Jag heter Augustin och jag har olivfärgad hy. Jag säger det redan nu, så ni vet. Det är ju inte alla som tycker att färgen på huden är viktig, och att det säger något om en människa, men jag heter Augustin och jag har inte den blekt rosa nyans som de flesta har som bor här. Och just nu är det deppigt att inte höra till den rosa majoriteten.
Förra söndagen, på en fotbollsmatch, var det en pensionerad sportreporter som förväxlade en kommentarshytt med ett kommentarsfält. Han sa att det var för många Augustin på plan – i min radio.
En debatt nyligen har handlat om en barnfilm. Det fanns en elak bild av mig på film affischen. Det var tydligen ingen som menat något illa med att rita en Augustin-karikatyr. Sen var det bråk om det Tintin album som slutade säljas i Belgien för femtio år sen, för redan för femtio år sedan sa Belgarna att det är faktiskt inte särskilt trevligt att rita Augustin på det sättet.
Och så slog jag på partiledardebatten på Agenda på Sveriges Television, och det började med att programledaren frågade ”Hur många Augustin tål Sverige”.
Ett av Sveriges viktigaste program frågade hur många av mig som Sverige tål. Som gränsen snart är nådd, som om folk stått ut länge nog. Och framför allt, frågan förutsätter att jag är ett problem.
Sen klev Peter Englund ut och sa att Nobelpriset i litteratur hade gått till Augustin. Och genast började twitter fyllas av skämt om mitt konstiga namn. Guggu-stin. Ugh-Ugh, skämtade folk.
Det har inte känts så här illa på tjugo år.
Då hade Expressen löpsedeln ”Kör ut Augustin”.
Nä, de hade dom inte, och det vet ju ni som följt med. Expressen skrev ”Kör ut dom”. Agenda frågade hur många invandrare Sverige tål och det var ju inte mitt konstiga namn folk gjorde narr av, det var Mo Yan som folk fnissade åt, ja och så vidare.
Det var lågkonjunktur då, när Expressen gjorde, precis som Agenda gjort nu, en hård vinkling. Men jag älskar yttrandefrihet, så jag är beredd att kämpa för att Public Service-företaget i yttrandefrihetens namn ska få peka ut mig som ett problem.
För tjugo år sedan fick Expressens chefredaktör sparken och sen dog diskussionen ut. För de som inte var rosa kom inte till tals. Inte den här gången.
I vår digitaliserade värld går yttrandefriheten åt två håll. I sociala medier har diskussionen fortsatt. Det är lagligt att kalla folk för öknamn, men det är lika lagligt att säga ifrån. Och jag har hopp, att en dag kanske folk sluta kalla andra för saker som dom faktiskt inte vill bli kallade.
Jag var på sameteatern i veckan.
Där såg jag en pjäs om rasismen samerna varit utsatta för, hur de stöttes ut, hur deras språk togs ifrån dem. Och jag såg hur de mådde av öknamen. Efteråt var det en kvinna i publiken, hon var kanske sextio år, som stod med rödkantade ögon. Det syntes att hon hade varit med om det som skildrades i pjäsen. Och hon satte ord på det jag känt hela veckan. Hon la sin rynkiga, knutna hand på sin bröstkorg och så sa hon:
”Härinne har jag burit det, skammen över att vara annorlunda, skammen över varifrån jag kommer.
Jag hade inte behövt bära en skam, jag hade kunnat bära en skatt.”
Länk till ljudet: Krönika 121014 Godmorgon Världen, P1, Augustin Erba
Ur baksidestexten:
– Om någon för tio år sedan hade sagt att halva Sveriges befolkning skulle gå med i en lätt kamouflerad dejtingsajt, hade den personen ansetts galen, säger Augustin Erba. Ändå har Facebook blivit en självklarhet för de allra flesta, och numera fungerar sajten ungefär som din gamla transistor – du kan lyssna på radio. Istället för Telefunken står det Facebook i ena hörnet. Det är den här sortens förändringar som ljudradion står inför, och det enda man med säkerhet kommer kunna säga om vårt arbete när det blir 2019, är att vi hade fel om mycket. Det brukar bli så när man jobbar med framtidsfrågor. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.