Jag är på vinterbesök i Paris. När jag turistar i Frankrike är det absolut viktigaste för mig att inte framstå som turist. Kanske för att jag har avlägsen fransk släkt. Eller för att det känns bättre att vara uppväxt i Le Septieme Arrondissement, än i Fisksätra. Man har, som bekant, inte utsikt över Eiffeltornet från Fisksätra Centrum.
Innan det fanns smarta telefoner gick jag vilse hela tiden i Paris, för att jag vägrade plocka fram en karta. Inget säger turist så mycket som att veckla upp en karta.
På min vinterutflykt i Paris händer det finaste som kan hända mig när jag turistar. En elegant fransyska hejdar mig, på väg upp från Le Metro och frågar om jag vet vägen till en gata i närheten. När folk gör så är man ju så gott som fransman. Det är nästan så att jag då förväntar mig att president Macron själv ska dyka upp och överlämna ett franskt pass till nyblivne hedersmedborgaren Augustin Erba, förlåt ÅGUSTÄN.
Jag vet att man snart riskerar att bli utslängd från Sverige om man råkar ha två medborgarskap, eftersom vi just nu verkar tro att vi behöver bli färre i Sverige och inte fler, men fransk medborgare, kom igen.
Det finns ett besvärande akut problem med fransyskans fråga, och det är att jag inte känner till gatan hon frågar efter. Jag känner inte till så särskilt många gator alls i Paris, egentligen, om jag ska vara helt uppriktig.
Är man svensk finns det vissa krav för att man ska våga peka ut vägen för någon. Man bör till exempel veta vägen.
Är man fransman så lyder man under helt andra regler. Det viktigaste är att man är artig. Och det är, i franska ögon, oartigt att inte svara på frågor som man får. Även om man kanske inte sitter inne med svaret.
Senaste gången jag frågade om vägen just i Paris så var det en man som rynkade pannan kraftfullt och sedan pekade åt vänster. Han pekade med hela kroppen som om det var en enda pil.
”Är du verkligen säker”, frågade jag, för jag hade verkligen för mig att det var åt andra hållet, är du säker att det är är inte åt andra hållet.
”Åh, mais naturellemant”, sa fransmannen artigt och pekade lika tydligt åt – andra hållet.
Det är inte första gången det händer och i det ögonblicket fransyskan riktar sin vädjande blick mot mig, och ber om vägledning förstår jag precis varför det blir så.
I detta ögonblick har jag två val. Antingen säger att jag tyvärr inte hör hemma här, att jag hör hemma i ett land vid polcirkeln där det ibland går älgar och vargar på isgatorna och att jag naturligtvis inte kan förväntas hitta bland gränderna i Marais-kvarteren.
Eller så gör jag som en äkta fransos. Jag rynkar pannan, jag fäller ut min hand, hela handen och jag ler självklart och pekar kraftfullt ut vägen.
”Där borta, mademoiselle, där ligger allt värdsligt ni söker efter. Men om det är en dikt ni behöver, så råkar jag dessutom vara författare. Mais oui!”
Och så skulle jag få ett förtjusande leende och få känna mig som en hjälpsam fransos. Så småningom kommer hon ju upptäcka att jag inte haft en aning om vägen och pekat på måfå, men vid det laget är jag långt borta och myser vid tanken på min nya hjältestatus. Och sen finns ju faktiskt möjligheten att jag råkar visa henne rätt. Det finns ju bara fyra riktningar i världen. Norr, söder, öster, väster.
Det betyder att varje fransman som slumpvis pekar ut en riktning ändå har 25 procents chans att ha rätt. Och om man räknar med att fransyskan mitt emot mig som tar emot instruktionen inte lyckas följa riktningen exakt, så finns ju alltid möjligheten att hon tänker att den där snygge fransmannen med den exotiska brytningen (ja, exotisk, sitt ner), han visade säkert rätt väg, det var att lilla jag blev så knäsvag när jag hörde hans röst att jag tappade bort riktningen.
Ja, ni hör ju vilka kval man kan drabbas av när någon frågar en om vägen i Paris.
Ska vi ha medborgartest i Sverige, så borde detta vara testet. Och jag klarar det perfekt. Jag kastar ett skamset öga på min fru som inte alls verkar lika överlycklig som jag över att jag blir stoppad på gatan av en främmande kvinna. Jag vänder mig till fransyskan och slår hjälplöst ut med händerna och säger sorgset: ”Jag kommer tyvärr inte härifrån.”
Och jag ser direkt hennes besvikelse. Men om det var för att jag inte vet vägen eller för att det vara att jag är oartig nog att inte dra till med något, det kommer jag aldrig att få veta.
(Detta kåseri sändes tidigare i Godmorgon Världen P1.)
Gillar man de texter jag skriver i den här stilen garanterar jag att man också gillar boken som hade arbetstiteln ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick en annan i slutändan. Min roligaste bok, som handlar om en stackars mellanchef med oväntat stora likheter med undertecknad – hälsoångest, för många terapeuter (samtidigt) och andra bekymmer. Den finns inbunden, men också som e-bok eller ljudbok inläst av Johan Ulveson på strömningstjänsterna. Om man skulle vara sugen på att få skratta lite i vår eländiga tid.
Vill du däremot läsa min nya bok så finns den för förhandsbeställning här.
Augustin Erbas författarsajt 