntad irritation eller vrede från sin partner. 

    Bli inte klimakterieförnekare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min roligaste bok kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Släpp fisen fri!

    Ni som följt mina kåserier vet att jag ofta växlar mellan brittisk och fransk humortradition. Jag älskar brittiska underdrifter och jag är väldigt förtjust i fransk absurdism.

    Så här kommer ett kåseri som hade glatt Francois Rabelais, så här nära femhundra år efter att han skrev om den store Gargantua:

    Jag försöker följa med i den senaste forskningen om kroppen. När jag växte upp var det inte så mycket prat om tarmarna, men numera har tarmrapporteringen blåsts upp till orimliga proportioner. 

    Nu pratas det om probiotika, det talas om att immunförsvaret bor i och kring tarmen och gut-brain-axis och så vidare. Jag bara väntar på att någon ska ge ut en bok som heter typ ”Tarmflora och tarmfauna”. För att det bor varelser i våra tarmar. En hel värld. Några arter är vanligare än andra, beroende på gener och vad vi äter. Det pågår någon slags konkurrens i tarmen, och om jag har förstått det rätt är olika bakteriearter bra på att bryta ner olika sorters mat. Och inte bara immunförsvaret styrs av tarmen, utan också humöret, visar det sig. 

    Så nu har jag bestämt mig för att ett nytt förhållningssätt till tarmen. 

    Du har bestämt dig för att prata om din tarm i radio, tänker du kanske. Jo, det förstås, men jag har tänkt att jag från och med nu ska behandla mina tarmbakterier som om det var ett husdjur. Som om det var en hund, typ. Och då vet ni vad det första man ska göra. Döpa husdjuret. 

     Det finns ett namn som ligger väldigt nära till hands. Eftersom man Trump-etar ur sina nedre regioner. 

    Men det här är ju public service så jag väljer något mer neutralt. Jag kallar mina tarmbakterier för Gösta. 

    Jag sitter på tåget och känner hur magen värker lite lätt. Jag vet precis vad som skulle göra situationen bättre. Gösta behöver vädra. 

    Hade det nu varit den gamla världen, då tarmen var onämnbar hade jag gjort en omvärldsanalys. Vilka andra människor sitter i vagnen, hur nära sitter de och framför allt – finns det något barn i närheten som man kan blänga förebrående på när det plötsligt börjar stinka. 

    En normal människa släpper ut luft kanske tjugo gånger per dygn. 

    Det finns undersökningar som visar att mer än hälften av oss som bor i Sverige besväras av uppblåst mage. Och jag vill nu föreslå en lösning. Men då måste alla vara med på det. Och kom nu ihåg att tänka på era tarmbakterier som en gullig hund som kanske heter Gösta. 

    Men för att detta ska bli begripligt behöver jag göra ännu en liten utvikning. Häng med:

    Kommer ni ihåg hur det var för trettio år sedan, när man fick röka överallt? Man fick röka på flygplan, man fick röka på restauranger, man fick röka på tåget. 

    Det spelade ingen roll var man var, men man hade alltid rätt att tända en cigg eller en pipa och det spelade ingen roll om man satt bredvid någon icke-rökare som just fått in förrätten, man kunde ändå tända sin cigg och blåsa stink över någons toast Skagen. 

    Och den stackars icke-rökaren kom hem med kläder som doftade surt av rök och behövde vädras. Men så var det. Alla accepterade det. Och det var omöjligt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. 

    Tänk om vi skulle återinföra rätten att stinka offentligt, men av hälsoskäl. Det är ju inte nyttigt för Gösta att inte få komma ut i friska luften. 

    Det är ju socialt accepterat att rapa, bara man inte gör det för högt, eller stinka ner hela morgonbussen med allergiframkallande hårspray. 

    Så jag vill starta en rörelse för att befria Gösta.

    Jag tror att det är viktigt att vi har ett bra namn inte bara på Gösta utan på hela den här rörelsen. Det var alldeles för få som slutade röka på grund av ”Non-smoking-generation”, som det hette på den tiden. Så ”Generation fjärt” eller ”Flatulens-generation” är uteslutet. 

    Man vill heller inte ha något alltför gulligt: Ingen vill säga att den är en fjärtis eller eller prutter. 

    Jag tror att man behöver något medicinskt klingande namn. Och något som visar på ett högre syfte. 

    Man kan sitta på en middag, släppa Gösta fri med ett brak och sedan se sig omkring med en oskyldig min och förklara sig: jaha, ni klagar inte på att Mahmoud är glutenintolerant eller att Anna inte äter kött, men jag kräver samma acceptans, för jag hör till Tarmräddarna. 

    Gör som Gösta och jag. Bli en Tarmräddare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så kokar du bäst din oxfilé

    Jag äter inte lika mycket kött som förut. Jag önskar att jag kunde säga att det är av ideologiska skäl, men det är det inte. 

    Det är av två andra, tråkigare anledningar. Det ena är att det är dyrt med kött nuförtiden. Och det andra är att jag har alldeles för höga kolesterolvärden. 

    Så höga värden kan du väl inte ha, brukar människor omkring mig säga. 

    Du som är så otroligt snygg och vältränad. 

    Nej, det där sista säger de tyvärr inte. 

    Men de blir förvånade över att höra att jag äter inte bara samma kolesterolsänkande medicin som Donald Trump, utan också i samma dos. Ja, ni hörde rätt. Er egen kåsör, kåsören i Godmorgon Världen. Er egen nätta halvegyptier som äter nötter och frön och havreflingor till frukost och sällan äter kött, han har samma kolesterolproblem som en 80-årig hamburgerslukande gubbe som väger nästan lika mycket som två Augustin. 

    Därför äter jag sällan kött numera. 

    Men när juniorerna ska på hembesök, särskilt när det är högtid, då slänger jag kostnader och kolesterol-tankar åt sidan och när det dessutom var extrapris på oxfilen i butiken, då unnar jag oss en riktigt stor bit.

    Åh, det ska bli roligt. 

    Jag är uppspelt över den fina köttbiten och bestämmer mig för något som jag mycket snart kommer att ångra. 

    Jag är ivrig att göra juniorerna glada, så jag bestämmer mig för att marinera köttet. Och jag har glömt en viktig sak. 

    Jag är inte längre van att tillaga kött. Jag gör det så sällan så jag har inte riktigt koll på hur man gör det längre. En gång i tiden kunde jag rycka vilken sorts del av djuret som helst och göra mat av det. 

    Jag minns en gång när en kvinna som jag var ihop med kom hem och häpnade över att det doftade starkt av urin i lägenheten. Det var för att jag hittat ett par grisnjurar med kort datum i butiken. Nu låg fyndet och fräste i stekpannan. 

    När jag ska göra oxfilén perfekt för barnen marinerar jag den. Egentligen brukar jag marinera kött i vin, men den här gången hade jag inte vin hemma. Men mellanöl hade vi, äsch det går väl lika bra? Så jag dränker köttbiten i en burk mellanöl, tillsätter vitlök och chili och så får det ligga.

    Det är dag två jag börjar bli orolig. Juniorerna kommer först imorgon. Var det rätt att stoppa köttet i öl? Kommer det bli gott? Blir det inte bara uppluckrat? Var det för mycket öl? Tänk om det ruttnar? Hur ska jag steka det?

    Och nu inträffar det som till exempel aldrig får hända på ett kärnkraftverk. Kaskadeffekter. Det är när en olycka orsakar en annan, inte av nödvändighet, men för att man blir stressad. Man har fattat ett dåligt beslut, sedan blir man stressad och fattar ytterligare ett dåligt beslut. Och plötsligt har situationen blivit markant sämre. 

    Så efter två dagar blir jag alltså stressad. Har jag förstört köttet? Har jag tänkt fel? Det ser inte så fräscht ut. Luktar det inte lite surt om alltihop?

    Och det är då jag fattar nästa dåliga beslut. 

    Jag tänker att det kanske är dumt att steka köttet, kanske ska jag tillaga det i ugn istället. Sådär pulled pork, som är modernt. Fast med nötkött. Jag har fortfarande inte insett att jag behöver acceptera att det var ett tag sedan jag lagade kött, och borde kolla i ett recept, eller be om råd, nej, här ska man vara en karlakarl och kunna sitt kött, så jag improviserar friskt och lägger in köttet i en hög glasform med lock och ställer in det i ugnen, nu kan det få ligga där hela dagen, på låg värme. 

    Jag noterar att köttbiten ser större ut än när jag köpte den. Men jag vet inte riktigt varför, och bestämmer mig för att blunda bort det.

    Min fru, som åsett allt detta på avstånd, undrar stillsamt vilken temperatur jag tänkt mig. Ena junioren säger 50 grader, hustrun googlar och säger 75 grader i fem timmar. 

    Och det kanske hade stämt om det nu inte varit så att köttbiten druckit upp en halv liter öl.

    Köttet värms upp och släpper sedan ifrån sig deciliter efter deciliter av vätska och när jag tittar in mot köttet i ugnen efter några timmar så står den sorgliga sanningen klar för mig. 

    Det är så mycket vatten i glasformen att jag har – ja, så är det – jag har kokat min oxfile. 

    ”Den kommer säkert smaka gott”, säger en av juniorerna tappert efter att genom ugnsglaset ha betraktat den numera grå köttbiten. 

    ”Vad får vi till köttet?” frågar någon. 

    Alla äter snällt sin middag, ingen klagar, men bearnaisesåsen, den tar slut halvvägs genom måltiden, trots att det var en ny burk. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Jag skaffar en hatt mot bättre vetande

    Hej, det här är Augustin från London. Och jag har just fattat ett av de bästa besluten i mitt liv. 

    Jag har köpt en hatt. Ja, jag har köpt hatt förut, som till exempel när jag var i Texas och den hatten går liksom inte att använda i Sverige, för man ser tyvärr konstig ut, men den här gången har jag köpt den perfekta hatten. Den är till exempel inte i svart läder som texas-hatten utan i brun vaxad bomull. 

    Den låg där i en butik som såg ut att vara till för män som är mycket utomhus: jag.

    Män som fiskar: jag, visserligen länge sedan sist, men ändå jag.

    Män som rider på stora mäktiga hästar. Jag. Well, jag har i alla fall ridit på en häst. En gång i alla fall. 

    Hatten flög upp från sin hylla och satte sig på mitt huvud. Ja, så var det. Som på Hogwarts.

    Jag frågar den skallige expediten om han tycker att den passar mig och han tittar på mig med ett bekymrat uttryck i ögonen eller är det medlidsamt, nej, bekymrat. Det måste ha varit för att han är lite äldre och tycker att det är tråkigt att stå i en butik. 

    ”Min fru som sitter därborta säger att den är rätt storlek”, säger jag för att hjälpa honom på traven. 

    ”Jamen då så”, säger han och undrar om jag vill ha en kasse för hattten. 

    Egentligen vill jag bara ta på mig hatten direkt, men jag låtsas inte om det och säger att jag absolut behöver en kasse.

    Utanför butiken tar jag genast på mig hatten och känner mig som en riktig Londonbo. Ingen annan Londonbo inom synhåll har visserligen på sig en hatt, men de har kepsar. Det är en form av hatt, vill jag påminna om. 

    Sen är det soligt ute och då behöver man en hatt. 

    Vi promenerar i Hyde Park och då går Anna Wintour förbi och säger ”I love your outfit.” Ja, om Anna Wintour hade varit en tjugo-någonting kille på en cykel i bar överkropp som ropar det när han cyklar förbi. 

    Vad betyder det när unga människor vrålar till sådana som mig att man har coola kläder?

    Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. 

    Och till skillnad från den där hatten som jag köpte i USA, så kommer den här hatten vara perfekt i Stockholm . Jag kommer ha den varje dag när jag går till jobbet, jag kommer ha den på alla fester som är utomhus och jag, som avskyr att vara på stranden, jag kan tänka mig att besöka stranden om jag får ha min hatt på mig. 

    Solen i London bränner, men inte mig för jag har hatt. Klart en författare får ha en hatt. Och vet ni vad som också är fantastiskt när man har hatt? Man får världens coolaste skugga. Hattskugga! 

    Varma hälsningar

    Augustin i London.

    Hej London-Augustin, det är Sverige-Augustin här.

    Vad i hela världen tänkte du? Vi behöver prata. 

    Imorse regnade det och då tänkte jag att, jaja, London-Augustin har ju faktiskt köpt en hatt, och när ska man ha en vädertålig hatt om inte just när det regnar. 

    Så vad gjorde jag. Jag tog på mig hatten som du köpt åt oss. 

    Jag promenerade till jobbet i regnet. Och när jag gick till jobbet så såg jag en massa människor som hade fula kapuschonger, konstiga paraplyer, skrynkliga regnrockar. Jag såg folk med cykelhjälmar i grälla färger och folk med kepsar och någon som till och med höll en plastpåse över huvudet. 

    Men ingen hade hatt. Och vet du vad som var ännu värre. Alla de här människorna med sina hemska saker på huvudet, de tittade på min hatt och sedan tittade de snabbt bort. 

    En sak hade de gemensamt. Alla dessa i fula huvudbonader.

    De dömde mig. 

    Och så kom jag till jobbet. Tror du någon sa något om hatten? Den har legat på hyllan intill mitt skrivbord i en vecka. Har någon sagt någonting?

    Så att nu, London-Augustin, så har jag en uppriktig fråga till dig. 

    Vad i helvete tänkte du på? Vad ska vi med det där åbäket till? Var ska vi ens förvara eländet?

    Det är ju en sak att folk tycker att du är en rolig knäppis i London, men här i Stockholm har du ju ett yrkesliv, ett professionellt rykte att tänka på. Hur vore det om du skrev intressanta romaner istället för att försöka skapa en personlighet med en hatt?

    Så nu blir det så här, du får inte köpa några fler hattar. Inte när du är i London, inte heller i Paris. Du kommer väl ihåg vad som hände med baskern du köpte i Montmatre? Du har nu hattförbud. 

    Nu har jag jag inte tid att prata med dig mer, för nu måste jag lista ut hur jag ska få hem hatten från jobbet utan att ha den på mig. 

    Hälsningar Augustin

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så lyckades jag sluta doomscrolla på telefonen

    För 25 år sedan så arbetade jag på P3, och då fanns det en väldigt hipp och modern sak man kunde pröva. 

    Det kallades för TV-turnoff week. 

    Ni lyssnare är kloka och moderna och har säkert bättre saker för er än att minnas 1900-talet, men låt mig påminna er om hur det var på den tiden. 

    Reklam-radion hade kommit. De hade fått betala jättemycket pengar för tillstånden att sända radio och även om några i början försökte göra reklamradio med annat än allmänt snack och hits, så försvann det ganska raskt. Så reklamradion i Sverige blev det vi har idag. Snack och hits. 

    TV hade genomgått en vassare utveckling. Här hade både TV3 och TV4 tillkommit som båda gjorde ambitiösa och dyra satsningar. Sen fanns det videobutiker överallt. Ja, för er som är under trettio låter det kanske helt otroligt, men det var som ett slags svindyrt bibliotek. 

    Man vankade av och an i butiken och tittade på hyllorna, grälade med sin partner om vilken film man trodde man ville se och så hyrde man en eller två filmer. 

    Sen köpte man plockgodis och gick hem med kassetterna och så stoppade man in dem i sin VHS-maskin som var kopplad till TV:n. 

    Ja, ni hör. Man bar alltså hem sina filmer. Och sen måste man komma ihåg att bära tillbaka dem. För även om det redan kändes som ett dyrt bibliotek så var det ännu dyrare att bli försenad bara en dag med filmerna. 

    Och på den här tiden var det alltså så att vi som tittade på TV inte kunde bestämma själva vad som skulle visas på TV:n. Om vi inte gick och hyrde en film förstås. 

    Och det här gjorde att somliga personer, till exempel jag tittade på saker jag inte själv ville, när jag kom hem. Det här var när jag var singel och inte hade några barn, ska jag tillägga. Jag kunde komma hem och slå på tv:n och utan problem kolla på Star Trek-avsnittet som gick i repris från igår kväll (och som jag redan såg igår kväll), se ett avsnitt av såpan ”Days of our lives”, fast jag egentligen ogillade den utom möjligtvis en av de kvinnliga huvudrollsinnehavarna, sedan se ett avsnitt av ”Vänner” som jag också visserligen sett förut, men som jag såg igen. Och så vidare . 

    Och till råga på allt blev jag då matad med urusel reklam. Minns ni TV-shop? Oj, vilka magrutor jag skulle få om jag köpte en abdominazer, eller vilka kraftfulla lårmuskler jag skulle få om jag köpte en Thigh-master. Vilka produktnamn de ändå hade på 80- och 90-talet.

    Nåväl, tillbaka till TV-turnoff week. Det var en protest mot hur stor plats TV tog i våra liv. Tanken var att man under en vecka skulle låta bli att se på TV och upptäcka hur mycket tid man slösade bort och hur annorlunda ens liv skulle bli om man inte såg på TV.

    Jag älskar den sortens experiment då man får syn på sin vardag genom ett annat perspektiv så jag erbjöd mig att göra ett reportage om detta och ägnade sedan en hel vecka åt att inte titta på TV. 

    Skärmfri tid som vi väl skulle kalla det idag. 

    Mitt senaste experiment är att jag har ställt in min telefon på svartvitt. 

    Vaddå svartvitt, vi betalar ju dyra pengar för en färgskärm. Ja, jag vet. Men ställ in den på svartvitt en vecka och se vad som händer. Jag gjorde det för två månader sedan och det är helt chockerande.

    Det är inte längre särskilt lockande att kolla på vare sig Tiktok, instagram reels eller andra videoklipp. Jag blir heller inte sugen på Facebook eller Bluesky. 

    Glädjen i telefonen är liksom borta. Löjligt, eller hur. 

    Ibland måste jag slå på färgen på grund av att jag måste se ett bokomslag eller så, men jag slår av den direkt. Och när jag slog på färgen första gången efter uppehållet då hände något otroligt. 

    Telefonens hemskärm såg ut som en skål med plockgodis. Oj, vad de lockar oss med läckra, starka färger. Det är som godis. Det är svårt att förklara hur mycket färg det är, men när man går från svartvit till en färgtelefon så är det en mycket större skillnad än jag kunde tro. 

    Här har några av världens smartaste människor lagt in färger som ska locka oss att spendera tid i deras appar och det märks.

    Jag skulle säga att det gjort att jag tillbringar en fjärdedel så mycket tid på min telefon som jag gjorde tidigare. Så tycker ni att ni är för mycket på er telefon, pröva att köra svartvitt. Har ni till exempel en iPhone är det lätt gjort, det är bara att söka på ordet ”färgfilter” och sedan slå på det, så ska skärmen bli svartvit.

    Jag är nyfiken på resultatet! Mejla mig och berätta vad som hände. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: I vilket Augustin riskerar att bli filmstjärna

    Det kommer upp skyltar i mitt kvarter. Det ska spelas in en film, bara så vi vet och inte blir förvånade. Ha! Som om det skulle förvåna mig att hamna i en film. Jag spelar ju redan huvudrollen i mitt eget liv. 

    Jag tänker inte mer på saken, inte alls. Jag tänker inte på att det ska dyka upp en regissör på min gata, kanske någon i basker. Kanske någon som bryter på ett väldigt filmiskt språk, som till exempel franska. Och den här franskättade regissören som dyker upp på min gata i basker är säkert inte på jakt efter talanger. Jag menar, varför leta naturbegåvningar på en helt vanlig gata i stan. Även om de kanske finns där.

    Jag är ju inte 25 längre, men numera vill man väl ha mogna talanger. Och jag är verkligen inte någon Greta Garbo, även om jag faktiskt varit tystlåten säkert någon minut någon gång. Om jag blev absolut tvungen att jämföra mig med en filmstjärna, alltså verkligen pistol-mot-pannan-tvungen så skulle jag väl snarare säga att jag skulle kunna tänkas vara som Gary Cooper, Keanu Reaves eller Harry Styles.

    Om jag absolut var tvungen att tänka på mig själv som skådespelare skulle jag nog vara just en sån som är tuff på film. Och snygg. Och välbetald.

    Och om regissören säger åt mig: Augustin kan du plocka fram den där pojkaktiga glimten i ögat och hela filmteamet skulle rynka på pannan och tänka hur ska det ens gå till Augustin som är så tuff, men så lyfter jag på mitt vänstra ögonbryn på ett charmant sätt och det går ett imponerat sus genom teamet.

    Suset är så högt och beundrande att det stör ljudupptagningen så man måste ta om scenen, men det gör ingenting för jag tror att jag skulle vara just den sortens skådespelare som kan ta om scener och göra det precis lika bra varje gång. Och så klagar jag ju inte. 

    Men jag har ju redan ett jobb, och excelfiler att hålla reda på och jag har en massa möten om digital transformation och budget, så skulle det komma ett erbjudande, så måste jag faktiskt säga nej. Jag har hört att Malibu och Kalifornien är lite varmare än Sverige i november, men nej, man måste ibland prioritera. 

    Jag läser på pappret uppsatt i porten om filminspelningen och går upp för trapporna till kontoret. Det kommer alltså att vara filmstjärnor på plats på min gata. Kanske kommer de få syn på mig. Kanske kommer de hälsa på mig. Hur ska jag hälsa tillbaka? Avslappnat? Självsäkert? Kanske ska jag inte hälsa alls utan bara spela att jag hälsar. Och hur ska jag veta om de verkligen hälsar på mig eller om det bara är en del av manuset. Då kanske jag förstör alltihop om jag hälsar tillbaka. Tänk om jag distraherar filmfotografen med min talang och han glömmer att filma de riktiga stjärnorna. Då kan det bli dålig stämning.

    Så kommer dagen då filmteamet anländer till min gata. Det är bilar från 90-talet som stinker bensin och tutar på varandra. Det är vakter överallt som hindrar moderna bilar att åka in och störa. 

    Jag tittar ut genom fönstret på det som pågår. Tänk att höra till det där gänget, de som tillsammans nu utforskar dramatikens innersta väsen, det är som om Euripides kom på besök. Undrar vad min fru skulle säga om jag – lite nonchalant berättade att jag var med i en film. Hon skulle antagligen vilja se den.

    Kanske skulle hon envisas att vi skulle behöva bjuda hem alla våra vänner så de också kunde få se den. Och kanske också de som är ytligt bekanta. Kanske alla jag känner på Facebook. Eller alla på Facebook. Jag skulle stå i köket och säga att det inte alls är så märkvärdigt att vara skådespelare, och att de verkligen inte behöver titta. 

    Inspelningsteamet på min gata tar om samma tutande scen hela förmiddagen. 

    Vid lunchtid ska jag gå ut från huset och köpa något att äta. Men det står en vakt i gul varselväst i porten. 

    ”Du får inte gå ut”, säger han. ”Det pågår en tagning.” 

    ”Men vad är det värsta som kan hända om jag går ut”, säger jag. ”Att jag råkar bli filmstjärna?”

    Han tittar på mig med en bekymrad blick. 

    ”Nej, att du råkar komma med på bild. Och då måste du få ersättning.”

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Kåseri: Varför kan inte gårdags-Augustin sluta ställa till problem för nutids-Augustin?

    Det finns en person i min närmaste krets som är fullständigt oansvarig. Det här är en person som hela tiden ställer till enorma problem för mig. Det är också en person som aldrig lär sig av sina misstag. Och nu undrar ni förstås om jag ska hänga ut den här personen offentligt och det tänker jag faktiskt göra. Inte med namn väl? Jodå, verkligen med namn. 

    Den person som inte lär sig av sina misstag är gårdags-Augustin. 

    Det finns ju, som ni vet, tre stycken Augustin Erba här i världen: det är gårdagens Augustin, det är framtidens Augustin och det är nutids-Augustin och det är förstås nutids-Augustin ni lyssnar på just nu.

    Ta det här när man tittar på sitt bankkonto och upptäcker att det har dragits pengar. Och så upptäcker man att någon har börjat prenumerera på en tv-kanal igen och så inser man att det är gårdags-Augustin som ville se en tv-serie, men som har glömt att säga till framtids-Augustin att säga upp abonnemanget. Eller när gårdags-Augustin köpte en bakmaskin till nutids-Augustin utan att jag bett om det. Nu står den bara står i vägen i köket.

    Gårdags-Augustin har heller inte respekt för min tid. 

    Om någon frågar honom i juni om han har tid att ta en halvdag i Eskilstuna i december då säger han javisst utan att blinka. Som om jag skulle ha en massa tid över nu. 

    Jag vet inte hur många gånger jag suttit med almanackan en morgon och stirrat på de saker gårdags-Augustin har sagt ja till och tänkt att han är helt absurd tidsoptimist. Jag förstår inte varför gårdags-Augustin inte kan tänka: skulle jag säga ja till att göra det här om det var idag? 

    Eskilstuna, idag, halva dan? Jag har ju ett jobb och ett liv att sköta. 

    Ändå säger gårdags-Augustin ständigt ja till den ena saken efter den andra, och det allra värsta är att det är ju inte gårdags-Augustin som måste göra alla de här sakerna. Utan det är ju jag. Nutids-Augustin som måste genomföra dem. 

    Det finns viktiga saker att göra om man uppfinner en tidsmaskin, som till exempel att ta itu med Hitler och fotografera dinosaurier, men överst på min lista skulle nog vara att åka tillbaka i tiden och prata med gårdags-Augustin och säga åt honom att skärpa sig. 

    Det värsta gårdags-Augustin någonsin gjort var när jag var typ 23 och gick till tandläkaren och tandläkaren sa: du, dom där visdomständerna, dom ser inte bra ut. Jag skulle ta dom direkt nu, innan de krånglar.

    Och då sa gårdags-Augustin. Men är det säkert att de kommer att krångla?

    Helt säkert är det inte, sa tandläkaren, men väldigt troligt. 

    Och så frågade tjugotreårige gårdags-Augustin: hur gammal kommer jag vara när visdomständerna börjar krångla?

    Kanske femtio? sa tandläkaren

    Ha! tänkte gårdags-augustin. Femtio? Det är ju inte ens säkert att jag lever då. Det är inte ens säkert att jorden har mänskligt liv då. Så gårdags-Augustin gjorde ingenting åt sina visdomständer och det blev nutids-Augustin som satt i tandläkarstolen som femtioåring och fick höra att tandläkaren sa. 

    Du, den där infektionen ser rätt illa ut. Vi måste nog ta den där visdomstanden. Synd att du inte tog den när du var yngre, de är inte lika besvärliga då. 

    Fin present att få från gårdags-Augustin, va? 

     Och då har vi inte ens pratat om bo-lånet? Vem har bett gårdags-Augustin att skuldsätta oss för resten av livet?

    Det är som om gårdags-Augustin tror att framtids-Augustin kommer ha mer pengar och mer tid än nutids-Augustin.

    Jag inser just nu att gårdags-Augustin satte mig i den här studion, skrev det här kåseriet som jag nu håller på att läsa upp. Tar det här aldrig slut? 

    Ingen kommer att vilja göra något kul med mig när det som imorgon kommer vara gårdags-Augustin har ägnat sig åt att klaga i radio över att folk vill göra roliga saker med mig. 

    Jag önskar verkligen att framtids-Augustin kan få snurr på den där tidsmaskinen. Det finns ju ett säkert sätt att ta reda på om han verkligen lyckats bygga en. I så fall kan han resa tillbaka i tiden, ja till exempel till detta ögonblick och stoppa mig från att säga mer dumheter. Ja, exakt. Nu.

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri som tidigare sänts i Godmorgon Världen i P1 kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Bluffen om att behöva vara ”rak i ryggen” eller ha en bättre hållning.

    ”Sitt rak i ryggen!”

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen kände jag mig dålig.

    När gymnastikfröken sa att jag skulle vara rak i ryggen kände jag mig

    dålig.

    ”Du går som en hösäck”, sa min mamma.

    ”Givakt”, sa löjtnanten. 

    För man ska ju vara rak i ryggen.

    ”Sträck på dig!”

    ”Sitt upp!”

    Böjd rygg, det är sådant som slöfockar ägnar sig åt. De som hukar framför sina dåliga skärmar. Och det sägs inte bara vara dåligt för hälsan. Också dåligt för själen. Man kan se på folk om hur de är genom att titta på deras ryggar. Ni vet: Hon gick rakryggad genom krisen. Han gick med höjt huvud, trots skammen. 

    Kanske borde jag ha tänkt att det är lite konstigt att man kan lista ut människors karaktär genom att titta på deras hållning. 

    Ja, jag borde ha tänkt själv. Men ni vet hur det är: när alla vuxna säger något åt en, så tror man på det. Ibland långt upp i vuxen ålder. 

    Nu har jag upptäckt att det inte är så självklart som jag har trott. Jag har just läst boken ”Slouch: Posture panic in Modern America” av vetenskapshistorikern Beth Linker.

    Översatt till svenska skulle titeln vara ungefär ”Hopsjunken: Paniken över hållning i moderna USA”

    Men hur kan det då komma sig att rak i ryggen har fått en sådan makt över mänskligheten?

    Vilka kan ha tyckt att det var viktigt att vi går raka i ryggen?

    Det verkar alltid ha varit ett samtalsämne, redan de gamla grekerna och de tidiga kristna funderade över detta. Men det fick en nystart när Darwin skrev att människorna härstammar från aporna. Som ni vet blev det kalabalik över det påståendet. Människor är ju unika, vi är väl inte djur? Och i jakten på vad som är skillnaden mellan apor och människor så började en väsentlig sak utkristallisera sig: att vi går på två ben. Att vi går – är ni med? – upprätt. Och det dröjde inte länge förrän allsköns dåtida forskare påstod att böjd rygg kunde vara skadligt, rentav livsfarligt för hälsan. 
    En ledtråd som borde ha fått folk att ana att det kanske var överdrivet är dödsannonserna. Det är inte så ofta man ser att Olof, 32, dött och det är för att han satt som en hösäck. Men under en period trodde man faktiskt att rak rygg och god hållning kunde förebygga tuberkulos.

    Att ha böjd rygg sågs ett tecken på att en människa höll på att återvända till sitt djuriska tillstånd, att återgå till det naturliga – att gå på alla fyra. Därför blev det mycket viktigt att använda sin civilisation, sin självdisciplin, sin höga moral och sin förmåga att övervinna sina drifter, till att hålla sig rak i ryggen!

    När min morfar sa åt mig att vara rak i ryggen var han omedvetet med i en tydlig strömning om att det är finare att vara rak i ryggen.

    Men hur viktigt är det att vara rak och krokig? Tja, ett exempel i boken är att man på 1940-talet i USA kopplade ihop att vara rak, rakryggad, med att vara heterosexuell. För vad heter det på engelska när man är hetero? Man är straight. 

    Men är det ett problem att man håller sig rakare? Det kan väl inte skada? President John F. Kennedy hade ryggproblem, som gjorde att han bar en korsett. Den hjälpte hans rygg och gav honom också en fin, presidentig hållning. Men det finns faktiskt teorier att om han inte hade haft korsetten den där dagen i Dallas så hade historien kanske sett annorlunda ut. Det första skottet träffade honom i nacken, och hade han inte haft korsett hade hans rygg antagligen böjts framåt och det andra skottet, det som träffade honom i huvudet, kanske hade missat. 

    Ja, så kan det gå när man är rak i ryggen. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Vill man läsa annat jag skrivit finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten, barn till en prinsessa och en atomfysiker.
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Panik! Min telefon känner inte igen mig.

    Så kommer då slutligen dagen då min telefon bestämt sig för att jag inte längre är den som bestämmer. Jag vet att ni är många som blir arga på era telefoner för att de inte gör som ni vill, men jag har alltid betraktat mig som teknikens härskare. Har man en gång löst partiella differentialekvationer lika enkelt som andra häller upp flingor, då ska all teknik vara ens underdåniga tjänare. Fram tills idag. 

    Jag ska göra en av alla saker som man gör på sin telefon, och så säger plötsligt telefonen att den inte känner igen mig. 

    Jag har alltså ansiktsigenkänning inställd på min telefon. Det ska räcka att jag kastar ett öga på den så ska Sesam öppna sig. 

    Men nu skakar telefonen till och säger ”Ansiktet känns inte igen.”

    To my face. 

    Jag tänker inte ens på det. Alla vi som har haft med teknik att göra de senaste femtio åren vet ju att teknik är så här. En gång i tiden bankade man på TV:n för att få stabil bild, nu prövar man bara på nytt, eller startar om. Så jag prövar igen. Och en gång till. 

    Men, nähä. Jag kommer inte in i min telefon, för den säger att mitt ansikte inte ser ut som det brukar. 

    Jag börjar tänka.

    Är det dåligt ljus? Jag prövar i en annan vinkel. Nähä?

    Är det kanske att jag klippte skägget lite kortare i morse? Nej, det borde verkligen inte göra skillnad. 

    Kan det vara att jag har en sjukdom? Ni vet den sortens sjukdom som det står om på kvällstidningarnas löpsedlar, den sorten som börjar med att man känner sig helt frisk?

    Kan jag ha svullnat i ansiktet? Kan det vara något som telefonens system uppfattat som jag inte sett. Och min fru missat?

    Jag prövar igen. Och nu har telefonen fått toknog av mina försök för nu slår den på något som säger att den gått in i skydd för stulen enhet

    Vad i hela … är skydd för stulen enhet?

     Antagligen något som jag själv vid ett överambitiöst tillfälle ställt in. Så nu börjar det blir rejält bekymmersamt. Jag är inte bara en främling för min egen telefon, jag är en fiende. 

    Jag lägger skrämt ifrån mig telefonen. Om jag prövar en gång till kanske det kommer höras sirener utanför fönstret, för att min telefon har golat ner mig. 

    Vad kan felet vara? Jag googlar på jobbdatorn, för jag kommer ju inte åt min telefon. 

    Den säger att jag kanske har gjort en uppdatering, men det har jag inte. Jag har väntat med att uppdatera. Jag har låtit andra otåliga människor vara försökskaniner och råka ut för eventuella buggar. Jag har samma version av programvaran och operativsystemet som jag haft den senaste månaden. Är jag kapad? Av någon annan som har börjat logga in med ett annat ansikte? Nej, då hade jag märkt att mina konton tömts.

    Kan det vara AI:n? Ja, det skulle inte förvåna mig. AI är mitt nya hatobjekt i världen. 

    Bara namnet visar hur fejk det är. Artificiell intelligens. Det är ingen intelligens, det är mönsterigenkänning. Men kloka, högutbildade människor har åkt på den här blåsningen. Och nu tror ni kanske att jag inte begriper vad AI är, och att jag är sinnesförvirrad. Jag menar, om inte ens min egen telefon känner igen mig, då kanske jag inte är mig själv. 

    AI, i alla fall som den ser ut nu och som den kommer se ut de närmaste åren, kan inte resonera. Det är inte den sortens system. Det är därför de där självkörande bilarna som Elon Musk utlovade för många år sedan inte är i närheten av att inträffa. Det är därför autokorrekt på din telefon fortfarande kan komma med felaktiga förslag. Det är inget fel på AI, den är jättebra på massor med saker, men den är urusel på den sak som alla verkligen vill att den ska göra. Och som Elon Musk låtsas att den kan göra. Nämligen tänka. Det måste vi tyvärr fortsätta att göra själva. 

    Kanske har någon övermodig prgrammerare ändrat i algoritmen för ansiktsigenkänning, och släppt in AI, och att det är därför jag nu inte kommer åt min telefon. 

    Jag ställer mig frågan igen: vad är det för fel på mig och mitt ansikte? Vad har jag gjort?

    Och så glor jag ilsket på min telefon. Men vänta nu, vad är det där för kladd? 

    Det ser smutsigt ut? Ah, jaha… ja, det är visst smuts på telefonens kameralins. 

    Jag torkar av linsen och det är det sista jag någonsin tänker säga om den här saken. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här. 

  • Augustin Erba: Krönika i Godmorgon Världen 20121014

    Jag heter Augustin och jag har olivfärgad hy. Jag säger det redan nu, så ni vet. Det är ju inte alla som tycker att färgen på huden är viktig, och att det säger något om en människa, men jag heter Augustin och jag har inte den blekt rosa nyans som de flesta har som bor här. Och just nu är det deppigt att inte höra till den rosa majoriteten.

    Förra söndagen, på en fotbollsmatch, var det en pensionerad sportreporter som förväxlade en kommentarshytt med ett kommentarsfält. Han sa att det var för många Augustin på plan – i min radio.

    En debatt nyligen har handlat om en barnfilm. Det fanns en elak bild av mig på film affischen. Det var tydligen ingen som menat något illa med att rita en Augustin-karikatyr. Sen var det bråk om det Tintin album som slutade säljas i Belgien för femtio år sen, för redan för femtio år sedan sa Belgarna att det är faktiskt inte särskilt trevligt att rita Augustin på det sättet.

    Och så slog jag på partiledardebatten på Agenda på Sveriges Television, och det började med att programledaren frågade ”Hur många Augustin tål Sverige”.

    Ett av Sveriges viktigaste program frågade hur många av mig som Sverige tål. Som gränsen snart är nådd, som om folk stått ut länge nog. Och framför allt, frågan förutsätter att jag är ett problem.

    Sen klev Peter Englund ut och sa att Nobelpriset i litteratur hade gått till Augustin. Och genast började twitter fyllas av skämt om mitt konstiga namn. Guggu-stin. Ugh-Ugh, skämtade folk.

    Det har inte känts så här illa på tjugo år.

    Då hade Expressen löpsedeln ”Kör ut Augustin”.

    Nä, de hade dom inte, och det vet ju ni som följt med. Expressen skrev ”Kör ut dom”. Agenda frågade hur många invandrare Sverige tål och det var ju inte mitt konstiga namn folk gjorde narr av, det var Mo Yan som folk fnissade åt, ja och så vidare.

    Det var lågkonjunktur då, när Expressen gjorde, precis som Agenda gjort nu, en hård vinkling. Men jag älskar yttrandefrihet, så jag är beredd att kämpa för att Public Service-företaget i yttrandefrihetens namn ska få peka ut mig som ett problem.

    För tjugo år sedan fick Expressens chefredaktör sparken och sen dog diskussionen ut. För de som inte var rosa kom inte till tals. Inte den här gången.

    I vår digitaliserade värld går yttrandefriheten åt två håll. I sociala medier har diskussionen fortsatt. Det är lagligt att kalla folk för öknamn, men det är lika lagligt att säga ifrån. Och jag har hopp, att en dag kanske folk sluta kalla andra för saker som dom faktiskt inte vill bli kallade.

    Jag var på sameteatern i veckan.

    Där såg jag en pjäs om rasismen samerna varit utsatta för, hur de stöttes ut, hur deras språk togs ifrån dem. Och jag såg hur de mådde av öknamen. Efteråt var det en kvinna i publiken, hon var kanske sextio år, som stod med rödkantade ögon. Det syntes att hon hade varit med om det som skildrades i pjäsen. Och hon satte ord på det jag känt hela veckan. Hon la sin rynkiga, knutna hand på sin bröstkorg och så sa hon:

    ”Härinne har jag burit det, skammen över att vara annorlunda, skammen över varifrån jag kommer.

    Jag hade inte behövt bära en skam, jag hade kunnat bära en skatt.”

    Länk till ljudet: Krönika 121014 Godmorgon Världen, P1, Augustin Erba