Augustin Erba

Etikett: familjeliv

  • Kåseri: Slänga sladdar? Över min döda kropp!

    Det har gått ett tag sedan nyårsafton, och jag ska nu ta itu med något som jag borde ha tagit itu med för länge sedan.

    Framför mig har jag en proppfull, tung svart låda med gammal elektronik. Det är sladdar, mikrofoner, adapters, laddare. Jag önskar att jag kunde säga att det är den enda lådan med död elektronik som jag har, men det är det inte. Jag har externa hårddiskar, jag har mina gamla datorer, jag har nästan alla mina gamla telefoner.

    Det finns tre skäl till att jag inte klarar av att slänga de här sakerna.

    Det ena är att de var så dyra när jag köpte dem, så det gör för ont att slänga dem. Min Ericsson-mobil till exempel, den som har kanske världens första bluetooth-handsfree. Hur skulle jag kunna slänga den? Och min bärbara mac från 1997? Den kostade typ en månadslön.

    Jag har väldigt sällan köpt dyra möbler, dyra kläder och jag har aldrig köpt en dyr bil, men jag har köpt bra datorer att skriva på eller bra telefoner att läsa nyheter i. Men all teknik blir värdelös. Så jag borde egentligen lämna dem till återvinningen.

    Det andra skälet till att jag inte slänger saker är att man aldrig vet när man kan behöva dem. Plötsligt behöver man ytterligare en HDMI-kabel eller – varför inte – en RS232:a?

    Och tänk om jag vill spela upp en minidisc från en intervju jag gjorde 2001? Och har slängt min spelare?

    Och det är faktiskt bara några år sedan det hände: stället jag jobbar på skulle ha en pop-up-butik inför julhandeln och plötsligt slutade kassaapparaten fungera. Jag lyckades identifiera problemet – den medföljande laddaren glappade så det gick inte att ladda maskinen. Men vi skulle öppna inom någon timme. Vad gjorde jag?

    Jag rusade hem, rotade igenom min sladdlåda och vad hittade jag? Tre möjliga laddare som kunde ladda kassan. Jag återvände och – ja, det är helt sant – en av laddarna passade och dagen var räddad.

    Men jag har också stått på loppisar från dödsbon som alla andra och sett högarna med oälskade stenkakor, lådorna med vinylskivor, staplarna med VHS-kassetter. Saker som folk har behållit, men som nu bara tar plats och samlar damm. Som ingen vill ha.

    Och när är man så gammal att man borde börja slänga allt? Det finns en del av mig som regelbundet vill slänga nästan allt jag har. Men det finns en annan del som vill spara allt.

    Det är som mat. Du vet hur det blir. Du lagar en fin middag och sen äts den upp på fem minuter. Men det blir någon halv skål av salladen eller riset över.

    Du vet redan att du inte kommer äta upp det.

    Men slänger man maten direkt? Nej, du mellanförvarar den i kylskåpet, och en vecka senare så slänger du det.

    Problemet med en USB-kabel är att den aldrig börjar mögla.

    Jag sparar också gamla kläder, för tänk om jag blir fattig eller om kriget kommer eller om något annat händer, då spelar det väl ingen roll om jeansen har ett hål i bakfickan eller om skjortan är omodern. Och framför allt, mina juniorer ärver gärna mina kläder. Jag är sällan så lycklig som när jag upptäcker att junioren stulit ett av mina gamla favoritplagg.

    Ha, din gamla farsa hade god smak när det begav sig!

    Och det finns en glädje i det. Jag är glad över återvinningen, att hushålla med resurserna, glad över att det var värt pengarna när jag köpte den, glad över att jag sparade den, för det var värt det. Och glad över att juniorerna tycker att de har en cool farsa. De stjäl mina kläder oftare än de stjäl min frus. (Ja, jag håller räkningen).

    Och sen är det förstås att jag har en fantasi om att elektroniken jag sparar kan bli värdefull en dag. Om kriget kommer kanske kopparen och metallerna kan bli användbara. Och Steve Jobs och Steve Wozniaks första appledator såldes för fyra miljoner kronor häromåret. Men tyvärr påminner det mig om min och min morfars frimärkssamling. Vi la så mycket tid på att spara frimärken i våra album. Sortera, titta igenom. Och nu – helt värdelösa. Men tror ni att jag har slängt albumen?

    På Tiktok har jag också sett att de gör content av gamla telefoner och datorer. Jag har själv suttit och tittat på klipp när någon startar upp en Commodore 64. Eller när någon spelar ett tv-spel från en urgammal spelkonsol. Det är en del av vår digitala historia.

    Men vänta nu. Vänta nu!

    Använde jag just sakerna i min sladdlåda till ett kåseri?

    Jag använde till och med RS232:an.

    Oj, vilken tur att jag sparade dem! 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Augustin misstänker att han har nått en speciell tid i livet. Klimakteriet.

    Jag kan vara i klimakteriet

    Jag förstår att detta kan komma som en överraskning eftersom jag betraktar mig som man. Men jag är rädd att jag hamnat i klimakteriet. 

    Det började med att jag hela tiden kände mig trött. ”Varför är jag så trött hela tiden”, frågade jag mig själv. 

    Sedan kände jag att jag har blivit argare på – ja, just det – män. Tvärsäkra män (som har fel), rasistiska män (som inte ens skäms över sin rasism), tröttsamma män (som berättar långa och poänglösa historier). 

    Ja, ibland blev jag till och med arg på alla män. 

    Och sen nådde jag en punkt där det enda jag kunde tänka var: ”Nä, jag orkar inte ljuga längre.”

    Och sen kände jag ett behov av att lyssna på Alanis Morissette.

    Ja, ni hör ju.

    Klimakteriet. 

    Klimakteriet är väldigt trendigt för tillfället, antalet texter till exempel som säger att ingen pratar om klimakteriet är väldigt många. 

    Vi män stjäl ju rampljuset för kvinnor hela tiden, så det var väl bara en tidsfråga innan en man skulle claima klimakteriet. 

    Om något är trendigt eller välbetalt, då kan vi män inte låta kvinnorna få ha det ifred. 

    Så om nu någon man skulle kunna hamna i klimakteriet, så vore det inte konstigt om det skulle råka bli jag. Jag har alltid varit en early adopter.

    Allt fler män tar testosteron utan att de har testosteronbrist, och det finns somliga som pratar om andropausen, instället för menopausen, men såvitt jag har kunnat läsa mig till detta, går det absolut inte att jämföra. Att mäns hormonnivåer minskar sker på ett långsamt och stillsamt sätt. Inte alls som det hormonhaveri som drabbar många kvinnor. Och alltså kanske mig. 

    För tio år sedan hade det varit svårare att skriva den här texten, pga identitetspolitik. Men nu kan jag, utan att vara kvinna, göra det. 

    Jag har, som ni vet, hälsoångest, jag har trott att jag har cancer, stroke och rabies, så det är kanske ingen överraskning att jag just nu tror att jag har drabbats av klimakteriet.

    När jag informerade min fru om detta gav hon mig en mycket kall blick, vilket var otroligt, med tanke på att hon nyss varit så varm att hon behövde springa ut och svalka sig på balkongen i minusgrader. 

    Min fru sa ”Jag är ju gift med dig så jag måste stå ut med dina dumheter, men om du säger såna här dumheter i radio kan jag inte skydda dig.”

    Många av mina väninnor är fortfarande kvar i klimakteriet. 

    En av dem, en god vän i Australien rekommenderade en dokumentär. I den här dokumentären intervjuades inte bara kvinnor utan också deras män och en av männen beskrev perioden då hans fru genomgick detta som en ”rough ride”, sa min väninna. Jag såg för min inre syn en väderbiten man i cowboy-hatt som driver en skock boskap över en vidsträckt och vidbränd prärie i Australiens vildmark. Det är så det är med klimakteriet. 

    ”Ja”, säger han med bekymrad min och hes röst när han ska beskriva sitt liv under tiden då hans fru var i klimakteriet. 

    ”Det var ju hanterbart fram till åskvädret. Och att det sedan blev jordbävning gjorde ju inte direkt saken bättre. ”

    Det påminner lite grand om klimatet. Inte bara för att klimatet och klimakteriet låter likadant utan därför att det verkar vara med klimakteriet som med klimatet. 

    Ni vet – det är ju skillnad på klimat och väder. Klimat är den långsiktiga trenden, medan vädret är, tja, vädret till exempel idag. Bara för att det är kallt en vinterdag betyder det inte att klimatet inte blir varmare. 

    Bara för att en person befinner sig i klimakteriet, betyder det inte att dagens utskällning beror på klimakteriet. 

    Det kan ju också vara att jag sagt eller gjort något dumt. 

    Jag vill därför bestämt avråda alla – särskilt män – från att använda klimakteriet för bortförklara oväntad irritation eller vrede från sin partner. 

    Bli inte klimakterieförnekare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min roligaste bok kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Släpp fisen fri!

    Ni som följt mina kåserier vet att jag ofta växlar mellan brittisk och fransk humortradition. Jag älskar brittiska underdrifter och jag är väldigt förtjust i fransk absurdism.

    Så här kommer ett kåseri som hade glatt Francois Rabelais, så här nära femhundra år efter att han skrev om den store Gargantua:

    Jag försöker följa med i den senaste forskningen om kroppen. När jag växte upp var det inte så mycket prat om tarmarna, men numera har tarmrapporteringen blåsts upp till orimliga proportioner. 

    Nu pratas det om probiotika, det talas om att immunförsvaret bor i och kring tarmen och gut-brain-axis och så vidare. Jag bara väntar på att någon ska ge ut en bok som heter typ ”Tarmflora och tarmfauna”. För att det bor varelser i våra tarmar. En hel värld. Några arter är vanligare än andra, beroende på gener och vad vi äter. Det pågår någon slags konkurrens i tarmen, och om jag har förstått det rätt är olika bakteriearter bra på att bryta ner olika sorters mat. Och inte bara immunförsvaret styrs av tarmen, utan också humöret, visar det sig. 

    Så nu har jag bestämt mig för att ett nytt förhållningssätt till tarmen. 

    Du har bestämt dig för att prata om din tarm i radio, tänker du kanske. Jo, det förstås, men jag har tänkt att jag från och med nu ska behandla mina tarmbakterier som om det var ett husdjur. Som om det var en hund, typ. Och då vet ni vad det första man ska göra. Döpa husdjuret. 

     Det finns ett namn som ligger väldigt nära till hands. Eftersom man Trump-etar ur sina nedre regioner. 

    Men det här är ju public service så jag väljer något mer neutralt. Jag kallar mina tarmbakterier för Gösta. 

    Jag sitter på tåget och känner hur magen värker lite lätt. Jag vet precis vad som skulle göra situationen bättre. Gösta behöver vädra. 

    Hade det nu varit den gamla världen, då tarmen var onämnbar hade jag gjort en omvärldsanalys. Vilka andra människor sitter i vagnen, hur nära sitter de och framför allt – finns det något barn i närheten som man kan blänga förebrående på när det plötsligt börjar stinka. 

    En normal människa släpper ut luft kanske tjugo gånger per dygn. 

    Det finns undersökningar som visar att mer än hälften av oss som bor i Sverige besväras av uppblåst mage. Och jag vill nu föreslå en lösning. Men då måste alla vara med på det. Och kom nu ihåg att tänka på era tarmbakterier som en gullig hund som kanske heter Gösta. 

    Men för att detta ska bli begripligt behöver jag göra ännu en liten utvikning. Häng med:

    Kommer ni ihåg hur det var för trettio år sedan, när man fick röka överallt? Man fick röka på flygplan, man fick röka på restauranger, man fick röka på tåget. 

    Det spelade ingen roll var man var, men man hade alltid rätt att tända en cigg eller en pipa och det spelade ingen roll om man satt bredvid någon icke-rökare som just fått in förrätten, man kunde ändå tända sin cigg och blåsa stink över någons toast Skagen. 

    Och den stackars icke-rökaren kom hem med kläder som doftade surt av rök och behövde vädras. Men så var det. Alla accepterade det. Och det var omöjligt att tänka sig att det skulle kunna vara på något annat sätt. 

    Tänk om vi skulle återinföra rätten att stinka offentligt, men av hälsoskäl. Det är ju inte nyttigt för Gösta att inte få komma ut i friska luften. 

    Det är ju socialt accepterat att rapa, bara man inte gör det för högt, eller stinka ner hela morgonbussen med allergiframkallande hårspray. 

    Så jag vill starta en rörelse för att befria Gösta.

    Jag tror att det är viktigt att vi har ett bra namn inte bara på Gösta utan på hela den här rörelsen. Det var alldeles för få som slutade röka på grund av ”Non-smoking-generation”, som det hette på den tiden. Så ”Generation fjärt” eller ”Flatulens-generation” är uteslutet. 

    Man vill heller inte ha något alltför gulligt: Ingen vill säga att den är en fjärtis eller eller prutter. 

    Jag tror att man behöver något medicinskt klingande namn. Och något som visar på ett högre syfte. 

    Man kan sitta på en middag, släppa Gösta fri med ett brak och sedan se sig omkring med en oskyldig min och förklara sig: jaha, ni klagar inte på att Mahmoud är glutenintolerant eller att Anna inte äter kött, men jag kräver samma acceptans, för jag hör till Tarmräddarna. 

    Gör som Gösta och jag. Bli en Tarmräddare.

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Så kokar du bäst din oxfilé

    Jag äter inte lika mycket kött som förut. Jag önskar att jag kunde säga att det är av ideologiska skäl, men det är det inte. 

    Det är av två andra, tråkigare anledningar. Det ena är att det är dyrt med kött nuförtiden. Och det andra är att jag har alldeles för höga kolesterolvärden. 

    Så höga värden kan du väl inte ha, brukar människor omkring mig säga. 

    Du som är så otroligt snygg och vältränad. 

    Nej, det där sista säger de tyvärr inte. 

    Men de blir förvånade över att höra att jag äter inte bara samma kolesterolsänkande medicin som Donald Trump, utan också i samma dos. Ja, ni hörde rätt. Er egen kåsör, kåsören i Godmorgon Världen. Er egen nätta halvegyptier som äter nötter och frön och havreflingor till frukost och sällan äter kött, han har samma kolesterolproblem som en 80-årig hamburgerslukande gubbe som väger nästan lika mycket som två Augustin. 

    Därför äter jag sällan kött numera. 

    Men när juniorerna ska på hembesök, särskilt när det är högtid, då slänger jag kostnader och kolesterol-tankar åt sidan och när det dessutom var extrapris på oxfilen i butiken, då unnar jag oss en riktigt stor bit.

    Åh, det ska bli roligt. 

    Jag är uppspelt över den fina köttbiten och bestämmer mig för något som jag mycket snart kommer att ångra. 

    Jag är ivrig att göra juniorerna glada, så jag bestämmer mig för att marinera köttet. Och jag har glömt en viktig sak. 

    Jag är inte längre van att tillaga kött. Jag gör det så sällan så jag har inte riktigt koll på hur man gör det längre. En gång i tiden kunde jag rycka vilken sorts del av djuret som helst och göra mat av det. 

    Jag minns en gång när en kvinna som jag var ihop med kom hem och häpnade över att det doftade starkt av urin i lägenheten. Det var för att jag hittat ett par grisnjurar med kort datum i butiken. Nu låg fyndet och fräste i stekpannan. 

    När jag ska göra oxfilén perfekt för barnen marinerar jag den. Egentligen brukar jag marinera kött i vin, men den här gången hade jag inte vin hemma. Men mellanöl hade vi, äsch det går väl lika bra? Så jag dränker köttbiten i en burk mellanöl, tillsätter vitlök och chili och så får det ligga.

    Det är dag två jag börjar bli orolig. Juniorerna kommer först imorgon. Var det rätt att stoppa köttet i öl? Kommer det bli gott? Blir det inte bara uppluckrat? Var det för mycket öl? Tänk om det ruttnar? Hur ska jag steka det?

    Och nu inträffar det som till exempel aldrig får hända på ett kärnkraftverk. Kaskadeffekter. Det är när en olycka orsakar en annan, inte av nödvändighet, men för att man blir stressad. Man har fattat ett dåligt beslut, sedan blir man stressad och fattar ytterligare ett dåligt beslut. Och plötsligt har situationen blivit markant sämre. 

    Så efter två dagar blir jag alltså stressad. Har jag förstört köttet? Har jag tänkt fel? Det ser inte så fräscht ut. Luktar det inte lite surt om alltihop?

    Och det är då jag fattar nästa dåliga beslut. 

    Jag tänker att det kanske är dumt att steka köttet, kanske ska jag tillaga det i ugn istället. Sådär pulled pork, som är modernt. Fast med nötkött. Jag har fortfarande inte insett att jag behöver acceptera att det var ett tag sedan jag lagade kött, och borde kolla i ett recept, eller be om råd, nej, här ska man vara en karlakarl och kunna sitt kött, så jag improviserar friskt och lägger in köttet i en hög glasform med lock och ställer in det i ugnen, nu kan det få ligga där hela dagen, på låg värme. 

    Jag noterar att köttbiten ser större ut än när jag köpte den. Men jag vet inte riktigt varför, och bestämmer mig för att blunda bort det.

    Min fru, som åsett allt detta på avstånd, undrar stillsamt vilken temperatur jag tänkt mig. Ena junioren säger 50 grader, hustrun googlar och säger 75 grader i fem timmar. 

    Och det kanske hade stämt om det nu inte varit så att köttbiten druckit upp en halv liter öl.

    Köttet värms upp och släpper sedan ifrån sig deciliter efter deciliter av vätska och när jag tittar in mot köttet i ugnen efter några timmar så står den sorgliga sanningen klar för mig. 

    Det är så mycket vatten i glasformen att jag har – ja, så är det – jag har kokat min oxfile. 

    ”Den kommer säkert smaka gott”, säger en av juniorerna tappert efter att genom ugnsglaset ha betraktat den numera grå köttbiten. 

    ”Vad får vi till köttet?” frågar någon. 

    Alla äter snällt sin middag, ingen klagar, men bearnaisesåsen, den tar slut halvvägs genom måltiden, trots att det var en ny burk. 

    Lyssna på kåseriet.

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Min senaste roman för unga och unga vuxna finns ute nu – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 

    Lyssna på ”Snöstorm”
    Köp ”Snöstorm” som pocket

    Gillar du mina kåserier är min komedi kanske något för dig. Den borde nog hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Lyssna på ”Den unge Walters lidanden”
    Köp ”Den unge Walters lidanden” som inbunden


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 

    Lyssna på ”Blodsbunden”
    Köp ”Blodsbunden” som pocket


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Läs ”Ensamhetens broar”

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Köp ”Björnpojken”

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen