Vi har haft inbrott.
När junioren kommer hem till vår lägenhet, jag är inte hemma, så upptäcker han att ytterdörren är olåst.
Han ringer direkt och säger, mycket förvånad. ”Har du glömt att låsa?” Han vet att det aldrig händer, så han är skrämd.
Ibland önskar att jag var en sådan avslappnad människa som glömmer låsa dörren ibland. Nej, jag är den sorten som efter två minuter tänker: låste jag dörren? Går tillbaka hela vägen hem, känner på dörren och jodå, den är låst. Under hela mitt liv, alla gånger som jag tänkt ”Glömde jag låsa” och sedan gått tillbaka, har det aldrig någonsin hänt att den varit olåst.
Man kan ju tycka att jag borde sluta gå tillbaka och kolla.
I lägenheten ligger det en massa saker utspridda, på golvet och i våra sängar, askar, boxar, annat som inte borde finnas där.
Vi har haft inbrott.
Jag är snart sextio år gammal och jag har råkat ut för några brott i vuxen ålder. Vår stackars gamla Volvo från 70-talet blev uppbruten hela tiden när den stod på gatan bredvid en massa moderna bilar. Juniorerna har blivit rånade, en gång på en mobil, en gång på ett halsband.
Jag har haft inbrott i källaren – i Göteborg och i Stockholm. Och jag har varit med om ett inbrott tidigare i den här lägenheten, för många år sedan.
Den här gången har hustrun blivit av med några smycken hon ärvt, och några som hon fått av mig. Jag blev av med en sex år gammal dator som jag precis köpt ett nytt batteri till. Surt, men ingen katastrof.
Det är nästan så jag är kränkt över att tjuvarna ratat det mesta av vad vi har hemma. Vi har uppenbarligen bara fula och billiga grejer.
”Min finkostym är borta”, utropar jag triumferande när jag kikar i garderoben, i alla fall något som anses värdefullt. Men nähä, upptäcker jag någon sekund senare, jag hade bara hängt den på en annan galge.
Och min nyutgivna bok för unga låg framme. Nähä, inte stulen den heller.
Jag hade ett utskrivet manus till en vuxenroman som jag håller på att skriva och som jag är missnöjd med. Det hade de gärna fått stjäla. Inte det heller.
Det stör mig också att jag inte fattar hur de tog sig in. Det är inte som på Louvren att det finns film på alltihop. Låset ser inte uppbrutet ut.
Jag frågar polisen som kommer och letar spår i lägenheten, jag frågar låssmeden som kommer för att byta lås och jag frågar den vänliga kvinnan från försäkringsbolaget.
Alla är rörande överens om att det är svårt att skydda sig mot inbrott.
De har olika teorier. Polisen säger att tjuvarna dyrkat sig in genom underlåset, och använt en slunga genom brevlådan för att ta sig igenom överlåset, trots att vi har en sån där plåtkopp över. Låssmeden säger att tjuvarna gör kopior på nycklar när man renoverar i lägenheten, när folk t ex ska byta fönster på byggnaden. Men jag lånar inte ut våra nycklar hur som helst. Jag vill inte att folk ska vara i lägenheten när jag inte är där, ja, det var ju innan jag visste att ingen vill ha mina stackars ofärdiga romanmanus.
Försäkringskvinnan säger också att de dyrkar sig in.
Så då frågar jag hur man ska göra för att skydda sig.
Någon föreslår att man ska ha kamera som man monterar upp för att filma mot trapphuset. Och den som säger det uppmuntrar till brott, så jag säger inte vem det var, annat än att det var någon som verkligen borde veta bättre. Någon annan föreslår larm. Någon föreslår ett kassaskåp. Någon föreslår en gallergrind.
Men samtidigt: Jaså, gallergrind säger en annan av dem, nä, kan de dyrka upp ytterdörren, tar grinden en halv minut. Nä, kameraövervakning, säger någon av dem, det här är proffs, de är inne i lägenheten på någon minut, sen sveper de igenom den på fem minuter, det finns ju ingen chans att en kamera ska hjälpa.
Larm? Ja, säger någon av proffsen. Fast då har man signalerat att man har dyra saker hemma, så då kanske tjuvarna lägger extra mycket jobb på att ta sig in.
Men ett kassaskåp då? Ett sånt där man bultar fast i väggar och tak. Jag vet faktiskt inte vad vi har som vi skulle stoppa i ett kassaskåp, men det skulle väl hjälpa.
Nähä, tydligen är kassaskåp väldigt populära hos tjuvarna. Då hämtar de skärare och borr och så släpar de med sig alltihop, även om det är bultat i golv och vägg.
”Så därför”, säger jag till hustrun. ”Så borde vi ha ett kassaskåp.”
”Men vi har inget att förvara i skåpet?” invänder hustrun. ”Särskilt inte nu när tjuvarna tagit farmors armband.”
”Exakt”, säger jag. ”Vi köper ett kassaskåp som får vara tomt. Då lägger de all tid på det och rotar inte runt i vårt sovrum.”
Men kommer inte hjälpa mot den största stölden. Det som tjuvarna inte fick med sig, men som de ändå tog ifrån mig.
Jag har skämtat bort det, inser jag, när jag pratar med den vänliga kvinnan från försäkringsbolaget.
Hon säger att jag kan få prata med någon om jag behöver, och då känner jag hur det stockar sig i halsen och jag säger lite hest att jag är uppväxt i en förort där det jämt var inbrott i allas lägenheter och där fulla och höga människor bankade på ens ytterdörr och skrek genom ens brevinkast mitt i natten.
”Jag har lite svårt med den där grundtryggheten”, får jag fram.
Och så börjar jag gråta. Skit också.
Det är lätt att bara vara arg på tjuvarna. Det är så lätt att tänka att de är onda människor, att de borde sitta inlåsta för alltid. Det är så lätt att hata. Ja, vi har blivit av med saker, ja, jag kollar ytterdörren med ångest ännu fler gånger än jag redan gjorde förr, ja, jag känner mig otrygg i mitt eget hem.
Men jag ska försöka göra två saker samtidigt: Jag ska tillåta mig själv att vara ledsen för vad som har hänt, men jag ska också fortsätta att tro att alla människor är lika mycket värda, även tjuvar.
Sändes 2 november 2025 i Godmorgon Världen
Och om är du nyfiken på annat som jag skriver:
Gillar du mina kåserier är detta kanske något för dig, den är skriven i samma stil. Arbetsnamnet var ”Vi ska få öppet kontorslandskap”, men fick titeln ”Den unge Walters lidanden” och finns som ljudbok inläst av Johan Ulveson.
