Augustin Erbas författarsajt

Etikett: afghanistan

  • Sju människor du aldrig glömmer #minflykt

    Flykt

    Polischefens dotter som krigar för kurderna, mannen som kryssar mellan krypskyttar i Sarajevo och Jorge som flyttas mellan fångläger i militärkuppens Chile.

    Serien ”Flykt i P1” innehåller några av de starkaste berättelser en människa kan bära på.

    Efter det enorma genomslaget för dokumentären Min flykt i P1, beslöt Sveriges Radio att  lägga ut serien ”Flykt i P1” på webben. Trots att det  gått åtta år sedan serien sändes, är berättelserna fortfarande aktuella. ”Flykt i P1” producerades av Ulla Svensson och programmet skrevs och berättades av Augustin Erba. Avsnitten är en timme långa och beskriver en människas flykt och den konflikt som låg till grund för flykten. Programmen fick stor uppmärksamhet när de sändes och nominerades till Ikaros-priset.

    Här kan du lyssna på hela serien.

    De sju människorna du aldrig kommer glömma:

    Aysen

    I det första programmet möter vi Aysen, som är polischefens dotter som krigar för kurderna och döms till livstids fängelse. Hon är överklassflickan som inte står ut med hur kurderna behandlas i Turkiet och väljer att slåss med PKK-gerillan. När hon är liten drömmer hon om att bli Turkiets första kvinnliga kärnfysiker. Istället tillbringar hon fem år i turkiskt fängelse. Hon köper ett svartpass av maffian och flyr till fots genom hela Europa. Lyssna här.

    I det andra programmet möter vi Amer Dzindo, som är född och uppvuxen i Sarajevo. Han jobbar med ekonomin på en skofabrik under hela kriget. Varje dag kryssar han sig fram mellan krypskyttar och granater. Varje dag tror han att FN och omvärlden ska hjälpa Sarajevo. Han väntar i tre års tid och går ner 14 kilo. När Nato inleder sina bombningar har Amer precis flytt till Stockholm. Lyssna här.

    Sakina Zafar. Foto: Privat.

    I det tredje programmet: Sakina Zafar flydde från Afghanistan när hon var åtta år. Sakina låg och gömde sig på mage i majsfälten när ryssarna fällde svärmar av fjärilsminor. Hon klättrade i mullbärsträden och fick springa in när grannbarnen ropade att stridsvagnarna var på väg. Sakinas pappa var med i motståndsrörelsen och nästan aldrig hemma. Ibland kom han hem på natten, för att vara borta igen på morgonen. En dag när familjen trodde att han var dödad fick de höra att han flytt till Sverige och ville att de skulle komma efter. Idag är Sakina 27 år. Hon är ingenjör och kämpar med att vara tjej med sjal i en grabbig värld. I ”Flykt” berättar hon också hur det var att återvända till Afghanistan som vuxen och hur det kändes att ta på sig burka. Lyssna här.

    Hör Jorge Contreras egen berättelse om sin flykt från Chile till Sverige.

    I fjärde Flykt möter du Jorge Contreras. Han greps mindre än en månad efter militärkuppen i Chile och tillbringade mer än ett år i fyra olika fångläger. I Flykt berättar han om skräcken, tortyren och terrorn i militärdiktaturens Chile. Idag älskar han Sverige som sitt andra fosterland. Han har skrivit en bok om kuppen på svenska, så att alla barn och barnbarn till chilenare här ska förstå varför deras släktingar kom till Sverige. Lyssna här.

    avsked

    Heda från Tjetjenien sitter i klassrummet och har rysklektion när bomberna faller över Groszny. Hon går i 7:e klass. Det andra Tjetjenienkriget har börjat. Sedan står hon i familjens fruktträdgård och ser bombplanen flyga över taken. Familjen flyr över gränsen, men pappa blir kvar i Groszny för att strida mot ryssarna. Han tas till fånga och hamnar i fängelse. Men familjen vet inte var han är, eller ens om han lever. När han kommer ut har han bara ett ben och är skakad av krig och tortyr. Om rädsla för döden, hat och längtan till ett hemland som inte finns berättar 19 åriga Heda från Tjetjenien i Flykt. Lyssna här.Pablo Dïaz från Kuba i Flykt. Foto: Privat.

    I femte Flykt hör du Pablo Diaz från Kuba. Någon har klottrat Död åt Fidel Castro i Pablos skola och han tvingas erkänna. Pablo döms till sex månaders fängelse för klottret när han är 16 år gammal. Det finns knappt någon mat om man inte har dollar på Kuba och till slut väger Pablo 52 kilo. Men han ger sig inte. Han flyttar till Havanna och drömmer om att bli en stor skådespelare. Inget blir riktigt som han tänkt sig. Lyssna här.Rwanda pass

    I sjunde Flykt hör du Jean från Rwanda. Jeans pappa gömmer honom i buskarna för att polisen inte ska hitta honom. Rektorn skickar hem honom från skolan för att han tillhör fel folkslag och myndigheterna ser till att han inte får börja gymnasiet, trots att han klarar inträdesproven galant. Jean misshandlas nästan till döds och flyr. I Sverige sitter han som förlamad och ser sina landsmän slaktas på tv. Lyssna här.Persienn

    En dag upptäcker en kvinna en knöl i bröstet. Hon har cancer och behöver hjälp, men hon får inte samma vård som alla andra. Vi kallar henne Natasha. Hon tar på sig fina kläder när hon går ut, så att ingen ska se henne. Hon sjunker ihop och försöker göra sig osynlig på pendeltåget. Hon vågar aldrig gå och handla, utan skickar sonen som är sju. Sista Flykt handlar om Sverige. Lyssna här.

  • Reportern som ville för mycket och andra frågor

    Augustin Erba svarar under
    denna vecka på frågor om journalistik
    på     Norstedtsbloggen. Här är frågorna från onsdagen:

    Hallå Augustin,
    Jag har gjort en lång intervju med en artist. Vi fick jättebra kontakt och jag fick framför allt fyra pratminus som var ovanligt öppenhjärtiga och som gör min artikel ganska unik. Men nu när hon har läst sina citat vill hon stryka tre av dem. Hon medger att hon sagt exakt så men säger att det vore katastrof för henne om jag skrev det. Vad gör jag?
    “Nöjesmurvel”

    Hej “Nöjesmurvel”,

    Om du publicerar artikeln så får du en bra story, och enligt alla klassiska journalistiska regler bör du publicera hänsynslöst (eller, som det kallas, konsekvensneutralt). Jag tycker att du ska göra en bedömning utifrån vilken sorts katastrof hon menar skulle inträffa.

    Om det är en personlig katastrof: säg att hon råkade erkänna att hon är notoriskt otrogen, för att ni fick sån bra kontakt, och hon hoppades på en snabbis nu när hon har så tråkigt ute på turnén. I så fall kanske det faller under privatlivets helgd och du kanske kan avstå från publicering. Men, och det är ett stort men, om det här är en frikyrklig artist som regelbundet återkommer i Melodifestivalen och som predikar Gud och Bibel och trohet och celibat till alla som vill lyssna… i så fall tycker jag du ska publicera.

    Om det är en yrkesmässig katastrof är det egentligen inte en bedömningsfråga. Då tycker jag du ska publicera. Säg att hon bjuder dig på koks och du säger nej och hon bönar och ber att du inte ska berätta. Du vet att skivbolaget kommer att bli förbannade på dig och du får svårt att få intervjuer framöver av både henne och bolagets andra artister. Det avgörande här är om du kan få ur skivbolaget eller henne en ännu bättre story. Kohandla med dem. Säg att storyn du redan har är skitbra, och att du måste komma hem med något bättre om du ska ställa den första. Se till att du verkligen får en bättre story.

    Du måste också vara medveten om att en katastrof är inte självklar. Titta på Kate Moss till exempel. När Mossy blivit fotad så naken så att varenda man på planeten kan se henne avklädd bara han blundar och dessutom tillsammans med koks nog för att bygga en snölykta, så blev hon bara ännu hetare.

    Det är lätt för mig att sitta här och säga att du ska bli osams med den du är beroende av – för du är, tyvärr, beroende av skivbolaget. Just det här bråkade Magnus Linton med Lasse Wierup om i förra veckans “Medierna i P1”. Mycket lyssningsvärt —-> här kan du lyssna. Linton anklagar Wierup för att anpassa sin bok om knark till svensk polis, eftersom Wierup, som kriminalreporter, är beroende av en god relation till polisen. Det är kanske årets mest uppiggande gräl och jag tycker att båda har intressanta argument för sin sak.

    Ett sista påpekande: de flesta journalister fegar ur i de här situationerna. Och jag tycker att det är synd, även om jag förstår varför. Men det finns några förebilder – David Lagercrantz gjorde en legendarisk intervju med en patetiskt nedsupen Lundell 1991, när alla andra låtsades som ingenting. Den amerikanske befälhavaren i Afghanistan fick nyligen avgå för att en Rolling Stones-reporter bröt det sociala kontraktet och publicerade sanningen. Reportern bäddade inte in sig på vanligt sätt (och blev därmed inte lojal med trupperna som då hade riskerat livet för honom). Du kan läsa reportaget om hur soldaterna betedde sig här.

    Jag har ett kapitel i min bok som handlar om etik och kontentan av det kapitlet är att du måste veta varför du blev journalist för att göra en bedömning du kan leva med. Om du blev journalist för att du vill hänga med kändisar, ja, då vet du ju redan hur du kommer bete dig. Om du blev journalist av samma skäl som jag, för att du vill göra världen bättre, för att du vill att sanningen, som du upplever den, måste fram. Ja, då är det bara att publicera hela rasket.

    Lycka till /Augustin

    Augustin! Till din frågespalt: Vad ska jag göra när min redaktör nöjer sig med för lite men jag själv vill jobba mer med knäcken och göra bättre ifrån mig?

    “40+”

    Hej “40+”,
    Först vill jag säga att jag blir så glad över att höra din fråga, för jag tror verkligen att du har en god framtid. På 90-talet blev alla räknenissar nöjda över att de lyckades sälja omskrivna TT-telegram en gång till, med journalistslavar som bearbetade telegrammen. Men nu, nu är de bittra över att alla dessa telegram finns gratis på varenda sajt med självaktning. Och plötsligt går det inte att sälja den sortens journalistik längre, eftersom även allmänheten insett det trista med att betala för samma sak flera gånger. Först prövade räknenissarna att skänka bort tidningar i tunnelbanan – tidningar fyllda med omarbetade telegram. Men nu verkar inte ens det fungera. Och då vankas en ny tid för ambitiösa reportrar som du.

    I min bok har jag en lång intervju med Mattias Göransson, chefredaktör på Filter, eftersom han slåss för originaljournalistik och inte nöjer sig med det vanliga omtugget. Han har fått lönsamhet ur kvalitet och även Fokus har överlevt så här långt.

    Själv har jag börjat betala allt mer för nyheter eftersom flera av mina applikationer som jag använder i min telefon och på min iPad gör det möjligt för mig att köpa tidningar och tidskrifter med ett tryck. Jag köper förresten också fler böcker nu, när jag direkt, efter att ha läst en recension eller en nyhetstext om en bok, kan ladda ner boken. (Och till skillnad från bokreaböckerna som ligger olästa och blänger på mig i min läshylla, så läser jag faktiskt böckerna jag tankar ner till läsplattan.) Åh, jag lät mig svepas iväg här inför visionen av spaltkilometer med originaljournalistik. Låt mig samla ihop mig och svara på din fråga…   Du måste fundera ut varför redaktören vill att du ska lägga mindre tid på dina knäck. Redaktörens bevekelsegrunder kan vara:

    a/ Du är en frilans som har vett att ta betalt per timme och inte per tecken. Mer jobb betyder då att du blir dyrare.

    b/ Du är anställd, men din redaktion är underbemannad och ju mer tid du lägger på varje sak, desto mer måste de andra jobba för att fylla tidningen. Redaktören tror inte att du hinner med det du själv ska göra om du gräver för djupt i varje detalj.

    c/ Du har tidigare visat att när du fick mer tid, så blev inte resultatet bättre.

    Låt oss gå igenom de här problemen ett i taget.

    a/ Om du är frilans, så tycker jag att du måste göra en bedömning av hur mycket skada ditt varumärke tar av att du släpper ifrån dig en halvbra grej. Själv skulle jag jobba gratis för att nå en rimlig nivå, men jag skulle aldrig jobba för den redaktören igen. Det är ju det som är finessen med att vara frilans. Du kan slippa clownerna.

    b/ Om du är anställd på en underbemannad redaktion föreslår jag att du försöker övertyga redaktören genom att tydligt beskriva hur mycket större utrymme den här historien kommer att behöva om du får din extra tid. Det blir en större story om du får mer tid än om du ska småpeta i en annan story samtidigt. Redaktören är angelägen om att fylla sina sidor eller sin sändning. Ett annat sätt kan vara att göra så långt du hinner på saken du brinner för, sedan kvickt göra det där andra, som redaktören lastat på dig, till en notis, och sedan återvända till det du brann för. Prioritera, helt enkelt.

    c/ Det här är en tråkig variant – du har bränt förtroendet och nu ska du försöka återvinna det. Det första steget är självrannsakan. Jag har jobbat som redaktör i många olika situationer och det enda man kan vara säker på är att en reporter sällan blir klar före utsatt tid. Ger jag dig en vecka för din story, då tar det en vecka. Får du en månad, tar det en månad. Jag önskar att jag kunde säga att de som jobbar en månad gör bättre storys än de som jobbar en vecka, men det är inte tiden som avgör. Det är metoden. En skicklig reporter kan gräva fram på tre dagar vad en annan inte mäktar med på en månad. I min bok har jag ett antal övningar som handlar om att optimera din arbetsmetodik, men jag har redan varit inne på en nyckel. Du behöver prioritera. Om din redaktör har tappat förtroendet för dig, för att du någon gång tidigare ödslade tid utan resultat, kan det hjälpa att du visar redaktören en plan med delresultat.
    Planen kan se ut så här: ”Jag lägger en timme på att ringa och prata med den här sortens personer och det kommer tillföra det här till reportaget.” ”Sedan lägger jag två timmar på att söka fram statistik om problemet och det minsta jag kommer kunna lägga till är antingen att det saknas statistik eller så kan jag berätta om den senaste statistiken.” Och så vidare.
    Och sen, när du visat att du levererade precis vad du lovade och kanske mer, så kanske redaktören är villig att ge dig mer utrymme nästa gång.

    Jag hoppas det var till hjälp
    /Augustin   PS. Ha tålamod ni som mejlat till mig. Jag svarar så fort jag kan och betar mig neråt i mejlskörden. Det finns fortfarande plats för någon klurig fråga eller två.DS.

    Augustin Erba har skrivit “Så blir du en bättre journalist (och gladare)” som just kommit ut på Norstedts. Under denna vecka tar han emot frågor från skribenter, journalister och studenter. Du får vara anonym. Skicka din fråga i kommentatorsfältet eller till augustin.erba@gmail.com eller på twitter @augustin_erba

  • Fem sätt att få bättre civilkurage

    När Augustin Erba bad de människor som samlats för att diskutera civilkurage att fundera ut en situation när de själva vågat säga ifrån dröjde svaren.

    Bland de trettiotal människor som samlats i sommarkvällen i det luftiga galleriet med fönster mot Östersjön var det flera som bar med sig en personlig undran. Hur gör jag för att ta ställning? När ska jag säga ifrån? Det hade skrivits i både Västervikstidningen och Östgöten om författarkvällen och i intervjuerna hade Augustin Erba gång på gång betonat hur människor förvandlas av sina val.

    – Den som inte ingriper, trots att hela ens inre skriker att det som pågår är dåligt, blir en annan människa. Om vi inte gör det vi måste kan vi aldrig bli de människor vi vill vara.

    Det som från början var tänkt som en traditionell författarkväll med uppläsning ur Augustin Erbas bok ”Ensamhetens broar” förvandlades till en workshop i mänsklighet. Någon talade om hur vi skyddar våra barn, andra talade om vuxenmobbning, ytterligare någon talade om tron på människans inre godhet.

    Medan kvällen la sig och syrsorna gnisslade högre och högre mot de stora glasfönstren samlade sällskapet sina tankar om hur vi blir bättre på att leva i enlighet med våra samveten.

    Det var ingen som gjorde anspråk på att ha löst problemet – men här är en sammanfattning av tankarna:

    1. Öva på att säga ifrån. Det är svårast i början.

    2. Säg ifrån tidigt. Det är nu vi kan diskutera kriget i Afghanistan med vett och sans, men när hundra svenska soldater skjutits eller skjutit andra, kommer det bli svårare.

    3 Känn dig själv. Det är svårt att veta hur du vill bete dig om du inte vet vilka värderingar du vill står för. Avsätt tid för att tänka ut vad du tycker är rätt.

    4. Säg ifrån på ett sätt som inte får någon att skämmas. Den som skäms går i försvar. Och ditt mål med att säga ifrån och visa civilkurage är inte att framhålla dig själv och förminska andra, ditt mål är att göra världen rättvisare.

    5. Glöm inte bort att alla människor vill vara goda. Även historiens värsta skurkar hävdade att de var i det godas tjänst. Vädja därför till människors inneboende godhet, men utan att glömma att människor, i fel sällskap, kan göra fruktansvärda saker.

  • ”Sverige är i krig. Är det vad vi vill?”

    Söndag 25 juli kl. 17.00 är det författarsamtal på Källvik Brunns Galleri, i närheten av Västervik. Augustin Erba läser där ett stycke ur ”Ensamhetens broar” och deltar i ett samtal om den nyss avskaffade värnplikten.

    – Svenska soldater är i krig i Afghanistan, säger Augustin Erba. Det är märkligt att vi inte förstått att vi snart står inför samma situation som danskarna. I Danmark har debatten nått orkanstyrka efter dokumentären ”Armadillo” som visar vad danskarna gör mot afghanerna. Snart har vi också bilder på jublande svenska soldater som mördat afghaner. Är det vad vi vill?

    Augustin Erba har semester, men gör ett avbrott för författarkvällen. Källvik Brunns galleri är ett udda inslag i Tjusts skärgård, ett andningshål mellan all försäljning av rökt fisk.

    – I min roman utforskar jag vad som händer med människor när vi sätts i ett slutet system som belönar omänskligt beteende. Lägger vi inte resurser på att få våra soldater att förstå hur vi bemöter de känslor som överfaller oss när vi blir beskjutna, så kommer de snart att betrakta afghaner som fiender och de kommer (om de inte redan gjort det) begå handlingar som de kommer att ångra resten av sina liv.

    – Det är dessutom uppenbart att svenskar tjänstgör under amerikanskt befäl. När högsta chefen i styrkan byts ut är det inget samråd, det är Obama som bestämmer att en general ska ut och en annan in. Är det vad vi menar med svensk neutralitet?

    – Nu när värnplikten avskaffats visar det sig dessutom att de nya villkoren för yrkessoldaterna är att de ska tvingas till utlandstjänsgöring. De som anställdes för tjugo år sedan, i ett neutralt land, ska nu skickas till att tjänstgöra under amerikanska generaler i ett smutsigt krig mot de som amerikanerna förr sponsrade för att stöka till det för Sovjetunionen. Det här borde vara ett av valets stora frågor, men bortsett från några få försök är det skrämmande tyst. Dan Jönsson i DN skrev bra häromdagen (finns ej på nätet), och han har kontinuerligt skrivit om de här frågorna som till exempel när danskarna i förra omgången försökte tysta ner sanningen om vad deras soldater håller på med. (En dansk soldat skrev en bok om kriget som den danska krigsmakten ville censurera.)

    Augustin är just återkommen från tio dagar i Flandern där han och författarkollegan Erik Helmerson rest i Jacques Brels fotspår.

    – I Flandern besökte vi en krigskyrkogård. En liten by vars unga män mejats ner. En förlorad generation i ett meningslöst krig. Liv som inte fick levas. Just nu är vi på den sida som vinner, så det är bekvämt att hålla käften, men vad händer när det kommer fram att svenskar begått krigsbrott? Kan vi verkligen låtsas som om vi trodde att människor kunde åka iväg, döda andra människor och sedan komma hem oförändrade? Kan vi verkligen låtsas som om vi inte anade vad som var på gång?