Etikett: antirasism

  • Kåseri: Augustin Erbas tio budord inför åldrandet

    Jag håller på att bli gammal. Jag kan inte längre kalla mig kille, eller ens medelålders, utan jag är på väg att bli gammal. Och vem jag vill vara då?

    När jag tonåring var jag ledsen nästan jämt, och det var inte så konstigt för min pappa var död, jag blev slagen i skolan och jag var ständigt olyckligt förälskad. Och framför allt så var jag tonåring och då är man ofta olycklig, för att världen är så obegriplig och för att ingen förstår en. Men en sak såg jag tydligt, och det är hur gamla människor beter sig.

    Redan då började jag göra en checklista på hur jag själv inte ville bli som gammal. Saker att undvika. Saker att tänka på.

    Jag tänkte bjuda på den där checklistan, den är lite privat, men kanske är det som när folk slutar röka och man berättar för alla, att det hjälper en att hålla fast.

    Så här kommer Augustin Erbas tio budord inför åldrandet.

    Nummer 1. Jag ska inte klaga på de unga. Jag minns hur de gamla på min tid var livrädda för att rockaren Ozzy Osbourne skulle bita av huvudet på levande fladdermöss när han kom till Sverige. Jag är gammal nog att minnas hur en amerikansk vicepresidentfru på fullt allvar menade att om man spelade viss ungdomsmusik baklänges så hörde man sataniska budskap. Så jag klagar till exempel inte på gangsterrap, utan jag tänker på att folk som håller på med musik faktiskt är poeter.

    Nummer 2. Jag ska inte ragga på 25-åringar. Jag minns rysningarna när det dök upp någon slirig gift mellanchef på personalfesten och la an på någon av mina jämnåriga. Jag tänker inte inbilla mig att jag skulle bli en roligare människa om jag dejtar någon som är trettio år yngre.

    Nummer 3. Jag ska inte ta upp allt syre i rummet. Jag är i riskgrupp, jag vet ju det, för jag har pluggat på KTH, jag är man och jag är över 40. Hur många gånger har jag inte varit med om att jag sitter på någon föreläsning och så är det någon gubbe som säger sig ha en fråga, men som håller ett föredrag. Så jag ska försöka lyssna istället för att gubbfråga. Om jag har en fråga så ska jag ställa den, men då ska den vara kort och faktiskt vara en fråga. Så nej tack till att gubbfråga.

    Nummer 4. Bli inte elak och bitter. Eller rasist. Ja, det kan ju låta självklart, men när jag var ung upplevde jag det var många gamla människor som var elaka och bittra, särskilt mot de unga. Mot kvinnor. Och om man hade bakgrund i ett annat land. Livet är redan otroligt jobbigt, det finns inget skäl till att vara elak. Är man olycklig som gammal blir det inte bättre av att skylla på någon annan.

    Nummer 5. Jag tänker inte inbilla mig att det var bättre förr. Ta 1994, VM-året till exempel. Folk i min ålder blir så himla nostalgiska. Men det var också året hundratusentals mördades i Rwanda. Då pågick kriget i före detta Jugoslavien, Sarajevo var belägrat och politiker i Sverige la ner ett jättejobb på att stoppa människor på flykt från de blodiga striderna.

    Nummer 6. Jag ska inte fega ur och återgå till det förflutna. Jag ser det i min åldrande omgivning. Sådana som en gång bröt sig loss från fördomar och förtryck från sina föräldrar, som drömde om förändring och rättvisa, men som sakta glider tillbaka till de värderingar som de en gång tog avstånd från.

    Nummer 7. Jag ska fortsätta att lära mig saker. Jag tänker inte bli en sån som skryter med att jag aldrig varit på Tiktok, jag tänker inte bli en sån som inte har lyssnat på ny musik, jag tänker inte bli en sån som inte vet hur man programmerar sin fjärrkontroll eller hur man använder sin telefon.

    Jag vill vara med i samtiden, inte ta avstånd från den. Jag minns när mikrovågsugnen kom och gamla människor trodde att den var farlig. För att de inte orkade ta reda på hur den fungerade. Eller de som trodde att miniräknare skulle förstöra folks förmåga att räkna.

    Nummer 8. När det kommer ett nytt medium, då ska jag inte tro att det är farligt. Jag är uppväxt med att serietidningar var dåligt, att video skapade våld, att tv-spel var farliga, att man blev döv av sin freestyle och just nu får jag höra att telefoner och skärmar är farliga. Jag tror att det är farligare med empatilösa människor än med skärmar.

    Nummer 9. Det gäller förstås att hänga med i språket. Oj, oj. Här är det svårt att bli gammal. Det är som om man glömmer bort att språket är vårt. Det är vi som bestämmer vad man kan säga. Språk utvecklas. Och har man pluggat språk, då vet man att otroligt många så kallat svenska ord har sitt ursprung från någon annan stans. Att klamra sig fast vid det språk och de språkregler jag fick lära mig som ung, det tänker jag inte göra. Jag ska inte bli språkpolis.

    Och sist: Nummer 10. Jag ska inte ge råd som folk inte har bett om. Det här kommer verkligen vara ett personligt helvete för mig att låta bli. Jag tycker att jag har lärt mig så mycket i livet som jag vill dela med mig för att hjälpa till. Men nej, Augustin. Tala inte om för folk hur de ska leva sina liv om de inte bett om det.

    Det var det hela.

    Nu läser jag punkt 10 igen och inser att det är exakt vad jag just gjort. Ge råd som ingen bett om.

    Jaja, ingen är perfekt.

    (Kåseri ur Godmorgon Världen i P1.)

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

  • Kåseri: Rabies, denguefeber och andra saker man vill slippa

    Jag ska ut och resa och eftersom jag tycker om att vara förberedd så bokar jag tid för reserådgivning på ett vaccineringsställe.

    Jag förbereder alla i min omgivning på att jag ska dit, jag är, som alla i min omgivning vet, inte särskilt förtjust i sprutor. 

    Missförstå mig rätt, jag tycker att vaccin är en av de finaste saker som forskningen gett mänskligheten. Det är ett mirakel att så många fruktansvärda sjukdomar som tidigare orsakade lidande och död, numera knappt existerar i Sverige.

    Jag är vetenskapligt skolad så till skillnad från de stackars människorna som sitter vid youtube eller vid köksbordet och tror att vacciner är farligare än sjukdomen som den vaccinerar mot, så vet jag att det inte är så. 

    Det är enkel matematik. Man räknar på hur många som drabbas av allvarliga biverkningar av vaccin jämfört med hur många som blir allvarligt drabbade av sjukdomen. Då är det solklart. 

    Det är precis som med rasism och anti-rasism eller fascism och anti-fascism. Räkna hur många som dödats av rasism och jämför med hur många som dött av antirasism. 

    Sen vet man förstås aldrig vad framtiden bär med sig, men hittills lever man längre om man vaccinerar sig och träffar en antifascistiskt antirasist i en mörk gränd, jämfört med om man inte vaccinerar sig och träffar en fascistisk rasist i en mörk gränd.

    Så jag går till vaccineringsstället, men jag har glömt en viktig sak. Av någon anledning så går jag dit och tänker att eftersom det är någon som ska ge mig sprutor så är det ett slags sjukhus. Och när jag ser alla gamla människor därinne som väntar på att få sina influensa och covidvaccin, förstärks känslan av sjukhus. 

    Jag har helt glömt bort att människorna som arbetar här är försäljare. 

    Och jag kommer verkligen inte ihåg det när säljaren är en vänlig, ung kvinna med bruna ögon som tar in mig i ett litet rum med ett skrivbord, två stolar och en brits och frågar vart jag ska åka. 

    ”Jag ska till Södra Asien”, säger jag.

    Hon får genast ett bekymrat uttryck i de nyss så varma ögonen. Eller så inbillar jag mig det. Sa hon oj, då? Eller sa hon inte det?

    ”Hur länge ska du vara borta?” frågar hon. ”Ska du vara i djungeln?”

    ”Inte så länge”, säger jag. ”Och jag har verkligen inte tänkt att vara i djungeln.”

    Men vet jag det, egentligen? Plötsligt händer något, en buss stannar, en taxi åker fel och så – vips – är man i djungeln. 

    I södra asien finns många myggburna sjukdomar, säger hon.

    Åh, nej, tänker jag. Myggburna sjukdomar. 

    Ja, man kan få dengue-feber. 

    Åh nej, tänker jag. Dengue-feber?

    Och nästan alla blir ordentligt magsjuka. 

    Åh, nej, tänker jag. Magsjuka.

    Och så säger hon: Vet du, om du verkligen ska åka är det bra om du också fyller i Vita arkivet. Det är bra om de anhöriga vet vilken färg du vill ha på kistan. 

    Nej, så säger hon inte, men det känns så. Jag försöker påminna mig om att jag inte reser till dödsskuggans dal utan till något som allmänt kallas semester. 

    Jag plockar upp alla mina gamla vaccineringskort. Eftersom jag är lite orolig av mig så har jag kvar dem ända från när jag reste till sydostasien i början på 1990-talet.

    Jag häller ut dem på bordet mellan oss och hon börjar bläddra igenom dem. 

    ”Du har redan hepatit A”, säger hon och låter hon besviken? Nej, det är nog bara inbillning. 

    Och den där medicinen som ska skydda hyfsat mot kolera och magsjuka, den ska jag ta precis innan jag reser. Det är en dyr drink, men billig om man jämför med att man ska ligga sjuk en vecka under sin stackars semester. 

    ”Och du behöver fylla på stelkramp”, säger hon. 

    ”Och TBE”, säger hon. 

    Jag tittar förvånat på mina papper, jaha, ja, jag har tydligen varit orolig för TBE för länge sedan, det hade jag glömt bort. 

    Hon plockar fram sprutorna.

    ”Är det okej om jag lägger mig ner?” säger jag. 

    Jag intar viloläge på britsen.

    ”Ska du inte sprita innan du sticker”, säger jag oroat. 

    ”Nej, det behövs inte”, säger hon och verkar inte alls glad över att få hjälp att utföra sitt arbete. 

    Jag lämnar vaccinationsstället med ömmande axel. 

    Varför ska jag ens ut och resa. Varför kan jag inte bara semestra i Sverige, åka till ett regnigt Göteborg och bli överkörd av spårvagnen som en normal människa?

    Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:

    Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.

    Min senaste roman för unga och unga vuxna är ”Björnpojken”. Det är ett spännande äventyr med en blandning av grekisk filosofi, vikingar och – förstås – en väldigt stor björn. 

    Och om det är någon annan av mina andra böcker som du inte läst så finns de fortfarande tillgängliga. 

    Kärleksromanen ”Snöstorm”, det närmaste man kan komma en svensk ”My Oxford Year”, finns som pocket, och som ljudbok. 


    Den episka familjekrönikan ”Blodsbunden” finns som pocket och ljudbok. Både Blodsbunden och Snöstorm har jag läst in själv. 


    Ungdomsserien som inleds med ”Det gula ljuset” följs av ”En gömd värld” och ”Dödsmärkt”.

    Min första roman ”Ensamhetens broar” som handlar om några unga som gör värnplikten (finns bara som e-bok).

    Om ”Björnpojken”:

    Elvaårige Rashid följer med sin upptäcktsresande pappa från Bagdad till vikingarnas land. Men det som börjar som ett äventyr förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när Rashid blir tillfångatagen och såld som slav i Sverige. Under sin resa lär han känna vikingarnas hårda liv och deras märkliga seder. Han rymmer och tvingas klara sig själv i det kalla och främmande landet – med hjälp av en oväntad vänskap med en björnunge. 

    Björnen blir både hans skydd och hans sällskap, och tillsammans överlever de faror och de vikingar som jagar efter rymlingen. Rashids hemlängtan driver honom framåt, samtidigt som han lär sig stå på egna ben i en värld som är allt annat än trygg.

    Björnpojken är en spännande berättelse om mod, vänskap och hopp. Den är inspirerad av verkliga händelser och miljöer för mer än tusen år sedan.

    Förlag: Rabén & Sjögren. Förläggare: Cecilia Knutsson. Redaktör: Katja Tydén. Omslag: Niklas Lindblad. Korrläsare: Caroline Degerfeldt. Kommunikation: Jenny Edh Jansen