Mötet i Göteborg gick fortare än vad jag hade trott, så jag ligger en dryg timme före min planering. Jag ska åka hemåt. Det finns ett tåg som går tidigare, då skulle jag spara en timme. Och så kommer jag ihåg att jag har en avbokningsbar biljett. Perfekt. Det är lite krångligt för biljetten jag ska boka av hör till ett tågbolag och biljetten jag ska boka på tillhör ett annat. Och jag vill inte boka av en biljett och sedan stå utan tåg, om det nya tåget visar sig vara fullt. Och det är inte långt till det nya tåget ska gå, så det är bråttom. Man får inte gå på tåget utan biljett, så jag bokar först den nya biljetten. Den är dessutom billigare än den jag sedan avbokar så jag har sparat några hundralappar. Jag blir belåten med mig själv. Inte nog med att jag kommer hem tidigare, jag har också sparat pengar.
Jag tar stegen upp i vagnen i flygande fläng, så nöjd är jag, och så sätter jag mig på min plats. Det är perfekta platser, för trots att tåget är halvfullt så är hela den här änden där jag sitter – tom.
Då kommer en konduktör farande. Tåget har inte ens hunnit lämna stationen.
”Är det där din plats?” säger hon vänligt.
”Javisst”, säger jag, för det var ju bara någon minut sedan jag tittade på min biljett.
”För jag trodde den var ledig”, säger hon och fortsätter: ”Jag tänkte sätta en hel barnfamilj där”.
”Det går bra för min del”, säger jag. ”Jag blir inte störd av barn.”
”När bokade du den där biljetten?” säger hon envist och tittar i någon maskin hon har med sig.
Hon vill verkligen få bort mig härfrån, låt vara på ett trevligt sätt. Men hon vill ha iväg mig.
”För fem minuter sedan”, säger jag tryggt.
Jag har inte bara sparat tid och pengar. Jag har också svar på allt. Gud, vad skönt det är att äntligen få sätta ner foten. Jag tycker att jag är flexibel hela tiden, ett mähä. Men nu är situationen så otroligt enkel och hanterbar. Jag har rätt och hon har fel och jag tänker inte låta henne köra iväg mig. Jag tänker: jag säger ifrån alldeles för sällan. Jag borde verkligen ta större plats. Inte vara så försiktig att säga ifrån. Det är ju så mycket i världen som faktiskt är åt skogen. Jag ska börja ett nytt liv nu. En tillvaro då jag sätter ner foten ordentligt. Då jag står upp för mig själv oftare. I denna osäkra värld börjar min förändring med att jag minsann vet på vilken plats jag satt mig.
Jag fantiserar om vilka ställningstaganden jag ska göra. Jag ska inte bara ta ställning för att jag sitter på rätt plats och att jag har biljett. Jag ska börja här och nu, säga åt somliga människor att det verkar som om dom har glömt bort att alla människor – alla – är lika mycket värda. Och att vi får ett bättre samhälle om folk hjälps åt istället för att bara tänka på sig själva. Jag kanske borde bli statsminister. En sån som sätter ner foten i viktiga frågor.
”Det kanske inte hunnit registrera sig i din maskin”, säger jag till konduktören för jag har inte bara svar på allt, jag är hjälpsam också.
”Hm”, säger hon och går vidare i vagnen.
”Vänta”, säger jag. ”Nu när du ändå är här kan du väl lika gärna kolla min biljett. Så vi har det gjort.”
Det här tågbolaget kollar nämligen biljetter även om man sitter på rätt plats. Och jag hoppas kunna somna till på tåget.
Jag får fram min biljett och tittar på siffran som talar om vilken plats jag ska sitta på. Och så tittar jag på numret ovanför sätet. Sedan tittar jag på siffran en gång till.
Hoppsan.
Eh.
Jag har förväxlat två siffror på biljetten.
Hur man hanterar att man hade fel, säger mycket om vem man är som människa.
Jag skulle till exempel kunna hävda att jag hade läst rätt siffror på biljetten, det vara bara det att de hamnade i fel ordning. I så fall hade jag inte fel, bara inte helt rätt. Jag skulle kunna låtsas som ingenting, konduktören är redan på väg åt ett annat håll, hon har annat att göra än att tjafsa med tjurskalliga passagerare.
Jag skulle också kunna bestämma att jag har rätt, det jag har sagt gäller och jag tänker inte backa. Konduktören kan ju inte veta att jag kollat på biljetten.
Eller säga att jag hade otur. Det var egentligen inte mitt fel. Om jag bara inte hade sett fel på min tågbiljett så hade jag ju haft rätt. Eller hur?
Så jag har en del möjligheter när jag upptäcker att jag har satt mig på fel plats. Och inte nog med att jag haft fel, jag har dessutom envisats. Jag har triumferat.
Så hur ska jag göra? Ska jag säga att jag hade bråttom och det var därför det blev fel, det vill säga att det egentligen inte var mitt fel, utan att felet var att det var bråttom?
”Du”, ropar jag till konduktören. ”Du, jag hade fel. De här platserna är lediga.”
Hon tittar vänligt på mig och nickar. Hon är inte ens irriterad. Jag lommar iväg till min plats.
Och jag, jag har lärt mig en sak. När man äntligen sätter ner foten, då ska man se till att det inte är i klaveret.
(Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)
Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.
Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.
Augustin Erbas författarsajt 