Augustin Erbas författarsajt

Etikett: bilar

  • Kåseri: Min gamla bil är uttjänt – men är det verkligen bara bilen som blivit för gammal?

    Min bil är snart så gammal att den kommer klassas som veteran. En gång i tiden kallades den miljövänlig. En gång i tiden ansågs den vara framtiden. Det kan till och med ha varit så att kvinnor stannade vid bilen när den stod i baren och tog en öl och undrade om den var singel. 

    Och bilen var redo för äventyr. Över stock och sten. Ut i skogen. Upp till fjällen. Ut i Europa. Överallt kunde bilen åka. Visste smällde det ibland, visst slog den i saker. En gång vred jag sönder knäet i alperna, men det brukade alltid ordna sig. Ibland hade jag fantasier om att vinna tävlingar och bli berömd. Ibland hade jag fantasier om lycka, för bilen var alltid på väg någonstans. 

    Numera handlar det mer om att överleva till nästa tankning. Och underhållet är omfattande. Fast jag nästan slutat bekymra mig om utseende. Tidigare skulle varje repa lagas, men nu tänker jag att folk får vänja sig vid några rynkor. Det går inte att dölja åldern. Det finns liksom inte tid att bekymra sig om yta, när det som bultar under huven ger ifrån sig oroväckande stön och pruttar, varje gång bilen ska resa sig ur läsfåtöljen. 

    Ta bara det här med vad man stoppar i den. En gång i tiden kunde det gå åratal utan att jag fyllde på med rätt olja och filter. Nu vågar jag inte chansa. I den här åldern är det somliga som ger upp, och kör bilen på ren alkohol, och tänker att det rensar rören, men jag vill ändå att bilen ska ta sig framåt. Så det blir nötter och yoghurt och olivolja. Och inte för mycket av något förstås, för det är lätt att en bil drar på sig några extra kilon. 

    Vi borde inte ens prata om lukten. Förr kunde den vara ute på ett maraton och komma hem dränkt i svett som luktade charmigt av läder och lakrits, men numera räcker inte ens doftgranar till. 

    En gång om året går jag på besiktning och då är det några medlidsamma människor som ger mig resultat på vad som är bekymmersamt just i år. Utsläppen ser inte alltid ut som de ska och hur är det med trycket i pumpen? Luftrören ser klena ut. Kolesterolvärdena behöver åtgärdas. 

    ”Ändå bra för den åldern”, säger de tröstande.

    Och sen är det allt som har ändrats och som jag trodde skulle vara för alltid. CD-spelaren är numera meningslös. FM-radio går knappt att använda längre för vi har alla vant oss vid att bestämma varenda sekund av våra liv själva. Bilen ska inte längre tankas, utan laddas. 

    Allt ska skötas via skärm. Och ju äldre jag blir desto sämre reaktionsförmåga får jag, så jag vill hellre hålla ögonen på vägen och känna på allt med händerna. Jag försöker tänka på att erfarenhet är viktig och att den som varit med har många kunskaper, men till min fasa är det ingen som längre vet vem Fleksnes är. Eller Alice Babs. Det som alla kände till, håller bli något som bara den som är äldre och jämngammal minns. Ja, för den som har minnet kvar. Bilens klocka glömmer hela tiden att jag ställer om den. Ett dygn senare är den tillbaka i vintertid och ligger vaken vid fyra på morgonen och undrar om den ska lyckas somna om.

    Jag läser i tidningen om hur omodern bilen är. Det finns vissa gator jag inte får åka på. Det ligger i luften att jag snart blir helt förbjuden. 

    Ibland tänker jag att jag skulle skött om den bättre, om jag inte åkt puckelpist kanske knäet inte skulle knarra i fjädringen så mycket som det gör. 

    Men då tänker jag på att visst – jag kunde låtit bilen stå i ett garage – men vad ska man då med en bil till?

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.

    Vill du däremot läsa min nya bok ”Björnpojken” så finns den för förhandsbeställning här. Den handlar om en pojke som blir kidnappad av vikingar och måste ta sig hem. 

  • Kåseri: Vi behöver fler knappar och färre skärmar

    Jag står och lagar mat i köket när jag plötsligt inser att jag har blundat för sanningen. Jag har frivilligt låtit lura mig. Så nu är frågan, har ni, kära läsare, också gjort det?

    Det händer när jag ska göra något så enkelt som att koka ägg. Vattnet bubblar, det stänker över spisen och hela spishällen börjar pipa och tjuta. 

    Det är inte som när Newton fick äpplet i huvudet, men nästan. 

    Jag inser: det behöver inte vara så här. 

    Det är några år sedan vi skaffade en ny spis av modernare sort. En induktionshäll, kallas det. I en sådan är det inte spisplattorna som hettas upp, utan botten i kastrullen eller stekpannan det sker med hjälp av ett magnetfält, det snabbare än en gammal spis och det är energisnålt. Man styr den ungefär som man styr sin telefon, med fingertopparna mot en glashällen. 

    Men nu piper spisen som om jag har sönder den, men det enda som egentligen hänt är att vatten runnit över glaset och aktiverar flera kontroller samtidigt. Jag måste torka av vattnet och ställa in temperaturen på nytt. 

    Och så här har den hållit på och det är först på sistone det slagit mig: det här är verkligen inte särskilt bra eller smidigt. 

    Hur kan man konstruera en spishäll som inte tål att det rinner ut lite vätska på den? 

    Och varför har jag accepterat det?

    Jag vet båda svaren. Och det är nu vi kommer in på hur jag (och kanske ni läsare) har lurat oss själva. 

    För det första: jag har accepterat det här dumma pipandet för att spisen sas vara modern. En ny, dyr spishäll kan väl inte vara sämre än en gammal?

    Men kontrollerna är ju sämre. Mycket sämre. 

    För det andra: man har konstruerat den på det sättet för att det är billigare: en glasbit med touchfunktion är billigare än att ha en massa knappar och vred. 

    Lite som när iphonen kom. Jag var så glad åt pekskärmen att jag inte tänkte på hur mycket jag saknade knappar. 

    För det är faktiskt det som är fel. inte bara på spisen, men på nästan alla nya prylar. 

    Jag vill ha tillbaka knapparna. 

    Jag vill att spisen ska ha knappar, jag vill att telefonen ska ha knappar, det behöver inte vara ett tangentbord, men jag vill ha fler knappar än det är nu. Jag vill ha fler knappar på min tvättmaskin och på min torktumlare. 

    Och då ska vi inte ens prata om bilar. Jag vill inte köra bil med en pekskärm inne i bilen som jag måste titta på. Jag vill ha ögonen på vägen hela tiden. Och då behövs inte bara ratt, utan knappar, vred och spakar. 

    En annan störig sak med spisen är hur den piper. Det låter likadant som mikron eller diskmaskinen. 

    Det borde låta olika, tänkte jag i alla fall tills jag fick vår nya torktumlare. 

    När den är klar spelar den – håll i er nu – ”Die Forelle”. Ja, vi pratar Schubert. Den spelar alltså en motbjudande digital pipversion av ett av världens vackraste musikstycken när handdukarna är torra. 

    Jag vet att Schubert är död sedan 200 år, men varje gång denna förfärlighet spelas är jag rädd. Jag är rädd att jag ska gå in i badrummet och upptäcka ett 200 år gammalt lik. Jag är rädd att stackars Schubert hört min torktumlare, roterat som en fläkt i sin grav, satt sig på ett flyg, åkt till Stoclholm och gått igenom väggen till mitt badrum för att höra vem det ärsom kränker hans konstnärsskap 3 gånger i veckan. 

    Jag längtar tillbaka till 1980, ni vet den tiden då vi, enligt vissa ideologer inte hade någon brottslighet i Sverige. 

    Men jag kan besöka 1980 för det är så gammal spisen i min sommarstuga ser ut att vara. 

    Jag lagar mat på den. Det går långsamt. Jag spiller. Det piper inte men det går inte att torka av för plattorna är jättevarma, så maten bränner fast och det är mycket svårare att torka av en gammal spis med upphöjda plattor än än helt slät häll. 

    Och när jag just ska somna undrar jag: har jag stöngt av den? Så jag måste upp och kolla. Jodå, men jag påminns att min nya häll stänger av sig själv. 

    Det var alltså inte bättre förr. Men hur är det då? Jo, det ska jag tala om för er. Det var inte bra då och det är inte bra nu. 

    (Vill man hellre lyssna på detta kåseri kan man göra det här.)

    Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid. 

    Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.