Etikett: blodsbunden

  • Sommarlovet är utom räckhåll – för alltid

    ”Jag ska ha sommarlov”, säger jag och blir rättad. 

    ”Du menar att du ska ha semester”, säger någon. 

    Först förstår jag inte, men sen inser jag att sommarlov, det är sådant som skolbarn har, medan semester är det vi vuxna ägnar oss åt.

    Mina första sommarlov började alltid på samma sätt. Mamma och jag gick direkt från skolavslutningen till Fritzes bokhandel och köpte en mattebok. Matteboken var för elever som gick några klasser över mig. Det var självklart för min egyptiska pappa och min ungerska mamma att man måste studera, för utbildning, det är det enda man alltid har med sig. Om kriget eller krisen kommer och man måste börja om i ett annat land. 

    När jag kom hem från bokhandeln, slog vi in boken i skyddspapper och jag räknade efter hur många mattetal som fanns i den, dividerade dem med antalet dagar på sommarlovet och då visste jag hur många tal jag måste räkna varje dag för att hinna igenom boken innan sommaren tog slut. Det brukade vara 10-12 tal per dag. 

    Ofta började matteböckerna med repetition. De första svala junidagarna seglade jag igenom mina tal. Jag kände mig duktig, mamma var nöjd, sa till pappa att det gick bra för mig och då slapp jag örfilar. Och när jag var klar fick jag gå ut eller läsa de böcker jag själv ville läsa. 

    Men i juli blev matten svårare, och där satt jag, utan lärare, utan någon att fråga utom min pappa som blev svart i blicken och tappade både tålamod och kontroll om jag inte fattade direkt. Så jag lärde mig hellre på egen hand. Talen tog längre och längre tid att räkna och ibland tog det till lunch innan jag blev fri. 

    En grå senvinterdag när jag gick i femte klass dog min pappa. Och då orkade inte mamma tvinga mig till någonting längre. Men jag visste att det skulle göra mamma mindre förtvivlad om jag fortsatte att räkna. 

    Vi hade inte längre råd att köpa nya böcker. Så jag gick till biblioteket och lånade en mattebok. Sommaren 1979 tog jag mig igenom den. Sen fick vi ordning på ekonomin och jag kunde köpa matteböcker varje sommar resten av min skoltid. 

    Jag var i militären några somrar, det var inte direkt sommarlov, och sedan sommarvikarierade jag. Inte sommarlov det heller. Och så lämnade jag matematiken, jag behövde skriva istället. 

    Så hur ska den här sommaren bli? Varje morgon kommer börja med att jag, innan någon annan har vaknat, sätter mig vid datorn och skriver på min nästa roman. Det kan vara något för barn i den åldern när jag själv var tvungen att sitta och räkna och det kan vara för vuxna som är lika gamla som jag är nu. 

    Det är inte bara under semestern som jag skriver på morgonen, den där vanan som mina föräldrar pryglade in i mig, den har spritt sig till hela året. Så varje morgon går jag upp och skriver. 

    Ibland när jag sitter vid min dator och skriver på de där meningarna som jag redan vet att jag kommer stryka nästa morgon, då tänker jag tillbaka på matematiken. Känslan av blyerts mot det hårda, sträva, vita rutiga pappret. Känslan av att dra ett streck längs en linjal eller en cirkel med en passare. 

    Om jag skrivit så kan vad som helst få hända under dagen, det känns ändå som om jag gjort det viktigaste. 

    Nu ska jag ha semester, men jag undrar varför jag fortfarande kallar det för sommarlov. Kanske är det för att jag aldrig fick vara sådär bekymmerslöst ledig som barn borde få vara. 

    Men jag vill inte använda den här sommaren till att längta efter något som jag aldrig kan få tillbaka, utan jag ska vara tacksam över att jag lyckades omvandla tvånget och örfilarna till en vana som gör mig till den jag är. 

    Och om är du nyfiken på annat som jag skrivit i den här stilen är det här kanske något för dig:
    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok.


    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

  • Idag släpps Björnpojken i bokhandeln

    Bilden föreställer en pojke i silhuett, framför en eld, om kvällen. I bakgrunden står en stor, mäktig brunbjörn.
    Omslaget till Björnpojken. Formgivare: Niklas Lindblad, Förlag: Rabén & Sjögren

    Nu släpps den nya romanen för unga och unga vuxna – ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok

    Den lättsamma komedin skriven i stil med mina kåserier på DN och Godmorgon Världen som kanske borde hetat ”Vi ska få öppet kontorslandskap” finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
    Kärleksromanen Snöstorm, finns som pocket, och som ljudbok

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 
    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge.

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Man kan beställa Björnpojken på Adlibris eller Bokus. Eller köpa den i bokhandeln. 

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen

  • Kåseri: Jag har hållit en krukväxt vid liv i 50 år – när kan jag slänga den?

    Jag går upp på morgonen och sätter mig för att skriva intill mitt citronträd. Och då gör jag en sorglig upptäckt: det ligger stora gröna blad på golvet intill den stora krukan. 

    Det är drygt femtio år sedan min pappa tog en citronkärna och stoppade i en kruka. Ett skirande skott, en förtjust småbarnsfamilj, en liten pojke som får en planta att ta hand om. En planta som växer ikapp med den lilla pojken.

    Och sen, när min pappa försvinner, blir plantan ännu viktigare. Jag äger inget hus som funnits i släkten i hundra år, eller ens ett skrivbord från det förflutna. Så kan det vara i trasiga familjer som varit på flykt. 

    Citronen är en av de få saker jag har kvar från den tiden. Och trädet har varit med om mycket.

    En gång, när jag lämnade allt, lägenhet, relation och en framtid som jag inte längre trodde på, då brydde jag mig inte om att vattna det på länge. Det var som att jag ville att trädet skulle dö: det blev torrt, spretigt, utan ett blad. Jag hade inte hjärta att göra mig av med det.

    Men i min nya lilla lägenhet fick det små skira, gröna skott. Då bestämde jag mig för att det skulle få en andra chans. Jag köpte en växtlampa. Det här är ett träd som är gjort för att befinna sig i Medelhavets värme. Trädet hämtade sig. Och jag med. Och hur litet jag än bodde, så fanns det alltid plats för citronträdet. Det blev äldre, det behövde beskäras ibland. Det syns att det varit med om mycket.

    Jag pratar ibland med citronrädet. Jag skyller på att jag någonstans har läst att träd gillar koldioxiden som vi andas ut. 

    Och häromdagen låg det gröna blad på golvet bredvid trädet. Mitt citronträd har fått en form av kvalster, de är små röda citruskvalster och de suger musten ur bladen. Och de gör små otäcka nät mellan bladen så de lättare ska kunna klättra. 

    Jag har försökt bli av med de där kvalstren i flera år nu. Jag har badat trädet i såpa, jag har klippt ner det, jag har till och med köpt femtusen rovkvalster. Ja, jag köpte femtusen små fiendekvalster och hällde över min växt. Jag gick till och med en kurs på universitetet i Trädgårdens biologi – allt för att bli bättre på att sköta växter. Och det jag prövat har fungerat – ett kort tag. Men sen kommer kvalstren tillbaka och jag vaknar och upptäcker gröna blad på golvet.

    Är det dags att tänka att jag har annat att göra i livet än att ta hand om en krukväxt?

    En del av mig önskar att jag inte hade gått den där biologikursen för jag tittar på mitt citronträd och inser att mina känslor har förändrats. Jag har alltid betraktat det som en koppling till min sedan länge döde far. Jag har alltid betraktat det som ett litet mirakel att trädet har överlevt. Som om det finns en högre makt som vakar över trädet. Och mig. 

    Men nu tittar jag på trädet och jag vet precis varför det har klarat sig. Det finns ingen mystik längre, det är bara kemi. Ha en lagom kombination av jord, vatten och ljus, så kan man få saker att gro. 

    Och sen tänker jag på barnen. Jag menar, vilken plåga att behöva ärva ansvaret för ett träd. Ett åtagande som ska förfölja en genom hela livet.

    Jag råkade döda pappas träd, ett som han tog hand om i hela sitt liv.”

    Sånt kan man väl inte lämpa över på sina barn?

    Är det för att jag vill att trädet ska vara perfekt som jag inte står ut med det just nu? Är det för att åldrandet gett det skavanker? Två meter spretigt träd med slokande blad. 

    Och jag kan inte sluta fråga mig: När ska man göra sig av med saker som har sett sina bästa dagar? Och hur vet man när det är?

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: En liten berättelse om schack-klubben i Fisksätra

    Min pappa tyckte att det var viktigt att vi barn skulle lära oss att spela schack. Det var ett bevis på förmågan till logiskt tänkande. Och det var viktigt att vara bra på logiskt tänkande. Mina invandrarföräldrar ville nämligen inte att vi skulle betraktas som invandrare, trots att min pappa var från Egypten och min mamma från Ungern.

    Vi skulle vara mer väluppfostrade, vi skulle vara duktigare och framför allt skulle vi vara felfria så ingen skulle kunna klaga på oss. Som invandrare var vi ansvariga för hur människorna i Sverige skulle betrakta inte bara oss, utan alla invandrare. Vi skulle bete oss så att folk inte tänkte på varifrån vi kom. Så min pappa lärde mig hur man flyttar kungar och bönder. Jag spelade mot honom och förlorade. Förlorade igen.

    Kanske inte så konstigt med tanke på att han höll på att doktorera i fysik. Men det duger ju inte att förlora om man ska vara duktig så jag började lösa schackproblem i morgontidningen. Jag lånade böcker på biblioteket om schack. Och då berättade bibliotekarien att det fanns en schackklubb här i biblioteket i Fisksätra. 

    Den som skötte schackklubben var en man med mustasch, nu är det här ett tag sedan, så kanske minns jag fel, men jag har för mig att han hade en tvättäkta 70-talsmustasch. Men hans viktigaste egenskaper var att han var snäll, han var hjälpsam och han tyckte om att spela schack. 

    Och ibland fick jag spela mot vuxna i schackklubben. Det var fantastiskt. 

    Kommer ni ihåg hur det är att vara barn? De vuxna bestämmer vad man ska ha för kläder på sig, de bestämmer vad man ska äta, de bestämmer var man ska gå i skola. De bestämmer när man ska gå upp på morgonen och de bestämmer när man ska lägga sig. 

    Men vid schackbrädet spelar det ingen roll vem som är barn och vem som är vuxen. Det enda som räknas är att man spelar. Och jag kommer fortfarande ihåg det sista partiet schack jag spelade på den där schackklubben i mitt älskade bibliotek. 

    Biblioteket var den bästa platsen i min förort, för där fanns några av världens finaste människor, de som ägnar sitt liv åt andras läsande – eller som de kallas – bibliotekarier. När det kom in bråkstakar, våldsamt berusade människor, men också stökiga unga, så förklarade bibliotekarierna vänligt men bestämt, för dem, att det här är en plats där man läser böcker, läser tidningar, lyssnar på skivor, frågar om boktips, spelar schack och sånt.

    Och om man inte har tänkt att göra just de här sakerna, så behöver man gå någon annanstans. 

    I rummet där schackklubben samlades en gång i veckan spelade jag mitt sista schackklubbsparti. Det var mot en vuxen kvinna. Vad var jag? Kanske tio år? Kanske var jag äldre? Hur gammal var hon? Ja, hon var rejält vuxen i alla fall. Kanske var hon fyrtio. 

    För mig var varje parti på liv och död. För mig var varje parti ett steg närmare att kunna spela så bra schack att mina föräldrar skulle tycka att jag var ett lyckat barn. 

    Och så såg jag det, jag såg en väg framåt i partiet. Drag som skulle leda mig till vinst. Jag vågade knappt titta på kvinnan mitt emot. Jag var så rädd att hon skulle upptäcka vad jag hade fått syn på. Men det gjorde hon inte. 

    Med en triumferande min och glädjestrålande röst utropade jag: Schack! Matt!

    Jag vann.

    Jag vet inte vad som for genom kvinnans huvud när hon såg den lilla mörklockiga pojken bli så jublande glad över att äntligen – äntligen – ha besegrat en vuxen. Men jag vet vad hon gjorde. Hon sneglade bort mot mannen med mustasch som stod i andra änden av rummet och hjälpte någon.

    Hon lutade sig fram över bordet mellan oss. Och så såg hon mig rätt i ögonen och väste: ”Jävla svartskalle.”

    Jag sänkte blicken mot brädet där pjäserna fortfarande stod kvar i min vinnande kombination. Det gick några sekunder. Sedan reste jag på mig, stolen skrapade högt och mannen med mustaschen tittade upp och frågade vad jag skulle göra. Jag sa att jag skulle gå hem och så gjorde jag det.

    Jag visste att jag aldrig skulle tillbaka till schackklubben, till biblioteket jo, men aldrig schackklubben. 

    Hemma tänkte jag på att det mina föräldrar hade lärt mig var fel. För det spelar ingen roll hur mycket man anstränger sig, för vissa människor kommer man alltid vara en svartskalle. 

    (Denna text publicerades första gången i Godmorgon Världen, P1.)

    Vill man läsa annat jag skrivit i samma stil. finns Blodsbunden, en episk roman om en pojke som växte upp i förorten Fisksätra, barn till en prinsessa och en atomfysiker. 
    Snöstorm, en bitterljuv historia om den förlorade kärleken, om det som inte blev. Dessa finns också inlästa som ljudböcker.
    Och så finns förstås serien för unga, Den förlorade staden, fortfarande i välsorterade bokhandlar (eller som e-bok i ljudbokstjänsterna), trilogin om tolvåriga Vilma som blir tvingad att flytta till Göteborg, men upptäcker en portal till parallella universum i sin nya trädgård.

    Vill du däremot läsa min nya bok Björnpojken så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • ”Blodsbunden” nominerad till Storytel Awards

    I kategorin romaner har Blodsbunden, som utkom som ljudbok under 2022, blivit nominerad.

    Röstning pågår till 5:e februari 2023. Här kan man rösta. https://awards.storytel.com/se/sv/votings/roman-2022/

    ”Blodsbunden” är en roman om att förstå vem man är, oavsett vad omgivningen försöker intala en. Den är en roman om kärlek, men också brist på kärlek och vad det kan göra med en människa.

    Och hur man kan försöka förstå vad kärlek egentligen är.

    Så här skrev Augustin Erba på Facebook:

    ”När jag förra året läste in ”Blodsbunden” hade jag förarbetat: jag bad särskilt Albert Bonniers Förlag att få göra det hos Beppo Ljudproduktion; jag skrev om några partier, la till och tog bort ord.

    Det anses självklart att romaner kan skrivas om för att passa teaterformat eller film. Lika självklart tycker jag att romaner kan bearbetas för att passa ljudboksformatet.

    Jag vågade detta eftersom jag jobbat med ljudberättande på radion i många, många år. Jag vet vad en röst kan förmedla i kombination med en text som är skriven just för högläsning. Jag har en djup tilltro till muntligt berättande, detta vårt ursprungliga mänskliga beteende.

    Och på Beppo fick jag jobba med Mats Ingemansson som har skyhög ambitionsnivå, grundmurat hantverkskunnande och dessutom så mycket hjärta att han grät lite medan jag läste för honom.

    Så om ni vill att fler ska läsa eller lyssna på ”Blodsbunden” kan ni rösta och gärna uppmuntra andra att göra det.”

  • Blodsbunden – nu som ljudbok

    Ljudboksomslaget för Blodsbunden

    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” har fortsatt att fängsla läsare sedan den först kom ut 2015. Blodsbunden fick ett storslaget mottagande av kritikerna, men det var först efter ungefär ett år som läsarna hittade till den. Sedan dess har den varit en återkommande gäst i bokcirklar och bokklubbar.

    Nu har Augustin Erba läst in sin roman som ljudbok och den finns där ljudböcker finns. Till exempel på Bookbeat eller Storytel.

    ”Om jag hade vetat hur personligt påfrestande det skulle bli att läsa in den, hade jag antagligen sagt nej”, berättar Augustin Erba. ”Jag hade tidigare läst in Snöstorm, och det fanns visserligen partier där som blev tunga för mig, på grund av hur nära de ligger verkligheten. Men kraften i Blodsbundens berättelse överraskade mig. Jag fick ta långa pauser och hade jag inte haft stödet av min producent/ljudtekniker Mats Ingemansson på Beppo Ljudproduktion hade jag kanske inte tagit mig hela distansen ut.”

    Blodsbunden är en historia om en pojke i en förort, en prinsessa och en mycket stor hund. Berättelsen har en hel del likheter med Augustin Erbas egen uppväxt.

    ”Den vanligaste frågan jag får kring Blodsbunden är hur mycket som är sant”, säger han. ”Och det enda svar jag kan ge är att alla känslor som finns är boken är sanna.”

    Blodsbunden finns som ljudbok från den 5 april 2022.

    Blodsbundens pocketomslag

  • Augustin Erba till Hedlunds Agency

    Skärmavbild 2016-01-26 kl. 06.59.20

    Agenturer för Augustin Erba:

    Agent för utländska rättigheter, film, radio och TV: Hedlund Agency.

    Agent för teaterrättigheter: Margareta Petersson Agent & Produktion 

  • Blodsbunden i SVT och TV4

    Nyhetsmorgon 2015-12-27 kl. 13.45.16

    Blodsbunden hörde till den rekommenderade mellandagsläsningen i Nyhetsmorgons bokpanel. Daniel Sjölins åsikter syns i det här klippet – näst sist av böckerna som rekommenderas.

    Även SVT Kulturnyheterna pratade om Blodsbunden i ett inslag som handlade om de nya familjebanden.

  • Augustin Erba prisas av Samfundet De Nio

     

    Augustin Erba, aktuell med Blodsbunden, tilldelas Samfundet De Nios julpris om 30 000 kronor.

    I en nergången förort bor en blåblodig prinsessa med sin man, deras tre barn och en schäfer. Den äldste sonen Amadeus sätts i privatskola i stan, vilket gör att han inte passar in i vare sig förorten eller skolan. Den vuxne Amadeus tror att han gjort sig fri från blodsbandens krav, men allt han vunnit kommer att sättas på spel.

    Blodsbunden är en historia om att aldrig förlora hoppet om en bättre värld. Med stor närvaro och svart humor tar sig Augustin Erba frågor om arv, familj och frihet.

    Samfundet De Nio är en litterär akademi med huvudsaklig uppgift att dela ut litterära priser. Samfundet instiftades 1913 på grundval av ett testamentariskt förordnande av Lotten von Kræmer och har nio på livstid valda ledamöter.

    Läs mer om Samfundet De Nio

    Blodsbunden kom ut i oktober 2015 på Albert Bonniers Förlag och fick många mycket fina recensioner.

     

  • Nya romanen Blodsbunden hyllad av kritikerna

    Ur Svd: Augustin Erbas Blodsbunden recenseras
    Ur Svd: Augustin Erbas Blodsbunden recenseras

    ”Augustin Erba är svaret på 00-talets många desperata efterlysningar av nya svenska episka berättare, det visade han redan med debuten. Han gör inga avancerade piruetter med språket, det är bara självklart glasklart, men det skiner igenom i varje välskrivet och lättflytande stycke att han älskar att berätta. […]
    Trots alla urtunga ämnen – förtryckande föräldrar, fattigdom, mobbning (som vuxna inte ser), klasskillnader, segregering, sorg, förskräckande ärftlighet och såriga kärleksrelationer – är den här boken paradoxalt nog en enormt lustfylld läsupplevelse.”
    Lina Kalmteg, SvD 151017

    ”Jag gråter under läsningen, men känner ändå hopp när jag kommer till upplösningen. Det var länge sen en roman berörde mig så djupt.”
    Sara Abdollahi, Sveriges Radio Kulturnytt 20151015

    Blodsbunden”…en mycket fint lagd mosaik, med relevanta frågeställningar […] Världar ska kollidera och läsaren dra efter andan.”
    Conny Palmkvist, Sydsvenskan 20151013

    ”…en gripande familjekrönika och ett insiktsfullt vittnesmål över välfärdssamhällets nedmontering.”
    Kristofer Flensmarck, BTJ-Häftet 22, 2015

    ”…med sina 539 sidor [känns den] aldrig lång. Augustin Erbas gestaltning har något rent, klart och okonstlat över sig. Inget är onödigt och allt är väl utmejslat och nogsamt skrivet.”
    Hanna Gedvik, Göteborgs-Posten 20151014

    ”…en historisk berättelse om hur det politiska blir personligt. Ett allvarligt förslag om hur vi skapar lyckligare riken. Den kommer att få många, många läsare.”
    Ulrika Milles, DN 20151013

    ”…tajt, klaustrofobisk, uppslukande.”
    Camilla Carnmo BT 20151018 

    ”…en smärtsam och kärleksfull bok. Och underhållande. [..] Och även när klockan är för mycket tänker jag: bara ett kapitel till.”
    Maria Hagström, Situation Stockholm 20151111

    ”[Blodsbunden] visar än en gång skärpan och fingertoppskänslan hos denne tv- och radioman och författare. Det kyligt registrerande vardagliga språket och den snabba berättartekniken står i bjärt kontrast mot det smärtsamt berörande innehållet. Och där sitter man. Bedövad och förlorad […]”
    Inger Dahlman, Norrköpings Tidningar 20151015

    ”Augustin Erba skapar förbindelser som bara stora berättare kan. […] Blodsbunden är en fängslande roman med sin lakoniska humor och sin djupa medkänsla […]”
    Jan-Olov Nyström, Norrköpings Tidningar

     

  • Blodsbunden – ny roman hösten 2015

    BlodsbundenUr katalogtexten:

    Mitt i en nedgången förort bor en blåblodig prinsessa med sin man, deras tre barn och en gigantisk schäfer. Innanför väggarna i höghuslägenheten försöker familjen hålla en egen värld vid liv, och där vill mamman helst stanna. Den äldste sonen Amadeus sätts i privatskola i stan ”för att inte bli knarkare som grannbarnen”, som hans mamma säger. Han ska bli bäst i skolan, säger hans våldsamma pappa, som är besatt av tanken att barnen ska klara sig bättre i Sverige än han själv gör.
    I förorten är Amadeus den snobbige pojken som inte hör hemma och bland överklassbarnen i privatskolan passar han inte heller in utan mobbas hänsynslöst och brutalt.
    Så småningom möter vi den vuxne Amadeus, som tror att han gjort sig fri från blodsbandens krav. Han har gift sig med kloka och starka Petra, han har bildat en ny, mer harmonisk familj. Men allt han har vunnit sätts på spel när hans bästa vän ber honom hjälpa henne och hennes tjej att skaffa barn. Varken Amadeus nya familj eller hans gamla ser med blida ögon på detta hot mot kärnfamiljen.

    Blodsbunden är en historia om att aldrig förlora hoppet om en bättre värld. Med stor närvaro och svart humor tar sig Augustin Erba frågor om arv, familj och frihet. Denna gripande berättelse tar avstamp i hans eget liv och de läsare som berörts av hans texter i antologierna Mor, mamma, morsan och Uppdrag pappa kommer att sträckläsa den här romanen.

    Pressansvarig: Stephanie Tärnqvist, stephanie.tarnqvist (at) bonnierforlagen.se

    Blodsbunden ges ut av Albert Bonniers Förlag. Förläggare Martin Kaunitz, redaktör Rachel Åkerstedt. Omslag: Eva Wilsson

    Blodsbunden finns för beställning på Adlibris, Bokus, CDON.COM och i bokhandeln från slutet av september.