Prinsessan, pojken och förorten.

VARJE KVÄLL BAD jag till Gud att mamma inte skulle dö.

Jag var en tunn femårig pojke; pensionärer nöp mig i kinden och sa att jag hade ögon bruna som pepparkakor. Min mamma, min pappa, min syster, min lillebror och jag; det var ingen som visste någonting om oss. De visste kanske att vi barn hade konstiga namn: Amadeus, Elisabeth och Leopold. De visste inte varför. De visste kanske att min korta pappa jobbade inne i stan, men de visste inte att han var egyptisk atomfysiker. De visste heller inte att min mamma var prinsessa.

Hon var mager när jag var liten, min mamma. Mager, med svullen mage. Hennes mun var full med grått amalgam, kanske var det därför hon inte tyckte om att äta.

”Jag är inte byggd för att leva”, sa min mamma till mig när jag var fem år.

När hon läste Prinsessan på ärten för oss och vi fick höra hur den stackars prinsessan, trots sängen med hundra madrasser staplade på varandra, klagade över ärtan som låg underst, då skrattade vi barn av igenkänning. Vi frågade mamma om hon skulle ha känt ärtan under alla madrasserna och mamma nickade.

”Min kropp är ömtålig”, sa hon. ”Jag har dålig hälsa.”

Min morfar pratade på samma sätt. Människor hade antingen god hälsa eller inte. Min mormors bror hade dålig rygg. Min morfars mor hade dåliga lungor. Min mamma hade dåligt allting. Någon, antagligen min morfar, hade uttalat domen över min mammas hälsa när hon var barn och därefter var varje förkylning och varje hål i tänderna ytterligare bevis på att min mamma var ett skört väsen gjort för att sitta på en tron i ett slott, sova på hundra madrasser och bli uppassad.

Liksom min mamma hade fötts med dålig hälsa, hade ärkehertig Rudolf fötts med dålig hjärna. Rudolf, som skulle ha ärvt det habsburgska imperiet, var en ständigt närvarande person i våra liv trots att han varit död i nästan hundra år. Han hade haft återkommande migränanfall och därmed var han och mamma, i mammas ögon, tvillingsjälar. Rudolf var kejsar Frans Josefs son. Han var en skäggig ung man med en evig rynka i pannan, han var fostrad att bli kejsare.

Min mormor var barnbarnsbarn till Rudolfs storasyster. Att Rudolf haft en uppmärksammad kärleksaffär med en sjuttonårig baronessa och skämt ut hela släkten eftersom han var gift nämndes sällan. Somliga säger att det habsburgska imperiet dog med Rudolf en morgon i jaktslottet Mayerling. När betjänten knackade på dörren till ärkehertigens rum den 30 januari 1889 fick han inget svar.

Tillsammans med en av ärkehertigens jaktkamrater slog han in dörren. De fann Rudolf skjuten. Död. Den unga baronessan låg på sängen, också hon död. Historikerna tvistar om anledningen till Rudolfs död; några hävdar att det var en politisk komplott, att de båda blev mördade eftersom Rudolf sas vara vänligt inställd till Ungerns frigörelse. Andra tror att det var kejsaren som, genom sina krav på att Rudolf skulle bryta upp från älskarinnan, drev honom till självmord. Ytterligare andra säger att det var ett försök att besegra familjen Habsburg, att mörda huvudarvingen.

Min mamma och min morfar sa sig veta att det var lögn. De hade föredragit att Rudolf blev mördad, det hade alla i familjen, sa de. I själva verket var det en väl bevarad familjehemlighet att Rudolf var psykiskt sjuk. Den som skulle ärva ett kejsardöme måste skyddas, särskilt om han, som min morfar formulerade det, var svagsint.

Rudolf var periodvis svårt deprimerad som följd av sin migrän. Det var därför, enligt min mamma, som Rudolf en morgon när värken var värre än vanligt gav upp. Han skrev ett självmordsbrev, ett farväl, och sköt sig för pannan. Familjen Habsburg hade erövrat Europa med gränsöverskridande äktenskap och inte genom krig.

Giftermålen hölls därefter inom familjen, för att inte några länder skulle hamna utanför släktens kontroll. Att i hundratals år gifta sig med kusiner fick ätten Habsburg att plågas av ständiga rykten om sinnessjukdom. Om Rudolf mördats av hemliga agenter skulle det ha varit ett misslyckande för säkerhetspolisen, men sådant går att krishantera. Om han däremot vore sinnessjuk skulle det ha varit ett hot mot familjen Habsburg och därmed hela Europas stabilitet.

Därför höljdes dödsfallet i dunkel. Min mamma sa att hon hade ärvt Rudolfs migrän. Den gick i släkten, sa hon.

”Så ont i huvudet hade han”, sa hon.

Hon sa att hon verkligen, verkligen kunde förstå varför han sköt sig.

Kejsaren hade inga fler söner, arvsrätten gick vidare till hans bror.

Brodern ville inte heller bli kejsare, han skickade vidare det habsburgska imperiets krona till sin son, ärkehertig Frans Ferdinand. Skotten i Sarajevo, när en nationalist mördade Frans Ferdinand, betydde början på första världskriget. När kriget var slut hade det habsburgska imperiet slagits i spillror. Allt som återstår är slottet Schönbrunn, palatset i Hofburg och min mammas migrän.

”Jag hoppas att du inte ärvt mina dåliga tänder”, sa hon till mig.

”Jag hoppas du inte ärvt min morbrors dåliga rygg”, sa hon.

”Jag hoppas att du inte ärvt Rudolfs hjärna”, sa hon.

Jag förstod att min kropp var försedd med ett antal tidsinställda nedärvda genetiska katastrofer. När jag var sexton skulle migränen utlösas, sedan kanske ryggvärken och slutligen sinnessjukdomen.

Jag var dömd till att bli en människospillra som kämpade för att hålla sig vid liv, precis som mamma. Jag kunde inte tänka mig något finare.