”Jag ska ha sommarlov”, säger jag och blir rättad.
”Du menar att du ska ha semester”, säger någon.
Först förstår jag inte, men sen inser jag att sommarlov, det är sådant som skolbarn har, medan semester är det vi vuxna ägnar oss åt.
Mina första sommarlov började alltid på samma sätt. Mamma och jag gick direkt från skolavslutningen till Fritzes bokhandel och köpte en mattebok. Matteboken var för elever som gick några klasser över mig. Det var självklart för min egyptiska pappa och min ungerska mamma att man måste studera, för utbildning, det är det enda man alltid har med sig. Om kriget eller krisen kommer och man måste börja om i ett annat land.
När jag kom hem från bokhandeln, slog vi in boken i skyddspapper och jag räknade efter hur många mattetal som fanns i den, dividerade dem med antalet dagar på sommarlovet och då visste jag hur många tal jag måste räkna varje dag för att hinna igenom boken innan sommaren tog slut. Det brukade vara 10-12 tal per dag.
Ofta började matteböckerna med repetition. De första svala junidagarna seglade jag igenom mina tal. Jag kände mig duktig, mamma var nöjd, sa till pappa att det gick bra för mig och då slapp jag örfilar. Och när jag var klar fick jag gå ut eller läsa de böcker jag själv ville läsa.
Men i juli blev matten svårare, och där satt jag, utan lärare, utan någon att fråga utom min pappa som blev svart i blicken och tappade både tålamod och kontroll om jag inte fattade direkt. Så jag lärde mig hellre på egen hand. Talen tog längre och längre tid att räkna och ibland tog det till lunch innan jag blev fri.
En grå senvinterdag när jag gick i femte klass dog min pappa. Och då orkade inte mamma tvinga mig till någonting längre. Men jag visste att det skulle göra mamma mindre förtvivlad om jag fortsatte att räkna.
Vi hade inte längre råd att köpa nya böcker. Så jag gick till biblioteket och lånade en mattebok. Sommaren 1979 tog jag mig igenom den. Sen fick vi ordning på ekonomin och jag kunde köpa matteböcker varje sommar resten av min skoltid.
Jag var i militären några somrar, det var inte direkt sommarlov, och sedan sommarvikarierade jag. Inte sommarlov det heller. Och så lämnade jag matematiken, jag behövde skriva istället.
Så hur ska den här sommaren bli? Varje morgon kommer börja med att jag, innan någon annan har vaknat, sätter mig vid datorn och skriver på min nästa roman. Det kan vara något för barn i den åldern när jag själv var tvungen att sitta och räkna och det kan vara för vuxna som är lika gamla som jag är nu.
Det är inte bara under semestern som jag skriver på morgonen, den där vanan som mina föräldrar pryglade in i mig, den har spritt sig till hela året. Så varje morgon går jag upp och skriver.
Ibland när jag sitter vid min dator och skriver på de där meningarna som jag redan vet att jag kommer stryka nästa morgon, då tänker jag tillbaka på matematiken. Känslan av blyerts mot det hårda, sträva, vita rutiga pappret. Känslan av att dra ett streck längs en linjal eller en cirkel med en passare.
Om jag skrivit så kan vad som helst få hända under dagen, det känns ändå som om jag gjort det viktigaste.
Nu ska jag ha semester, men jag undrar varför jag fortfarande kallar det för sommarlov. Kanske är det för att jag aldrig fick vara sådär bekymmerslöst ledig som barn borde få vara.
Men jag vill inte använda den här sommaren till att längta efter något som jag aldrig kan få tillbaka, utan jag ska vara tacksam över att jag lyckades omvandla tvånget och örfilarna till en vana som gör mig till den jag är.
Och om är du nyfiken på annat som jag skrivit i den här stilen är det här kanske något för dig:
Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok.
Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).
Augustin Erba 