Etikett: Gammal

  • Kåseri: Inbrottet får inte ta över mig

    Vi har haft inbrott. 

    När junioren kommer hem till vår lägenhet, jag är inte hemma, så upptäcker han att ytterdörren är olåst. 

    Han ringer direkt och säger, mycket förvånad. ”Har du glömt att låsa?” Han vet att det aldrig händer, så han är skrämd. 

    Ibland önskar jag att jag var en sådan avslappnad människa som glömmer låsa dörren ibland. Nej, jag är den sorten som efter två minuter tänker: låste jag dörren? Går tillbaka hela vägen hem, känner på dörren och jodå, den är låst. Under hela mitt liv, alla gånger som jag tänkt ”Glömde jag låsa” och sedan gått tillbaka, har det aldrig någonsin hänt att den varit olåst.

    Man kan ju tycka att jag borde sluta gå tillbaka och kolla. 

    I lägenheten ligger det en massa saker utspridda, på golvet och i våra sängar, askar, boxar, annat som inte borde finnas där. 

    Vi har haft inbrott.

    Jag är snart sextio år gammal och jag har råkat ut för några brott i vuxen ålder. Vår stackars gamla Volvo från 70-talet blev uppbruten hela tiden när den stod på gatan bredvid en massa moderna bilar. Juniorerna har blivit rånade, en gång på en mobil, en gång på ett halsband. 

    Jag har haft inbrott i källaren – i Göteborg och i Stockholm. Och jag har varit med om ett inbrott tidigare i den här lägenheten, för många år sedan.

    Den här gången har hustrun blivit av med några smycken hon ärvt, och några som hon fått av mig. Jag blev av med en sex år gammal dator som jag precis köpt ett nytt batteri till. Surt, men ingen katastrof. 

    Det är nästan så jag är kränkt över att tjuvarna ratat det mesta av vad vi har hemma. Vi har uppenbarligen bara fula och billiga grejer. 

    ”Min finkostym är borta”, utropar jag triumferande när jag kikar i garderoben, i alla fall något som anses värdefullt. Men nähä, upptäcker jag någon sekund senare, jag hade bara hängt den på en annan galge. 

    Och min nyutgivna bok för unga låg framme. Nähä, inte stulen den heller. 

    Jag hade ett utskrivet manus till en vuxenroman som jag håller på att skriva och som jag är missnöjd med. Det hade de gärna fått stjäla. Inte det heller. 

    Det stör mig också att jag inte fattar hur de tog sig in. Det är inte som på Louvren att det finns film på alltihop. Låset ser inte uppbrutet ut. 

    Jag frågar polisen som kommer och letar spår i lägenheten, jag frågar låssmeden som kommer för att byta lås och jag frågar den vänliga kvinnan från försäkringsbolaget. 

    Alla är rörande överens om att det är svårt att skydda sig mot inbrott.

    De har olika teorier. Polisen säger att tjuvarna dyrkat sig in genom underlåset, och använt en slunga genom brevlådan för att ta sig igenom överlåset, trots att vi har en sån där plåtkopp över. Låssmeden säger att tjuvarna gör kopior på nycklar när man renoverar i lägenheten, när folk t ex ska byta fönster på byggnaden. Men jag lånar inte ut våra nycklar hur som helst. Jag vill inte att folk ska vara i lägenheten när jag inte är där, ja, det var ju innan jag visste att ingen vill ha mina stackars ofärdiga romanmanus. 

    Försäkringskvinnan säger också att de dyrkar sig in. 

    Så då frågar jag hur man ska göra för att skydda sig. 

    Någon föreslår att man ska ha kamera som man monterar upp för att filma mot trapphuset. Och den som säger det uppmuntrar till brott, så jag säger inte vem det var, annat än att det var någon som verkligen borde veta bättre. Någon annan föreslår larm. Någon föreslår ett kassaskåp. Någon föreslår en gallergrind. 

    Men samtidigt: Jaså, gallergrind säger en annan av dem, nä, kan de dyrka upp ytterdörren, tar grinden en halv minut. Nä, kameraövervakning, säger någon av dem, det här är proffs, de är inne i lägenheten på någon minut, sen sveper de igenom den på fem minuter, det finns ju ingen chans att en kamera ska hjälpa. 

    Larm? Ja, säger någon av proffsen. Fast då har man signalerat att man har dyra saker hemma, så då kanske tjuvarna lägger extra mycket jobb på att ta sig in. 

    Men ett kassaskåp då? Ett sånt där man bultar fast i väggar och tak. Jag vet faktiskt inte vad vi har som vi skulle stoppa i ett kassaskåp, men det skulle väl hjälpa.

    Nähä, tydligen är kassaskåp väldigt populära hos tjuvarna. Då hämtar de skärare och borr och så släpar de med sig alltihop, även om det är bultat i golv och vägg. 

    ”Så därför”, säger jag till hustrun. ”Så borde vi ha ett kassaskåp.” 

    ”Men vi har inget att förvara i skåpet?” invänder hustrun. ”Särskilt inte nu när tjuvarna tagit farmors armband.”

    ”Exakt”, säger jag. ”Vi köper ett kassaskåp som får vara tomt. Då lägger de all tid på det och rotar inte runt i vårt sovrum.”

    Men kommer inte hjälpa mot den största stölden. Det som tjuvarna inte fick med sig, men som de ändå tog ifrån mig. 

    Jag har skämtat bort det, inser jag, när jag pratar med den vänliga kvinnan från försäkringsbolaget. 

    Hon säger att jag kan få prata med någon om jag behöver, och då känner jag hur det stockar sig i halsen och jag säger lite hest att jag är uppväxt i en förort där det jämt var inbrott i allas lägenheter och där fulla och höga människor bankade på ens ytterdörr och skrek genom ens brevinkast mitt i natten. 

    ”Jag har lite svårt med den där grundtryggheten”, får jag fram. 

    Och så börjar jag gråta. Skit också. 

    Det är lätt att bara vara arg på tjuvarna. Det är så lätt att tänka att de är onda människor, att de borde sitta inlåsta för alltid. Det är så lätt att hata. Ja, vi har blivit av med saker, ja, jag kollar ytterdörren med ångest ännu fler gånger än jag redan gjorde förr, ja, jag känner mig otrygg i mitt eget hem. 

    Men jag ska försöka göra två saker samtidigt: Jag ska tillåta mig själv att vara ledsen för vad som har hänt, men jag ska också fortsätta att tro att alla människor är lika mycket värda, även tjuvar. 

    Sändes 2 november 2025 i Godmorgon Världen

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Kåseri: Augustin Erbas tio budord inför åldrandet

    Jag håller på att bli gammal. Jag kan inte längre kalla mig kille, eller ens medelålders, utan jag är på väg att bli gammal. Och vem jag vill vara då?

    När jag tonåring var jag ledsen nästan jämt, och det var inte så konstigt för min pappa var död, jag blev slagen i skolan och jag var ständigt olyckligt förälskad. Och framför allt så var jag tonåring och då är man ofta olycklig, för att världen är så obegriplig och för att ingen förstår en. Men en sak såg jag tydligt, och det är hur gamla människor beter sig.

    Redan då började jag göra en checklista på hur jag själv inte ville bli som gammal. Saker att undvika. Saker att tänka på.

    Jag tänkte bjuda på den där checklistan, den är lite privat, men kanske är det som när folk slutar röka och man berättar för alla, att det hjälper en att hålla fast.

    Så här kommer Augustin Erbas tio budord inför åldrandet.

    Nummer 1. Jag ska inte klaga på de unga. Jag minns hur de gamla på min tid var livrädda för att rockaren Ozzy Osbourne skulle bita av huvudet på levande fladdermöss när han kom till Sverige. Jag är gammal nog att minnas hur en amerikansk vicepresidentfru på fullt allvar menade att om man spelade viss ungdomsmusik baklänges så hörde man sataniska budskap. Så jag klagar till exempel inte på gangsterrap, utan jag tänker på att folk som håller på med musik faktiskt är poeter.

    Nummer 2. Jag ska inte ragga på 25-åringar. Jag minns rysningarna när det dök upp någon slirig gift mellanchef på personalfesten och la an på någon av mina jämnåriga. Jag tänker inte inbilla mig att jag skulle bli en roligare människa om jag dejtar någon som är trettio år yngre.

    Nummer 3. Jag ska inte ta upp allt syre i rummet. Jag är i riskgrupp, jag vet ju det, för jag har pluggat på KTH, jag är man och jag är över 40. Hur många gånger har jag inte varit med om att jag sitter på någon föreläsning och så är det någon gubbe som säger sig ha en fråga, men som håller ett föredrag. Så jag ska försöka lyssna istället för att gubbfråga. Om jag har en fråga så ska jag ställa den, men då ska den vara kort och faktiskt vara en fråga. Så nej tack till att gubbfråga.

    Nummer 4. Bli inte elak och bitter. Eller rasist. Ja, det kan ju låta självklart, men när jag var ung upplevde jag det var många gamla människor som var elaka och bittra, särskilt mot de unga. Mot kvinnor. Och om man hade bakgrund i ett annat land. Livet är redan otroligt jobbigt, det finns inget skäl till att vara elak. Är man olycklig som gammal blir det inte bättre av att skylla på någon annan.

    Nummer 5. Jag tänker inte inbilla mig att det var bättre förr. Ta 1994, VM-året till exempel. Folk i min ålder blir så himla nostalgiska. Men det var också året hundratusentals mördades i Rwanda. Då pågick kriget i före detta Jugoslavien, Sarajevo var belägrat och politiker i Sverige la ner ett jättejobb på att stoppa människor på flykt från de blodiga striderna.

    Nummer 6. Jag ska inte fega ur och återgå till det förflutna. Jag ser det i min åldrande omgivning. Sådana som en gång bröt sig loss från fördomar och förtryck från sina föräldrar, som drömde om förändring och rättvisa, men som sakta glider tillbaka till de värderingar som de en gång tog avstånd från.

    Nummer 7. Jag ska fortsätta att lära mig saker. Jag tänker inte bli en sån som skryter med att jag aldrig varit på Tiktok, jag tänker inte bli en sån som inte har lyssnat på ny musik, jag tänker inte bli en sån som inte vet hur man programmerar sin fjärrkontroll eller hur man använder sin telefon.

    Jag vill vara med i samtiden, inte ta avstånd från den. Jag minns när mikrovågsugnen kom och gamla människor trodde att den var farlig. För att de inte orkade ta reda på hur den fungerade. Eller de som trodde att miniräknare skulle förstöra folks förmåga att räkna.

    Nummer 8. När det kommer ett nytt medium, då ska jag inte tro att det är farligt. Jag är uppväxt med att serietidningar var dåligt, att video skapade våld, att tv-spel var farliga, att man blev döv av sin freestyle och just nu får jag höra att telefoner och skärmar är farliga. Jag tror att det är farligare med empatilösa människor än med skärmar.

    Nummer 9. Det gäller förstås att hänga med i språket. Oj, oj. Här är det svårt att bli gammal. Det är som om man glömmer bort att språket är vårt. Det är vi som bestämmer vad man kan säga. Språk utvecklas. Och har man pluggat språk, då vet man att otroligt många så kallat svenska ord har sitt ursprung från någon annan stans. Att klamra sig fast vid det språk och de språkregler jag fick lära mig som ung, det tänker jag inte göra. Jag ska inte bli språkpolis.

    Och sist: Nummer 10. Jag ska inte ge råd som folk inte har bett om. Det här kommer verkligen vara ett personligt helvete för mig att låta bli. Jag tycker att jag har lärt mig så mycket i livet som jag vill dela med mig för att hjälpa till. Men nej, Augustin. Tala inte om för folk hur de ska leva sina liv om de inte bett om det.

    Det var det hela.

    Nu läser jag punkt 10 igen och inser att det är exakt vad jag just gjort. Ge råd som ingen bett om.

    Jaja, ingen är perfekt.

    (Kåseri ur Godmorgon Världen i P1.)

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.